Yaghan firar jul och nyår på Antarktis

Vi startade vår jorden runt segling den 1 juni 2006. Då hade vi planerat den aktivt i 6 år och tänkt på den i 10. Den viktigaste åtgärden i den planeringen var att vi beställde en ny båt i maj år 2000 som skulle vara perfekt för ändamålet. Det är vår Hallberg-Rassy 62 ”Yaghan”.

Det stod tidigt klart att vår jorden runt segling inte skulle ta den vanliga vägen genom Panamakanalen. Vi skulle till Patagonien och Antarktis. Skälen var flera. Dels hade Arne rundat Kap Horn 1995 i en charterbåt från Ushuaia och blivit mycket förtjust i Patagonien. Dels fick Arne boken ”Vinterskepp” av Rolf Bjelke och Deborah Shapiro i julklapp av Heléne julen 1996. Innan natten var slut hade Heléne själv läst boken färdigt. Sedan dess har vi säkert läst boken ett 10-tal gånger. Inför varje sommarsegling åkte boken med i semesterpackningen. Det var inte nog med att vi absolut skulle till Antarktis. Vi kom att se Antarktis som vår jorden runt resas absoluta höjdpunkt. Den etapp som vi såg mest framemot men samtidigt kände mest anspänning inför.

Vi minns fortfarande den hyrverkschaufför som körde Arne till Radiohuset i Stockholm för en intervju ang vår kommande jorden runtsegling. Medan intervjun pågick satt han och lyssnade på direktsändningen i bilen utanför. När Arne kom ut sade han: ” Det var en trevlig  intervju. Det enda jag inte förstår var varför du svarade Antarktis på frågan vad du såg fram emot mest. Ett sådant ogästvänligt ställe jämfört med Polynesien och andra paradisiska platser som ni skall besöka”.

Rutten via Antarktis fick också direkta effekter på den båt som vi byggde. Ett problem när man går till Antarktis är att få med sig tillräckligt med diesel. Vistelsen där kräver ju att värmarna går hela tiden. Isbergen, de smala kanalerna och de höga bergen gör också att det lätt blir mycket motorgång. Vi såg därför till att tankvolymen ökades från de normala 1600 literna till 2400 liter genom att en vattentank på 800 liter gjordes om till dieseltank. Det är en åtgärd vi aldrig ångrat. Skall man ut på sådan här äventyr kan dieseltankarna aldrig bli för stora. Vi har ibland önskat att våra tankar var ännu större. Vi ville inte segla över Drake Passage med en båt full med lösa extradunkar som många segelbåtar med otillräckliga tankar tvingas göra.

Man kan säkert också påstå att trippen till Antarktis är den mest riskfyllda delen av vår jorden runt segling. Vi vet inte riktigt hur det är med det. Ibland känns det som riskerna är konstanta – de bara ändrar natur. I de varmare trakterna är det pirater, tjuvar och banditer – i de kalla områdena är det vädret. På något sätt känns väderrisker bättre för oss. De är lättare att följa och vidtaga åtgärder mot. Det kräver dock förstklassig väderinformation ombord. Det var vi noga med att skaffa oss. Vi har aldrig varit några gamblers.

Vi tar in väderinformation via Inmarsat Fleet 77. Vårt väderprogram heter SPOS och är från Holland. Vi har blivit mycket imponerade av kvaliteten i detta under vår jorden runt segling hittills. Programmet kan räkna ut den optimala rutten med hänsyn till de väderkriterier som man har. Vi får rullande 9-dygns prognoser två gånger per dag.

Våra tre väderkriterier är följande: Vi skall ha en medelvind under 24 knop eller 12 m/s. För att ringa in vinden i byarna får man nämligen lägga på 50% enligt vår erfarenhet. Det innebär att om SPOS säger en medelvind på 24 knop så betyder det i verkligheten en vind på 12-18 m/s. Vi skall ha en signifikant våghöjd under 3 meter. Signifikant våghöjd är genomsnittet av den högsta tredjedelen av vågorna. Detta begrepp innebär samtidigt att var 2000:de våg är dubbelt så hög som den signifikanta våghöjden. Har man en signifikant våghöjd på 3 meter så får man alltså vara beredd att möta en 6 meters våg då och då. Det tredje och sista kriteriet är att farten enligt SPOS måste vara över 7 knop i snitt. Yaghans kalkylfart är 8,3 knop eller 200 sjömil per dygn. Om SPOS visar en lägre fart än 7 knop så är skälet alltid mycket motvind.

Med dessa kriterier som grund förde vi väderstatisk över Drake Passage till Antarktis under 2 år innan vi avseglade. Sannolikheten att vi skulle kunna gå en viss slumpmässig dag i december eller januari var 80% till Antarktis och 70 % från Antarktis. Den maximala tiden vi fick vänta på bra väder under dessa 2 år var bara 5 dagar. Det var i princip en svår storm varje vecka under perioden. Det gällde att hålla reda på den. Då och då under den studerade perioden dök det upp väder som man inte självklart kan klara ens med en mycket bra båt. Vi hade signifikant våghöjd på 10 meter vid ett tillfälle. Då måste man alltså räkna med att möta 20 metersvågor. Det är något man definitivt skall undvika.

En förstklassig väderinformation är alltså A och O när man skall till Antarktis. Har man inte det så är det gambling att gå dit. En positiv sak är att överresan till Melchior Island på Antarktis bara tar 3 dygn för oss eftersom vi normalt gör 200 sjömil per dygn. En snabb båt är något som minskar riskerna högst avsevärt. På tre dygns sikt är väderprognoserna normalt ganska tillförlitliga när det gäller saker som vindriktning och vindstryrka.

Vi kom till Ushuaia i Argentina för att proviantera den 7:de december 2006 från Falklandsöarna. Provianteringen som inkluderade både mat och diesel tog en dryg vecka och var klar den 15:de december. Provianteringen gjordes så att vi skulle kunna klara 50-60 dagar utan påfyllning av några förråd.  I boken Vinterskepp har Deborah och Rolf ett appendix med ”Proviantlista för 2 personer”och den gick vi efter. Vi handlade t.ex 10 kg potatis och 11 kg mjöl även om det tog emot att handla dessa kvantiteter .Vi räknade med att vara tillbaka i Ushuaia vid mitten av januari 2007. Det kan ju bli upp till 5 dagars väntetid på Antarktis innan man vågar eller kan segla över Drake Passage igen. En annan risk är ju att bli liggande extra dagar i en ankarvik då några isberg har placerat sig vid utgången.

Vår plan var att segla direkt till Melchior Islands som ligger ganska långt söderut på den Antarktiska halvön. Däifrån skulle vi sedan fortsätta söderut i den Antarktiska skärgården. En sak som oroade oss var att det egentligen inte finns några säkra hamnar på Antarktis. När man haft en tuff segling så är det ju skönt att kunna pusta ut några några dagar i en skyddad och fin naturhamn.

Här hade vi tur. När vi kom till Ushuaia låg Rolf  och Deborah i hamnen. Vi drack 11 kaffe en dag och åt Rolfs goda toscakaka. De pekade då på en naturhamn mellan öarna Eta och Omega i Melchior Islands. Där hade de själva legat i 10 dagar 1992 då de seglade ner för att göra sin övervintring. De fann detta sund unikt bra. Även när det stormade i Drake Passage och i Gerlachesundet så var det lugnt här. Detta tips skulle visa sig vara mycket värdefullt.

Under kaffet sade Debroah dessutom att ” då blir ju Yaghan den andra svenska privatbåt som seglar från Sverige till Antarktis. Vi har länge undrat vilken båt som skulle bli nummer två efter oss”. Vi hajade till för vi trodde då att flera svenska båtar då varit där efter Northern Light. Diverse senare kontroller visade dock att Deborah hade rätt och konstigt vore det ju annars. Vem har bättre överblick av detta än Rolf och Deborah. En konsekvens av detta är att Heléne är den första svenskfödda kvinna som seglat på egen köl till Antarktis eftersom ju Deborah är född i USA. Detta var oväntat för oss men gjorde det hela inte mindre fantastiskt……..

När vi bunkrat färdigt gick vi till Puerto Williams i Chile för att checka in i Chile och vänta på ett bra väderhål för att gå till Antarktis. Man måste checka in i Chile för att kunna gå de bästa vattenvägarna i Kap Horn skärgården mot Antarktis. Tillstånd att segla till Antarktis sökte vi i Sverige hos Polarforskningssekretariatet .Vi gick de 29 sjömilen till Puerto Williams den 15:de december. Vi checkade in och började finstudera väderläget framöver. I våra förberedelser ingick även att baka bröd och lussekatter samt att laga ett antal goda middagar för överseglingen. Ganska snabbt såg vi att den 20:de december började framträda som en bra avseglingsdag. SPOS visade på en maxvind på 21 knop, en signifikant våghöjd på 2,1 meter och en medelfart på 8,2 knop. Fina förhållanden alltså.

Vi tog den sista väderrapporten kl 9 på morgonen den 20 december och den bekräftade vad vi sett tidigare. Vid 10 tiden lade vi loss. Vi var nu på väg mot den lockande, vita och kalla kontinenten

Det var inte utan att det var lite nervöst. Vi skulle nu ut på den segling som alla betraktade som den mest riskfyllda under vår jorden runt segling. Vattentemperaturen skulle successivt sjunka mot 0 strecket och lufttemperaturen skulle nå samma nivå. Vi hade i Ushuaia bättrat på vårt förråd med varma kläder. Nya fleecar och varma kängor var de viktigaste delarna.

Vi gick för motor först några timmar i Beaglekanalen och ut genom skärgården öster om Kap Horn. Runt Kap Horn finns en hylla där det bara är ca 100 meter djupt. Här blir sjön extra svår när det blåser. Därför gick vår rutt ca 30 sjömil öster om Kap Horn såväl till Antarktis som hem.

Ungefär i jämnhöjd med Kap Horn kom vinden och vi började segla. För ovanlighetens skull var vinden ostlig och vi fick halvvind på runt 8 m/s. Detta är en perfekt segelvind för Yaghan som under sådana förhållande gör mellan 8 och 9 knop. Sjön var mycket behaglig för att vara Drakes Passage.

Dessa förhållanden bestod i stort sett under de två första dygnen. Under det tredje dygnet började vi närma oss den Antarktiska konvergensen. Temperaturen i vattnet sjunker kraftigt och man börjar plötsligt se en massa Kapduvor. Kapduvorna är ett tecken på att mängden krill i vattnet ökar. Samtidigt ökar isbergsrisken. Under det tredje dygnet började vi därför hålla en allt noggrannare uppsikt för att kunna se små isberg sk. grawlers.  Vi hade tidigare bestämt att 100 sjömil före Melchior skulle vaktsystemet upphöra och vi skulle vara vakna båda två för att kunna ha en bättre isbergsvakt.

Några isberg såg vi inte men plötsligt började det blåsa upp 15-18 m/s. Vi minskade snabbt segel till kutterstagsfock och 2 rev i storen. Det blev samtidigt mycket kallt. När vi satte kutterstagsfocken så small det till i toppen och focken ramlade ner. Vi var framme och kollade vad som gått sönder men det var svårt att avgöra. Vi kunde dock rulla in kuttern och i stället rulla ut genuan en bit. Vi fick dock snabbt en lektion i hur farligt det är i dessa vatten. Det räcker att vara på fördäck och jobba några minuter för att man skall vara rejält nerkyld och för att fingrarna skall kännas som om de är på väg att förfrysas. Man skall helst inte upp på däck alls under dessa förhållanden .

Senare visade det sig att det var ett Seldenschackel i toppen där bulten gått rakt av. Detta schackel måste ha varit av undermålig kvalitet. Vi fattade då raskt beslutet att så snart som möjligt ersätta alla ocertifierade Seldénschackel men certifierade schackel från Wichard. 

50 sjömil före Melchior började vi se den Antarktiska kontinenten. Melchior Islands ligger inklämda mellan två stora öar som är nästan 2000 meter höga – Brabant och Anwers. Brabant var den ö som vi såg först. Det var mycket mäktigt att se denna kontinent av is träda fram. Känslan var obeskrivlig. Fortfarande såg vi dock inga isberg.

Vid 11 tiden den 23 december – dagen före julafton – seglade vi in i Melchior Islands. Först nu såg vi små och stora isberg som flöt omkring. Två stora som femvåningshus låg och drev i inloppet till Melchior Islands. Vi seglade andäktigt mellan dessa stora kolosser. Klart skrämmande. Hur skulle man våga ankra här?

Det var klart svårt att orientera sig nu. Isen gör att öarna inte ser ut som på sjökortet. Dessutom låg inte öarna där de skulle.  Radarn är här viktigare än sjökortet. Det tog ett tag innan vi kunde förstå exakt var vi skulle gå in till den naturhamn som Rolf och Deborah rekommenderat. Vi fick ändra chart datum i GPS:en och göra en rejäl offset i våra elektroniska sjökort. Isen gör också att det är svårt att se var sund går in. Först såg vi inte alls sundet mellan Eta och Omega. Hade vi inte haft Rolf och Deborah klara rekommendation så hade vi givit upp innan vi kom in. Man såg inte sundet förrän man var framme och det såg definitivt litet ut för vår 19 meter långa och dryg 5 meter breda båt. Eftersom verkligheten inte stämde så bra med sjökorten så kröp vi in i sundet med utkik i fören. Vi ville inte gå på grund här i vår ensamhet på Antarktis!!!  Med en båt som väger 40 ton vet vi av erfarenhet att det är svårt att ta sig loss själv om man går på.

Känslan att vara på sin första ankarplats på Antarktis var fantastisk och samtidigt skrämmande. Det var dagen före julafton 2006, solen sken och stora jättelika ismassor hängde ner mot vattnet. Man undrar vad som händer om sådana ismassor faller ner i vattnet. Vi lade till med ankare och 2 rep i land. När vi gick i land med repen såg vi att det låg 200 kilos krabbätarsälar och sov i godan ro. Vi var lite försiktiga men de tog ingen notis om oss, på sin höjd tittade de lite slött på oss.

När vi hade lagt fast och började pusta ut så började plötsligt mycket is att driva in med tidvattnet på ankarplatsen. Det lät rejält mot skrovet när isen träffade. De små isbergen drev säkert med 1-2 knops fart. Detta kändes inte bra. Vi har ju hört folk säga att det inte finns några säkra ankarplatser på Antarktis. Det beror bl.a på att isberg kan driva in på nästan vilken ankarplats som helst. Detta var en besvikelse för oss. Vi trodde inte att isberg kunde driva in på denna ankarplats eftersom man ju måste igenom ett slingrande smalt sund. Isbergen letar sig dock in med tidvattnet nästan vart som helst.

Vi bestämde oss därför nu att redan på julaftons morgon gå de 50 sjömilen till Port Lockroy och hoppades på att den hamnen skulle vara bättre ur is synpunkt.

Natten som kom sov vi som barn hela natten och på morgonen syntes ingen is alls. Vi förstod då att isen på denna ankarplats bara var ett problem under några timmar varje dag när tidvattenströmmen gick in. Då beslöt vi oss för att stanna över julafton och ytterligare några dagar. Vi kom att uppleva tre underbara dagar. På julafton åt vi Janssons Frestelse och en del andra saker som man förknippar med julen. Det var högtidligt och mäktigt att vara här ensamma i viken på Antarktis på Julafton. På Juldagen var det dåligt väder och snöfall så att man inte ville sticka ut huvudet utanför ruffluckan. Då bakade vi bröd, lagade mat och läste. Resten av tiden åkte vi runt med jollen och tog till oss den mäktiga Antarktisnaturen. Inget som vi sett hittills i våra liv har gjort ett så mäktigt intryck på oss som Antarktis. Vi kände en stor lycka , kände oss nästan euforiska över att äntligen vara här.

Efter tre dagar på denna fina ankarplats seglade vi de 50 sjömilen ner till Port Lockroy. Solen sken från en klarblå himmel och det var nästan bleke. Vi gick ner till Gerlachesundet och sedan via Neumayerkanalen till Port Lockroy. Ljuset var så starkt att det inte gick att vara ute utan bra solglasögon. Vi såg valar på avstånd flera gånger. Speciellt vacker var seglingen ner längs Neumayerkanalen. Det var den i särklass mest häpnadsväckande segling vi någonsin gjort. Vi var helt betagna och kände en stor tacksamhet över att få uppleva detta. Här var det ganska mycket is och vi var flera gånger undrande inför om vi skulle kunna komma igenom. Vi lyckades dock hela tiden hitta vägar runt de värsta ishindren.

Vi hade sedan länge bestämt att vi skulle fira Nyårsafton i Port Lockroy. Dagarna före nyårsafton gjorde vi dagsutflykter från Port Lockroy bl. ner till Lemairekanalen. Den var dock denna dag blockerad av is så vi kom inte längre söderut än latidud 65 grader.

Nyårsftonsmiddagen åt vi själva ombord och firade det svenska tolvslaget kl 20.00 lokal tid. Så här års är det ljust hela natten på Antaktis. Till antarktiska tolvslaget var vi inbjuda till den brittiska stationen. Stationen har tre medarbetare och rymmer världens sydligaste postkontor. Posten går med båt till Falklandsöarna, därifrån med flyg till London och sedan vidare med flyg vidare ut i världen. Skålandet ackompanjerades av pingvinernas skrik utanför. Med på festen var också några besättningar från 2 charterbåtar. Man frågade oss hur vi haft det under stormen på juldagen. Vilken storm, frågade vi. Det visade sig då att det blåst 25 m/s i Port Lockroy under juldagen och många pingviner hade dött. Vi hade inte märkt något av detta uppe i vår fina vik. Då förstod vi vilken unik ankarplats det var. Det är något naturfenomen som gör att vinden inte kommer in där även när det stormar såväl i Drakes Passage som i Gerlachesundet. Tack Rolf och Deborah!

På nyårsdagen seglade vi mot Melchior Islands igen. Vi beslöt oss för att ta den vackra Neumayerkanalen igen. Efter två timmars segling mötte vi dock ishinder som vi inte kunde ta oss igenom. Längre bort såg vi ett stort kryssningsfartyg som kom från andra hållet. Ett tag hoppades vi att detta skulle bryta en ränna åt oss. Det vände dock också när de såg ismassorna. Vi fick därför vända och gå tillbaka till Port Lockroy och sedan istället tar det stora och breda Gerlachsundet mot Melchior Island. Det blev väsentligt längre eller ca 70 sjömil.

Detta säger något väsentligt om Antarktis. Naturen och isen rör sig hela tiden. Det som är möjligt en dag är omöjligt den nästa. Här är det naturen som regerar och det enda vi kan göra är att anpassa oss.

När vi seglade upp längs Gerlachesundet så var vi omgivna av isberg hela tiden. Man skall absolut inte gå på ett sådant. Under vår vistelse där nere så gick en charterbåt för nära ett isberg och det blev genast ett hål i båtens stålskrov. Läckaget var inte värre än att båten kunde segla hem till Ushuaia men det visar på riskerna.

När vi kom till Melchior Island på nyårsdagen var vår plan att ligga där och vänta på ett bra väderhål som kunde ta oss över Drake Passage och åter till Puerto Williams. När man går hem från Antarktis måste man gå strax efter ett lågtryck för att få medvind. Eftersom vindar på södra halvklotet snurrar medklocks runt ett lågtryck så får man alltid sydliga vindar när ett lågtryck just har passerat. Före nästa lågtryck får man nordliga vindar igen. Dessutom vill man ju inte ha för hårda vindar och för hög sjö.

Vi såg tidigt att de 5:te eller 6:te januari såg ut som möjliga dagar att gå tillbaka. Det passade oss bra. Vi visste ju att Lindisfarne var på väg till Antarktis och att de förmodligen skulle komma till Melchior Islands den 3:dje på kvällen. Vi ville gärna hälsa dem välkomna till Antarktis och bjuda dem på middag i vår fina vik på kvällen  om det var möjligt.

Den tredje på kvällen kom Lindisfarne och det blev ett kärt återseende av Annika och Björn som vi haft mycket kontakt med ända sedan vi seglade över Atlanten – först via mail och sedan Mar del Plata också personligen. Från Mar del Plata har våra rutter varit nästan identiska. Vi var också tillsammans på Falklandsöarna. Vi åt middag och drack vin till sent på kvällen och pratade om våra upplevelser.

Den fjärde på morgonen inträffade det som inte fick hända. Våra Fleet 77 – satellitmottagaren - lade av. Den är den viktigaste saken på vår båt eftersom det är den som gör att vi kan få våra utomordentliga väderrapporter från SPOS i Holland. Vi har ofta talat om ”worst case” på Antarktis och länge varit eniga om att det är att Fleeten lägger av eller Westerbeken (vårt elverk). Ibland inträffar worst case.

Nu tog vi hjälp av ett weatherroutingföretag i USA. Vår Iridiumtelefon fungerar nämligen för röstmeddelanden. Den information vi fick fram från USA tydde på att den 5:te fortfarande var en bra dag att sticka på. Vi saknade dock våra SPOS rapporter som vi lärt oss leva med och utvärdera på rätt sätt. Nu fick vi information i former som vi inte var vana vid och det är alltid sämre. Muntlig information blir aldrig lika stringent som skriftligt automatiskt framställd efter strikta kriterier.

Efter en sista koll med weatherroutingföretaget i USA så  lämnade vi Melchior på morgonen den 5:te och tuffade ut för motor den första 30 sjömilen. Nu var det – till skillnad från när vi kom – rejält med isberg de 50 första sjömilen utanför Melchior. Återigen detta Antarktis. Det som är sant ena dagen är ett dåligt skämt nästa.

Efter 30 sjömils motorgång från Melchior började det plötsligt blåsa mycket hårt från SV. Vi hissade snabbt på och fick nästan omgående börja minska segel. Snart  blåste det stadigt 20 m/s och 25 m/s i byarna. Vi seglade med kutterstagsfock och 2 rev i storen och ändå gjorde vi 10 knop.

Mitt på dagen talade vi med weatherroutingföretaget i USA som nu insåg att man inte ens samma morgon hade sett vad som skulle komma. Det blåste väsentligt mer än vad man hade förutsett. Nu var det dock bara att bita ihop och fortsätta. Vi har många gånger varit glada och tacksamma för vår båt – nu var vi extra glada. Sjön blev snabbt mycket hög och det bröt på vågkammarna. För första gången hade vi en våg som bröt in i sittbrunn och ner i ruffen. Ju större en båt är desto svårare är den dock att rolla för sjöarna. Drakes Passage gjorde minst två goda försök att rolla vår 62 fotare som väger 40 ton men lyckades inte.

Vi hade egentligen inga problem med vinden och vågorna. Dock tänkte vi tanken. Om man kan ha så här mycket fel vad är det då som säger att det inte kan bli 40 m/s innan det är färdigt. Då är det inte längre säkert att det räcker med gott sjömansskap och en mycket bra båt. Det blev dock inte så utan det stannade vid dessa 20-25 m/s som tur var.

Man förstår de långseglare som börjar betrakta sin båt som ett väsen. Båten kämpar och får ta mycket stryk men klagar sällan. Man känner en stor tacksamhet för båtens insatser ibland och man ser den som ett väsen till slut. Vi kommer aldrig att kunna sälja vår 62:a så väl som den kämpat för oss…….

Efter ett dygn började det lugna ner sig och resten av segling blev problemfri. Vi gjorde en rekordsnabb segling från Antarktis. De 600 sjömilen tog 2 dygn och 19 timmar  - en snittfart på 9 knop. Vi har inte hört talas om någon som gjort denna sträcka snabbare än så. När vi kom till Puerto Williams och fick tillgång till Internet så kunde vi se vad SPOS rapporten skulle ha sagt om att gå från Antarktis på morgonen den 5:te januari. SPOS sade att vädret klart stred mot våra kriterier såväl vad gäller vindstyrka som våghöjd! Om vi haft vår vanliga information så skulle vi ha väntat en dag och gått dagen därpå.

Antarktis är våra livs mäktigaste och underbaraste upplevelse. Det är betagande och lockande samtidigt som det är skrämmande. Här är det djur och natur som regerar och vi kan bara anpassa oss. Vi har många seglingsetapper framför oss innan vi återigen förtöjer Yaghan på hennes plats i Bullandö. Denna etapp kommer dock alltid att ha en speciell plats i våra hjärtan och kanske, kanske kommer vi tillbaka.

Heléne och Arne Mårtensson