Amerikabrevet

(Nedtecknat av August Emil Werner under resan till Amerika 24 juli - 14 augusti 1888)

Hämta hela brevet i en Word-fil

AMERIKABREV 4 December 1888
Reseberättelse av August Emil Werner

Då första bladet av originalskriften tyvärr har förkommit börjer brevet sålunda......

Tisdagen den 24 Juli

…. det kära Bersbo försvunnit för våra blickar.
Naturligtvis bröt känslorna ut nu som först, men allt har ju en övergång, och så även nu. Man måste ju taga sitt förnuft tillfånga. Det som är skett kunde nu inte ändras, utan vi måste foga som däri. Naturligtvis var Amanda mest tröstlös, men hon måste till slut lägga band på såg hon också, fast det var svårt.
Apropå resan så hade vi knappt hunnit att torka ur våra fuktiga ögon förrän signalen ljöd att vi var i Lakvik. Där var Melker Kindstrand och Axel Petterson uppe så att vi fick säga ett sista farväl till dem också, hemsändande tusen hälsningar till Bersbo.
Tåget satte sig åter igång, förande oss allt längre och längre bort från födelseorten. Komna i närheten av Björsäters Prästgård, kom jag att se ut genom fönstret och observarade då som hastigast Mina Fransén. Men eftersom jag observarade henne nästan sent så naturligtvis blev det blott ett par viftningar, och hon var försvunnen för våra blickar. Resan till Norsholm gick sedan utan något anmärkningsvärt, ity att vi naturligtvis inte kände igen någon, utan vi satt och tröstade varandra, för vi reste alldeles ensamma till Norsholm.
Vid ankomsten till Norsholm gick vi och löste biljett med detsamma till Göteborg via Katrineholm, vilken kostade kr 15,50, samt från Bersbo till Norsholm kr 1,55. Alltså från Bersbo till Göteborg kostar det 17,05 per person. ävenså ompolletterades koffertar, varefter allt var klart ett fortsätta resan.
Efter en timme resa så ankom vi till Norrköping, där enligt avtal John Karlsson var mig till mötes med två buteljer konjak á en krona styck. Ävenså var Beda Edström uppe vid station för att säga farväl, och med henne föresvann också den siste av kända bersbobor. Signalen ljuder, allt klart. Tåget sätter åter igång, ännu ett sista farväl med tusende hälsningar hem, och vi är åter försvunna.
Tåget gick därefter med ilande fart, så Norrköping var snart utom vår synkrets. Nu som först började jag att göra mina iakttagelser för här passerade vi marker där jag aldrig har rest.
Naturen var här riktigt skön sommartiden. Med sina stora vackra parker erbjuder trakten ner kring Åby en riktigt angenäm anblick. Åby är en riktigt vacker station.
Amanda började nu ett få ont i huvudet, troligtvis av den starka farten tåget gick i. Emellertid gick det raskt framåt, vadan vi snart närmade oss Katrineholm, Dit vi ankom 11.36. Nu blev det liv i vagnarna i och för tågombyte. Apropå, tågombytet gick utmärkt. Som vi steg ur vagnen, stod där en vakttjänsteman, vilken jag frågade vilket tåg som avgick till Göteborg och fick till svar: Det står på första spåret, vadan vi gick därekt dit och steg in i en kupé.
Efter elva minuters uppehåll sätter sig tåget åter igång varefter satt vi mera obekymrade eftersom vi fick sitta i orubbat bo tills vi ankom till Göteborg. Från Graversfors till Laxå går järnvägen nästan inte annat än genom stora kärr och moras, så vackraste trakten är nerikring Åby station. När vi ankom till Skövde så steg en flicka på som skulle även emigrera. Vadan jag ställde så att jag kom i språk med henne, och fick då veta att även hon skulle resa på Vita Stjärnlinjen, så då presenterade jag henne för Amanda. Så sedan hade vi ganska trevligt under återstående delen av resan till Göteborg.
Från Laxå till Götborg gick järnvägen igenom vidsträckta sädesfält, så det var riktigt angenämt att sitta och se på de böljande sädesfälten. Klockan 21.55 tågade vi in på bangården vid Göteborg, vilken var om jag minns rätt upplyst av elektriskt ljus.
Nu blev det ett passera ur vagnarna och ta reda på agenten, vilket gick bra. Vi gick igenom station och kom ut på en större gård eller torg. Där var en av linjens ombud tillstädses, och frågade de då naturligtvis vilken linje man skulle resa på, och var det då att följa ombudet lite avsides, där en kärra stod ett lägga våra nattsäckar på, varefter vi fick stå still där tills var och en fått reda på de sina, varefter vi avtågade upp till de respektive linjernas emigranthotell.
Kärran som sakerna vore på drogs av en gosse, vadan vi gick lediga upp till emigranthotellet med ombudet i spetsen. På Vita Stjärnlinjens emigranthotell fanns en person före som, som vistats i Amerika i fem år, men nu varit hemma i sommar och hälsat på sitt föräldrahem. Det var en ganska trevlig och anständig man, tjugonio år gammal. Första natten blev vi tre ynglingar i rummet. Jag, amerikanaren samt en bondson från Halland. Den var tjugofyra år. Han och jag blev sängkamrater under hela resan. så vi var som ett par bröder. Amanda samt tre flickor till låg i rummet intill oss, så det var blott en dörr emallan. Bland dessa flickor var det även en som varit i Amerika i fyra år, och som även varit hemma och hälsat på i år.
Som Ni vet så är föreställningen den hemma, att det är riktigt förmånligt att få amerikanare i sällskap, men det gör precis detsamma, för de kan ingen hjälp ge, utan allt går framåt lika bra, antingen man har varit i Amerika förut, eller om man aldrig har varit utom sin födelsesocken. Sådant är ingen idé däri.
Efter intagen kvällsmat är våra matsäckar, varunder vi språkade med varandra om våra hemorter, gick vi till sängs. Klockan var då elva på kvällen, och så ändades den första dagen, som jag varit verkligen skild från mitt föräldrahem.

Onsdagen den 25 Juli

Klockan halv sju uppstog vi efter en god sömn och raska oss i ordning, varefter de kom strax in med kaffe och dopp, och bjöd herrarna var så goda att sätta sig intill, vilket vi inte lät säga oss två gånger, och det smakade ganska bra. Men smakar det något så lär det väl kosta något. Och priset var tjugofem öre kopp med två eller tre skorpor, samt femtio öre logi för varje dygn. Alltså sjuttiofem öre dygnet.
Klockan nio gick jag med ombudet till stationen efter resgodset, vilket lastades på en kärra, och kördes upp till kontorsgården, där man får taga upp sängkläderna eller det man behöver, varefter kofferten åter surras till för att ej återse den förrän i New York. Madrass köptes, och kostar den en krona styck. Bleckburkar sjuttiofem öre samt ett rep, tjugofem öre, till att surra om madrassen och täcket och kudden med.
Därefter åligger det ombudet att ombestyra det ned till ångbåten. Blecksaker är dumt att köpa hemma, ity att allt man behöver i den vägen så är det bara den omtalade bleckkrukan, för den innehåller både skål och halvstop.
Klockan tio fick vi gå till kontoret och köpa biljett. vilken kostade kr etthundraåttiosju, från Göteborg till lspheming.
Ävenså köpte jag en språklära och fler med mig enligt uppmaningen i cirkuläret, vilken kostade blott femtie öre. Men skulle händelsevis någon läsa detta, som kommer att resa till Amerika, så avråder jag att köpa en dylik, för det är det sämsta man kan göra. För det är rakt till ingen nytta.
Eftersom vi nu var fria för dagen, gick vi därefter upp och spisade middag, vilken smakade förträffligt ity att vi inte hade smakat något förut med undantag av kaffet. Efter intagen middag, med var sån butelj öl som supamat, vilket sängkamraten bestod, så gick vi ut att bese staden. Vi passerade Sillgatan ner, vilken leder direkt ner till hamnen, varoch låg den stora PostÅngbåten Romeo, som överförde till Hull. Här var någonting att se på. Det var väl hundra båtar, större och mindre i hamnen. En del kom och en del avgick, så det är liv och rörelse i Göteborg under den tid sjöfarten går. Så för sådana som kommer inifrån landet så är det riktigt trevligt att komma till en sjöstad. Och därföre tillbragte jag min mesta tid som jag var i Göteborg nere vid hamnen.

Efter att ha passerat längs hamnen och besett båtarna, så gick vi upp till trädgårdsparken. Här är någonting att se på. Så vacker park har jag ännu ej sett. Fina gröna gräsmattor, med stora ståtliga träd, samt gångar och allting hållet i gott skick. Sittsoffor stod det nästan överallt längs gångarna och här och där ett förfriskningsställe med läskedrycker och småsaker. Så man glömmer snart sagt allting när man går där. Flera statyer stod det där även. Åtskilliga vattenbrunnar som kastade vattnet flera famnar högt, så det var ett verkligt nöje att gå där. Så det borde varje emigrant gå, som emigrerar sommartiden.
Efter att ha gått en god stund där, så tyckte Amerikanaren att han var törstig, vadan vi satte oss där på en soffa med ett bord framför oss och däruppå några flaskor öl med mera småsaker ett förfriska oss med. Så vi mådde ganska gott.
Efter två timmars promenad knallade vi hem igen. Emigranthotellet är beläget vid Sillgatan nummer sjuttiofyra. Uppkomna sätter vi oss och språkar en stund. Ett, tu, tre gick min sängkamrat efter en butelj vin att läska oss med. Så sen satt vi en god stund och språkade om varjehanda allt emellanåt smuttande på vinglaset, vilket vi ej lät bli förrän buteljen var tom. Och vad skulle vi göra. Vi hade ju ingenting annat ett göra än att förnöja som så gott vi kunde. Apropå vi tog inga drycker till övermått utan vi hade det blott till ett läska som med.

Klockan fyra ankom det två ynglingar till från Nässjö, så då blev vi fem. Det var sängplats för sjutton. Natten till onsdagen ankom det tre flickor så det blev sju i det rummet. Sängplats för nio så de språkade och skrattade även därinne. Så allt gick och livligt tillväga. Så all levnadsallvar liksom bortblåst. Den ene roade den andre. Klockan fyra gick Amerikanaren och jag åter ut i staden spatserande Sillgatan ner till östra Hamngatan fortsättande den till Spannmålsgatan. vilken gick rakt upp på ett högt berg. Det är så brant att de fått lov att placera stentrappor istället för vanliga trottoarer. Så att köra där kommer aldrig ifråga. Men lika fullt var det hus byggda häruppe. Men här var en vacker utsikt över staden. Berget ligger i ena kanten av staden eller åt hamnen till. Så här var vi en längre stund, emedan utsikten var fri även åt staden till. Tänk Eder tex upp på maskinskorsten, och under edra fötter ett par hundra båtar segla fram och åter, om inte det är värt att se på.
Vid sextiden återvände vi hem. Klockan sju gick jag ensam ut efter en kort stunds vila, passerande Sillgatan norr upp på Nils Erikssongatan ledande utom staden till den fria naturen.Efter en stunds spatserande där riktade jag min gång åter till hamnen, som man aldrig tröttnar att se på för där var liv och rörelse som piggade upp mig.
Efter en stunds vandring på stranden riktade jag min gång hemåt, passerande Gustav Adolfs Torg. Tog bysten i betraktande, gick sedan in på Sillgatan ned åt järnvägsstationen, och sedan hem varande riktigt trött för jag hade gått hela dagen.
Klockan var halv nio när jag återkom, varefter vi satte oss att språka en stund. Klockan tio ankom det ytterligare fem ynglingar, så vi blev tio man. Även ett par familjer kom, men de ligger i ett annat rum. Flickorna har även förökat sig, som de var nio när kvällen kom, så det blev liv häruppe. Riktigt trevligt, för det gick anständigt tillväga. Vi språkade och skrattade, den ene om den andre, så klockan blev halv tolv innan vi kom i säng. God natt.

Torsdagen den 26 Juli

God morgon. Vad är klockan frågas i ett hörn av rummet. Å, hon är bara halv åtta svarade i ett annat hörn, Men eftersom det regnade ute så tyckte vi att det inte var så bråttom, utan vi kom överens om att vi skulle ligga kvar tills de kom med kaffet, varefter vi började att knacka i väggarna, var på sitt håll till tecken att vi var vakna. Tänk eder, tio pojkar i ett rum, där gick det inte ledsamt till. Apropå, de kom nog snart med kaffet. och fick de lov ett gå till var och en, eftersom vi låg allesammans. Å stackars flickor, de visste nog att de var till, för en del var alldeles omöjliga vid dem. ( Det var två flickor som serverade.)
Klockan åtta uppsteg vi, varefter sedan vi rakat oss i ordning, gick ut och tog oss en promenad, sedan de sopte och bäddade. Sedan intogs frukost. Sedan jag spisat skrev jag brev hem, varefter jag gick på kontoret och verkställde att det blev avsänt. Sedan gick jag åter hem och lade mig i ett öppet fönster för att se rörelsen på gatan. Klockan tolv tager jag mig en promenad ensam nedåt hamnen för där tycker jag är trevligast, och tillbringar där en timma varefter kursen styrs hemåt igen. Sedan intogs middag varefter vi roade oss med varjehanda.
Klockan fyra var en flicka och jag åter vid hamn och segla över till Romeo, som låg ett stycke längre ut och kostade det tjugo öre per person. Klockan åtta gick jag åter ut vikande av på Östra Hamngatan och passerade den varefter jag återvände hem och spisade kvällsmat.
Klockan nio gick Anna och jag samt en flicka från Stockholm ner till hamnen vilken var upplyst med elektriskt ljus och besåg den varefter vi återvände hem klockan halv elva.
Hemkomna fick vi lov att punga ut för kvarteringen med sjuttiofem öre per dygn. Alltså kostade det oss som kom på tisdagskvällen två kronor och tjugofem öre för tre dygn, men jag vill råda dem som tänker resa att de inte reser förrän onsdag istället för tisdag för de kommer lika fort, och det kostar det sjuttiofem öre mindre. Och även blir det långsamt att ligga still för länge. Agenten vill nog att man skall komma i tid, men man är lika välkommen på onsdagskvällen. Klockan halv tolv gick vi till sängs.

Fredagen den 27 Juli

Klockan halv sju uppstog vi efter en god sömn, varefter kaffe inmundigades. Vi fick lov att stiga upp lite tidigare idag för vi fick lov att tåga till polisvakten klockan åtta. Klockan halv åtta intogs frukost med en knaper. Klockan halv nio avtågade vi, till polisvaktkontoret beläget vid Gustav Adolfs Torg. Här uppställdes var och en linjes passagerare var för sig på gården, och fick sedan gå in i ordning, en och en i sänder för att erhålla vårt kontrakt gällande under resan samt återfå vårt prästbetyg som agenten tog när biljetten köptes, för att lämna till vaktkontoret.
Det var väl omkring femhundra människor på gården, så man kunde bli trött många gånger om, innan så många fick passera. Sedan allt är klart anträds marschen ned till hamnen där vi fick gå ombord på Romeo. (Det var tre mindre båtar som överförde oss). Den som tänker på saken, så känns det allt smärtsamt, när man stiger av fosterjorden. för att kanske aldrig mer trampa den mark som sett oss födas. Väl uppkomna på däck var det att passera ner i hytterna för att ta reda på sina sängkläder och få en brits.
Som jag kom i halva trappan, så höll jag på att slå baklänges, en sådan lukt och stank mötte mig. Mörkt var det alldeles som i en källare. Det hängde en lampa här och där. Det var så det ryste i mig när jag tänkte ett här skulle vi tillbringa tre dygn. Och vad mera var ute på den svåra Nordsjön tillika.
Nu jag måste ner och ta reda på mina tillhörigheter. Här låg det alltsammans i en hög mitt i gången, vilken var översållad med flera tum. tjockt sågspånslager. Så det var ett oändligt slit och kiv innan man fick redå på var sitt. Ja, ja, jag vill inte tänka på det nu, så dant det var innan var och en kom i sin brits. De gapa och svor över varandra, också till på köpet barnskrik över öronen. Så jag lagade så jag kom upp på däck så fort som möjligt igen. Lyckligtvis hade flickorna sin särskilda avdelning, så där var väl inte så dant som hos oss, men det var långt ifrån tillfredställande där heller.
Tänk eder, vi var fyrahundratrettiofem i ett och samma rum. Den ena låg över den andra, så det är eget att man inte blev dödssjuk där. De tyckte ändå inte att vi var så många den veckan, och jag har sett i tidningen att veckan efter oss var de sexhundra som stuvades in likadant. Så resan över Nordsjön är ganska obehagligt, så jag tror att de gjorde bäst de som tänker att resa, att segla på den direkta linjen eller Thingvalla. För man må tänka sig att över Nordsjön skall alla linjers passagerare resa på en och samma båt. Jag tänkte att jag skulle ner och förtära något innan vi seglade av, men jag kunde inte förtära ett dugg utan jag måste upp igen
Klockan ett avseglade vi under stark motvind. Vid stranden hade samlats en större människoskara, för att säga ett sista farväl till vänner och bekanta och landsmän. Båten gled sakta framåt under ihållande viftningar både från båten och stranden. Vi hade knappast seglat en timma förrän det växte till storm. Och med detsamma sjösjukan. Kräkningar och skrik hördes från alla håll, alla ropande på Ulrik..ul..ut..u... Mig tog det med detsamma. Rätt som jag stod där så började det snurra runt för ögonen och bara kräktes. O, jag vill inte komma ihåg hur svår den är att genomgå. Och jag tror att det är med den svåraste sjukan att genomgå, bara för den är så häftig. Det går väl an så länge man har något att kräkas av. Men när det tar slut så vet man inte annat än inälvorna skall slitas lösa. Så de som inte genomgått det så de kan inte göra sig en förerställning om saken som den är.
Ja jag tänkte att var minut var den sista, så till på köpet kastades båten upp och ner, så fören var under vattenytan allt som oftast. Och då spola vattnet över både däck och oss. Så vi stod där alldeles genomvåta och dösjuka hållande oss i relingen det mesta vi förmådde. och bara hulpa och kräkas den ene så väl som den andre. Tänk eder detta, och så varannan minut en kall översköljning med åtföljande blåst. Så underligt är ett man lever och jag kan försäkra att det var inte tjugo personer på hela båten utan att de var sjuka, med undantag av besättningen.
Jag stod på däck så länge jag kunde. Eller med andra ord tills jag var blöt från topp till tå. Då började jag att krafsa mig ner i hytten. Hur länge jag hade ett göra eller hur jag kom upp i britsen, det kommer jag inte ihåg. Men jag minnas ett när jag kom ner så låg mina bägge kamrater där förut och hulpa. Så det var att ligga sig på magen och ha huvudet över britsskanten och kräkas, Men det hade väl gått an om man hade fått ligga still, utan vi fick lov att hålla oss i med alla krafter för att hålla oss kvar i britsen. Så det var en ruskig natt, den värsta som jag upplevt hittills. Tänk eder, ligga alldeles genomvåt i kläderna och dödsjuk en hel natt.
Jag hade väl slumrat in framåt midnatt, så jag vaknade vid två-tiden och var då nästan stel och fötterna värkte, så då ruska jag på Amerikanaren så han drog av mig skorna. Han hade då blivit litet bättre. Varefter jag åter slumrade in till morgonen. Då behövde jag lyckligtvis inte kräkas, man jag hade så ont i huvudet så jag kunde inte lyfta det ett kvarter från kudden, när jag först vaknade. Men sedan blev det bättre undan för undan, Så när klockan var tio kravlade jag mig upp på däck varest jag tvättade mig. Men o så som mina kläder var. Lyckligtvis hade stormen lagt sig, så det var lugnt och solen tittade fram emellanåt. Så frampå eftermiddagen hade kläderna torkat någorlunda.
Ni må nu inte tro att jag var ensam eller värst sjuk, för som jag skildrat så var det hundra med mig. Amanda kom även upp framåt middagen och var så blek att det sågs med detsamma, att även hon hade genomgått detsamma, vilket hon även hade gjort.
Besynnerligt nog redde sig små barn alldeles förträffligt, ävenså deras mödrar, som lyckligt var. Visserligen var det en och annan även av dem som angreps, men mest utsatt var ungdomar samt äldre personer. Apropå, mat hade jag inte förtärt något sedan fredagsmorgonen i Göteborg, man jag var ändå inte hungrig. Visserligen bestods middag klockan ett. Men eftersom jag ännu hade känningar i huvudet efter förliden natt så hade jag ingen aptit. Middagen bestod av ärter, kött och bröd, men allt så saltat, så jag smakade på det bara sedan kastade jag det över bord.
Apropå ärter så får man inte tänka sej dem som hemma. Utan man hade allt fått gjort som drängen när han skulle leta upp en ärta i fatet. Vika upp ärmarna och ro och leta så mycket man förmått utan att finna en ärt. Så det var så kallad ärtsoppa som bestods. Klockan ett bestods kaffe utan socker men jag smakade bara på det och halade det sedan i sjön.
Båten han vaggade ända till på aftonen, då han började stilla sig litet. Vi började nog bli litet bättre var och en framemot kvällen så vi återfick vårt glada humör. Så fram på kvällen hade vi rätt livat nere i hytterne. Och en Guds nåd var det att det var genomgånget.

Söndagen den 29 Juli

Klockan halv åtta uppstog vi efter en god sömn, som var ganska vederkvickande. Halländaren bestod varsin besker, på oss som gjorde ganska gott. Uppkomna på däck bestod flickorna kaffe, vilket smakade förträttligt. Efter överstånden sjösjuka känner man sig dubbelt frisk snart sagt, så nu var jag vid friskt mod och glad till sinnes. Och livat var det för även solen sken och vackert väder var det. Hundratals båtar gick av och an för vi var då i närheten av England.
I och med detsamma land blev i sikte, så började de att spela och dansa ombord ity att vi hade spelman med oss. Så nu var det glädje och liv ombord, och man hade även skäl att vara glad efter en sådån överstånden sjukdom och resa.
England erbjuder en skön anblick sommartiden. Klocken elva anlöpte vi Hulls hamn, eller efter svensk tid klockan tolv, för det är 1 timmas skillnad på tiden när man ankommer till England. Här var mycket folk samlat. I och för att båten skulle komma. Här börja vi nu få höra engelska språket talas som först. O vad det låter komiskt och lustigt när man först hör det. Vi fick ligga ombord på båten tills klockan nio måndagsförmiddagen, Då vi avreste till Liverpool.
Klockan ett bestods middag bestående av potatis och kött samt buljong. Riktigt smakligt men så var det också det enda mål man kunde äta på den båten. Och så var det söndag, så det skulle väl vara lite bättre då. Strax efter middag kom en svensk man ombord och inbjöd oss att få komma och höra svensk predikan i ett intilliggande magasin, vilken inbjudning vi även antog allesammans. O vad det är trevligt att få höras predika på svenska, när man befinner såg i ett främmande land och inte förstår språket. Om man inte förr avhört någon predikan med uppmärksamhet, så gör man det nu. Ja man så att säga nästan slukar varje ord som talas, så det var så tyst där som i en grav. Efter predikan så skulle ett fruntimmer prata med då svenske fruntimren, vadan ingen mansperson fick vara närstädes.
Klockan sex på aftonen hölls ock en predikan på samma ställe. Eftermiddagen tillbragtes eljest på däck, med att bese det myckna folket, som vandrade av och an på stranden, för att bese oss. ( Här kunde man få se damer med turnyrer som två till tre man gott kunde sitta och rida på.) Klockan sju var jag samt en flicka från Stockholm ute och besåg staden Hull.
Det är egentligen ingen vacker stad, men varje hus är byggt med god smak och omsorg. Alla husen är uppförda av tegel men inget är vitrappat och därför ger de staden ett mörkt intryck. Ingen gata är stenbelagd, utan de är som dom var hemma. Men präktiga och breda trottoarer med slät och vacker sten, så i det avseendet var det bättre än i de flesta svenska städer.
Men med hästarna var det dåligt beställt. Det var med de sämsta jag sett. Storleken var ungefär detsamma som hemma, men de var till den grad magra, så det gjorde sig ont att se dem. Ganska präktiga vagnar och fina droskor förspända med sådana krakar gjorde på mig ett egendomligt intryck.
Klockan nio återkom vi från utfärden varefter vi tog reda på Amanda samt en kaffepanna samt kokade oss litet kaffe, vilket smakade förträffligt. Sedan stod vi och såg på dem som dansade en stund, (de dansade ombord), varefter vi gick åter ner av båten av och an på stranden tills klockan var tolv, då vi åter gick upp på båten och satte oss på däck, och språkade tills klockan två. (Det var liv och rörelse ombord den natten.) Sedan tog vi gonatt och kröp till kojs.

Måndagen den 30 Juli

Efter ungefär två timmars sömn måste uppstigning ske, med anledning av att vi skulle avgå klockan nio och till den tiden måste allting vara klart. Så klockan fem kom de och skrek alarm, då blev det bråttom i hytterna. Var och en måste börja packa ihop såna saker samt tåga upp i ett större magasin därintill. Där fick vi stå och vänta tills de fått upp koffertarna ur båten varefter de transporterades till magasinet där var och en fick öppna var sin, ity att tulltjänstemännen skulle undersöka om något förbjudet gods infördes. Det var en och annan som slapp ett öppna, däribland jag, (eller rättare sagt Amanda, fast jag hade ombestyret. Därefter lastades på järnvägsvagnar för att avgå till Liverpool. Sedan avtågade vi till bönmagasinet där vi fick frukost bestående av kaffe och bröd. Papperen blev även klarerade där, samt erhöll vi järnvägsbiljett till Liverpool. Sedan tågade vi till järnvägsstationen, vilken är belägen strax intill, samt uppsteg på tåget.
Vilka präktiga vagnar är ej här mot i Sverige. Här fick vi sitta alldeles som i andra klassens vagnar i Sverige. (Jag menar för statens banor, för på Norsholmsbanan har de som ni vet ingen andra klass. Varje soffa var präktigt stoppad, så nog fick man sitta mjukt alltid. Varje vagn var avdelad i tre kupéer . Vi blev de sju vanliga i våran kupé. Jag, Amanda samt då övriga omtalade personerna. Så vi bjöd på förfriskningar lite var, av det vi hade naturligtvis, allt som oftast under resan, samt språkade och skrattade efter vanligheten. Så denna del av resan är den enda man kan kalla en lustresa.
Ja det var en verklig lustresa, men märk väl blott igenom England. England är väl ett med de skönaste land man kan tänka sig. För reser men därigenom sommartiden, så försäkrar jag att det slår varje resande med beundran. Varje bit var snart sagt som den finaste park hemma. Man måste ha sina ögon spända så mycket som möjligt, så att inte för mycket skall gå förlorat för ögat och man kan naturligtvis icke titta mer än åt ett håll tillika. Och vart man vänder ögat så är det lika skönt.

Om man tar t.ex järnvägarna i jämförelse med Sveriges, så kommer Sverige alldeles i skuggan i förhållande till England. Varje linje är dubbelspårig så tåg kommer och möter varandra var som helst på linjen. Som man sitter i kupén och ser ut så rusar ett tåg förbi alldeles intill. Blott så mycket mellanrum som är nödvändigt att passera varandra förbi. Jag försäkrar att medan vi passerade igenom England såg jag allt omkring tvåhundra tåg.
För nu är ett närka att landet är slätt så man kan se tågen på långa avstånd. Och järnvägslinjerna korsade varandra överallt. På somliga ställen var det tjugo till trettio spår, som sedan utgrenade sig åt alla håll. En del linjer var det tre spår utefter heta linjen.
Månge städer foro vi förbi, men som detta var ett emigranttåg så gick det i ett sträck med blott ett uppehåll under resan, som naturligtvis var nödvändigt för naturen vill nog ha ut sin rätt på en sextimmars resa. Maskiner byttes om tre gånger, men det var bara ett koppla av och koppla till. Och så gick det igen med svindlande fart, för vid varje ställe som byttes om, så stod den andra maskinen naturligtvis klar. Femton tunnlar passerade vi igenom, och då hade vi naturligtvis lustigt, somliga hade vi ett göra tio minuter ned och då var det naturligtvis becksvart i kupén.
Klockan tre ankom vi till Liverpool. Där var också en linjes agent och mötte oss, så där blev vi skingrade. White Star och Dominion linjens passagerare fick tåga till ett hotell. Hotellet är ganska bra inrett i allmänhet, så här var vi väl omkring trehundra personer inkvarterade. Som vi kom fick vi sätta oss till bords för ett spisa middag. bestående av potatis, kött och bröd samt kaffe, (vilket alltsammans var smakligt).
Det är märkvärdigt vad de kan uppföra märkvärdiga hus. Här var präktiga hus som var sju till tio våningar höga. Alla uppförda av tegel, men inget vitmenade, så därför ger de staden ett mörkt utseende. Gatorna voro breda och präktiga, ungefär som tre gator i de svenska städerna. Alla var stenbelagda. Det är ingen stad som ger något glatt intryck, bara för husen äro så mörka Men de äro uppförda med god smak och upp i mitten av staden är verkligen vackert.
Klockan sex gick Amanda och jag samt stockholmsflickan ut för att ta staden i närmare betraktande. Varande ute en timma, varefter vi återvände hem till hotellet, där vi sedan roade oss med varjehanda. Klockan nio tog vi godnatt och gick var och en till sitt.

Tisdagen den 31 Juli

Klockan halv åtta, (eller halv nie i Sverige ) uppstog vi efter en god sömn och verkställdes städning snabbt. Därefter spisades frukost bestående av kaffe och bröd. Jag gjorde sedan åter en spatsertur utåt staden i sällskap med Matilda, flickan från Stockholm, och styrde vi våra steg ner till hamnen, där ett femtiotal båtar segla fram och åter. Men den egentliga emigrantbåten syntes inte till för han låg längre ut. Här i Liverpool får jag som först se de stora engelska hästarna, och det är verkligen stora djur. En häst av dem drager så mycket som två till tre hästar hemma med säkerhet. Men de är så stora och klumpiga, så de kan inte användas till annat än lastdragare. Här begagnas inte annat än stora tunga trossvagnar, (mycket klumpigare än stenvagnen hemma). De hästar som begagnas till lättare körslor äro här som hemma i storlek.
Klockan tio fick var och en lov ett följa med agenten till stationen, för att efterse att alla våra saker vore med. De har kommit idag med godståget. Sedan allt befunnits vara med återvände vi till hotellet, och förlustade oss med varandra
Den lägre eller fattigare delen av befolkningen är rysligt trasiga. Man kunde få se kvinnor, ja unga fullväxta flickor, som trasorna slog åt alla håll på. Naturligtvis största delen liknöjdhet av dem, så de gick alldeles halvnakna. Och smutsiga och skitiga till på köpet. Barnen var alldeles igengrodda av skit, och gick för det mesta i blotta skjortan eller linnet, som naturligtvis inte syntes vad det var av. Så det var en ruskig tavla. Klockan ett spisades middag, bestående av ärtsoppa samt potatis och kött. Ganska smakligt, så man kan ju inte begära ett det skall vara annolundare i förhållande till mängden av folk som städse emigrerar. Eftermiddagen tillbragtes sedan med att sitta och språka mm. Klockan sex gick jag, Amanda och Matilda uppåt staden samt ned till hamnen, vilket var ganska vackert att se, sedan de tänt alla lyktorna. Klockan halv nio återkom vi, varefter vi sedan spisade kvällsmat. Vi gick sedan och drack en flaska lemomad och språkade en stund, varefter man gick till kojs.

Onsdagen den 1 augusti

Klockan sex uppstog vi efter en god sömn och fick frukost med detsamma, bestående av kaffe och bröd. Efter två dygns vila skulle nu resan fortsätta. Klockan sju avtågade vi till stationen för att lasta på våra sängkläder, (vilka kördes ned till hamnen med tvenne hästar), varefter vi sedan avtågade till hamnen vilken väg var ganska lång, fyra engelska mil, så vi var riktigt trötta eftersom vi bärde våra nattsäckar också. Jag tordes inte lasta dem på åkdonet för buteljerna.
Ankomna till hamnen fick vi genast stiga ombord på en s.k. avisoångare, vilken förde oss ut till Germanie, som låg ett stycke längre ut.
Det är ett med det största fartyg, två maskiner och fyra master. Så det låg så stolt och lugnt därute i världshavet. Så det verkade lugnande på oss. Komna ombord var det att taga reda på sin brits, eller sängplats, vilket gick efter nummer vilket stod på biljetten. Sedan var det att se sig omkring litet. Tredje klass har tvenne våningar. Jag låg i andre eller undre våningen. Men bägge ligger över vattenytan, Så det är bra nog ljust. Mycket bättre än på Romeo. Varje våning har två sängrader, en över och en under. Jag låg i den övre, numret 640.
Det dröjde en god stund innan vi avgick, emedan de lastade koffertarna. Jag var även nere hos flickorna och såg hur de hade det. Det var lika med vårt. Flickorna låg akterut, ungkarlarna låg förut och de gifta i mitten av fartyget. Så vi som låg förut fick allt kännas vid de värsta gungningarne.
Klockan halv två ringdes till middag, hvadan vi fick brått att kila efter våra bleckkärl, att emottaga maten i. Middagen bestod av kålsoppa samt kött och potatis, vilket senare jag tyckte var riktigt gott. Klockan två lossades ankaret. Alle Man på däck.
Nu skrider båten så småningom framåt, förande oss ut på det stora världshavet, och lämnade Europa. En egendomlig känsla genomilade mig, där jag stod på däck när jag tänkte på ett vi lämnade Europa för att hamna i den nya världsdelen Amerika på andra sidan världshavet. Farten ökades så småningom så det började att gå raskt snart nog, hvadan staden Liverpool snart var ur sikte, vilket ej var att undra på, i förhållande till den tjocka som snart sagt ständigt vilar över Liverpool m.flera städer i England. Någon klar dag hade jag inte sett sedan jag lämnade Sverige till denna dag.
Det var flera linjers passagerare som gick ombord samma dag, men de avgick ej förrän morgonen den andra augusti. Klockan fem ringdes till kvällsmat bestående av the och bröd. Men Amanda hade då bestått saft på sig och Matilda, vadan vi ej brydde oss om deras the.

Fartyget gick nu med full maskin, vadan det flöt hastigt framåt, emedan vädret var det bästa man kunde önska sig. Sjön låg blank och klar som en spegel och solen skinte. Så första dagen var det ganska njutningsrikt att segla. Klockan sex seglade vi om en större kuststräcka med en liten stad, men jag fick inte reda på vad den hette. Klockan åtta satt fyra kamrater till och jag och drack toddy, vilket smakade bra, varefter min sängkamrat och jag gick upp på däck, där vi gick tills klockan tio, språkande om våra hemorter mm. Det var ganska skönt ett vara uppe på däck så sent för vädret var lugnt, samt stjärnklar himmel, vilket jag ej sett då sedan vi var hemma. Vi betraktade stjärnorna länge, och när vi då såg Karlavagnen m.fl. kända stjärnor, då må ni tro att tanken allt ilade hemåt.

Torsdagen den 2 Augusti

Klockan sex uppstog jag och kamraten, samt gick upp ock tvättade oss. Tvättrum finns två på vardera ändan av fartyget. Därefter tog vi en promenad på fartygets däck, vilket var ganska skönt, emedan vi seglade om Irland då vilket på sina ställen utmed kusten är lika vackert som England. Lugnt och vackert väder hade vi även så det var härligt. Klockan halv åtta ringdes till frukost, så vi gick då ned. Frukosten bestod av en sorts gröt, att äta utan mjölk, men han, var för söt och äcklig efter min smak, så jag hala min överbord. Men en del hade utmärkt god matlust, vadan de tog flera omgångar av varan. Så jag måste, såsom ej ägandes den där goda aptiten vända mig bort för att hålla mig vid jämvikt. Även bestods kaffe samt en större bulle, vilket jag tog. Smör bestods även. Det sattes fram så de fick taga efter behag. Men.. men.. det var margarinsmör eller konstgjort smör, så det fick vara för min del, ty jag ägde inte en sådån där god matlust, som de flesta tycktes hava.
Jag gick därefter upp på däck, varest mötte mig en härlig syn. En större stad ligger alldeles utmed kusten. Ganska vacker, ty han ligger på en höjd. Även är husen vitrappade här. Det ger ett ganska bättre intryck än i England. Farten saktades nu emedan vi skulle kasta ankar, för att emottaga en stor del Irländare, som även skall emigrera. Vi skulle nu stå här till klockan två.

Klockan tolv kom Irländare ombord, ganska snyggt klädda. Klockan ett ringdes det till middag, men jag brydde mig ej därom. Detta, det första dygnet seglade vi trehundratrettiosju engelska mil. Eftermiddagen gick utan något anmärkningsvärt. Utan det att vi passerade igenom Engelska kanalen, vilken är i allmänhet både svår och farlig. Landet låg på sina ställen blott tre ā fyra famnar från fartyget. Klockan tio gick vi ner till kojs

Fredagen den 3 Augusti

Klockan halv åtta uppstog vi efter en god sömn. Men som jag vaknade började det att snurra runt för ögonen, för fartyget gungade. Så vi dansade snart sagt mellan tak och golv. Så det var att ta på sig ett klädesplagg i sänder och sedan lägga sig på det. så det var värst innan kläderna kom på kroppen. Men bara jag kom upp på däck, så blev jag all-right, ty friska luften verkade stärkande.
Det var gungningen som frestade. Tänk Eder på en plats t.ex och Ni skulle ständigt hissas upp och ner, tre till fyra. famnar högt. Därföre fikade var och en att komma upp på däck så fort som möjligt, så däcket fanns fullproppat ständigt. Där låg de tjogtals radvis och kräktes överallt på däck. Men jag kräktes inte det ringaste på Atlanten, blott det att jag hade ont i huvudet när jag vaknade, och fick det så fort jag gick ner. Så jag vistades ständigt på däck, för då kände jag mig bra nog. Så maten de bestod frågade jag ej efter, utan det fick gå mig förbi, det ena målet efter det andra. I dag har vi seglat trehundraförtio miles.

Lördagen den 4 Augusti

God morgon. Klockan är nu åtta. Och som man vaknade så började det att snurra runt för ögonen igen. Så fort såg göra lät gick jag upp på däck, och blev strax bättre. Frampå förmiddagen observarade vi ett större antal springfiskar, ungefär fyra fot långa. När klockan var tre hade jag inte förtärt det ringaste, och jag kände mig inte hungrig ändå.
Vid tretiden kokade flickorna kaffe, vilket smakade förträffligt. Detta dygn, det tredje hade vi seglat trehundrafyrtiotvå miles. Vi hade stark motvind hela dygnet, vadan det gungade oupphörligt. Så vi satt eller gick på däck hela dagen både kamraterna och flickorna. Klockan nio gick vi ner, och förtärde jag då lite bröd och korv i liggande ställning. Så detta var allt jag förtärde den dagen. Med tillägg av kaffet förstås. I dag har folket liggat massvis och kräkats, värst för fruntimren.

Söndagen den 5 Augusti

Klockan åtta vaknade jag, och som jag vaknade så var det detsamma. Det bara snurrade för ögonen, för fartyget gungade fortfarande, ity vinden stod i sig. Jag tänkte att jag skulle ömsa skjorta samt strumpor idag. Men det blev ogjort även idag, ity det var ett elände innan man fick på såg nödvändighetsartiklarna. Jag gick upp på däck så fort jag kunde, där jag mådde bäst. Klockan tre kokade flickorna kaffe. Så det var det enda jag förtärt till den tiden på dagen.
Eljest satt vi allesammans i mitten på däcket och språkade. Vi som blev i sällskap i Göteborg satt nästan ständigt i en hög så att säga. Detta var den egendomligaste söndag jag upplevt, för ett inte säga den tråkigaste. På kvällen klockan åtta seglade en större ångare förbi oss, kommande från Amerika och gående hemåt. Ändå något avbrott i enformigheten. Detta dygnet det fjärde har vi seglat trehundraförtiofem miles. Klockan nio gick vi ned.

Måndagen den 6 Augusti

Klockan sex vaknade jag, och kastade mig med detsamma ur bädden, ity att jag kände mig frisk i huvudet. Varföre jag ock ömsade och tvättade mig grundligt. Går sedan på däck. Klockan halv åtta ringdes till frukost, bestående av kokt sill samt kaffe och bröd. Men jag ville inte ha deras för något pris ity att det är ingen passande mat de består att leva av på sjön. Klockan tio seglade en ångbåt om, hemåt.
Klockan ett ringdes till middag, men jag brydde mig ej därom fast jag inte förtärde något på hela förmiddagen med undantag av en besker som kamraten bestod på morgonen, eller rättare sagt varje morgon. Ehuru jag var riktigt frisk och vid gott humör så fordrade jag ingen mat ändå, vadan jag satt kvar och bevakade platserna medan de övriga ginge ned att så på vad de bestod. Middagen bestod av soppa samt potatis och kött. Amanda kom upp med potatis och kött samt ett glas saft åt mig, vilket smakade alldeles förträffligt, ity att jag fick sitta i friska luften och spisa. Detta gjorde att aptiten återvände. Vinden stod i fortfarande. Det var motvind. Så fartyget höll sin gamla trall och gungade. Men som både jag och de övriga blivit vana därvid, så bekom det som inte något vidare. Klockan två skedde vaccinationsympning. Så var och en måste blotta ena armen. Och syntes då inga märken till, fick de lov att vaccineras. De flesta slapp. Även jag, men åtskilliga fick lov att underkasta sig det.
Klockan fyra kokade flickorna kaffe, vilket efter vanligheten smakade förträffligt. Skorpor fick vi av en uppassare. På eftermiddagen observarade vi några sjöfåglar och springfiskar. Stormen lade sig framemot kvällen, så det var bra lugnt. Men utav farten vaggade fartyget ändå, fast på sidan. Vid halvsextiden ringdes till kvällsmat bestående av gröt med iblandade sviskon, samt the och bröd. Men vi i vårat lag tackade, utan satt hellre och språkade och läste tills klockan åtta då alla kvinnor måste ned. Klockan nie gick vi som gossarna var ned. Detta dygn, det femte hade. vi seglat trehundraförtionie miles.

Tisdagen den 7 Augusti

Uppstog efter en god sömn. Gick genast upp och tvättade mig, och gick sedan ned och spisade frukost av min matsäck. Frukosten som bestods var potatismos och kött samt kaffe och bröd. Det där låter ju ganska gott och rart därtill, varje mål, tänker ni som läser detta, och ej prövat det. Men Ni må tro att det är inte så rart som det låter. Tänk Eder mat som år kokad åt ettusen personer. Vi var omkring tusen emigranter. Inte kan den-just vara välsmakande.
Men den var inte sämre än den kunde ätas, bara man hade, god eller med andra ord glupsk matlust Men jag gick hellre till min matsäck, det smakade allt bättre.
På förmiddagen var vädret ruskigt, ity att det blåste och regnade lite smått, men ändå var det bättre att vara på däck. Vinden hade kastat sig något så vi fick litet medvind, vadan de satte upp tvenne segel. Förmiddagen tillbragtes på däck. Klockan två for en mindre segelbåt förbi. På eftermiddagen kokade flickorna kaffe två gånger med dopp. Så då mådde vi riktigt gott. Vi tog även upp våra madrasser, att sitta på. Och satt vi sedan och läste hela eftermiddagen.
Klockan fem var en större ångbåt i sikte. När klockan var sex ringde de till kvällsmat, bestående av äppelmos samt the och bröd. Men vi lät det vara. Vinden kastade sig på sidan framemot kvällen varför seglen nedtogs. Klockan åtta fick kvinnorna lov att gå ned, så vi gick även då ned och spiste ur våra egna matsäckar, varefter min kamrat och jag åter gick upp på däck ett slag. Klockan var då tio när vi gick ned. Detta dygn, det sjätte seglade vi trehundrasextiosex miles.

Onsdagen den 8 Augusti

Stog upp klockan sex och raska oss genast i ordning. Vädret var i dag någorlunda stillsamt, så båten gick stadigt framåt. Klockan halv åtta ringdes till frukost, bestående av havregröt samt kaffe med bröd och smör. Jag tog en bulle för min räkning. Det första jag smakat av deras mat sedan första dagen.
Amanda var i dag på förmiddagen lite krasslig av sig, vilket gick över på eftermiddagen. Eljest hade hon varit, hon som jag lite tung i huvudet att börja med under resan, vilket även gick över när man blev van vid sjöluften.
Förmiddagen tillbragtes på däck. Klockan tio seglade vi om en ångbåt. Klockan ett ringdes till middag bestående av kålsoppa samt potatis och kött. Jag smakade lite av det senare. Eftermiddagen tillbragtes även på däck. Vid tretiden passerade två ångbåtar förbi oss, gående hemåt. Vid fyratiden kokade flickorna kaffe igen, som efter gammal vana smakade förträffligt.
Klockan sju ringdes till kvällsmat bestående av the bröd och smör. För första gången smakade jag deras the. Vid tiotiden gick vi ned. Detta dygn, det sjunde seglade vi trehundrasjuttio miles.

Torsdagen den 9 Augusti

Steg upp klockan sju. Gick därefter upp på däck, tills frukosten kom. Vädret var ganska vackert ity att sjön låg riktigt stilla. Men en besvärlig tjocka ligger utbredd över havet. Så ångvisslan fick ljuda då jämt.
Klockan halv åtta ringdes till frukost vilken bestod av kålsoppa, kaffe, bröd och smör. Jag tog litet kaffe samt en bulle. Förmiddagen tillbragtes på däck. Klockan nio observerade vi ett större antal springfiskar. Omkring etthundra, alldeles intill fartyget. Vid elvatiden observerades ett större segelfartyg i fjärran styrande mot norr. Vid tolvtiden observerades en val. När han sprutade vatten var det lustigt att se honom. Men han var väl en femtio famnar ifrån oss, så vi såg blott ryggen av honom. Klockan ett ringdes till middag bestående av kålsoppa samt kött och potatis, samt ett slags pudding med russin i, som efterrätt. Jag tog litet potatis och kött samt litet pudding, vilken jag plockade russinen ur blott.
Eftermiddagen tillbragtes på däck. Vid tretiden kom lotsen ombord, vilket betydde att vi närmade som Amerikas kust. Klockan fyra bestod flickorna kaffe. Klockan fem observerades en haj. Klockan sex ringdes till kvällsmat, bestående av the, bröd och smör, vilket jag ej brydde mig om. Sedan jag sett efter hur många mil vi hade färdats igen vilket befanns vara trehundraåtta miles, gick jag ned. Klockan var då nio. Spiste därefter lite kvällsmat ur våra egna matsäckar samt språkade med varandra en stund, eftersom det var sista kvällen vi tillbragte tillsammans. för sedan blev det ett skingras åt var sitt håll i den stora republiken, för att kanske aldrig mer återse varandra i detta livet. Vi satt och språkade den kvällen till klockan tolv.

Fredagen den 10 Augusti

Uppstog klockan fem för att komma i ordning så fort som möjligt. Och började vi att ställe våra saker i ordning med detsamma. Vid åttatiden gick vi upp, och mötte oss där en härlig syn. Däcket var alldeles fullproppat. Alla blickade åt ett håll.
Och vad var det de såg? Jo, långt, långt borta syntes en mörk fläck, vilken växte med varje minut och blev allt större och större. Land. Land, ljuder det och alla fröjdas över att vi blivit lyckligt överförda.
Nu började det att bli liv och rörelse både på fartyget och omkring det. Hundratals båtar seglade fram och åter. Så nu syntes det att man var i närheten av land. Klockan elva seglade vi in i själva hamnen. 0, vad här var att se på. En sådan livlighet tror jag inte är i någon hamn, som i New Yorks. Men så är den väl den största i världen, eller och med den största. Här kilade båtarna om varann så kvickt, så det var en lust att se därpå.
Vid tolvtiden bogserades fartyget av tvenne mindre ångare in i Vita Stjärnlinjens docka, där vi således fick avstiga fartyget. Här fick vi nu kvarstå tills de fick lasta av koffertarna. Varefter de som ägde koffert fick stanna kvar, emedan tullbesiktning skulle ske. De som ej hade koffert fick avgå straxt med en mindre båt till Castle Garden, som ligger på en utskjutande udde längre ut. Om det är kringflutet av vatten vet jag ej.
Apropå tullsyningen räckte den flera timmar, så klockan var omkring fyra när vi avseglade till Castle Garden. Det är en märkvärdig byggnad, så det vore mycket att säga därom. Men ni såväl som jag har läst därom flera gånger i tidningarna, så det är snart sagt en känd byggnad utan att man varit där.
Inkomna där fick vi passera om de tjänstemän vars skyldighet är att ha reda på invandrarna. Deras verkliga titel minns jag ej nu, eljest har jag väl läst det. Där fick vi uppgiva våra namn, vår förmögenhet, vart vi ämnade oss, vem vi skulle resa till med mera. Efter den uppgiften fick vi gå och utbyta våra biljetter mot emigrantjärnvägsbiljetter till bestämmelseorterna. Sedan fick vi omkring femton minuters ledighet, vilket jag begagnade mig av till ett köpa oss litet förfriskning, som tillhandehålls av alla slag på gården.
Emellertid skulle vårt tåg avgå på kvällen, vadan vi fick lov att fortsätta genom flera avdelningar. Det första var att gå genom en trång passgång och visa checket på kofferten. Och var det sedan att ta reda på var sin i fackrummet, varefter den sedan skjutsades bort till avgångsplatsen. Då var det naturligtvis för oss att följa med.
Här skingrades man åt var sitt håll. Vi skulle återigen gå på båt till järnvägsstationen, vilket drog ut ungefär ett par timmar. Så den dagen var jag riktigt trött. Så trött som jag inte känt mig på länge, vartill mycket orsaker, att man har för mycket bekymmer onödige bekymmer om både det ena och det andra, vilket ej behövs. Utan det rätta är att sätta sig eller stå där men blir visad och inte bry sig om det ringaste. För tid blir att avgå, så kommer man nog med förutsatt att man befinner sig på bestämd plats. Så den allra dummaste kommer lika bra eller lika fort som, den som varit tio, till tjugo gånger.
Äntligen randades stunden då vi fick avgå. Klockan var då sju. Vi hade väl göra en timme, innan vi kom till stationen. Men fick vi sitta ombord till de lastat koffertarna och transporterat den till järnvägsstationen. Äntligen fick vi gå. Klockan var då nio på kvällen när vi steg in i järnvägskupéerna. Då hade vi varit i rörelse hela dagen och blivit förda och transporterade ifrån det ena stället till det andra som en flock djur.
Det kan naturligtvis inte vara annorlunda. Men månne vi inte då hunnit att bliva trötta. Månne inte det dagsverket vara så gott som något annat. Jag tror det. Eller åtminstone kändes det så. Inkomna i vagnen var det att sätta sig i stolarna, två i varje, vadan Amanda och jag satte oss i en. Det var vilolägret som bjöds som efter en tröttsam dag. Det var att luta sig mot varandra var sin stund, men inte kom någon sömn i i våra ögon, den natten, fast vi var uttröttade, tillfölje av skakningarna. Det alldeles rysste oss ibland emedan farten var hastig samt banan riktigt ojämn. Det var kurvor på somliga ställen som var förvånansvärt skarpa. De vände tåget alldeles åt motsatt riktning, så i Sverige hade de inte tordes passera dem, och då låg den ena rälsen fem á sex tum lägre så vagnarna låg alldeles på sidan. Emellertid, maskin frustade oavbrutet och gick framåt i den mörka natten.
AIlt emellanåt kilade det tåg förbi oss i motsatt riktning och då var det att ystra upp ur sin halvslummer man satt i. New Yorks stad kunde jag ej se något vidare av emedan det var mörkt när vi avgick. Natten skred emellertid framåt vadan dag-gryningen snart började visa sig.

Lördagen den 11 Augusti

Detta var den tredje lördagen som vi varit på resande fot. Tåget gick oavbrutet framåt. Klockan åtta tog vi upp litet mat, att stärka oss med. Amanda hade även litet saft kvar, som vi även smakade. Järnvägen går igenom kärva marker, så det var just inte något att anmärka. Här och där låg en farmaregård, vilka alla var i allmänhet snygga. Naturligtvis, foro vi förbi flera städer ock.
Klockan två åt vi litet middag. Klockan femton stoppade vi så då fick vi avgå och gå in i stationshusets väntsal och sitta tills klockan elva.
Då fick vi sex timmars ledighet, vilka vi använde till att tvätta oss med mera. Vi hade då inte tvättat som sedan fredagsmorgonen. Detta på båten, och nu var det lördagskväll, så det var det första alla gjorde. Sedan försåg vi oss med litet mat. Gick även och köpte var sitt glas mjölk. Det var full restauration där, men jag minns inte stadens eller stationens namn.
Klockan elva steg vi åter på tåget. De samma vagnarna användes, men maskin och personal ombyttes, vilket ombyttes flera gånger. Men denna gång visste jag på bättre. Jag passade på och tog var sin sittsoffa och satte upp matsäckarna utmed för att uppfylla rummet. Men sedan då alla försäkrat sig om plats togs nattsäckarna ned, hvadan vi hade plats att vika oss litet. Den natten sov jag väl två á tre timmar. Men när jag vaknade vid fyratiden var jag så öm så jag kunde knappast stå.
(Söndag den 12 augusti)
Vagnarna är stora och rymliga. Det är sextio platser i varje vagn, eller trettio stolar, och två i varje stol. Så det var komiskt ett se sig omkring vid fyratiden då alla sextio satt och halvsov. I vagnarna är även dricksvattencistern samt avträdeshus.
Emellertid randades söndagsmorgonen. Tåget gick alltjämt framåt. Klockan sju spiste vi litet. Klockan tio fick vi byta om tåg första gången sedan vi lämnade New York. Det är en god sak att få resa så många hundra mil som är mellan New York och Chicago och blott byta om tåg eller vagnar en gång. Färden fortsattes emellertid. Klockan två tog vi litet mat igen. Tiden fördrivdes med att sitta och språka och se på det omgivande landskapet. Men nog räckte tiden till. Vi närmade som Chicago mer och mer.
Klockan halv åtta tågade vi in på stationsgården. Här var åter en centralpunkt, vilken skingrade oss åt alla håll. Som vi passerat genom stationsgården, så stod där tvenne tjänstemän, vilka visade oss åt vilket håll man skulle gå. Vi hade fått lappar att sitta i hatten eller på bröstet, inne i vagnen. Och då såg de på färgen och viste oss medsamma våran väg.
Vi fick meddetsamma stiga upp i en omnibusvagn, vilken förde oss till hotellet där vi skulle vara. Inkomne där fick vi reda på när var och en skulle avgå. Vi skulle inte avgå förrän nio följande dag, så således fick vi en natts vila efter två dygns oavbruten järnvägsresa.

Emellertid upplystes vi om att det kostade sjuttiofem cents dygnet att vistas inom dessa murar. Och ville man inte betala detta så vistades man på gatan. I sanning skönt ett höra för den fattige emigranten. Visserligen fick man kvällsmat och frukost med, men den som då inte hade någet att betala med han vistades på gatan. Lyckligtvis hade jag så mycket kvar, så jag kunde få stanna där, för vart skulle man tagit vägen.
Så pengar och pengar, och återigen pengar. Det går åt, och det vill de röva åt sig av emgranten. Emellertid smakade det gott, ja ljuvligt ett få vila i en bädd. så när vi följande morgon vaknade. uppstog vi med stärkta krafter och nytt mod.
(Måndagen den 13 augusti)
Sedan man ätit frukost var det färdigt att fortsätta igen. Klockan nio avtågade vi från Chicago norrut. Tåget ångade framåt och tiden gick. Städer och byar susade vi om. Klockan ett lättade vi på våran matsäck. Eftermiddagen skred fram utan något anmärkningsvärt. Klockan åtta intågade vi på bangarden i Green Bay och underrättades vi till var missbelåtenhet att tåget gick ej längre den dagen, vadan vi återigen fick ligga över.
Här var det en norrman som välkomnade oss och bjöd oss ligga över, naturligtvis mot kontant erkänsla. Det kostade två cent ett ligga på en halmmadrass över natten. Men det kunde man inte säga någonting om. Emellertid sov vi gott, ja så gott som vi legat på den mjukaste fjäderbolster.

Tisdagen den 14 Augusti

Klockan fem väcktes vi av värden i huset och uppsteg vi strax med stärkta krafter. Klockan sex steg vi på taget igen för att fortsätta våran färd, som aldrig tycktes taga slut. Klockan nio spiste vi litet och tömde det sista av saften.
Tåget ilade framåt emellertid. och vi närmade oss det efterlängtade målet alltmer. Klockan tolv ropade konduktören, Negaunne, ett välkänt namn. Vi såg ut och fick se Henning Gustavsson, som var med detsamma i vagnen hos oss. Det blev ett kort men kärt samtal. Han var den första kända person vi träffat Amerika. Man upplyste oss om ett vi hade bara ytterligare tio minuters resa igen, och vem blev glada om inte vi.
Tåget satte sig åter igång och tio minuter därefter var vi i Ispheming. Här stod Lotten Edström-Holmgren samt Charles Holmgrens hustru för att emottaga Amanda. Jag fick Gustav Andersson som följde mig upp till min svåger och syster. Emellertid var målet för vår resa uppnått efter jämna tre veckors resa. Visserligen kändes det tröttsamt många gånger, och tiden lång. Men när jag nu tänker tillbaka på tiden, så är det som en dröm. Ja, jag tycker att det var igår jag skildes ifrån Er mina kära föräldrar.
Eftersom nu målet för min långa resa är uppnått, så avslutar jag nu efter att hava skildrat något så när hur resan gestaltade sig för mig.

Ispheming den 4 December År 1888
August Emil Waernér