SMÅ EKON
av Carola  
(Översatt från engelska av Sarah)

 DEL 1

Den sittande, mörkhåriga krigaren strök frånvarande de små flätorna i sitt hår, förlorad i ett för henne okaraktäristiskt tankfullt ögonblick.

Sådana simpla, triviala små saker, flätor. Xena gillade att ha sitt hår uppsatt, hur omöjligt det än var att erkänna - den fruktade krigarprinsessan kunde väl knappast gå omkring och erkänna att hon gillade något så ..._flickaktigt_ , eller hur? Snacka om att förstöra sin image.

Men hon gillade det, det var bekvämt och prydligt, och hon hade alltid gillat prydligt, och det höll hennes hår borta från ögonen när hon slogs.

Krigaren fnös hånfullt åt sig själv. Jo, just det. Och personen som gör flätorna har ju förstås inget alls att göra med varför hon gillar dem så mycket, oh nej.

En stilla suck undslapp Xenas läppar.

Gabrielle som tar i hennes hår, hennes närhet...Dem där värdefulla, stulna ögonblicken av avslappnad, trygg närhet. Att kunna vara henne så nära utan att frukta att _det här_ är gången hon kommer att tappa kontrollen, _det här_ är gången hon kommer att gå över gränsen. Och i och med det förlora personen som var hela hennes värld.

Det var svårt, väldigt svårt, att hålla dessa känslor borta. Att inte sträcka sig fram och helt enkelt ta den pratsamma lilla barden i famnen, och hålla kvar henne där.

Inte för att Gabrielle hade något emot fysiska ömhetsbevis, snarare tvärtom – det verkade som om flickan livnärde sig på dessa flyktiga beröringar, de tillfälliga kramarna och smekningarna.

Vilka givetvis innebar enorma problem för den mörka krigaren, då ingen av murarna hon byggt upp runt sin själ kunde hålla barden borta. Och ingen erfarenhet under hennes långa, ensamma existens hade nånsin förberett henne på att...bli kär.

”Så där, nu har jag åtminstone erkänt det för mig själv”, tänkte Xena med ett snett leende.

Det var ovanligt att hon kunde förmå sig att tänka dessa ord, än mindre uttala dem högt.Och ändå hade hon, vid enstaka tillfällen, lyckats göra just detta till den där underbara varelsen som betydde allt. Det var underligt att en sådan snabbtänkt person som Gabrielle aldrig verkade förstå Xenas ord för vad de i själva verket betydde, men krigaren tackade vilken högre makt det nu än må vara för den lilla, men ack så viktiga, tjänsten.

”Ögonblicket hon inser sanningen är allt över”, tänkte Xena nedstämt för sig själv. Det spelar ingen roll hur stark deras vänskap är, om Gabrielle insåg djupet av sin ”väns” känslor skulle inget kunna hålla kvar flickan vid hennes sida. Och så fort kilen av rädsla, av motvilja, hade kommit mellan dem skulle Xena en gång för alla ha förlorat henne. Även om Gabrielle skulle göra ett försök att stanna kvar efter det skulle inget någonsin bli detsamma igen.

Och inget kunde smärta så mycket som att se den...avlägsenheten...i de där ärliga gröna ögonen.

Så åratal av självpåtvingad behärskning och järnhård beslutsamhet bevarade Xenas hemlighet, och den så viktiga barden i henne liv. Eller åtminstone tills någon annan skulle komma att korsa deras väg och erbjuda Gabrielle så mycket mer än vad Xena någonsin kunde göra. Och Xena skulle än en gång bli ensam.

Ännu en svag suck hördes och långa fingrar gled frånvarande över det glömda svärdet i krigarens knä.

Det gick väl an för henne, eller hur? Bara Gabrielle var lycklig, bara Gabrielle var trygg...vad brydde väl hon sig om vad som hände med henne själv?

Men ändå...Ensam. Ordet smakade bitter nu, likt en ocean av ofällda tårar.

Ensam? Och aldrig få se det där leende ansiktet igen? Aldrig få höra den där älskliga rösten säga hennes namn? Den krossande smärtan som föddes i hennes bröst bara hon tänkte på att förlora sin följeslagare gjorde det svårt att andas, så Xena ställde sig upp i ett försök att distrahera sig själv från de meningslösa tankarna på något sätt. Men vad kunde hon göra?

Vad kunde hon göra?

Från andra sidan elden noterade ett par gröna ögon det upprörda uttrycket i det vanligtvis så stoiska ansiktet, då Gabrielle återvände till deras läger.

Uttrycket försvann snabbt då krigaren insåg att hon inte längre var ensam, och den alltid närvarande lugna fasaden återinfördes.

"Åh nej min krigare, mig lurar du inte," tänkte Gabrielle med en viss oro. Trots det höll hon kvar ett förnöjsamt litet leende på läpparna. "Hej."

"Hej själv." Xena kunde inte göra annat än le när hon tittade in i de gröna trollbindande ögonen. En hand på henne axel. Märker du inte att jag darrar bara du rör vid mig?

*suck* Gudars, vad trött jag är.

"Du ser trött ut."

För överraskad för att ens kunna svara, och Gabrielle visste det.

"Du trodde inte att jag kunde märka det va?" Sagt med ett leende vilket gav henne en försiktig axelryckning i respons. "Men jag är ganska bra på att läsa av din krigarmask nu för tiden, så..."

Vid gudarna, det hoppas jag verkligen inte! "Va?"

Gabrielle småskrattade okynnigt för sig själv.

Här är en ovanlig idé; vad sägs om att krypa ihop framför elden en stund och har det lite mysigt? Hmm? Jag lovar att inte bitas.” Ännu ett smittsamt leende från de där underbara läpparna.

”M...mysigt? Åh! Ähh...visst Gabrielle.” Mysigt, jo just det, skärpning nu krigare! Det var inte det hon menade och det vet du mycket väl.

Utan att röra sig betraktade Xena Gabrielle när hon samlade ihop deras sovfällar och la dem bredvid ett stenblock nära elden. Hon fortsatte titta medan Gabrielle vände sig om, låste Xenas blick med sin egen, och väntade. Och väntade.

Gabrielle himlade med ögonen och suckade överdrivet. ”Xeena!”

”J-Ja!”

”Kom hit.” Hon klappade bredvid sig på fällen där hon nyss satt sig.

Hmm, få se nu...Bredvid dig, på sovfällarna, för att ha det mysigt? Ehh, det ska jag nog klara av...inga problem...Nej, lägg av nu din idiot! Nu skärper du till dig! ”Åh. Okej.”

När hon satt sig ner bredvid Gabrielle och sträckt ut sina långa ben framför sig för att sitta skönare, måste hon faktiskt medge att det var ganska trevligt att bara...ta det lugnt.

Gabrielle hasade sig närmare, la sitt ljushåriga huvud mot en nu oskyddad axel och drog den andra fällen över dem.

Mycket tveksamt sträckte den i vanliga fall så självsäkra krigaren ut sin arm för att försiktigt lägga den runt den yngre kvinnans axlar. Hennes hjärta dunkade redan vilt i bröstet, men hon intalade sig själv att hon kunde göra det här, det var inget mer än en vänskaplig gest och Gabrielle skulle inte tolka det på något annat sätt. Eller?

Den lilla barden suckade förnöjsamt åt beröringen, skruvade sig lite i Xenas grepp och lade förtroligt sin ena arm runt den äldre kvinnans midja.

Gamla hjärtat skulle sannerligen bli tvungen att jobba övertid ikväll, insåg Xena.

Hon suckade.

Dem satt tysta en stund, under förevändningen att de betraktade flammorna som dansade framför deras ögon. Xena blundade för ett ögonblick och njöt av känslan av att ha Gabrielle så nära.

”Hon luktar så gott...Och hennes hår är så mjukt.” Hon hindrade sig från att begrava ansiktet i den där gyllenröda skatten.

”Hennes doft...Blandningen av läder, metall, häst och vapenputs, och så lite av den där doften som är unik för henne...” Vem hade väl trott att hon skulle komma att bli beroende av något sådant?

Att hon fann lukten av sin långa, stoiska följeslagare ljuvligare än någon parfym?

Gabrielle skakade omärkligt på huvudet, smått road av sina egna tankar.

”Och varm är hon också”

Ännu en suck undslapp hennes läppar.

Xena, som inte direkt var den pratsamma typen och tillika helt oförberedd på tystnaden från kvinnan i sina armar, som, å andra sidan, vanligtvis var av den mycket pratsamma sorten, försökte desperat komma på hur hon skulle handla. Skulle hon säga något? Eller var tystnad helt enkelt den bästa strategin i ett sådant här läge?

”Xena? Vill du prata?”

Gröna oskyldiga ögon, dunkla och glänsande av lägereldens sken, tittade förväntansfullt upp mot henne.

Xena funderade förstrött på om inte Gabrielle kunde höra hennes förrädiska hjärta slå alldeles för fort mot sitt öra, och vilken ursäkt hon skulle ge flickan om hon frågade henne rakt ut.

”Xena?”

”Va?” Hon insåg att hon inte hade lyssnat.

”Jag sa, vill du prata om det?” Oro färgade den mjuka rösten, likväl som det ljuva ansikte som nu bara var några få andetag bort. ”Jag har märkt att något har bekymrat dig idag. Jag tänkte bara att du kanske skulle känna dig bättre om du pratade om det, men du behöver ju förstås inte om du inte vill...”

Xenas fantastiska leende, i sig, var nog för att tysta den unga barden, och när den kärleksfulla blicken övergick i en stor, varm kram förlorade Gabrielle talförmågan helt och hållet.

Sen hörde hon en djup, melodisk stämma mullra i hennes öra och hennes stackars sinnen hade inte en chans i världen att försvara sig.

”Jag är okej. Jag har tänkt en del bara, det är allt. Eftersom hon förväntade sig att Gabrielle skulle fråga, fortsatte hon tveksamt. ”På grejer. På...dig.” Hon blev förvånad över sitt eget mod, själv ansåg hon att hon definitivt var en liten fegis när det gällde sina känslor för Gabrielle.

Hon märkte att kroppen i hennes famn ryckte till av förvåning och la retsamt till ”Ja, just du...din bråkmakare.”

Gabrielle kunde praktiskt taget känna leendet mot sitt öra, och det kluckande skrattet som följde när Gabrielle automatiskt nöp till Xena lite lätt som protest mot bråkmakar-kommentaren, sände rysningar av välbehag genom hennes välformade kropp.

Vilket Xena la märke till.

”Fryser du Gabrielle?”

Omtänksamt virade Xena fällen, likväl som sina armar, hårdare runt sin värdefulla bard och drog med den rörelsen ner henne i sitt knä.

”Ummm, ja, jag antar det...lite grann.” Ljög Gabrielle eftersom hon inte var riktigt säker på vad hon skulle säga, det enda hon visste var att hon desperat ville stanna precis där hon var, och hon var ganska säker på att Xena med sin känsliga hörsel skulle uppfatta ljudet av hennes skenande hjärta.

”Mh-hmm. Så vad sägs om att vi sitter så här en stund och så håller jag dig varm? Du kan somna, det är ok.” Hon kysste ömt Gabrielles panna. ”Så håller du också mig varm.”

Vilken protest Gabrielle än skulle kunnat hitta på dog i samma sekund, osagd.

Xena tillrättavisade sig själv över det hon gjorde, bannade sig själv eftersom hon inte kunde ta reson, var arg på sig själv för att hon utnyttjade Gabrielle på det här sättet...Men kunde av någon anledning inte röra en muskel för att sätta ner den andra kvinnan.

Hon erkände sitt misslyckande, låste in alla sina inre demoner i deras vanliga burar, tillät sig att slappna av och väntade på att Morpheus skulle anlända och bjuda in henne till sitt rike.

Och Morpheus fann dem just så, den lilla barden hade bekvämt rullat ihop sig i krigarens trygga famn, och de formade en enhetlig figur som i vaket tillstånd fortfarande synes dem så avlägsen.

Gabrielle?

Vill du stanna hos mig...här?

Xena?

Får jag...stanna? Här?