Zoya

tomtStartsidantoAllmänt to Nytt tot Zoya toMio to Tankar om.... to Länkaromtom

tt

om

SAgCh SAg(Hopp)Ch Difloyds Sunline “Zoya”

1998-03-29 - 2009-11-11

Saknad, älskade gumman!

(e.Beowulf Strix u.LpI SUCh Difloyds Silverado)

Australian Shepherd

Tik, svart trefärgad

Lång svans

AD/HD u.a.

Ögon u.a. (senast 1999)

Höjd 54cm

Vikt 19.5kg

Agilityklass III, Hoppklass III

1:a pris lydnadsklass II

Uppflyttad ur Lägre Sök

Genomfört MH med godkänt skott.

SM-Guld i lag med ABBA Hoppers 2004

(Paul Bjurehag – Jimmy,

Rolf Lööw – Salza,

Leena Gustavsson – Flisa)

Årets Genombrott Agility Fri 2001

Årets Agility Aussie 2004

13:e plac Årets Agilityhundlista 2002

7:e plac Årets Agilityhundlista 2003

17:e plac Årets Agilityhundlista 2004

SM kvalad lag 2002-2004

SM kvalad individuellt 2003-2006

Stamtavla Sök Agility Lydnad

Zoya är min absoluta ögonsten. Hon är en otroligt lätt och rolig hund att ha med sig, träna, tävla och leva med. För mig är hon Hunden som har allt även om jag inte är blind och ser hennes brister. Men vem av oss är utan brister?

Hon är en hund som tycker allt man gör är kul så länge bara hon får vara med, vill alltid vara till lags och anstränger sig alltid för att förstå vad jag vill. Hon är oerhört känslig för sinnesstämningar och hennes livsuppgift har alltid varit att hålla alla runt sig glada. Det går helt enkelt inte att bli arg på henne för hon gör inget man inte får, om hon ändå gör det gör hon det alltid med glimten i ögat…

Hon älskar människor även om hon på äldre dagar gärna väljer bort folk. Familjen älskar hon över allt.

När det gäller andra hundar är hon oerhört språksäker men i princip ranglös. Hon viker hellre undan om någon vill tjafsa men är absolut ingen hackkyckling i flocken. Däremot tar hon väldigt illa vid sig av språkosäkra eller dumma hundar. Hon ser lugn ut men vi som känner henne vet hur stressad hon blir.

När det gäller träning är hon otroligt lättmotiverad, kvick och väldigt förig. Så länge hon får positiv respons på det hon gör jobbar hon på för fullt och man kan korrigera och rätta till. Är man däremot bara lite för hård lägger hon av. Hon har ett enormt föremålsintresse vilket gör det lätt att träna allt som innebär apportering och att välja en bra belöningsform. Jag vet att vi har tränat väldigt mycket – ändå känns det som om jag fått allt gratis med Zoya. Allt har varit lätt att träna in, kanske eftersom hon alltid är så positiv. Vi passar helt enkelt väldigt bra ihop.

Zoya har en kronisk ögonsjukdom  – Pigmentös keritit – och behandlas 2ggr dagligen med Ciklosporin som hon har dispans för att tävla agility, lydnad och bruks med. Diagnosen fick hon sommaren 2001 och ögonen ser fortfarande fina ut. Numera har hon även kronisk magkatarr och går därför kontinuerligt på magsårsmedicin för att må bra. Hon mår nu riktigt bra! men tyvärr har hon inte fått dispans för medicinen att tävla och har därför mycket ofrivilligt och aldeles för tidigt blivit pensionerad från allt tävlande. Förhoppningen är att hon ska kunna bli tillräckligt bra för att igen klara sig utan medicin men just nu är det viktigaste bara att hon mår bra!

Sylarna sommaren 2002

Sök

Från början körde vi en hel del sök och det passade verkligen oss båda. Vi började med söket när Zoya var 5månader. Att få springa i skogen, hitta folk, leka eller äta godis och göra det för mig var verkligen Zoyas stora passion. Vi var ett gäng i Lidingö BK som körde sök 1-2 gånger i veckan under 2-3 års tid och vi hade otroligt kul och trevligt. En tid jag saknar men som hade sin tid. Allt eftersom hade flera av oss svårt att hitta tiden för att hinna med den träning vi ville ha för att komma ytterligare framåt och gruppen sågs bara vid enstaka tillfällen för att umgås och träna. Jag hann helt enkelt inte själv heller både träna skogssöket och lydnaden samtidigt som vi ville tävla agility. Man får helt enkelt välja.

Vi hade en oerhört duktig och tävlingsambitiös grupp där vi alla trivdes väldigt bra både med varandra och med allas hundar. Vi gick tävlingskurser i sök tillsammans och hade samma filosofier och samma typ av hund. Efter att vi flyttade från Lidingö till Finspång 2001 har jag efter många försök att få ihop en bra grupp valt att kompletera agilityn med spåret istället. Utan att ha tävlat men för att få ett träningsalterantiv där vi även får vara ute i skog och mark.

Innan gruppen slutade träna sök hade Zoya hunnit bli uppflyttad ur lägre klass. På senare tid har dessutom Zoya visat mer och mer skotträdsla varför jag tappat träningsmotivation för att ta upp brukset för tävling.

Zoya är nog ganska olydig i söket och har absolut inte dom där spikraka skicken. Däremot jobbar hon oerhört fint med vinden och för mig är det det som är sök. Hon bara vet och gör allt snabbt och korrekt.

Lydnad

Numera kör vi sporadiskt pass med moment från brukslydnaden för högre blandat med lydnads klass III. Det är länge sen vi tävlade. Vi har fastnat på vittringsapporteringen – antagligen eftersom matte är så envis och helst provar lite själv hellre än att gå kurs….eller be om hjälp… Vi har anmält oss till klass III ett antal gånger men något kommer alltid emellan så det är nog inte meningen att vi ska lyckas tävla klass III men någon dag ska vi kanske ta oss i kragen!

Lydnaden är kul men petig. Zoya är oerhört rolig att träna med men det är inte riktigt vår grej.

Agility

SM 2005

Foto Lena Riedel

Jag och Zoya och agility! En enhet, ett samarbete. Vi kämpar oss tillsammans genom banan på vårt eget lilla sätt. Vi hörs! Vi bara älskar att få attackera banan tillsammans. När allt stämmer är allt enkelt och inga banor känns svåra. Ibland vill man bara lite mer, lite fortare och vi tippar över gränsen för vad vi klarar av. Vi kör agility väldigt nära vår egen gräns för hur fort vi kan köra. När vi har tränat bra och är i rätt mod för dagen håller vi oss oftast på rätt sida om gränsen. Annars tippar vi över kanten. Jag har försökt bygga ihop alla bitar jag ser att vi behöver till en helhet. För att den helheten ska stämma måste vi båda vara 100% koncentrerade och engagerade för uppgiften. Oftast brister det hos mig... men det är nog det som är charmen med agility. Spänningen.

Från början när vi tävlade hade vi inget förtroende för varandra och resultatet var disk på disk. En enorm frustration. Kontaktfälten fungerade inte als. Det gör dom fortfarande inte. Hoppklass däremot var vår melodi. Där fick vi till riktigt bra lopp. 2002-01-01 då hoppklassen infördes ändrades hela vårt agilityliv. Vi kunde ösa på och hitta flytet och tog med oss den känslan från hoppklass till agilityklass. Sveriges första hoppcert i Large gick till Zoya.

Zoyas hoppteknik är nog hennes största styrka. Hon kan oftast hoppa vilket hopphinder som helst i de mest konstiga vinklar och jag kan oftast trycka på för fullt även över hindret och oftast läser hon banan och vet precis vart hon ska. Slalomingångar är också något jag lägger nästan helt i hennes händer även om jag oftast hjälper henne när hon kommer fort och från konstiga vinklar. Vi jobbar bäst ganska nära varandra även om hon även har ett bra släpp.

Tillsammans har vi 4 SM starter individuellt. Vi har gått till final vid tre tillfällen där vi alla gånger diskat oss i första finalloppet.

Det tog lång tid innan jag verkligen kom på hur jag skulle hantera kontaktfälten. Men idéer och tankar från Åsa har jag försökt bygga ett kontaktfält där hon med min hjälp, hyfsat parallellt vet att hon ska stanna tills hon får ett tydligt tecken och som vi faktiskt kan köra vidare i banan utan att fastna i kontaktfälts situationen (så länge det inte gäller A-hindret).

Tävlingsmässigt räcker inte riktigt vår fart varför jag ökat farten lite och ligger oerhört nära gränsen för vad vi kan. Det gör att vår diskningsprocent är alldeles för hög. Det är målet för träningen framåt att inte pressa fullt så mycket och hitta lite stabilitet igjen. Om vi nu lyckas… Varje tävlingstillfälle ger nya saker att åka hem och träna. Just nu är vi mest slarviga....

Utan våra fantastiska träningskompisar från Lidingö BK hade vi aldrig ens trott att man kunde komma såhär lång. Vi har tränat och haft otroligt kul ihop. Vi har lagt grunden tillsammans. Här lärde jag mig tänket och viljan att kämpa för att komma någon vart. Fortfarande pratar vi en hel del träning även om Åsa och Ia har lämnat vår liga för ett bra tag sedan. Deras prestationer på agilitybanorna är något utöver det vanliga!

Jag tycker att jag och Zoya  kommit en bra bit. Min förhoppning var att få fortsätta tävla agility med Zoya i många år till men numera är hon hejaklack och glad pensionär pga. hennes mage.

Timrå vintern 2005

Foto Lena Riedel

Banvandring SM 2005

Foto Lena Riedel

SM 2005

Freesbe hunden Zoya

Stamtavla

Difloyds Sunline