|
Briard är en vall- och vakthund av franskt ursprung; det franska
namnet är chien berger de Brie.
Rasen är känd sedan 700-talet; den finns avbildad redan på Karl
den Stores tid och man vet att Napoleon använde briarder som
vakthundar i Egypten.
I modern tid har briarden använts som ammunitions bärare under
krig och i Röda Korsets tjänst, för att visa sjukvårdare till
sårade soldater. Efter världskrigen spreds briarden via
hemvändande soldater till många
länder, bland annat till USA där den idag är en stor och
omtyckt ras.
Till relativt nyligen användes briard som polishund i Tyskland
och den arbetar fortfarande som får- och boskapsvallare på
många håll i Frankrike. Läs mer om vallning längre fram.
Briarden är en brukshund. I utställning bedöms den i grupp I,
bland vall-, boskaps- och herdehundar
(en stor grupp där bland annat schäfer och belgiska vallhundar
ingår). Det innebär bland annat att den skall vara
bruksmeriterad för att kunna bli svensk utställningschampion.
UTSEENDE
Briarden är en kraftfull, rustik och rörlig hund. En hane är
62-68 cm och en tik 56-64 cm över manken.
Maxmåttet får överskidas med upp till 2,5 cm.
Huvudet är kraftigt, med marked panna, försett med skägg,
mustascher och ögonbryn som skuggar ögonen.
Nostryffeln ska vara svart. Ögonen är stora, mörka och runda.
Öronen är högt ansatta, hängande och något utstående från
huvudet..
Svansen är lång, hårig och bärs med uppåtböjd svanstipp - den så
kallade "herdekroken".
Pälsen är lång, lätt vågig och torr "som gethår".
Pälsen ska varken trimmas eller klippas under normala
omständigheter.
Baktassarna ska ha dubbla sporrar. En briard som saknar en bakre
sporre kan inte premieras.
Dubbelsporrarna ska bestå av två skelettpartier med klor,
placerade så nära marken som möjligt för bättre fotfäste.
En
briard kan ha vilken färg som helst, utom vit, mahogny och brun.
Men färgen bör vara enhetlig och mörka nyanser är
att föredra. De vanligaste färgerna är svart och viltfärg - fawn.
Se
SKK.s officiella rasstandard
för en detaljerad beskrivning av "den idealiska briarden",det
vill
säga den mall som används av domarna på utställningar
AKTIV, LOJAL OCH INTELLIGENT
Briarden är en aktiv och livlig hund som behöver få utlopp för
sin energi för att må bra.
Det får den bland annat genom att träna och eventuellt tävla i
lydnad, spår, sök och/eller rapport, arbeta som bevakningshund
eller i räddningstjänst, eller på annat sätt få använda både
huvud och kropp.
Briarden är absolut ingen "soffpotatis".
Mot
sin familj är briarden lojal och trogen, med utpräglad
revirinstinkt.
Det har det positiva med sig att en briard sällan försöker
springa hemifrån; det är en "stanna hemma"-hund tack vare
vallningsinstinkten.
Allmänt anses att briard hör till de hundraser som mognar sent i
livet.
Det kräver lite extra tålamod och en viss envishet med fostran
de första åren, innan belöningen i form av en harmonisk,
"färdig" hund kommer.
Därmed inte sagt att en briard är särskilt jobbig som ung; den
anpassar sig lätt till de flesta situationer och blir bara
bättre av att få mycket social träning som ung.
VALLAR SOM ETT "LEVANDE STÄNGSEL"
Arbetande briarder använder en teknik som kan beskrivas som ett
"levande stängsel". Arbetssättet har utvecklats i Frankrike och
Tyskland där betena är relativt små och hjordarna därför måste
flyttas ofta.
Tekniken innebär i korthet att fåraherden går i täten med
ledarfåret, medan hunden eller hundarna har till uppgift att
bevaka sidorna och slutet av hjorden. Hunden rör sig upp och ner
i utkanten av hjorden och "rapporterar" till fåraherden mellan
varven. Den fungerar som ett levande stängsel. Jämför det med
border collie, som utvecklats på de brittiska öarna för att
samla ihop och driva fåren från ett stort betesområde mot en
väntande herde. Detta hindrar inte att briarden kan användas i
vallningstävlingar på samma villkor som, border collie och andra
vallhundar.
ENKLARE PÄLSVÅRD ÄN MAN TROR
"Är
det inte jobbigt med pälsen?" är en av de vanligaste frågorna
till briardägare. Sanningen är: Inte särskilt. Pälsen ska varken
klippas eller trimmas.
När den är bra är den tät och torr, typ "gethår" och minst 7 cm
lång. Det är lite besvärligt när valpullen lossnar, men sedan
räcker det med en ordentlig borstning en gång i veckan.
Briarden fäller inte hår, utan man borstar och kammar bort dött
hår. Det jobbigaste är kanske att briardens långa hår ibland
tovar ihop sig - bakom öronen, mellan klorna och i ljumskarna.
Tovorna håller man enklast efter genom att reda ut dom så fort
man upptäcker dom, helst dagligen.
En briard med bra pälskvalitet klarar sig med schamponeringsbad
några gånger per år.
SE
UPP MED HÖFTERNA
Briardens största bekymmer på den medicinska sidan är
höftlederna.
664 med I-IV eller C-E, av 3408 svenskregistrerade, ca 20%.
Höftledsdysplasi är till största delen ärftligt. Därför är det
mycket viktigt att en blivande briardägare försäkrar sig om att
valpen har de bästa möjliga förutsättningarna för fria häftleder.
HD-status på avelshundar, deras syskon och valpar från tidigare
kullar får man genom Briardklubbens avelssektion eller från
Svenska Kennelklubben.
Du har också rätt att få uttömmande uppgifter från uppfödaren.
Kontrollen av HD görs via röntgenbilder när hunden är 12
månader. Höftledernas kvalitet klassas som A, B, C eller D, där
A och B innebär felfria höftleder.
Enstaka fall av nattblindhet har upptäckts bland svenska
briarder. Det är möjligt att genom ett enkelt blodprov göra en
DNA-test på tilltänkta avelshundar (RPE 65-genen).
Briardklubbens avelsrekommendation är att båda föräldradjuren
ska vara DNA-testade och fria från anlag för nattblindhet. I
sådana fall blir valparna vare sig nattblinda eller
anlagsbärare. Alla valpkullar som finns med på Briardklubbens
hänvisningslista är DNA-testade och fria från anlag för
nattblindhet
Magomvridning förekommer bland briarder, men tycks inte vara
vanligare i rasen än bland andra storvuxna raser.
Med copyright ©
Svenska Briardklubben |