Engelbrektsskolan
Borås
Specialarbete i svenska av Sandra Derbring klass 9c
|
|
|
|
|
|
|||
|
Engelbrektsskolan
Borås | ||||||||
|
| ||||||||
|
| ||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1:1. Varför Peter Pohl? 1:2. Frågor och funderingar 2:1. Barndom och uppväxt 2:2. Utbildning och arbetsliv 2:3. Genre, tema, stil och språk 2:4. Intervju med Peter Pohl 3:1. Janne, min vän 3:2. Man kan inte säga allt 4:1. Funderingar efteråt, kommentarer 4:2. Källförteckning 4:3. Verk och priser
| |||
|
|
|
|
1:1. Varför Peter Pohl?
När vi först skulle välja en författare till vårt specialarbete tänkte jag på Henning Mankell. Jag gick så långt att jag började leta efter information om honom. Men så visade det sig att flera andra i nian också hade valt honom, och då kändes det inte lika kul längre. Det är roligare att skriva om någon som man är ensam om _ och dessutom hade jag redan läst många av Henning Mankells böcker.Så tvekade jag lite mellan valet av Peter Pohl och Roald Dahl. Det blev Peter Pohl, eftersom jag värderar hans böcker väldigt högt och dessutom ville veta mer om honom. Roald Dahl skriver roligt och bra, men Peter skriver medryckande, på ett lite annorlunda och tilltalande sätt om ämnen som verkligen berör och som jag personligen bryr mig om. De har båda skrivit ungefär lika mycket men Peter Pohl lever, medan Roald Dahl dog för några år sedan. Därför finns det chans att få reda på mer om vad Peter Pohl tänker skriva i framtiden och mer aktuell information.
1:2. Frågor och funderingar
Det som jag ville veta om Peter Pohl var från början ganska mycket, men jag begränsade mig lite . Hans barndom och sådant brydde jag mig inte så mycket om och därför står det bara lite om det i mitt arbete. Det jag var nyfiken på, var hur han får tag i bakgrund och underlag till sina böcker, samt vad som inspirerar honom till att skriva. Jag ville också veta hur länge han har skrivit och varför han skriver så mycket om utsatta barn och ungdomar som han gör. Hans böcker är inget man läser och sedan lägger ifrån sig med ett "det var det", utan tvärtom tänker man på dem länge efteråt. Läser man om boken, vilket jag oftast gör, upptäcker man nästan alltid nya saker att fundera över. Hans böcker är också fantastiska på det sättet att man kan känna samma känslor, lika intensiva som första gången man läste boken, när man läser den för fjärde, femte gången. | ||
| Till innehåll: |
|
|
|
|
2:1 Barndom och uppväxt Till vardags är Peter Pohl lektor på tekniska högskolan i Stockholm och har både en fil. mag (1962) och en fil. dr (1975) i bagaget. Han föddes i Tyskland den 12 december 1940 och flydde tillsammans med sin mamma från det krigshärjade landet vid fyra års ålder då hans pappa dött under andra världskriget. Han hade ett par hemska år på gården utanför lägenheten innan han fick börja skolan. Grannpojkarna tvingade honom att lära sig sitt nya språk på ett brutalt sätt - de slog och sparkade honom tills han pratade felfri svenska. När Peter var sex år började han skriva små tankar, funderingar och minnen som han ville uttrycka. Dessa böcker har han sedan använt mycket i sitt skrivande, särskilt när han vill berätta om det förflutna. När han började första klass var han annorlunda redan genom sitt ursprung. Dessutom var han begåvad och läste alla slags böcker i jakt på en bok som skulle beskriva hur "Verkligheten" var. Detta ledde till att klassens pojkar slog och hånade honom. Till slut blev han accepterad och han var så duktig i skolan att han fyra år efter skolgångens början kom till Södra Latin, ett läroverk för pojkar i Stockholm. Som tonåring blev han ungdomsledare på Södra Latins sommarhem och fortsatte med det i femton år. Därifrån fick han det engagemang för ungdomar som driver hans skrivande. När han var tretton försökte han sig på fotografering i stället för det i hans tyckte misslyckande skrivandet. Han prövade att göra små fotoberättelser, men inte heller det fungerade. Efter åtta år på Södra Latin tog Peter studentexamen, med fina betyg i matte, fysik och svenska. När han gjort lumpen studerade han vidare i matte, fysik och andra liknande ämnen på universitetet.
|
|
|
|
|
2:2. Utbildning och arbetsliv 1962 tog Peter en fil. mag (filosofie magister) och 1963 hamnade han på Försvarets Forskningsanstalt som forskningsassistent. Efter ett par år steg han i graderna till forskningsingenjör. 1969 flyttade han till Tyresö söder om Stockholm med sin fru och tre år efter det föddes hans dotter. Ytterligare tre år senare tog han en fil. dr (filosofie doktor), sedan han gått över till undervisning på KTH. Fem år senare började han filma och läsa filmteori. För sina filmer fick han flera fina priser _ medaljer, stipendium och statyetter. "När jag jobbade med film lärde jag mig konsten att lyfta fram och göra mina tankar synliga för andra", skriver Peter Pohl på sin hemsida. Men den kunskapen räckte inte till för vad Peter Pohl ville säga. Han började på en skrivarkurs och äntligen hade han hittat "sin stil" _ genom filmandet. 1985 debuterade han med "Janne, min vän". Den fick ingen omedelbar uppmärksamhet men våren 1986 fick Peter både Litteraturfrämjandets debutantpris och Nils Holgersson- plaketten. På hösten samma år gavs "Regnbågen har bara åtta färger" ut och blev ungefär lika lite uppmärksammad som debutboken blivit i början. Peter spann dock vidare på tråden han tagit upp _ berättelsen om sin uppväxt i Stockholm _ och gav 1987 ut "Vi kallar honom Anna". Den boken mottogs med större glöd och hetta, då recensenterna bedömde den som alltför magstark för ungdomar. Peter Pohl brydde sig inte om diskussionerna _ händelsen att "Anders" (i boken kallad "Anna") blir mobbad till döds hade inträffat i verkligheten och förtjänade inte att bli bortskuffad och undangömd. De två sistnämnda böckerna ingår i en serie på sex böcker med samma huvudperson. Böckerna är dock inte skrivna tidsenligt efter varandra. Därför blev det snart en bok som kom ut 1989, "Medan Regnbågen Bleknar". Strax därpå kom ett verk som hette "De stora penslarnas lek" och innehöll de sagor som huvudpersonen Henrik hade fått höra av sin morfar i seriens första bok. Förlaget hade inte velat ha med dem i själva boken, då de ansåg att den redan tjocka berättelsen skulle bli för mustig. Flera år senare, 1994, kom "Vilja växa" ut. Båda dessa böckers handling sker de åren mellan då "Regnbågen har bara åtta färger" slutar och "Vi kallar honom Anna" tar vid. Efter dessa böcker har Peter skrivit Klara papper är ett måste, den sista boken i serien. |
|
|
|
|
Under tiden han skrev blev han kontaktad av många människor och som en följd av det skrev han en bok som kritiserar den nutida skolan, "Alltid den där Anette!". Han var tvungen att byta förlag för att boken skulle kunna ges ut 1988 och den blev ilsket granskad och sågad. "Jag kunde märka att det inte alls var samma sak att kritisera nuet som att vara kritisk mot saker som hänt för tjugo, trettio år sedan, förklarar Peter Pohl på hemsidan. Detta är en av anledningarna till varför Peter aldrig nämner namn på skolor och gator eller beskriver miljöer i sina nutidsskildringar. Han vill inte peka ut någon eller några eller att läsarna ska kunna snoka upp platsen där bokens verklighet är hämtad från. "Om man skriver om en annan person, om hennes erfarenheter, då
får man vara mer försiktig. Inte lämna ut någon, inte skada de
inblandade", förklarar Peter Pohl i Tidningen Boken.
Peter 27 år, 1967 | ||
|
2:3. Genre, tema, anledning till skrivandet, stil & språk Peter Pohl är just nu en av våra mest angelägna barn & ungdoms- författare. Trots att det sedan han började som skribent har tillkommit ett debatterande och verklighetsförankrat skrivande, var han den som bröt barriären vad gäller att skriva ärligt om brännande ämnen. När hans första bok "Janne min vän" kom ut 1985 blev det stor uppståndelse. Ingen hade på det sättet skildrat vänskap och svek så personligt och så in på skinnet som Peter Pohl. Detta går igen i alla hans böcker. I varje bok är ett utsatt barn huvudpersonen och i "Regnbågen har åtta färger" och dess fortsättningsböcker kan man ana många självbiografiska inslag. Mycket av innehållet i hans böcker kretsar om till exempel döden. I "Jag saknar dig, jag saknar dig" dör Tinas tvillingsyster Cilla och förändrar Tina mer än hon trott vara möjligt. Det är en fantastisk läsupplevelse som inte väjer för att uttrycka sorg och saknad och som knappast lämnar någon läsare oberörd. Den boken skrevs i samband med att en 14-årig flicka, Kinna Gieth, tog kontakt med Peter efter att ha läst "Alltid den där Anette!" och bad honom berätta om trafikolyckan som dödade hennes syster med hjälp av dagböcker och anteckningar. |
|
|
|
|
"Malins kung Gurra" kom till på ett lite annorlunda sätt. Peter hade skrivit början, men kört fast efter en litet stycke. Därför tog han tillfället i akt när Utbildningsradion ville ha med honom i ett skrivarprojekt och lät mellanstadieungdomar över hela landet föreslå fortsättningar. När berättelsen var avslutad och radioavsnittena slut, satte sig Peter ner och läste igenom bidragen igen. Då fann han många andra förslag som skulle kunna förbättra texten. Så ändrades historien från början och gavs ut i bokform. Incest är ett annat ämne som läsaren får vänja sig vid att Peter Pohl obönhörigt uppriktigt tar upp. "Regnbågen har bara åtta färger" ställer Henrik, åtta år, i händelsernas centrum. Under berättelsens gång får han tydliga vinkar om att allt inte är som det ska med bästa kompisen och flickvännen Ylva. Som när de badar tillsammans i Ylvas badkar: "'Hans är så jättestor', säger Ylva och måttar. 'Så den kan jag ha till gunghäst', fnittrar hon till. 'Men din är så fiiin', viskar Ylva och jämkar sig och ska leka pussel med mig, men det blir inte tid att ta reda på hur bitarna passar, för det går en nyckel i dörren och pappan är kommen. Javisst, allting hos pappan är större än mitt. Det gäller hans händer, det gäller hans pitt. Och den har han tydligen visat Ylva. Aldrig har jag sett mamma naken." Saker som vänskap och svek går igen i många av texterna: - Jag talar hellre om mitt skrivande än om mitt liv. Mina böcker sysslar gärna med unga människor, utslängda i en hård tillvaro; hur de försöker förstå denna tillvaro och finna en plats i den. Jag låter mestadels deras väg korsas av någon som de utser till vän och förtrogen. Så blir fenomenet vänskap granskat i bok efter bok. Temat finns, med handlingen i nutid, i "Malins kung Gurra", "Kan ingen hjälpa Anette?", "När alla ljuger" och "Men jag glömmer dig inte", säger Peter på sin hemsida hos Författarcentrum. Han säger också i en videofilm från Utbildningsradion att han inte medvetet skriver för att provocera, även om man i många böcker kan tro det. "Alltid den där Anette" är enligt honom själv
den mest provocerande text han har skrivit. Den kan
tyckas orättvis och mer än partisk, men Peter Pohl
förklarar att om man läser texten noga kan man se att han
tycker om till och med de figurer i boken han kan tyckas
förtala. Peter 47 år, 1987 |
|
|
|
|
|
|
|
|
- I rättvisans namn skulle väl skolan också behöva ta del av Anettes bakgrund, säger han på videofilmen. Peter Pohl använder ofta sina dagböcker från barndomen och ungdomen för att locka fram minnen som inspiration. Han tycker inte att det är svårt att skriva om ungdomar i dag trots att han är nästan sextio. - Jag har varit fjorton, åtta och de här andra åldrarna. Jag har även skrivit om vuxna, i och för sig. Men jag tycker att det är en levande ålder, det händer mycket i den åldern… Peter har en säregen stil vad gäller kommatering och språk. Han skiljer inte på dialog och skriftspråk och sätter i flera av sina böcker inte ut talstreck när någon pratar. - Att skriva för mig är som att arbeta med ett matematiskt bevis. Det ska gå fort, vara logiskt sammanhängande och bygga på vissa förutsättningar. Sedan gäller det att komma fram till en slutsats. Jag försöker berätta historien på ett sådant sätt att slutet är logiskt. Det blir det också om det är ett verkligt skeende jag skildrar, berättar Peter för kulturjournalisten Kristjan Saag på Tidningen Boken. Han börjar aldrig skriva på något han inte vet hur det ska sluta. För det mesta har han berättelsen i huvudet och skriver sedan de avsnitt han måste få ur sig för att därpå fylla ut berättelsen. | ||||||
|
Peter menar att han ägnar en stor del av sin tid till att gå igenom manuskriptet och ändra saker, lägga till, ta bort och formulera bättre, oavsett hur helheten än har kommit till. Samtidigt säger han till Kristjan Saag: - Om jag skriver något som ska föreställa verkligheten vill jag också att det ska vara korrekt. Ibland behöver något förtydligas, då gör jag det. Men det är utomordentligt sällan jag behöver lägga till något. Peter skriver inte för någon särskild målgrupp. Han menar att böckerna hittar sina läsare på egen hand, och lämnar det till förlaget att avgöra hur boken ska klassas, som ungdomsbok eller vuxenbok. |
| |||||
|
Peter 57 år, 1997 | ||||||
|
|
|
|
2:4. Intervju via e-mail med Peter Pohl Via Peter Pohls hemsida på Internet fick jag tag i hans e-mailadress och skrev ett litet brev och berättade vem jag var och att jag gjorde ett arbete om honom i skolan. Jag frågade honom ett par saker angående hans barndom och han svarade bara ett par dagar efteråt. Glad i hågen kom jag på den ljusa idén att göra en mini-intervju med honom. Jag skrev och frågade honom om han skulle vilja det. Han hade inget emot det och svarade med ett trevligt brev där svaren på mina frågor fanns med. Jag har sammanställt intervjun och ni kan läsa den här:
*Jag vet att flera av dina böcker är verklighetsbaserade och byggda på kontakter med de inblandade. Är alla dina böcker det?
Alla som rimligen KAN vara det. "De Stora Penslarnas Lek" är sagor från tiden före skapelsen. Då var jag inte med.
*Tror du att dina böcker kommer till sin rätt i översättning till andra språk?
*Jag vet att en av dina böcker har filmats. Har du kunnat påverka den filmen som du velat?
* I dina texter på hemsidan kan man känna igen din ton från böckerna. Har du medvetet arbetat fram "din" stil? Försöker du hålla dig till samma stil som i dina förra böcker när du skriver något nytt? |
|
|
|
|
|
|
|
Jag svarar någonstans på hemsidan att jag knappast är rätt person att uttala mig om vad som utmärker min stil. Medvetet utformad är den i den innebörden att jag inte gav upp förrän jag var nöjd med den. Medveten är stilen också i den innebörden att jag ju vet vad olika stilgrepp har för effekt, och använder dem i bestämd avsikt. Men jag menar själv att jag inte använder samma stil från bok till bok, utan anpassar mig till ämne och "berättare". Om Micke, 9 år, för ordet, är stilen en annan än när han är 19, och ytterligare en annan när en stressad trebarnsmamma är bokens berättare. Stilen i "Janne min vän" kan väl inte sägas vara densamma som i "Jag saknar dig, jag saknar dig!" Att man sedan känner igen min stil, eller tycker att man gör det, det kan bero på att vissa stildrag som återkommer, min förkärlek för satsbyggnad och ordval slår säkert igenom. Somligt är medvetet, annat går nog mest av fart och vana. *Använder du den "ton" du har i böckerna när du skriver annat också?
Det är nog just "ton" som är rätta ordet för det där som blir gemensamt. Dock tror jag att min ton i de lärobokstexter jag skriver är något stramare. Mitt skönlitterära skrivande har gett mitt fackspråk en ledigare ton, det vet jag. Å andra sidan har mitt fackboksskrivande gett mitt skönlitterära skrivande en exakthet som jag nog inte skulle ha haft om jag gått någon annan väg. | |||||
| |||||
|
Peter Pohl har själv läst in flera av sina verk som talböcker. | |||||
| Till innehåll: | |||||
|
|
|
|
3:1. "Janne, min vän" När Janne kommer cyklande från ingenstans förändrar han hela Krilles värld. Från att vara gängets plugghäst blir han nu Jannes utvalde bundsförvant, och det livet hänger inte alls ihop med skollivet. Krille tar med Janne hem och med vännens ögon kan han se hur bra han egentligen har det. "Faan, Krille! Vad lyllig du är!" stönar Janne. Krille kan inte tro det. Janne, cyklarnas mästare, den självklare ledaren, är avundsjuk på honom. Lyllig? Krille ser sig omkring i sin vardag. Kanske, för den som inte har något alls. Vad har Janne? Jag hade tur som valde "Janne, min vän" när jag skulle läsa en bok _ ja, två egentligen _ av Peter Pohl. Hade jag tagit någon annan, vilken som helst av hans romaner, hade jag nästan garanterat fått en vidunderlig läsupplevelse. Men jag hade missat den här! I vanliga fall _ om jag inte hade läst Peter Pohl förut _ och bara sett den här boken i hyllan hade jag förmodligen förkastat den. Jag är i regel inte så förtjust i böcker som utspelar sig för länge sedan. Men boken som fastnade i mitt hjärta handlar om grabblivet på Södra Latin i femtitalets Stockholm. Peter Pohl har själv gått i nämnda pojkläroverk och får därför tonen, miljöbeskrivningarna och språket så äkta. Frågeställningarna är många i Peter Pohls bok. Alla får inga riktiga svar och många löften mynnar ut till hälften. När man läst klart står den häpnadsväckande sanningen om Janne klar. I boken finns inget riktigt budskap som man kan se i senare verk av Peter Pohl, men han vill som i så många andra böcker påvisa skillnaderna mellan olika människor. Peter Pohls ton _ som går igen i alla hans böcker _ har en stor tyngd av allvar. Han kan skriva så texten berör utan att nödvändigtvis locka till skratt eller tårar. Hans säregna satsbyggnad och kommatering gör att man måste vara koncentrerad på boken när man läser. Vid ett tillfälle har Peter gjort en hel sida till en enda mening för att visa att tempot i boken höjs. Tidsmässigt går boken inte i ordning. Flera gånger får man vara med om tillbakablickar och tvära hopp i tiden, men det gör bara boken ännu mer spännande och man blir sugen på att veta vad som hände under perioderna mellan hoppen. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Av boken förstår man att det inte är så lätt som man kan tyckas tro att se hur dåligt någon närstående mår eller att se hur någon ropar på hjälp. "Janne min vän" är en av de böckerna där man inte alltid vet om det är tal eller skrift man läser eftersom inga talstreck är utsatta. "Jag har vinnlagt mig om att det inte ska gå att läsa sig till skillnaden mellan sanning och påhitt. Sanningen ska göra det påhittade mer troligt, tänkte jag mig." påstår Peter själv om boken. Då ingen i kompisgänget egentligen vet vem Janne är, var han bor eller vad han heter mer än Janne, tätnar mystiken och muren kring honom. Att Krille med anledning av detta börjar efterforska om Janne visar att han inte bara är nyfiken längre utan för första gången i sitt unga liv känner omtanke om en annan människa. Med det vill Peter Pohl visa att det är den vägen vi alla ska gå. Det är i ungdomen vi kommer till insikt om oss själva och ofta så på ett smärtsamt sätt. Att Janne genom sitt dubbelspel flyr från sitt verkliga liv kan man läsa ut av den mycket oväntade upplösningen, då även Krille inser det. Vad som är Jannes liv och identitet kan läsaren bara ana till en början, men i slutet förstår Krille att han har haft mer samband med Jannes liv genom sin lärare Mr. G.G. Till min förvåning tyckte jag mycket om boken. Jag prövade att läsa den för fyra eller fem år sedan, men gett upp efter ett par kapitel. Därför lånade jag boken utan större förhoppningar en torsdag. Runt sex på kvällen började jag läsa. Klockan halv tolv på kvällen var halva boken utläst. På svensktimmen nästa dag läste jag den andra hälften. Jag vet inte vad som fick mig så fascinerad. Kanske var det personerna som blev levande för mig. Kanske var det de realistiska miljöerna och de genomtänkta dialogerna. Kanske var det en blandning av alltihop. Säkert är i alla fall att jag skulle vilja rekommendera boken till er läsare som är lite äldre, eftersom boken kräver en del. Gör ett försök! Boken är definitivt värd det! | ||||||||
| ||||||||
|
Omslaget till boken "Janne, min vän" | ||||||||
|
|
|
|
|
3:2. Man kan inte säga allt
Sussy 12 år blir tidningarnas stora nyhet när hon våldtas och mördas i en lekpark. Polisen löser fallet förvånansvärt fort och mördarna utpekas som två invandrare i nionde klass. Sussys storebror Fredde tvivlar på utredningen. Då han är klasskamrat med de två invandrarna, sätter han i gång en egen utredning tillsammans med sin bästa vän Jocke, och vad de kommer fram till är inte riktigt detsamma som polisen… Boken är inte menad att vara en deckare, men naturligtvis kan man läsa den så om man vill. Det boken är allra mest är en historia som har sin förankring i nutidens verklighet, en historia som skulle kunna hända precis vem som helst idag. Att hindra polisen i deras jobb är naturligtvis inte tillåtet. Ändå ändrar huvudvittnena sina berättelser hela tiden av rädsla. Att ta upp striden i den här kampen - särskilt om man står så nära och inpå som Fredde faktiskt gör - fordrar mod och styrka och det är det berättelsen förmedlar. Att historien utspelas i en stad står ganska klart av texten, även om miljön inte har en framträdande plats i skildringarna. Fredde är en ganska vanlig kille med smak för datorer och idrott. Sussy är en ganska vanlig tjej som gillar kompisar, kläder och smink. Eller? Hon var, så var det. Hon var världens gulligaste tjej tills hon fyllde elva, som Fredde påpekar i boken. Vad hände sen? Vad som rullas upp för läsarens ögon är sådant vi oskyddade människor helst vill värja oss mot. Inte kan sånt hända idag? Inte i den åldern! Men tyvärr har Peter Pohl rätt. Sånt kan hända. Och vad värre är _ det händer. Vårt välordnade Sverige är ibland inte mycket bättre än andra länder med betydligt smutsigare tvätt i byken. Jag blev både road och oroad när jag läste boken. Att Sussy som tolvåring utsätts för saker som antagligen är en indirekt följd av frånvarande föräldrar och hetsande veckotidningar är tyvärr ingen otrolig spegling av verkligheten. Man blir upprörd av reaktionen från de båda anklagade invandrarpojkarna och deras föräldrar. Dessutom är det beklagligt att vi i Sverige inte ska kunna peka ut och tänka illa om invandrare utan att få dåligt samvete just för att de är invandrare. | ||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Boken var dock spännande och hade inte riktigt samma uppbyggnad som många av Peter Pohls andra böcker. Slutet är, som många gånger förr, överraskade och upprörande.En sak som förvånade mig samtidigt som jag väl kände igen den, var en tankegång som Fredde uttrycker i boken: "Äntligen har jag fattat. Och än en gång har jag med stor förvåning upptäckt samma sak som jag med samma förvåning upptäckte ett par gånger om året på den tiden jag pratade ordentligt med Sussy. På tre år hann jag glömma att i Sussys ålder kan man ha rätt mycket i skallen, alldeles oavsett vilken ålder det var fråga om just den gång jag gjorde min upptäckt. Den gjorde jag ideligen, ideligen, blev lika förbluffad varje gång, och glömde den sedan igen." Jag har många gånger tänkt likadant och lika många gånger blivit häpen över de yngre barnens skarpsinne och slutledningsförmåga, som ibland är lika stor som vår egen. Sammanfattningsvis vill jag råda alla som vill tänka efter lite grann att läsa den här boken. Har ni läst Peter Pohl innan kommer ni att känna igen hans ton och språk även här och säkert tycka om den lika mycket som jag gjorde. | ||||||||
| ||||||||
|
Omslaget till "Man kan inte säga allt" | ||||||||
| Till innehåll: | ||||||||
|
|
|
|
|
4. Avslutning
4:1. Funderingar efteråt, kommentarer
Att göra ett arbete om Peter Pohl har nästan uteslutande varit roligt. Jag har aldrig under arbetets gång stannat upp och ångrat mitt val av författare. Jag tycker att det var ett stort plus att jag fick göra en personlig intervju med Peter och jag tycker också att jag har fått fram svaren på mina frågor, vilket ni kan läsa om mer i mitt arbete. Här är dock ett litet axplock av vad jag har fått fram. Den mesta bakgrunden till sina böcker får Peter från sina dagböcker han skrev som ung. Det mesta han skriver är hämtat från verkligheten. Det är också den som inspirerar honom. Han tycker att ungdomstiden är människans mest levande tid och därför är det intressant att se, minnas och skriva om ungdomar. Detta har han gjort sedan han var väldigt liten. Dock kom hans första bok ut 1985. Jag har haft tillgång till bra information, både genom tidningsartiklar och sidor på Internet. Det var ganska lagom tidsperiod att arbeta på, inte för länge så att det hann bli tråkigt, men inte heller för kort så att man inte hann med att göra ett ordentligt jobb. Överlag är jag nöjd, både med arbetsgången och med resultatet och jag hoppas att det avspeglar sig i mitt arbete.
4:2. Källförteckning Utbildningsradions författarporträtt av Peter Pohl Peter Pohls hemsida: http://www.nada.kth.se/~pohl/ppforf.html Artikeln Peter Pohl av Monika Ahlberg (De skriver för barn L-Ö)Artikeln Kvartalets barnförfattare av Kristjan Saag (Tidningen Boken) Artikeln En sann Pohlare av Mikael Ringman (Arbetet 30/7 -95) | ||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Litteraturfrämjandets debutantpris -85Nils Holgersson-plaketten -86 Premio Europeo di Letteratura -87 Författarfondens arbetsstipendium -87, -88 Expressens barnbokspris Heffaklumpen -89 Stipendium, Författarnas fotokopieringsfond -90 Författarfondens 5-åriga arbetsstipendium -90-94 Deutscher Jugendliteraturpreis -90 Stipendium, Läromedelförfattarnas Kopieringsfond September månads uggla, Die Eule des Monats -91 Nomination till Deutscher Jugendliteraturpreis -92 Bokläggarföreningens Augustpris -92 "Flagga och vimpel" -94 Stipendium, Författarnas fotokopieringsfond -94 Deutscher Jugendliteraturpreis -95 Astrid Lindgren-priset -95 Stipendium, Läromedelförfattarnas Kopieringfond Jury der jungen Leser, Österrike. Sonderpreis -97 Nomination till Augustpriset -97 Utmärkelsen Fällt aus dem Rahmen -98 Garanterad författarpenning från Författarfonden _98 Kulturskylt för "Janne, min vän", -99
| ||||||||
| ||||||||
| ||||||||
|
Peter Pohl har även skrivit ett antal läroböcker i numerisk analys och matematik | ||||||||
| Till innehåll: | ||||||||
Peter 7 år, 1947
Peter 17 år, 1957
