Lucy föddes som Lucy Ryan i Auckland, Nya Zeeland, den 29 mars 1968. Hon var det fjärde barnet och den första flickan i en katolsk familj som inom några år hade sju barn och Lucy har beskrivit sig själv som en pojkflicka. Hon fick slåss om uppmärksamheten och blev tidigt något av en teaterapa. Pappa Frank Ryan var borgmästare i Mount Albert och mamma Julie hade fullt upp hemmavid. Lucy har beskrivit sin ungdom som väldigt trygg.

Fram till åttaårs ålder gjorde Lucy det som hennes bröder gjorde. Hon spelade rugby och fäktades med låtsassvärd med pojkarna i grannskapet. Eftersom hennes pappa var borgmästare trodde hon att han ägde staden de bodde i och hon brukade gå upp till folk vid vattenautomater och banna dem för att de slösade med pappas vatten. Hennes bästa vänner, Michelle, Gabrielle och Noreen hade ett intilliggande berg som naturlig samlingspunkt. En gång då de satt på utsiktsplatsen och pratade så diskuterade man vad man skulle bli och Lucy konstaterade käckt att hon skulle bli berömd. Michelle och Lucy blev snart intresserade i teater. De ägnade sig snart åt att sätta ihop små teaterstycken som de spelade upp för traktens gamla damer. Lucy fick snart nog alltid huvudrollen i skolans teateruppsättningar. Mamma Julie minns att Lucy plötsligt kunde hoppa upp på köksbordet med en låtsasmikrofon i form av en snäcka och sjunga. Det var ingen tvekan om att Lucy ville synas och hennes intressen, teater och sång, tillgodosåg förmodligen hennes iver att få visa upp sig. Hon var dessutom helt oblyg, vilket är få förunnat. Detta självförtroende kom från hennes familj och Frank och Julie hade alltid sagt att det inte finns något man inte kan uppnå om man verkligen vill göra det. Lucys mamma var feminist och behandlade sina fem söner och två döttrar på samma villkor. Julie Ryan blev lokalt känd då hon såg till att samla ihop 18 000 dollar till en staty som skulle resas till minnet av att kvinnorna på Nya Zeeland var de första i världen som fick rösträtt. Denna trygga bakgrund skulle visa sig ovärderlig för Lucy senare i livet.

Lucy har sagt att hon älskade skolan hur lustigt det än kan tyckas låta, men det beror säkert på att hon helt enkelt var begåvad och kunde ta till sig fakta utan några större problem. Men hon var lite klumpig och fick därför det inte så smickrande smeknamnet "Unco", en förkortning av ordet uncoordinated som betyder okordinerad. Det är det närmaste ett erkännande om att hon utsattes för någon form av mobbning som hon undsluppit sig men det är självklart ett faktum att det inte kan ha varit kul att vara tonåring och kallas för något negativt på skolan.

Hennes första platoniska kärlek var en av killarna i popgruppen Bee Gees och sången blev mer och mer hennes största intresse utanför skolan. Då hennes mamma noterade passionen så tog hon med sig Lucy till utlandet på en operaturné. Intrycket blev enormt på den 15 år gamla Lucy och hon bestämde sig för att bli operasångerska. Då hon kom in på Aucklands universitet så valde hon därför att studera opera privat vid sidan av språkstudierna som var hennes förstahandsval på skolan. Men hon var 17 år och tänkte inte spendera tre år till i någon institution. Lucy ville så sin vildhavre och började planera en resa utomlands tillsammans med sin pojkvän Garth Lawless. Lucy kände sig besviken på operastudierna därför att de krävde en rigorös disciplin och hon misstrivdes med det strikta och det faktum att man inte får sjunga på känsla inom detta gebit. Lucy älskar att sjunga men tillhör dem som behöver artistisk frihet. Föräldrarna blev förstås besvikna då Lucy hoppade av sina studier. Hon hade ju varit en mönsterelev i alla år och familjen var konservativ. Men man kände sin dotter och syster tillräckligt väl för att veta att bannor inte var någon idé så man önskade henne istället lycka till på resan. På Nya Zeeland hör det dessutom till att göra en resa utomlands innan man slår sig ner och bildar familj och startar karriärer i yrkeslivet. Det kallas The Big OE - the big overseas experience - och med 3500 dollar på fickan som Lucy tjänat på ett tv reklamjobb för resebyrån GITaway Tours så tog hon sitt pick och pack och reste med enkelbiljett till Schweiz i sällskap med några vänner. Därifrån så reste hon vidare ut i Europa på egen hand. Hon är bra på språk och behärskar Tyska, Franska och Italienska så att hon klarar sig. Hon plockade vindruvor vid Rhens stränder och levde på gränsen till ren fattigdom. I Prag tappade hon livsmodet men såg en teaterföreställning på ett torg som var så usel att hon insåg att det inte var så illa ställt med henne som hon trodde. Hennes pojkvän Garth följde snart efter och de träffades i Grekland. Det var en lycklig tid för Lucy. Hon var ung och kär och de tog dagen lite som den kom. Paret ville resa till Ryssland men saknade resurser för resan och då beslöt man sig för att göra en omväg via Australiens guldfält i Kalgoorlie där folk tack vare platsens enskildhet och ogästvänlighet kunde göra sig en hacka. Lite som att arbeta ute på en oljerigg. Paret blev kvar i 11 månader men de skulle aldrig komma till Ryssland.

Lucy blev nämligen med barn och då bestämde man sig på stående fot för att gifta sig så snabbt som möjligt och på plats. Familjen hemma i Nya Zeeland blev besvikna över att deras dotter gifte sig så långt hemifrån att man inte kunde närvara men respekterade återigen Lucys starka vilja. Fast visst vilar det lite panikstämning över beslutsprocessen. Det kan säkert bottna i att Lucy vuxit upp i en strikt katolsk omgivning, och där passar det sig inte att bli med barn om man inte är gift. Garth och Lucy gifter sig i en cementbyggnad med vittnen man inte känner och med barn som busar omkring dem. Då man gratulerade fru Lawless så brast hon ut i gråt. Först då så insåg hon att hon nu skulle heta Lucy Lawless. Hon trodde att det skulle förstöra hennes karriär. Så visst låter det som ett lite tragiskt skådespel. Nästan bra nog att filma en dag. Paret Lawless flyger hem till Nya Zeeland och mottas varmt av sina nära och kära.

Garth och Lucy är unga, kring 19, men de tar sin nya situation på stort allvar. Den 15 juli 1988 förändras deras liv för alltid då dottern Daisy kommer till världen. Garth jobbade som bartender för brödfödan och Lucy tog hand om Daisy och gjorde auditions för reklamjobb och annat i hopp om att hitta något som skulle motsvara hennes ambitioner och drömmar. Lucy kände att hon fokuserade sig som aldrig förr. Att Daisy förändrat henne i grunden. Hennes gamla vänner från skoltiden brukade sitta barnvakt åt henne då hon fick en chans att visa upp sin talang. Hennes pappa Frank har senare sagt att han älskade att hålla Daisy i sin famn för det påminde honom så mycket om tiden då han hållit i Lucy.

Under den här tiden, 1989 för att vara mer exakt, så vinner Lucy Miss New Zealand tävlingen vilket kanske inte låter så speciellt men vi måste komma ihåg att Nya Zeeland är ett litet land och att publiciteten Lucy vann betydde mycket. Hon fick en liten gästroll i såpan Gloss där även Kevin Smith, sedermera Ares i Xena och Herkules, hade en roll. Lucy tyckte om Kevin och förhörde sig med honom hur han fått sin roll i såpan.

Nöjesindustrin i Nya Zeeland är förstås ganska så liten. En liten klick etablerade skådespelare fick oftast de jobb som dök upp inom tv och film. Men Lucy har tur. Precis då hon och en annan hoppfull aktris dyker upp för en audition för en komedishow som är populär på tv, Funny Business, så har två tjejer precis lämnat truppen. Båda får jobb på stående fot och i det galna Monty Python liknande gänget kunde Lucy äntligen leva ut ordentligt. Och för en aktris som går på spontana instinkter var jobbet en gåva från ovan. Men hon kände också sina begränsningar och insåg att hon måste gå i en teaterskola för att kunna konkurrera med proffsen. Men samtidigt som dessa funderingar upptog hennes inre så visste hon också att hon behövde någon som kunde hantera hennes affärer. Någon som kunde fixa jobb åt henne och som visste hur branschen fungerade. Graham Dunster var en lokal agent med gott rykte och en dag så stegar Lucy helt sonika in på hans kontor och ber honom representera henne i framtiden. Graham, som inte visste så mycket om Lucy, frågar varför han skulle göra det och får då en videofilm med ett antal nyckelscener från hennes tidigare jobb. Graham grunnar på det hela men accepterar Lucy som klient. Här ser vi Lucys näsa för affärer. Karriären har inte lyft på allvar men hon gör sig redo för att den kan göra det. Inte så illa med tanke på att vi här talar om en hyfsat okänd talang på en avlägset belägen önation med få jobb.

Efter ett jobb i The Ray Bradbury Theater, där hon fick spela mot den ansedda skådespelerskan Jean Stapleton, och gästspel i serierna High Tide och The New Adventures of the Black Stallion, beslutar sig Lucy för att bosätta sig i Vancouver, Kanada i åtta månader för att kunna studera teater på ansedda William Davis Center for Actors Study. Garth är med på noterna och följer med för att för att hålla ihop familjen. Det sista Lucy gör innan avresan blir kortfilmen Peach där hon porträtterar en lesbisk kvinna. Tiden i Kanada visar sig vara en fantastisk investering och hon har senare talat sig varm om skolan och allt hon lärt sig där. William Davis är för övrigt mer känd som cigarettmannen i Arkiv X här.

Väl hemkommen så börjar det att gå bra för Lucy. 1992 landar hon en biroll i den internationella storfilmen The Rainbow Warrior där hon får spela mot giganter som Jon Voight och Sam O´Neill. Ett reklamjobb för Aucklands National Savings Bank tillsammans med skådespelaren Eric Thomson, senare känd som Hades i Xena och Herkules följde. Hon gjorde också ett lukrativt jobb för Philips men tackade nej för ett reklamjobb för ett tampongmärke som skulle ha dragit in 30 000 amerikanska dollar till familjen. Lucy började bli ett välbekant ansikte på Nya Zeeland.

I september 1993 fick hon jobbet som programledare i reseprogrammet Air New Zealand Holiday, en slags motsvarighet till det svenska programmet Dominikas Planet. Lucy fick resa världen runt och bland utmaningarna som hon bemästrade på vägen ingick ett bungyjumping hopp från en helikopter. Mot slutet av året anländer Robert Tapert och Renaissance Pictures till Nya Zeeland för att etablera sig där inför inspelningarna av dom första Herkules filmerna. Lucy är nära att få den kvinnliga huvudrollen i den första filmen, Hercules And The Amazon Women, men hennes status, eller snarare brist på status, sätter krokben. Men hon får en av de större rollerna ändå, i krigarkvinnan Lycia. Hon får också äran att spela kärleksintresse till guden Zeus, porträtterad av den legendariske skådespelaren Anthony Quinn. Ännu ett gästspel i ett avsnitt av Herkules, som då blivit tv serie, följer en tid senare. Men Lucy är fortfarande kontrakterad hos Air New Zealand och efter att ha missat ett par inhopp i Herkules tack vare reseshowen så hoppade hon av. Hon hade då dessutom fått reda på att den manlige presentatören, som gjorde exakt samma jobb som Lucy, tjänade mer pengar. Så det blev en principsak att hoppa av. Men hon kände också att hon var tvungen att vara fri. Att något var på gång. Hon följde helt enkelt sina instinkter.

Den 23 december 1993 sker något väldigt viktigt i Lucys liv, men hon vet ännu inte om det. Skådespelerskan Vanessa Angel blir sjuk och tvingas inställa ett gästspel som den ännu så länge okända krigarprinsessan Xena i tre avsnitt av Herkules som ska spelas in med start efter nyår. Hon är den andra som säger nej och backar ur. Man tillfrågar snabbt fyra amerikanska skådespelerskor för jobbet men det är en viktig period för aktriser att vara tillgängliga för jobb i Hollywood vid tidpunkten ifråga så samtliga tackar nej. Ni kan läsa historien mer detaljerat på annan plats i boken, men allt detta resulterade efter mycket om och men i att Lucy blir den sjunde som får erbjudandet och hon tackar ja. Två dagar senare är hon på setet för kostymering och förberedelser och Lucy känner sig alldeles omtumlad. Faktum är att hon grät både då hon fick erbjudandet och sedan också i makeup tältet den första inspelningsdagen. Hon mådde dåligt inombords eftersom det nu stod klart att äktenskapet med Garth var på upphällningen. De hade vuxit ifrån varandra och Lucy upplevde det som mycket smärtsamt, särskilt för Daisys skull.

Under inspelningarna av det andra avsnittet i trilogin får Lucy reda på att Universal Studios i USA gillar det de ser så mycket att de vill ha en serie med Xena som kompanjon till Herkules. Det är Robert Tapert som frågar henne över en telefonlinje om hon är intresserad och en överraskad Lucy ber honom återkomma då det är klart och finns i kontraktsform. Någon dag senare vet Lucy att hon snart har en egen tv serie. Hennes dröm är på väg att uppfyllas.

Inför uppgiften så blev det till att förbereda sig rejält. Lucy åkte till Los Angeles och fick martial arts träning av Douglas Wong, en expert från många Hong Kong filmer. Hon fokuserade sig till 100% på uppgiften och det var snabba ryck som gällde. Men det var en svår tid och Daisy, som såg sin mamma mindre än förut och som just fått reda på att hennes föräldrar ska skiljas, skyllde allting på Xena. Det var hennes sätt att rationalisera det otänkbara. Så det var en hård tid för Lucy men lyckligtvis så var Garth en gentleman och kompis genom hela processen och såg också till att Daisy fick träffa mamma så ofta det bara var möjligt. Några veckor senare, då inspelningarna av Xena kommit igång, så kom man överens om att dela vårdnaden så att Daisy bodde hos sin pappa på vardagarna och hos Lucy på helgerna. Så Lucy blev krigarprinsessa 12 till 14 timmar per dag på vardagarna och mamma på heltid på fritiden. Det var en tuff kompromiss men Lucy hoppades att Daisy en dag skulle förstå att själva skilsmässan inte var Xenas fel. Då en journalist försöker att få Garth att smutskasta Lucy mot betalning ber han vederbörande att dra åt helvete.

Då Xena väl kommit igång så träffade Lucy seriens producent Robert Tapert allt oftare. Han hade ett förhållande då de träffade varandra första gången men det rann ut i sanden då han blev allt mer betuttad i Lucy. Efter några veckor med fisketurer och middagar så blev man ett par. Men man höll det hemligt utåt. Lucy talar om för sin familj att hon träffat en trevlig man som heter Robert och att han tycker om att fiska på fritiden.

Xena blir en måttlig framgång i Amerika till att börja med men vid ett promotionbesök i oktober 1996 sker en olycka som trots att den blir en smärtsam upplevelse för Lucy privat också hjälper till att etablera serien. Lucy ska göra ett framträdande på The Tonight Show med den populäre Jay Leno och det är ett viktigt framträdande. Men under en repetition där Lucy ska rida in i studion är olyckan framme. Hästen faller på det hala underlaget och Lucy slungas av den och slår i underlaget utan att hinna värja sig. En ambulans tar henne i ilfart till ett intilliggande sjukhus och där konstaterar man att hennes höft är bruten på tre ställen. Nyheten slår ner som en bomb i media och hela USA tycks ha ett enda samtalsämne på läpparna. Lucy Lawless. Tittarsiffrorna skjuter i taket och medan Lucy ligger på ett sjukhus med smärtlindrande mediciner i kroppen för att kunna stå ut och för att kunna sova så blir Xena en sensation. Att olyckor kan ha den här typen av reaktion är rätt så märkligt men det är ingen tvekan om att episoden påskyndade seriens genombrott. Under vistelsen på sjukhuset tar sig Lucy tid att titta igenom hemsidorna på internet som nu blivit allt fler. Vid ett tillfälle är hon anonymt inne på en chatlinje och Rob säger åt henne att skicka ett mail på skoj där det står att Herkules är bättre än Xena. Lucy blir hårt ansatt och utslängd ur forumet.

En tid senare är Lucy tillbaka igen men det skulle ta henne ett helt år att komma över känslor av olust över hästar vilket förstås var tufft med tanke på att krigarprinsessan ständigt har sin häst Argo med sig i serien. Hon övervann så småningom sin fobi. Lucy är för övrigt känd för att ha tagit hand om hästarna som spelat Argo väldigt fint. Hon har ofta spenderat en stund med dem ensam före en tagning och sjungit en sång eller två för dem. Vilket också säger en hel del om hennes personlighet.

Då Lucy några månader senare gör ännu en promotionresa till USA, den här gången för att också besöka det första Xena konventet i Burbank, så gör hon enorm succé. Nu besöker hon Jay Leno igen, egentligen för första gången eftersom det förra besöket avbrutits så abrupt av olyckan. Två män i togor bär in Lucy demonstrativt och Jay visar prov på stor värme och kärlek för Lucy.

Inspelningarna nere på Nya Zeeland fick snabbt gott rykte om sig. Skådespelare som kommit in tillfälligt från USA och Australien reste hem med berättelser om ett filmset med fantastisk sammanhållning, frihet och en stjärna helt utan divalater. Lucy är inte den som gömmer sig i en trailer. Hon har alltid betraktat alla närvarande som medlemmar i en stor familj. Och vid otaliga tillfällen har hon skickat efter något gott åt sina vänner på setet. Har dagen varit kall, blåsig och regnig så har plötsligt en bil med varm choklad och hamburgare dykt upp. Har dagen varit het och kväljande dyker plötsligt en bil upp med Coca Cola och isglass. Självklart så har hennes attityd hjälpt till att sammansvetsa teamet runt henne men hon har alltid sagt att den där lojaliteten och respekten går åt två håll. Och det har hänt att Lucy har varit i behov av deras kärlek och omhändertagande. Och det har hon fått. Av sitt team, sina vänner men också från fansen.

I maj 1997 sjunger Lucy nationalsången före en tv sänd match där hennes och Roberts favoritlag i amerikansk fotboll, Detroit Red Wings ska spela. Hon har en läcker, men vågad, klänning på sig och vid ett tillfälle då hon sträcker ut armarna under sin sång så skymtar hennes ena bröst tydligt fram ett ögonblick. Lucy vet, till skillnad från amerikas sportfans, inte om vad som har skett förrän dagen efter. På de hundratals Xena hemsidorna som nu finns på nätet så skulle man kanske kunna vänta sig en uppsjö med bilder från det som hänt. Men det sker aldrig. Fansen tar unisont det fina beslutet att istället skydda Lucy till varje pris. Än idag är det omöjligt att hitta bilder på internet annat än på tarvliga porrsajter. Här förstår nog Lucy också vilka fantastiska fans hon har. Hon tackar dem genom att åka till så många konvent som möjligt.

Vid ett tidigare framträdande på The Rosie O´Donnell Show i augusti 1996 hade Lucy sjungit ett stycke av en gammal countrylåt, "I´m An Old Cowhand", sedan hon fått frågan om det är sant att hon kan sjunga. Rosie, som själv sjungit på Broadway, imponeras av det hon hör. Något senare får Lucy till sin stora förvåning ett erbjudande om att göra ett gästspel i musikalen Grease på Broadway och eftersom tidpunkten stämmer med en ledighet mellan två säsonger av Xena så tackar hon ja. Och mellan den andra september och den 19 oktober 1997 får Lucy uppleva glädjen att sjunga live, i stjärnrollen som Rizzo, framför tusentals av fanatiska fans. Showen, som gått i många år och med olika stjärnor i huvudrollen, upplever plötsligt att biljettintäkterna går upp med 20 %. Kärntruppen som varit med länge får också uppleva stående ovationer på 10 minuter varje kväll då Lucy visat sig. Lucy gör en poäng av att visa sig efter varje framträdande för att träffa sina fans och för att ge dem sina efterlängtade autografer. Otaliga fans fick sin dröm att gå i uppfyllelse och här har vi ännu ett exempel på hur Lucy är ovanlig. De flesta i hennes sits skulle ha passerat fansen till sin bil omgivna av säkerhetsvakter. Men inte Lucy. Hon var istället tillgänglig på gränsen till dumdristighet. Men kanske är det återigen hennes trygga uppväxt hemmavid som format henne till den hon är och kanske var det så att friheten var något som hon inte ville kompromissa med. Visst hade hon skydd omkring sig, men inget överdrivet och hon skulle definitivt ge professionella livvakter migrän.

Hennes föräldrar och många goda vänner gjorde en poäng av att resa till New York för att se Lucy på en scen och en dag under dessa glada veckor i hennes liv sker någonting som Lucy drömt om länge. Robert Tapert friar till henne. Senare på kvällen så viskar hon nyheten till aktrisen närmast henne på scenen och truppen får reda på det under själva framträdandet i form av ett fasligt viskande. En annan kväll så kommer Daisy upp på scenen iklädd kläder från 1950 talet och delar ovationerna för mamma. Livet gick in i ett nytt skede. Vid hemkomsten till Nya Zeeland var nu Lucy både förlovad samt erkänd stjärna på Broadway.

Det kan ju låta konstigt att gästspelet i Grease skulle uppfattas som något speciellt hemmavid, men det var hennes erkännande på hemmaplan. Xena var ny på inhemsk tv och hade inte gjort nåt större intryck. Folk kände till att Herkules och Xena gjordes på Nya Zeeland men folk visste mycket lite om seriens stjärnor. Succén skulle, liksom i USA, komma gradvis. Men Grease gjorde människorna på Nya Zeeland stolta över Lucy. En kärlek som snabbt skulle växa då Xena blev en internationell ikon och Lucy en nationell stolthet. Det viktigaste för Lucy var dock glädjen över att dottern Daisy nu var stolt över mamma och Xena.

Lucy hade sagt åt Robert att hon förväntade sig att vara en gift kvinna vid 30 och Rob ser till att fylla sin älskades önskemål med en dag tillgodo. Den 28 mars 1998 gifter sig paret i ett präktigt bröllop i Los Angeles under pompa och ståt. På Nya Zeeland är det brukligt att bruden är sen och Lucy och hennes släkt hade ingen aning om att detta ställde till med problem. De amerikanska gästerna satt och vred oroligt på sig och prästen sneglade gång på gång på klockan och det rådde lätt panikstämning i kyrkan, på amerikanarnas sida, innan Lucy till sist gled ner för gången i sin fantastiska klänning. Men även detta blev förstås en rolig historia när människorna från Nya Zeeland senare fick reda på kulturkrocken.

Några månader senare går Lucy in i väggen. Det sker under inspelningarna av de första avsnitten i säsong fyra. Det är vinter och kallt och Lucy känner sig allt mer deprimerad. Under en scen då hon ligger på den kalla marken och fryser så känner hon att hon är på väg att ge upp. Hon är djupt olycklig och kan inte förstå varför. Hon är lyckligt gift. Hon har gott om pengar och hon har en egen tv serie som gjort henne världsberömd. Och hon skräms nu av att hon inte känner någon tacksamhet, ingen entusiasm. Hennes omgivning märker hur ledsen hon är och stöder henne. Media får aldrig reda på hennes formsvacka och det säger en del om människorna som jobbade med serien. Mitt i depressionen så får hon syn på ett tv reklam inslag om självmotivations videoband med Tony Robbins. Hon känner sig så nere att hon beslutar sig för att beställa dem. Hon har senare sagt att Tony Robbins faktiskt hjälpte henne upp ur krisen. Att tekniken fungerade för henne och fick henne i form igen. Lucy ser också till att kultivera sina intressen utanför Xena, både privat och med sina vänner. Hon älskar att läsa romaner och med några kompisar så bildar hon ett jazzband där hon får sjunga sina favoritlåtar.

Lucy kände också att hon ville ge tillbaka något. Hon tjänade mer än bra och pengarna trillade dessutom in snabbare och snabbare i takt med att all ny Xena merchandise nådde en allt aktivare marknad. I smyg så börjar hon att pytsa ut donationer. Hon ger anonymt ut pengar till människor och organisationer som hon tycker gör ett bra jobb. Inom ett år så börjar hennes givmildhet bli allmän kännedom och trots att hon varit försiktig med att utnyttja det för att få press, vilket aldrig varit hennes motivation till att börja med, så blir allt fler donationer kända för allmänheten. Lucy beslutar sig också för att stödja vissa organisationer fullt öppet. Ett lokalt sjukhus i Auckland drar in miljoner med dollar tack vare hennes engagemang. Våren 2001 skänker Lucy och Robert 200 000 dollar till sjukhuset för en röntgenmaskin. Då sitter Lucy redan som hedersledamot i styrelsen för sina fantastiska insatser för sjukhuset. Lucy har även engagerat sig hårt för barns rättigheter på Nya Zeeland efter en rad tragiska händelser vilket gett stor genomslagskraft för ett ämne som annars kanske inte skulle ha fått det. Som ett resultat av allt detta så blev Lucy röstad till Årets Kvinna på Nya Zeeland 2000, vilket hon skämdes över eftersom en del av rösterna var sista minuten röster från fanatiska Xena fans från hela världen. Hon deklarerade att tvåan skulle ha vunnit och förtjänade uppmärksamheten mer. Och återigen så ser vi hennes personlighet.

Lucy Lawless är en god människa. Hon är omtyckt och hon är djupt tacksam för att Xena gett henne ett tryggt liv. Hemmavid är hon en av de rikaste människorna inom underhållningsbranschen och hon är även en av de rikaste kvinnorna överlag på Nya Zeeland.

I början av 1999 bestämmer sig Lucy för att det är dags med tillökning i familjen och talar om för Robert att hon vill vara mamma igen före årets slut. Lucy har alltid velat ha en stor familj och hon har alltid sett familjen som viktigare än jobbet. Robert inser naturligtvis direkt att han snart nog skulle ha en gravid krigarprinsessa i rutan men istället för att bråka om en sådan detalj med sin fru så ser han istället till att även Xena blir havande i serien då Lucys mage väl började växa. Den 17 oktober 1999 kommer Julius Robert Bay Tapert till världen. Lucy föder hemma i en pool med vatten med en barnmorska och familjen med sig. Både Lucy och Robert gråter av lycka och några veckor senare är Lucy på setet igen men Julius är allt som oftast aldrig särskilt långt från sin mamma.

Då den officiella pressreleasen om att produktionen av Xena ska sluta efter den sjätte säsongen gick ut till media den 16 oktober 2000 befann sig Lucy i USA och då hon gjorde en intervju samma dag och journalisten påpekade att hon talade om serien i dåtid så brast det för henne. Hon kände hur sorgen vällde upp och hon kunde knappt hejda gråten. Journalisten blev vittne till det exakta ögonblicket då förändringen gick upp för henne. Att slutet på denna fantastiska tid nu låg runt hörnet. Hon var visserligen innerst inne glad över att det snart är över och hon hade så tidigt som 1997 sagt i media att hon inte tänkte göra Xena längre än till 2000, men det är fullt mänskligt att reagera hårt inför en sådan pass stor förändring i livet. Hennes vänner från serien, och inte minst då Renee som hon ser som sin syster, kommer ju att spridas för vinden efter målsnöret. Men allt har sin tid och sex säsonger varav fem på toppen i USA är en enastående prestation.

Och kommer ni ihåg bänken uppe på berget där Lucy och hennes vänner en gång i tiden drömde om framtiden? Den har Lucy räddat, putsat till och den står numera i trädgården på hennes egendom i Nya Zeeland. Den är en kär påminnelse om en svunnen tid då drömmarna var stora och framtiden ett oskrivet blad. Och bäst av allt. De gamla vännernas namn syns fortfarande där de en gång ristade in dem i trät.

Michael Eriksson