rockesholm

Trakten kring sjöarna Halvarsnoren och Skärjen och dess historia.
Tillkomsten av Rockesholm.
Sammanställd av Carl Geschwind, 1998.

ISTIDEN
För ungefär tolv tusen år sedan låg hela Skandinavien under ett istäcke ungefär som Grönland och Arktis gör idag. Isen var ett par kilometer tjock och dess tyngd pressade ned landet, eftersom jordskorpan är som ett skinn som flyter på jordens mjuka inre. Klimatet blev dock allt varmare och isen smälte undan. Omkring 7500 år f.Kr. gick iskanten ungefär genom trakten där byn Rockesholm ligger idag. Havet, det s. k.Yoldiahavet, svallade in genom ett brett sund mellan Kilsbergen och Tiveden. Havsstranden låg vid den nuvarande 185 m-kurvan.

STENÅLDERN
Allteftersom isen drog sig norrut höjde sig landet och stenåldersfolket kunde bosätta sig i trakten. De äldsta fynden efter dessa människor - kärnyxor och en skivyxa - har hittats vid Flosjöhyttan och i Fetebergstorp. Perioden 2500 år f.Kr. räknas fortfarande till stenåldern. Landhöjningen gjorde att Östersjön då inte nådde längre än till nuvarande Örebrotrakten. Stenåldersfolket bodde runt Svartälven, kanske tack vare Grythytteskiffern, som man tillverkade knivar av, och den vita hälleflintan som gick bra att göra pilspetsar av. Man behövde inte ens knacka loss den från klipporna, utan man kan hitta skärvor av den längs hela Halvarsnoren och längre ner i Svartälven. Vid Flosjöhyttan och Flintudden har man från den här tiden gjort fynd i form av små och stora flintspetsar; längs Halvarsnoren har man funnit andra stenföremål och vid Finsandsviken i Rockesholm en glimmerskifferkniv.

BERGGRUNDEN
Området häromkring kan sägas ligga på sydsluttningen av det nordsvenska höglandet. Landskapet har fått sin prägel av berggrundens beskaffenhet och de geologiska krafter som varit verksamma under oöverskådliga tider. Berggrunden här liksom i övriga Sverige består till största delen av urberg. Man kan dela in det i tre huvudgrupper, nämligen leptitformationen, gnejs- och urgranitformationen samt de yngre urbergsgraniterna. Ett större leptitområde från Kilsbergen i söder och norrut mot Noratrakten vidgar sig till ett av Sveriges största leptitområden. Bergarten utgörs av omkristalliserad hälleflinta, som anses ursprungligen ha byggts upp av vulkaniska utbrottsprodukter. Hit hör bl. a. glimmerskiffrar och kvartsiter. De mineral som främst utnyttjats i trakten är järnmalm och silvermalm.

DEN ÄLDSTA ODLINGEN
Den äldsta odlingen i trakten av nuvarande Rockesholm bedrevs sannolikt vid torpen Varnäs och Erikstorp (Erstorp) samt vid Ullnäs och Högborn med torpen Björnstorp (Älvestorp), Fetebjörstorp och Kråkvik. De bördigaste markerna inom gamla Noraskog finns just vid nämnda byar och torp. Dessa var sannolikt bebyggda innan bergshanteringen kom igång.

BERGSHANTERINGEN
Någon egentlig bergshantering grundad på gruvbrytning förekom inte förrän i slutet av 1200-talet, även om man på flera håll i trakten beredde osmundjärn vid primitiva blästerverk. Den äldsta kända handlingen beträffande "järnbergslagerna" är från en av kung Magnus Eriksson utfärdad förordning den 7 november 1340. Som sökande av tillstånd omtalas bergsmän från gamla Noraskog där bergshanteringen sannolikt redan pågick.

TRANSPORTVÄGAR
Över hela landet ökade kraven på kommunikationer. De stora sjösystemen utnyttjades för transporter och säkert mycket tidigt också för fiske av bönderna i Nora-Ervallabygden. I början av 1300-talet tror man att en "själastuga" blev anlagd vid Limmingsviken genom den norske riksbaronen och kanslern Haftor Jonsen, som ägde skog vid sjön Halvarsnoren. Hela trakten var skogbevuxen och läget på leden Nora - Lungsund passade väl för en själastuga. Själastugorna byggdes efter huvudvägar åt framförallt pilgrimer och andra fattiga färdmän. Från Skara ledde vägen för Sveakonungarnas eriksgata norrut över Tivedsskogarna med själastugan i Ramundeboda och vidare genom Närke till Oppbåga bro. En västlig gren över Gullspång (Amnerbo) genom Värmland och in i Norge vid Edaskog användes flitigt inte minst av pilgrimerna, vars mål var Olof den heliges grav i Nidarus. En trolig anknytning mellan dessa huvudvägar lär i början av 1300-talet ha funnits över Nora bergslag in i Lungsunds socken i Värmland. Transportvägar var sjöarna Grecken, Malen och Halvarsnoren.

KRISTENDOMEN
Kristendomens utbredning i Sverige gick i allmänhet synnerligen långsamt. Det anses som sannolikt att den bebyggda delen av Noraskog ännu under 1200-talet tillhörde Kils församling. Självständig församling blev den först 1314. Kristendomens införande förändrade seder och tankesätt samtidigt som kyrkans godsinnehav ökade. Nu växte även det värdsliga frälset i Sverige fram. Omkring 1280 utfärdade Magnus Ladulås "Alsnöstadgan", där jorden frälstes från skatt genom rusttjänst. Skattefriheten gällde ursprungligen all jord som frälsemannen ägde. Rusttjänst eller vapentjänst till häst befriade alltså frälsemännen (d v s adeln) från statligt tvång och framför allt från skattskyldighet.

GÅRDEN ULLNÄS
Vid 1300-talets slut uppfördes gården Ullnäs av Ulf Jonsson, som enligt jordeboken hade dagsverkstorp vid Varnäs, Kråkvik, Björnstorp, Fetebjörstorp och Högborn. På den tiden utgjorde Halvarsnorens vatten den bekvämaste förbindelsen mellan torpen på sjöns norra sida. Av jordeboken framgår att den gamla räntan från Ullnäs gård utgick med en tunna sik. Den måttliga räntan berodde säkert på att gården var belastad med avsevärda gästnings- och skjutsbesvär. Den alternativa betalningsmöjligheten var osmundjärn, vilket visar att frälselandborna (den tidens arrendatorer) redan i början av det nya seklet (1400-talet) hade börjat deltaga i hyttebruk vid Kärvingeborn. Ullnäs frälsegård med underlydande förändrades inte i någon större utsträckning under detta sekel.

HYTTOR
Bergshanteringen i trakten utvecklades och masugnar byggdes med början i Saxhyttan 1406. Den första blåsningen ägde rum den 20 maj 1407. Hyttorna vid Grythyttan, Brunnshyttan och Kärvingeborn tillkom vid ungefär samma tid. Malmen till dessa hyttor kom från Högborns gruvor där brytningen kom igång 1401. Malmen till Grythyttan, Saxhyttan och Kärvingeborn transporterades sjövägen, men till Brunnshyttan krävdes en omlastning.

GÅRDAR
Ulf Jonssons son Jöns Ulfsson från Ervalla lät i februari 1498 upprätta en ny jordebok över de fastigheter som hans far tidigare ägt. Där uppräknas många torp och gårdar i Nora socken, bl a Ullnäs vid Halvarsnoren, som varje år räntade en tunna sik eller ett fat järn, samt gårdarna Varnäs, Kråkvik, Björnstorp (sannolikt nuvarande Älvestorp), Fetebjörstorp och Högborn. Riddaren Jöns Ulfsson från Ervalla dog 1508. Han var en av sin tids största markägare.

GUSTAV WASA
I början av 1521 hade dalkarlen Gustav Eriksson (Wasa), en förnäm och myndig bonde, av alla socknar i öster- och västerdalarna blivit utkorad till "sin och menige Sveriges rikes herre och höfvidsman". Ifrån Mora utgick den rörelse som under Gustavs ledning hade till syfte att befria landet från utländskt förtryck, vilket så småningom också lyckades. Vid ett möte i Vadstena den 24 augusti samma år blev Gustav vald till riksföreståndare och sedermera, den 6 juni 1523, vid ett möte i Strängnäs" hyllad och utropad och hälsad för Sveriges och Götes utvalde konung". Även bergsmännen från Noraskog anslöt sig ganska snart till Gustav och dalkarlarna. Man skulle nu med gemensamma krafter driva danskarna ur landet. Det stora slaget vid Västerås hade utfallit med seger för Gustav och hans mannar. Varefter ryktet drog fram reste sig folket, så att Gustav snart kunde dela sin styrka och belägra slotten i flera landsorter. Han skickade Olov Bonde med sitt folk till Örebrohus (Örebro slott), som efter nio månaders belägring gav upp. Det var vid den här tiden alltså ganska oroligt i trakten. Kriget hade fört med sig stora skulder som man nu skulle betala tillbaka till Lübeck, som hjälpt Gustav under kriget mot danskarna. Gustav skrev den 12 Oktober 1529 brev till Noraskog angående den skatt som de fortfarande inte hade betalat och krävde att den skulle betalas senast till julen.

HERTIG KARL OCH DEN FINSKA INVANDRINGEN
Under Gustav Vasas tid började finnarna komma till Sverige, men det var hans son hertig Karl, sedermera Karl IX, som låg bakom den stora finska invandringen. Redan som hertig hade han fått stort inflytande i Sverige. Enligt faderns testamente 1560 omfattade hans hertigdöme hela Värmland (som på den tiden även inbegrep trakterna kring Halvarsnoren och Skärjen), nästan hela Södermanland samt större delen av Närke. Under åren 1579 till 1583 kungjorde hertig Karl att den som var villig att bosätta sig i hans hertigdömes skogar skulle komma i åtnjutande av allehanda lättnader i fråga om skatter. Kungörelsen nådde även finnarna i de djupa skogarnas och de stora sjöarnas landskap Savolaks. Budskapet om orörda skogar, där rågen skulle växa sig hög i den välsignade askan, mottogs med glädje.

Finnarna tog sig över Bottenhavet till Kvarken och Gävle och vidare vattenvägen upp mot Dalarna. Många blev kvar i Dalarna, som därmed fick sina finnskogar. Ett stort antal fortsatte emellertid till det förlovade landet i hertig Karls skogar. Resan blev svår för många. Några hade med sig sin ko, som betade och även kalvade efter vägen. Hertig Karl hade lovat finnarna utsädesråg och till att börja med anställning som gruvdrängar. Savolaksarna såg ut sin svedjeplats och byggde bastu och visthus som en första bostad. Släktingar i Savolaks fick ryktesvägen veta att man hade det bra, och detta gjorde att ännu flera invandrade till trakten, där bergshanteringen redan länge utvecklats.

År 1596 utbröt det s k klubbkriget i Finland. Allmogen i Savolaks, Österbotten och Tavastland reste sig mot förtryckaren Klas Flemming och hans uppländska ryttare. Klas Flemming var kung Sigismunds (1566-1632) ståthållare i Finland. Där var seden den att knektarna själva uppbar sin lön hos bönderna. Allmogen var därmed utlämnad åt knektarnas godtycke. Kriget fördes med stor grymhet. Det sägs att Flemmings ryttare efter hårt motstånd tillfångatagit ett stort antal finnar. Knektarna förde fångarna till en frusen älv och slängde dem i vattnet en efter en. När de försökte ta sig upp trycktes de tillbaka under iskanten. Även finnarna kunde vara grymma när de lyckats besegra knektarna. En gång, berättas det, skulle de dränka fienderna i en å, men det var så lite vatten i ån att de motades ut med stänger. Även kvinnorna hjälpte till att slå dem i huvudet för att hämnas sina söner.

Det rådde ett mycket spänt förhållande mellan hertig Karl och kung Sigismund. I sin nöd sände finnarna bud till hertig Karl personligen och klagade över sitt elände. Den inrikespolitiska fiendskapen mellan hertig Karl å ena sidan och Sigismund och hans ståthållare å andra sidan förhindrade Karl att komma till finnarnas hjälp. Finnarna tvingades strida på egen hand i det grymma kriget. Den 24 februari 1597 dukade de slutligen under för Flemmings ryttare Santavuori i Imola socken. De finska fångarna behandlades mycket grymt. Det var efter detta som många tog näverkonten på ryggen, yxan i ena handen, spjutet i den andra och pilbågen på axeln och begav sig av västerut mot hertig Karls förlovade land.

SVEDJEFINNARNA
Så småningom kom savolakser till den natursköna trakten vid sjösystemen där Halvarsnoren och Skärjen ingår. Finnarna sökte med förkärlek sina boplatser på höjderna. De fällde furorna, svedde marken och sådde fallråg i de brända skogsgläntorna. Hertig Karls koncept för de finnar "som torpställen upptagit och börjat bygga" var ingenting annat än en motsvarighet till nybyggesupplåtelserna, liksom svedjetorp var motsvarigheten till skattehemman. Men det fanns en betydelsefull skillnad som blev ödesdiger för många av svedjefinnarna. Skattehemmanen var ofta avgränsade med rå, medan svedjetorpens gränser var mer diffusa. Ändå skulle enligt gällande skogsordningar finntorpen liksom hemman och nybyggen avgränsas med rå. Bristen på gränsmärken skapade problem när nybyggarna senare försökte förvärva äganderätten till marken i konkurrens med bruksägaren. Äganderätten till marken var villkorlig. Det krävdes att man betalade skatt för sitt svedjetorp eller hemman, annars förlorade man äganderätten som därmed kunde övertas av andra enligt gällande lagstiftning.

När svedjefinnen valt ut en plats för sitt torp fick han ett nedsättningsbrev av en central myndighet, ursprungligen hertig Karl själv. Man kontrollerade först att han inte inkräktade på andras område. Han fick sedan sex skattefria år innan torpet omvandlades till skatte och infördes i jordeboken. Olika system med lotthuggning och hyra av annans mark gjorde det dock möjligt att svedja utanför de egna ägorna. När skogen hade fällts kallades området för ett risfall. Det skulle sedan torka fram till nästa försommar då bränningen kunde ske. Det hände att risfallet fick torka ytterligare ett år och ibland flera år innan det brändes. Redan dagen efter bränningen såddes fallet med råg, som var av tuvrågtypen. Även en sorts rovor såddes på fallet. Efter ungefär sex till åtta dagar spirade rågen och man fick under hösten ett fall av grönråg. En förutsättning för groning var att det kom regn efter sådden. Fallet inhägnades med en gärdesgård som man byggde av sotved. Man använde som regel inga redskap vid sådden. Kornen kunde myllas ner med en harka eller trampas ner av människor eller djur och ingen stenröjning förekom. På senhösten betades grönrågen av djur som man släppte in på fallet. Först det tredje året kom fallet från sommaren/hösten att innehålla skärrågen. Den färdiga rågen kunde skördas i slutet av september. Sedan fallet skördats blev det under några år ängsmark, som användes till svedjeäng och höskörd, d v s man skar gräs i det.

JÄRNHANTERINGEN
Samtidigt med den stora finska invandringen pågick den tekniska utvecklingen inom järnhanteringen. Ugnarna byggdes allt högre och vattenhamrarna utvecklades av tyska hammarsmeder. Dessa beredde stångjärnet från kronans masugnar samt det osmundjärn (storleken eller vikten på en osmund var omkring 0,35 kg) som bergsmännen betalade i skatt till kronan. De tyska smederna införde metoden med kolning i så kallade resmilor. Med gruvbrytningens och järnframställningens allt större betydelse ökade behovet av ved och träkol. Vid "tillmakningen" i gruvorna gick stora mängder ved åt för att hetta upp berget. Träkolen behövdes för att smälta malmen i osmundhärdarna och masugnarna.

Arbetet med kolveden inleddes med att man fällde träden. Det skedde på försommaren och helst vid nymåne - det så kallade "midsommarnyet" var särskilt lämpligt. Träden fick ligga okvistade och torka till månadsskiftet augusti/september, då veden höggs upp. Sedan följde arbetet med inkörning och därefter resning av milan. Efter kolningen vidtog utrivning av milan och infatning av den färdiga träkolen i kolhus. Arbetet var vanligen avslutat i december. Allra senast till jul skulle kolaren vara färdig i skogen och göra sig ren inför den stundande helgen.

SILVRET
Under 1600-talets första år ägnade statsmakterna stort intresse åt de silvermalmsfyndigheter som gjorts i trakten. Stora ekonomiska satsningar genomfördes. I juni 1606 lämnade Karl IX en föreskrift om undersökning av silvermalm vid södra änden av Limmingsjön. Man skulle särskilt undersöka om sjöns vattenyta kunde sänkas. I april 1608 begärde kungen besiktning av fyndigheten, som ingav stora förhoppningar. Kungen meddelade 1609 att han hade för avsikt att skicka en vaskare till Limmingen och att bygga de hus som behövdes för vaskningen. Resultatet av vaskningen motsvarade emellertid inte förväntningarna. 1615 meddelade drottning Kristina att fyndigheheten var olönsam.

FLOSJÖHYTTAN
Ungefär vid den här tiden - omkring 1604 - bosatte sig en man vid namn Påvel (eller Pål) vid nuvarande Flosjötorp. Påvel var förmodligen finne, men han talade svenska. Han byggde sitt torp mellan Flosjön (flo betyder sump- eller kärraktig mark) och Halvarsnoren. Nybyggaren Påvel avled omkring 1640 och efterlämnade tre söner och fem döttrar. Vid Grythyttans häradsting den 26 juni 1644 utverkade tre av Påvels arvingar - sönerna Erik och Mårten samt mågen Staffan Klemetsson, som var gift med dottern Elsa - rätten till den fem år tidigare beviljade masugnsanläggningen vid Flosjöhyttan. Av ett köpebrev från nyårsdagen 1645, som bevittnats av kyrkoherde Olaus Jacobi Arbogensis, framgår att Staffan köpt ut sina svågrar från Flosjötorp.

Staffan Klemetsson var född på hemmanet Lövnäs och upptog senare hemmanet Svartbäcken. 1645 förvärvade han sina andelar i Flosjötorp och flyttade dit. Han var en driftig man som med kraft och energi utökade sina ägodelar. År 1677 köpte Staffan 4/18 i Flosjöhyttan av Lorents Andersson Stockenström. Han blev därigenom ägare till halva hyttan och hälften av hyttelagets skog. Staffan var också en duktig björnjägare. Praktiskt taget varje år fick han skottpengar för skjutna björnar och lodjur. 1685 lämnade han detta jordeliv.

STOCKENSTRÖM PÅ VARNÄS
Lorents Andersson Stockenström var måg till Erik Johansson vid Hällefors silververk. Omkring 1650 byggde han sig en herrgård på Varnäs. Därifrån skötte han svärfaderns stora fastighetsbestånd som bl a omfattade Saxhytte gård, delar i byns skog, masugn, halva hammaren och hela kvarnen, Dalbotorpet, delar i Bovikshyttan, hela Bovikstorp, delar i Svartälvs hammare, delar i Grythytte hammare med gård samt en såg, Varnäs gård, delar i Kärvingeborns hytta, andelar i hammaren samt hela kvarnen och sågen.

Efter 1640 var möjligheterna att anlägga nya hyttor mycket små. Den främsta orsaken var att man 1639 byggde Hällefors silververk, som under sina första år drevs av kronan. Ungefär sex år senare slöt kronan kontrakt med dåvarande inspektorn Erik Johansson och tre andra personer om att övertaga verkets drift. I slutet av 1646 överläts driften helt åt Erik mot viss fördelning av vinsten. Verksamheten vid Hälleforsverken pågick med växlande resultat allteftersom gamla fyndigheter tog slut och nya letades upp. Erik Johansson lade dock grunden till en blivande kulturbygd.

Lorents Andersson Stockenström var gift med Eriks dotter Beata. Efter svärfaderns död vid årsskiftet 1673-1674 skötte han sterbhusets många fastigheter från herrgården i Varnäs. Lorents, även skriven Lasse Andersson, avled på Varnäs omkring 1690 och efterlämnade fyra barn: Kristina, Beata, Anders och Erik. Erik var vid den tiden trettioett år gammal.

GÄSTGIVARGÅRDAR
Vid mitten av 1600-talet händer mycket i trakten; den stora invandringen av finnar - främst från Savolaks, upptäckten av stora silverfyndigheter och i samband med detta anläggande av nya vägar genom ödebygden. Bl a byggdes en ny väg mellan Örebro och Hällefors via Grythyttan till det nyanlagda silververket i Hällefors. Utmed vägen anlades vägkrogar eller gästgivargårdar vid Skärmarboda, Nora, Grecksåsar och Kärvingeborn. I en lag från 1649 föreskrevs att det utmed stråkvägarna skulle finnas en gästgivargård på varannan mil. Platserna valdes där det fanns framtidsmöjligheter. Allmogen skulle bidra med timmer och byggnadsarbete vid uppförandet av gästgivargården. Gästgivaren fick stå för skorstenar, dörrar, fönster, bord, bänkar och sängar samt övriga inventarier. Då klasskillnaden på den tiden var stor föreskrevs att det skulle finnas tre våningar - en för adeln, en för annat hederligt folk och en för annat gement folk. Gästgivaren skulle hålla minst tjugofyra stallplatser, själv ha minst åtta hästar med utrustning samt hålla med foder för resenärer med egna hästar. Där så behövdes skulle han även hålla med båtar. Även inomhus ställdes krav på god standard med sängkläder, husgeråd, tvättfat, handdukar samt förråd av livsmedel för god husmanskost.

DROTTNING KRISTINAS KANAL
Vid nuvarande Älvestorp gjordes stora ansträngningar för att sänka nivån på sjön Torrvarpen för att komma åt den silverfyndighet man trodde sig ha hittat på sjöbotten vid Björskogsnäs. Man beslutade 1638 att försöka sänka vattennivån med tre meter genom Svartnäset vid Älvestorp. Soldater och krigsfångar sattes i arbete med kanalen och mark avstyckades för "Drottning Kristinas kanal". Redan året därpå hittade man malm i Silverknuten och gav då upp kanalgrävningen.

GRYTHYTTANS FÖRSAMLING
Grythyttan blev 1633 en egen församling. 1640 bildades tingslag, 1641 utfärdades stadsprivilegier och ett torg och en gata anlades. Den förste kyrkoherden i Grythyttan, Olaus Jacobi Arbogensis, tjänstgjorde i den nya församlingen. Han var förmodligen utsedd av dåvarande biskopen Johannis Rudbeckius och landshövdingen Carl Bonde.

"JÄRNBERGSORDNINGEN"
Flera hyttor och hamrar anlades, nya gruvor upptogs och bearbetades. Svarttjärnsgruvan på östra sidan av Halvarsnoren upptogs 1630. Man behövde nya lagar som reglerade bergshanteringen. Grundläggande för den framtida utvecklingen blev den lag som man vanligen kallar "järnbergsordningen". Den innehöll hela femtioåtta punkter med ingående föreskrifter om rätten till brytning i gruva och hur arbetet skulle ske. Affärer med skog, ved, kol och malm fick inte göras till andra priser än normalpriserna på orten. Att bryta mot den nya lagen kunde medföra böter, gatlopp eller förvisning från bergslagen. Hyttornas placering var beroende av tillgång på vattenkraft och malmtillförsel och på möjligheten att transportera järnet till Arboga för kund och för skatt. Transportvägarna utgjordes både sommar och vinter av vattendragen.

TILLMAKNING
Den tidigaste brytningen av bergmalm skedde genom "tillmakning". Väl torr, kluven, grov furu eller granved användes för eldläggning. Genom vattenbegjutning av det upphettade berget uppstod sprickor (befordrades lossningen), därefter bröts berget loss med hackor, bergskilar och spett. Berg och vatten bars upp ur de grunda gruvorna och när detta blev för besvärligt flyttades arbetet till något annat fyndställe. En gruvfogdeinstruktion från slutet av 1600-talet kunde se ut enligt följande: "Gruvfogdarna skall varsin vecka hålla bön före arbetets början klockan halv sex, varvid tecken gives med gruvklockan, så att drängarna kan vara nere i gruvan precis klockan sex . Den som svär, bannar eller slåss skall anmälas till bergstinget. Gruvornas tak och väggar skall rensas. Malm och gråberg skall väl skiljas vid uppfordringen." Så länge man höll fast vid tillmakningen, var en ordnad brytning inte tänkbar. För att skona skogarna ifrågasatte man emellertid redan nu om man inte kunde använda krut för sprängning av berget istället för ved.

JORDBRUK OCH BOSKAPSSKÖTSEL
Vid sidan av det expansiva bergsbruket bedrevs också jordbruk och boskapsskötsel av såväl bergsmännen som av de invandrade finnarna. Då landet vid den här tiden var indraget i långvariga krig behövdes mycket pengar. Kronan införde då olika pålagor i form av skatt på boskap och utsäde. Prästerna och adeln var befriade från dessa pålagor, men alla andra skulle skatta i relation till boskap och utsäde. I skattelängderna kan man utläsa stora skillnader mellan bergsmän och finnar. Finnarna hade i regel dubbelt så mycket utsäde per brukare, men bergsmännen ägde å andra sidan fler kor. Det var förmodligen viktigare för finnarna att vara självförsörjande på spannmål, medan boskapsskötseln betydde mera för bergsmännen. Dessa var både hyttbrukare och bönder medan finnarna som regel saknade hyttdel.

EMERENTIA ROCKES OCH ROCKESHOLM
Första gången som platsen mellan de två sjöarna Halvarsnoren och Skärjen, det nuvarande Rockesholm, omtalas i bergskollegium var 1670, då en delägare i Flosjöhyttan ansökte om att få sätta upp en hammare på Skärtorps ägor. Kollegium ansåg emellertid att det istället borde utredas om en masugn kunde byggas, men någon sådan utredning kom sannolikt inte igång. Två år senare kom en ny ansökan från Lorentz Stockenström på Varnäs om att få anlägga en hammare. Denna ansökan, liksom en senare från 1676, avslogs emellertid efter besiktning. Vid besiktningen konstaterade man att byggnadsplatsen i Svartälvens ström var bra, att älven utgjorde en gräns mot Nora socken och att Skjärhyttelaget på andra sidan älven inte hade några invändningar. Samtidigt fastslog man emellertid att om man hittade malm i närheten måste skogen användas för gruvdriften. På Varnäs hade man inga invändningar mot detta förbehåll. Ansökan avslogs emellertid med motiveringen att man ville främja tillverkningen av tackjärn inom de malmförande och skogrika delarna av landet och lokalisera smidet till andra delar.

Emerentia Rockes var i juni 1691 på besök hos sin syster i Örebro och gifte sig där med Lars Laurin från Stockholm. På hemvägen till Stockholm efter bröllopet drunknade den nyblivne äkta mannen. Emerentia födde i mars 1692 deras gemensamma dotter Margareta. Redan året efter dotterns födelse gifte Emerentia om sig med Erik Stockenström på Varnäs. Hon hade efter sin fars död 1684 fått ärva delar i en stångjärnshytta i Dalsland. Fadern, som kom från en skotsk adlig släkt, var rådman i Göteborg. Erik kunde efter giftermålet disponera sin hustrus arv och köpte 1702 hemmanet Lövnäs. Några år senare köpte han även Ullnäs säteri med underlydande frälsehemman Elvestorp, norra och södra Högborn, Notbindartorp, Fetebergstorp och Kråkviken. Emerentia och Erik fick tillsammans femton barn: Lorents 1694, Anders 1700, Erik 1703, Paul 1704, Salomon 1711 samt döttrarna Beata, Britta, Emerentia, Magdalena, Kristina, Charlotta, Katarina och Hedvig. Ytterligare två döttrar avled i tidig ålder. En månad före sin död 1722 hade Erik lämnat in en ansökan till bergskollegiet om tillstånd att anlägga ett järnverk mellan sjöarna Halvarsnoren och Skärjen. Efter sin makes död fick Emerentia 1723 tillstånd att anlägga en hammare med härd. Tio år senare köpte Emerentia byggnadsplatsen med vattenrätt av bönderna i Godalstorp eller Skärhyttan för en tunna sill och en tunna lax.

När anläggningen stod färdig 1734 gällde det att ordna med tillverkning av träkol för drift av verket. Emerentia anställde då ett antal torpare för den uppgiften. Samma år köpte hon en tredjedel i Stadra eller Finnå bruk. Emerentia Rockes-Stockenström bodde emellertid hela tiden kvar på sin gård Varnäs. Med hjälp av sina söner och mågar drev hon därifrån det Stockenströmska sterbhuset, men det var hennes ande och vilja som gjorde sig gällande.

Man byggde bostäder för smederna med familjer, som regel ett rum till varje familj i fyrfamiljshus. Det byggdes kolhus, spannmålsbod och järnbodar vid strandkanten. Stålugnen liksom saltpanneplåthammaren var igång. I den senare tillverkades förmodligen plåt till pannor för sjudning av salpeter, som användes vid tillverkningen av krut. Många människor fick arbete i den nybyggda industrin.

Med tilltagande ålder började Emerentia dock tröttna. På luciadagen 1739 inbjöds samtliga släktingar för att skifta boet och på julaftonen samma år undertecknades handlingarna. Emerentia fick emellertid inte uppleva så många år med den nybyggda hammaren. 67 år gammal avled hon efter en långvarig sjukdom den 31 maj 1741 på gården i Varnäs. Hon begravdes i Grythyttans kyrka den 25 juni samma år. Efter hennes död löste sönerna Erik och Salomon ut de övriga syskonen och blev därmed ägare till varsin hälft i bolaget.

CARL VON LINNÉS BESÖK
Vid den här tiden gjorde Carl von Linné en resa i trakten, den s. k. Västgötaresan. Den 6 augusti 1746 besökte han Varnäs gård och skriver sålunda: "Gården ligger på en udde och omges av sjön Halvarsnoren på tre sidor liksom med en halvmåne, gården ligger något upphöjd och på marken nedanför mot sjön växer lindar". Han konstaterar att Varnäs bör vara en av de bäst belägna gårdarna i Sverige. Samma dag besökte han Kärvingeborns hammare och hytta som fick sin järnmalm från Högborn och Holmgruvan. Han kunde konstatera att kalken som användes till fluss var helt vit med "långa, strödda, nästan prismatiska, insjunkna partiklar". Linné företog redan som student flera resor av betydelse, men mest berömda var nog de resor som han i egenskap av officiell person företog till Öland och Gotland 1741, till Västergötland 1746, och till Skåne 1749.

PATRON HOLMGREN
På brukskontoret arbetade Olov Persson Holmgren som bokhållare. Han hade gjort en snabb karriär och hade ett ganska stort inflytande över bruksdriften när han den femte september 1748 skrev ett arrendeavtal för övertagande av Rockesholms bruk. Avtalet skulle gälla i fyra år med ett års uppsägningstid från båda sidor. Avtalet upphörde troligtvis innan tiden löpt ut, för den fjortonde augusti 1750 sålde Salomon Stockenström sin andel till Holmgren för 100 000 daler kopparmynt förutom inventarierna som betalades extra. I köpet ingick också delar i hemmanen Skärtorp och Lövnäs samt nyttjanderätt till kronans skogar. Holmgren var nu brukspatron och började omkring 1752 uppföra en herrgårdsbyggnad på den plats där Emerentia i slutet av 1730-talet låtit bygga en loftbod. Han anlitade Erik Nilsson i Östnor, Mora socken, för att gräva källaren till byggnaden. För att utföra arbetet till fullo fick Erik och hans kamrater tillsammans fyra hundra daler kopparmynt. Kontraktet skrevs under den 31 augusti 1752.

NYA BRYTNINGSMETODER
I mitten på seklet började man använda krut i gruvbrytningen. Sprängmedlet krävde borrning av hål. I början användes s k tremannsborrning, d v s man använde två man som slog och en man som vred på borren. Senare övergick man till tvåmannsborrning och slutligen till enmannsborrning. Gruvbrytningen hade under lång tid bedrivits ganska vårdslöst med stora risker som följd. Nu började man inse detta och inrättade därför gruvingenjörsbefattningar för att kunna hålla bättre uppsikt över gruvbrytningen. Bergsstatstjänstemännens allt tätare besök i de olika berslagerna medförde att allt säkrare brytningsmetoder infördes.

ROCKESHOLMS KAPELL
Den växande befolkningen i byn hade lång väg till kyrkorna i Grythyttan och Nora,. Landsvägarna var i dåligt skick, vattenvägarna var svåra att ta sig fram på i höstrusk och på vårvintern. Det var svårt att få de nyfödda döpta, och somliga fick kanske inte höra Guds ord förrän de blivit tio till tolv år gamla. Det värsta var att man inte kunde få syndernas förlåtelse på sin dödsbädd. Brukspatronerna på Varnäs (Salomon Stockenström), Rockesholm (Olov Holmgren) och Flosjötorp (patron Erik Dahlberg), kom brevledes överens om att ett kapell borde byggas i Rockesholm. Kostnaden skulle delas mellan Stockenström och Holmgren. År 1757 ansökte man hos Västerås domkapitel om att få uppföra en kapellkyrka. Ansökan var välformulerad och framhöll bl. a. de besvärligheter som den långa vägen till kyrkorna innebar.

Den nionde september 1758 samtyckte konung Adolf Fredrik till att ett kapell fick byggas i Rockesholm. Kapellet invigdes den första januari 1765 av kyrkoherden i Grythyttan, Andreas Sebenius. Det var en storvuxen man och det sägs att altarbord och predikstol var anpassade efter hans mått.

BRUKSAFFÄRER
Samma år, den fjortonde augusti, köpte Olov Holmgren den andra hälften i bruket av Erik Stockenström för 250 000 daler kopparmynt samt en "äreskänk" till Eriks hustru, Jeanne Bedoire, på motsvarande 10 000 daler kopparmynt. Holmgren var nu ensam ägare till Rockesholms Manufakturverk, som bestod av plåthammare, stålverk, såg, mjölkvarn samt hemmanen Skärtorp och Lövnäs med torp och kolarboställen.

Året efter, 1766, köpte den affärsbegåvade Holmgren hela Stadra eller Finnå bruk. Han var gift med Ulrika Eleonora Luthman. Tillsammans fick de sju barn - pojkarna Carl Petter och Olov Daniel samt flickorna Klara Brita, Anna Katarina, Ulrika Eleonora samt Lovisa Gustava. Hustrun var dotter till Carl Daniel Luthman, som fram till sin död 1765 ägde Karlsdals bruk. Holmgren blev genom hustrun delägare i Karlsdals bruk som göt olika typer av ammunition, bl. a. kanonkulor för kronans räkning.

BEGRAVNINGSPLATSEN
Olov Holmgren var också initiativtagare till att Rockesholms kapellag 1774 fick en egen begravningsplats. Domkapitlet i Västerås skickade emellertid med vissa förbehåll, bl. a. att inget kapell fick byggas på begravningsplatsen och att ingen som inte tillhörde kapellaget fick begravas där. Sveriges förnämsta psalmdiktare, J. O. Wallin, som vid den tiden var informator på Stadra herrgård, höll sannolikt sin första predikan 1779 i Rockesholms kapell. Texten var Luk. 19:41- 47 och Wallin hade valt som tema "Kristi tårar". Den mäktiga stämma, som en gång skulle eka över hela Svenska kyrkan hade första gången ljudit i det lilla kapellet.

Olov Holmgrens långa och framgångsrika liv led mot sitt slut. Han dog 67 år gammal på sin sjukbädd den tredje mars 1786 och fick sitt sista vilorum den 6 april samma år på Rockesholms kyrkogård. Sonen Carl Petter omkom tragiskt i en drunkningsolycka på Skärjen den 20 december 1787. Den andre sonen, Olov Daniel, efterträdde sin far som brukspatron. Han var tidigt utsedd av fadern för den lärda banan och var stolt över detta. Olov Daniel Holmgren gifte sig med Catharina Marie Wahlund, dotter till Gustav Wahlund som bl. a. ägde Flosjötorps hammare.

BRUKSARBETARNA
Rockesholms bruk hade nu varit i gång alltsedan 1734, alltså i 65 år. Livet på bruksherrgården stod i skarp kontrast till bruksarbetarnas hårda slit och usla villkor. Arbetet i smedjan pågick från söndag kväll till lördag kväll. Man arbetade i skift och gick aldrig hem under veckan. Fristunderna tillbringades i "smekujan" vid sidan av smedjan och den var både mat- och sovplats. De flesta arbetare blev tidigt i livet märkta av det hårda arbetet. Ofta behandlades de på ett förödmjukande sätt av brukspatronen, som vid minsta förseelse kunde kallas in dem på brukskontoret för ett kok stryk.

Smederna ansåg sig förmer än andra arbetare, väl medvetna som de var om sin styrka och sitt yrkeskunnande. De tillhörde en särskild kast i samhället och utgjorde bara en liten del av brukets arbetare. Många av arbetarna var också anställda vid Rockesholms bruks jordbruk, däribland torpare och dagakarlar. Vissa tider på året anställdes dessutom formän och kolare.

VATTENKRAFTEN
Rockesholms läge vid Svartälven mellan Halvarsnoren och Skärjen var grunden för de industrier som anlagts där. Tillgången på vattenkraft var en förutsättning för sågverket, kvarnen och hammaren. De vattenhjulsdrivna maskinerna var svåra att konstruera och det fordrades stor kunnighet för att övervaka baggnationen. Hjulen skulle dimensioneras efter vattnets fallhöjd och hastighet, och storleken skulle avpassas efter ändamål och funktion. Isbildning om vintern och torka om sommaren gjorde vattentillförseln ojämn. Tillflödet måste regleras med dammanläggningar som också krävde tillsyn och reparationer. Man ägnade stor möda åt att utveckla vattenkraften inom industrins olika områden.

Hur anläggningarna i Rockesholm inbördes var placerade vid strömmen framgår av en karta från 1823. Där kan man se att kvarnen låg överst, därefter sågen och hammaren samt hyttan nederst.

STÅLUGNEN
I stålugnen tillverkades s k brännstål i en murad ugn av eldfast tegel. Ugnen bestod av tre skilda rum där man placerade järnstängerna, som fraktats dit med roddbåt från Kärvingeborn. Järnet var avhugget i passande längder och bäddades in i finkrossad träkol. Under denna bädd fanns eldstaden. Man eldade i ungefär nio dygn och tog sedan ut provstänger som stålbrännaren bedömde hårdheten på, d v s kontrollerade hur mycket kol som vandrat in i järnet. När järnet blivit godkänt vidtog en långsam svalningsprocess under cirka tio dygn. Efter detta tog man ut järnet och värmde det på nytt till smidestemperatur för att utsträcka det till önskade dimensioner i hammaren. Årstillverkningen vid bruket var vid den här tiden omkring 50 ton brännjärn, 45 ton takplåt, 36 ton bandjärn och 38 ton av det klenare fyrkantjärnet som buntades i knippor.

MALMEN
Malmen till Kärvingeborns hytta kom från Högbornsfälten där förekomsten av malm finns i långa smala lager ofta tillsammans med kalksten. Kalken behövdes vid hyttorna för att ge en lättflytande slagg. Malmerna är ofta bara en meter breda och inte särskilt rika. Stoll-, Fors-, Bark- och Askersundsgruvorna producerade merparten av malmen. Stollgruvan har fått sitt namn av att en stoll (horisontell gång) anlades från södra sidan av berget in i gruvan för att minska uppfordringshöjden av berg och vatten. Gruvan var omkring trettio meter djup och man hade anlagt konst med pumpar för att ta upp vattnet.

POSTKONTORET
Samtidigt med att industrin blomstrade i Rockesholm hände andra viktiga ting vid Varnäs bruk som kom att få stor betydelse. Den 9 november 1786 beslutades nämligen att ett postkontor skulle öppnas på prov vid Varnäs med dubbel postgång därifrån och till Nora. Som krav hade generalpoststyrelsen att bruksägarna i trakten stod för den blivande postmästaren Nils Halléns husrum och lön. Hallén begärde emellertid tjänstledigt 1791 och sade upp sig 1795. Tjänsten övertogs av bruksinspektoren Pehr Georg Morell som innehade den fram till 1799.

LÖNER
Valutan vid den här tiden hade riksdalern som huvudmynt (1 riksdaler = 48 skilling, 1 skilling = 12 runstycken). 1802 präglades statens första skillingmynt. En arbetskarl tjänade ungefär tjugo riksdaler på ett år. Större delen av lönen bestod av naturaförmåner som kost och logi. För att köpa en tunna råg fick han betala 3 riksdaler specie (ordet "specie" anger att det gäller präglat mynt). Skulle han gå på värdshuset och dricka låt säga 4 cl brännvin fick han betala 6 runstycken. Alltså var det saluförda kronbrännvinet rätt dyrt. Som jämförelse hade en hovrättsassessor en årslön på c:a 400 riksdaler, som betalades kontant.

NYA BRUKSÄGARE
Brukspatron Olov Daniel Holmgren var som tidigare nämnts ensam ägare till Rockesholms bruk sedan 1785. Under åren 1789 till 1793 studerade han juridik i Uppsala, där han också avlade sin examen. Som brukspatron hade han inte någon större framgång. När hans hustru, Katarina Maria, 1821 sökte boskillnad från sin man var han tvungen att överlåta bruket på sin svärfar, Gustav Wahlund, för att kunna tillfredsställa sina fordringsägare och för att erhålla framtida existensmedel. Holmgren flyttade till Örebro medan hustrun bodde kvar på gården och förvaltade bruket genom särskilt förordnade gode män. Vid arvsskiftet efter Katarina Maria Holmgren 1857 övergick Rockesholm och Flosjötorp till en son, en dotter och till den avlidna dottern Brita Carolinas båda söner. Britta Carolina var gift med brukspatron P. A. Sundström. Ägandet av bruket var nu uppdelat på flera av arvingarna.

DEN FÖRSTA HERRGÅRDSBRANDEN
Natten till den 7 januari 1840 brann herrgården. Branden kunde ses milsvida omkring och byggnaden brann ner till grunden.. Det viskades i bygden att det var "Rockan" som varit framme för att hämnas att man flyttat hennes porträtt. Det fanns nämligen ett porträtt av henne i olja, som sonen Anders sannolikt fått redan under sin mors levnad. I folkmun hade man knutit Emerentia helt och hållit till Rockesholm trots att hon hela tiden bott på Varnäs gård, där också hennes portätt hängde. Man antog emellertid att hennes porträtt flyttats från sin förmodade rätta plats i Rockesholm till Varnäs och senare till Älvestorp. Att flytta avlidnas porträtt ansågs ha vådliga följder. Folktron att de döda går igen sitter djupt rotad. Katarina Maria Holmgren lät emellertid redan samma år uppföra en ny herrgårdsbyggnad på samma plats.

TRANSPORTEN AV JÄRNET
I mitten av seklet kom bygden att beröras av det stora värmländska transportsystemet som kallades för sjöbanorna. Via många korta, smalspåriga järnvägar för hästdrift och via pråmar eller färjor på sjöar kunde järnet transporteras till järnvägen i Kristinehamn för kontroll och utskeppning. Tidigare hade transporten av järnet gått på landsväg genom Lokadalen till sjöarna Lonnen och Alkvettern. Nu färdades järnet över Torrvarpen till Saxhyttan, därifrån en kort bit till lands, sedan över Saxen med ångfartyget "Pellican" till Saxån, via den 1854 öppnade hästbanan till Saxåbryggan i Yngen, med båt över Yngen till Vinternäset, med hästbana till Filipstad, med båt genom Filipstads bergslagskanal till Sjöändan och slutligen med järnväg till Kristinehamn. Den järnväg för ångdrift som hade öppnats 1856 från Örebro till Nora nyttjades inte i någon större utsträckning av bruken vid Svartälven. Den första lilla banan vid Svartälven byggdes 1856 i utfraktsorten från Stollgruvan i Högbornsfälten vid Älvestorps hytta.

DEN ANDRA HERRGÅRDSBRANDEN
1863 brann herrgården åter ner till grunden. "Rockan" hade återigen spökat och om folkpratet 23 år tidigare hade pyrt, så flammade det nu upp ordentligt! "Porträttet är rubbat från sin plats, man har flyttat 'Rockan'. Gruvligen hämnas hon och förtörnas på oss alla..." Brukspatronen P. A. Sundström hade inget val. Herrgården måste genast återuppbyggas. 1864 stod den tredje herrgårdsbyggnaden i ordningen färdig.

PORTRÄTTET
I september 1887 fick C. P. Lindberg på Rockesholm, då också disponent för Älvestorps AB, ett brev från kammarherren Henrik von Stockenström i Stockholm där denne anhöll om tillstånd att få inköpa ett "gammalt äldre fruntimmersporträtt" som hängde i Älvestorps Herrgård och föreställde Anders Stockenströms mor, Emerentia Rockes, och på baksidan försett med hans sigill. Styrelsen för Älvestorps AB beslöt att överlämna porträttet till kammarherren mot att han lät utföra en fotografisk kopia av tavlan som kunde hängas på samma plats och så skedde också.

SKOLAN
Undervisningen för barnen i bygden var förlagd till det lilla torpet kallat Florinna som ligger idylliskt nära Halvarsnorens västra strand strax norr om Rockesholm. Byggnaden var inte stor men måste rymma många barn. Det fanns nu över hundra skolbarn från sjuttiotre hushåll.

NYA BRUKSÄGARE
P. A. Sundström klarade inte att driva verksamheten på Rockesholm längre än till 1868 då han gick i konkurs. Bruket ägdes därefter till hälften av sonen Carl Alfred Sundström och till hälften av brukspatron Carl Lindberg på Karlsdal.

JÄRNVÄGSFEBER
En verklig järnvägsfeber drabbade trakten 1870 då två oförsonliga grupper av bruksägare planerade var sin bana från Stribergs malmfält till sjön Möckeln. Den ena gruppen, ledd av C. J. Yngström på Villingsberg och E. von Hofsten på Valåsen, byggde den smalspåriga Wikern-Möckelns järnväg väster om Vikern och öster om Möckeln, medan den andra, ledd av Pehr Lagerhjelm på Bofors, byggde Nora-Karlskoga järnväg öster om Vikern och väster om Möckeln. I Vikersvik korsades banorna. Till Lagerhjelms medkämpar hörde hans svåger Carl C:son Lindberg som också hade högt flygande planer på anslutningsbanor. Den1 november 1871 sålde Carl Alfred Sundström sin hälft i Rockesholm till brukspatronerna i Kolsva C. P. Lindberg och Lars Lindberg. Genom laga skifte och övertagande av konkursmassa från Carl C:son Lindberg blev C. P. Lindberg ensam ägare till Rockesholm 1879.

De tre bruken Karlsdal, Rockesholm och Älvestorp bildade ett konsortium, som hos Kungl. Majt. interimistiskt anhöll om tillstånd att bilda Svartelfs Järnvägsaktiebolag. I en bolagsordning 1876 framlades förslag om en ny järnväg.

ROCKESHOLMS FÖRSAMLING
Vid den här tiden uppgick folkmängden i Rockesholms församling till femhundra personer. I församlingen ingick hemman från Katrinelund i söder till Flosjöhyttan i norr. Edvard Viding var brukspredikant med uppgift att föra kyrkboken och handha samtliga prästerliga förrättningar samt ägna tillsyn åt folkundervisningen i bruksförsamlingens skolor. Han fick för detta fri bostad, fri mat, fria resor i ämbetet samt en årslön på femhundra kronor. Sommaren 1883 gjordes en omfattande renovering av kapellet. Södra delen av taket lades om, golvet byttes delvis ut och bänkarna sattes om, uppgången till läktaren flyttades ut från kyrkrummet och läktargolvet gjordes svagt lutande. Slutligen inreddes ett av de övre rummen i kapellbyggnaden till pastorsexpedition.

FLOSJÖ GÅRD
Brukspatron Lindberg bodde nu hos sin dotter Stina på Flosjö gård, som han tidigare skrivit över på henne, och styrde verksamheten därifrån. Det fanns nu ett mejeri på gården där man tillverkade ost som sedan såldes nere i Flosjöhyttan eller transporterades vidare till olika uppköpare.

JÄRNPRODUKTION
Årsproduktionen vid järnverket var som störst under en period på 1870-talet, med 475 ton stångjärn och 30 ton spik under ett driftår. Men den ekonomiska krisen på 1880-talet påverkade även Rockesholm och tillverkningen sjönk 1887 till 172 ton stångjärn och 3 ton spik. Året efter var tillverkningen nere i endast 68 ton stångjärn.

JÄRNVÄGEN
Järnvägen började byggas 1886 och rallarna var oftast bondsöner som var vana vid hårt slit under karga levnadsförhållanden. Hit sökte sig bondsöner från Skara- och Varaslätten men också från de steniga småländska åkertegarna. Rallarna bodde vanligtvis i barack och arbetslaget hade anställd kocka, eller rallartant som hon kallades. För sina tolv timmars hårda arbetsdag behövde rallaren rejält med mat. Om rallartant fanns i baracken vankades det kanske nybakat bröd och annat gott utöver bruna bönor, stekt amerikanskt fläsk, torrt bröd och rallarkorv, d v s bräckkorv. Kolbullar, som lagades på vetedeg kokt i fläskflott, fanns ibland på matsedeln. Den obligatoriska måltidsdrycken var starkt, svart kaffe.

Samtidigt med banans byggande uppfördes banvaktarboställen. I Högborn uppfördes det första redan 1887 och under de följande två åren byggdes banvaktsstugorna i Limmingsviken, Flosjöhyttan, Skärjen och Romälven. Kostnaden för en enkel stuga i trä med skiffertak var 806 kronor och 41 öre. Till banvaktsstugan hörde delvis murad jordkällare och uthus. Banvaktsstugan bestod av ett stort kök 4x4 m och ett rum 3x4 m plus ett vindsutrymme samt en liten förstuga. I köket fanns vedspis med vattenreservoar för uppvärmning av vatten och en stor inmurad bakugn. På gården fanns en vattenpump med ett långt, svängt järnhandtag.

Vid Skärjen fanns ett stickspår med lastplats, kolbrygga och en portabel vagnvåg för malmtrafiken från Skärhytte- och Blankagruvorna som var belägna öster om sjön. Blankagruvan hade en halv kilometer lång bana ner till sjön, där man lastade om malmen på pråmar som man sedan rodde de tre kilometrarna över sjön. Trots den korta sträckan gick en pråm förlorad när den gick med för mycket last.

LIVET I BANVAKTSSTUGAN
Om livet i banvaktstugan vid Skärjen har Paul Johansson berättat. Han var son till Carl Gustav Johansson, som var född i Kolbäck 1863 och som vid 23 års ålder gifte sig med jämngamla fiskardottern Anna Gustava Svensson, bördig från Otterbäcken i Skaraborgs län. "Mor Anna var duktig att binda fiskegarn och ryssjor och vi pojkar fick tidigt lära oss att göra trästommar till ryssjorna. Det blev många gäddor, abborrar och lakar som hamnade på matbordet i det fattiga banvaktarbostället. Man odlade potatis, grönsaker och säd. Jon, som pappa kallades, bröt själv upp den mark som han odlade. Han var en skicklig lantbrukare. Det fanns naturgödsel efter de tre kor som familjen hade och Jon sprätte dyngan på åkertegarna och fick snart öknamnet 'DyngJon'. Mor Anna vävde dukar, löpare och handdukar och det var fin hemslöjd från eget skördat lin vid Skärjen. Hon vävde också mattor, sex trampor och sex skaft, vita och röda på en vävstol som var tillverkad av den hantverksskicklige skogvaktaren Hjort. Matsedeln var rätt enahanda. Mjölk hade vi ju från korna och på morron fick vi gröt och till middag sill och potatis. Men trots att vi hade egna kor och odlade mark hade mor svårt att få maten att alltid räcka till. Det var mycket knappt i banvaktstugan men familjen drog sig fram ändå."
Lönen för banvakten var i början 480 kronor om året.

ROCKESHOLMS STATION
Stationshuset i Rockesholm byggdes högt över banan på västra sidan av spåret och godsmagasinet på den östra sidan. Till förste stationsföreståndare utsågs Isidor Blomgren. Han hade en årslön på 780 kronor. Isidor var lite av byns allt i allo och var bl. a. återförsäljare av lingon.

TRÄSLIPERIET OCH SÅGEN
Rockesholms bruk ägdes helt och hållet av C. P. Lindberg och ombildades 1889 till Rockesholms AB. Järnvägens entreprenör Helmer Bernhardt blev disponent. Nu byggdes också träsliperi, såg, hyvleri och kvarn. Till sågen och träsliperiet anlades en smalspårig bana med spårvidden 600 mm, som ledde till lastkajen söder om godsmagasinet.

BANAN
Den totala längden på den nya banan från Kortfors i söder till Grythyttehed i norr var 37,2 km i huvudspår och 4,8 km i sidospår. Två ånglok levererades till banan under 1888-89 från Nyqvist och Holm i Trollhättan. Det var de första normalspåriga tankloken med tre drivaxlar och hastigheten var 30 km/tim. Loken döptes till nr 1"Elvestorp" och nr 2 "Rockesholm".

Högsta ledningen för banan utövades av VD, brukspatron C. P. Lindberg, när det gällde kontakterna med staten, myndigheter, banker m.m. och av trafikchefen när det gällde den dagliga driften av banan. Vid starten 1889 bestod personalen av två stationsföreståndare, en konduktör, två stationskarlar, en banmästare, sju banvakter, en lokförare, en lokeldare, en lokputsare, en bromsare och en verkstadsarbetare. Invigningståget körde ut från Kortfors station den 12 januari 1889 och därmed var banan öppen för trafik ända till Grythyttan. Lokförare var J. Källman och eldare var K. Hammar, konduktör på resan var O. Hall. Vid ankomsten till Rockesholm tog stinsen Isidor Blomgren emot med en stram honnör och vid ankomsten till Älvestorps station fanns stationsmästare Gustav Hall på plats. En festmåltid serverades senare på den anrika herrgården. Tåget var naturligtvis fullsatt på denna resa.

Järnvägen blev en länk mellan bruken och sammanknöt Nora-Karlskoga Järnväg med Bergslagernas järnvägar. Den totala kostnaden för järnvägen uppgick till 860 000 kronor. Nu kunde transporten av järnmalm och trävaror ske i båda riktningar. Man hoppades mycket på att den nya järnvägen skulle ge bruken en bättre framtid. Men banan blev inget lysande företag och det stod ganska snart klart att man skulle få svårt att klara sig på egen hand. Brukspatron C. P. Lindberg hade satsat helhjärtat på Svartälvs järnväg och förlorat allt. Det hade förekommit personliga fejder bland bolagsmedlemmarna och han hade ibland blivit illa behandlad av sina styrelsekolleger. Järnvägen blev aldrig den förbindelselänk mellan brukssamhällena som han hade hoppats. Den fordom så kraftfulle brukspatronen bröts ned av sjukdom och avled 1891. Redan 1892 förhandlade man med N. K. J. om övertagande av trafiken. Trots alla motgångar fortsatte transporterna av järnprodukter från bruken .

NYKTERHETSRÖRELSEN
I takt med järnvägsbyggandet och öppnandet av många nya transportleder spreds de stora folkrörelsernas idéer i bygden. Så var exempelvis fallet med nykterhetsrörelsen. Brännvinsbränningen var vid den här tiden vanlig i nästan varje gård och dryckenskapen höll på att fördärva både gamla och unga. Brukspatron C. P. Lindberg framhöll hur rusdryckshanteringen vid Limåsen redan visat en förödande inverkan på Rockesholms befolkning, varav många måste tas om hand av fattigvården. Lindberg ivrade därför för rusdrycksförbud.

SLUTET FÖR JÄRNVERKET OCH ANDRA NOTISER
Järnverkets tid i Rockesholm var nu i det närmaste över. Produktionen var i början av 1890-talet nere i en årstillverkning på 31 ton. Under åren 1896-97 låg produktionen nere och påföljande år tillverkades endast 18 ton smältstycken. Med detta slutade järnverkets 165-åriga historia. Rockesholms AB upplöstes 1902, då tillgångarna överläts till kommanditbolaget A.R. Bildt & Co. Samma år övergick ägandet till bröderna Eugéne och Clarence von Rosen.

En intressant brevväxling förekommer 1903 mellan ägarna till Rockesholms bruk Clarence och Eugene von Rosen och F. E. Hultfelt på Svartälvs Järnvägs AB. Där framgår att Rockesholms bruk inte kan åta sig att transportera lika mycket torr massaved som tidigare. Orsaken var att bruket köpt ett stort parti massaved i Sörelgen som man fann lämpligast att flotta från Sörälgen och Högborn till Rockesholm.

Ett nytt skolhus stod färdigt i byn 1905.

En affär som kallades Haga öppnades i närheten av Florinna.

Grevarna von Rosen sålde Rockesholms bruk till Elvestorp AB 1906.

Massafabriken lades ned 1907.

Stora stukturförändringar skedde under åren kring sekelskiftet - i hög grad beroende på att man lärt sig att använda vattnet för elkraftsproduktion långt ifrån källan. Många av de gamla bruksarbetarna blev nu tvungna att byta arbete. Skogsdriften innebar nya arbetsuppgifter för många när verksamheten vid bruket lades ned.

JOHAN "GUBBEN" BLOMBERG
Skogsförvaltaren för Elvestorps AB, greve Rudenschöld, bosatte sig på Rockesholms bruksgård 1909. Det berättas att banförman Johan "Gubben" Blomberg en gång tog greve Rudenschöld i upptuktelse sedan denne övertagit tömmarna från kusken Lindström som skulle skjutsa greven till Karlsdal. Det var en sträcka på tolv kilometer och det fanns ett trettiotal grindar att öppna och stänga efter vägen. Greven hade oerhört bråttom och tvingade kusken att lämna ifrån sig tömmarna och piskan. Vid framkomsten till Karlsdals station skröt greven med hur fort han hade kört. Det var sommar och hästen stod där alldeles vitlöddrig och skakade framför stationshuset. Då sade Blomberg till kusken "Va ä du för en som släpper tömmarna te en sån buse?" Greven, som skulle med det väntande tåget, blev förnärmad över vad Blomberg sagt till kusken och frågade om han inte visste vem han talade om. "Jo, dä vet ja," sa Blomberg och tog tag i grevens rockkrage, "men dä finns lagar för en sån som dej också!" Han hade upprörts av det djurplågeri som han bevittnat och tålde inget fjäsk för s. k. fina personer.

ERIK I BUSBO
Erik Gustav Johansson, eller "Erik i Busbo" som han kallades, bodde på det lilla torpstället Busbo på vägen mellan Rockesholm och Stadra. Han arbetade som sågförman och reparatör på sågverket i Rockesholm. Motorer var Eriks stora intresse och 1906 skaffade han sig en fyrcylindrig bjässe till motorcykel av märket F N. Den var kardandriven och utan frikoppling, så man fick springa igång den. Erik var också något av en uppfinnare. Han konstruerade bl. a. ett tröskverk som höll på att skrämma livet ur folk när han kom med det originella fordonet. Det hade järnhjul och var försett med en bilmotor och därifrån en sinnrikt ordnad konstruktion av cykelkedjor till drivhjulen. Erik var också en speleman, som brukade sitt enradiga Magdeburgspel tillsammans med Hjalmar Broström i Gatan på lördagsdansen på järnvägsbron i Rockesholm.

FLER NOTISER
En väsentlig orsak till att Svartälvsbanan minskade i betydelse var att den industriella utvecklingen gick Karlsdals bruk förbi medan Degerfors och Bofors växte i betydelse. Det blev konkurs och banan inropades för statskontorets räkning den 23 mars 1910 för att rädda statens fordringar i bolaget.

En större renovering av Rockesholms kapell gjordes sommaren 1922 och kapellet återinvigdes den 15 oktober samma år av kontraktsprosten F. K. Gunterberg från Hällefors.

I slutet av 1920-talet byggdes Folkets park på en udde vid Svartälven, strax nedanför forsen vid kraftverket i Rockesholm, just där sjön Skärjen börjar. Folketshusföreningen ägde nöjesparken men hyrde ut den till idrottsföreningen på förmånliga villkor. Fotbollslagets back Gustav Pettersson spelade dragspel på danserna, för några större artister hade man inte råd att anlita. Det spelades amatörteater och skådespelare av rang var Henry Lekberg och Axel Karlsson, "Axel i Gräsbäcken". Det sjöngs kupletter som skollärare Artur Ringström författat - även han god skådespelare. Luftgevärsskjutning och pilkastning var populärt, inte minst dagen efter då skolpojkarna letade förlupna röda, gula, gröna eller blå borstförsedda stålpilar i gräset eller sågspånet bakom piltavlan. Det kom över två hundra personer en del festkvällar och entréavgiften var aldrig högre än en krona. Därtill kom dansbiljetter för tio öre styck eller tre stycken för tjugofem öre. Helmer Kling, parkstyrelsens ordförande, berättade om en festkväll när glöggen tog slut. "Ringström kom fram och sa, 'kan vi inte ta nåt annat spritfritt istället?' Vi kom på att läsk kunde gå lika bra, bara färgen påminde om glöggen. Det visade sig gå utmärkt, fast 'glöggen' bara var vanlig uppvärmd julmust."

Under åren 1935 till 1959 står Svenska Tobaksmonopolet som ägare till Rockesholms Herrgård, som under perioden blev ett vilohem. Herrgården drivs idag som behandlingshem.

Källor:

Svedjebruk och röjningsbränning i Norden. Red. Bo Larsson. - Stockholm 1995

Grythyttan i ord och bild nr 1:11, 1:14, 1:15, 2:5, 2:14, 2:26, 2:29, 2:31, 2:194, 3:15, 3:16, 4:2, 4:4, 4:19, 6:10, 10:32, 11:34, 11:36, 13:2, 13:35. - Grythyttan, 1956-64

Bonniers trebandslexikon. - Stockholm 1970

Den Svenska historien. - Bonniers, Stockholm 1966.

Johan Johansson: Noraskogs arkiv.

Johan Johansson: Om Noraskog. - Stockholm 1875-84