...Polardistans 2002...
Vinterns förberedelser med träning av hundar och mig själv var klar. Skulle det vara tillräckligt för att klara Polar Distans- en långdistans tävling på naturens villkor över 340 km i blandad fjäll och skogsterräng. Sanningens ögonblick närmade sig.

Anlände till Särna tisdagen den 12 mars sent på eftermiddagen. Det var ett par timmar kvar till förarmötet, fram till dess packade jag släden, vattnade och matade hundarna. Gick sedan runt och pratade med de andra förarna. Packningen kontrollerades av tävlingsdomaren, Allan Carlsson för att se att den obligatoriska utrustningen fanns med samt den plomberade påsen med foder för hundarna. Under förarmötet gick banans sträckning igenom, farliga och svåra partier beskrevs. Det hade beslutats att ett obligatoriskt stopp på sex timmar måste göras på någon av de första tre checkpoints för att man inte skulle köra slut på hundarna.

Starten var en så kallad Vasalopps start, det vill säga att alla storspann skulle starta samtidigt. De nordiska och fyrspannen startade ett dygn före oss de var sex till antalet. Nio storspann stod nu på startlinjen redo att ge sig iväg så fort armen sänktes på Ulf Jönsson. Hundarna var ivriga skällde, ylade och hoppade om vart annat. Nu var stunden inne skulle jag och hundarna orka, armen sänktes och de två tyska husky spannen for iväg, själv tänkte jag att det är bäst att hänga på. Jag la mig bakom dem därefter kom Christer Afséer med sitt nordiska spann på sju hundar därefter kom resten i tätt följd. Innan vägövergången blev jag omkörd av Christer och det var det sista jag såg av honom. Efter ca 8-10 km kom Björn Andersson och Mattias Schmidt ikapp mig, därefter körde vi i kolonn under ett antal timmar. Mattias gick ifrån både mig och Björn, Björn släppte och jag var själv i spåret. En bit norr om Mörkret kunde jag se Mattias en bit framför mig på de större myrarna. Vid Lekåsen passerade jag Mattias när han snacksade hundarna. När det var ca 1,5 mil kvar till Drevdagen låg vi ihop igen alla tre och vi kom in i tätt följd till checkpoint. Starten var kl 08.00 på morgonen och det var ca nio mil till Drevdagen , dit kom jag in kl 16.32. När vi väl var framme var redan de två tyskarna och Christer där. De hade kommit in ca en och en halv timme före oss. Det var bara att sätta gången köket och värma vatten till hundmaten och ge hundarna därefter kunde man börja att tänka på sig själv.

Efter mat och vila för både mig och hundarna var det dags att ge sig iväg igen. Jag hade valt att ta min sex timmars vila i Drevdagen. Efter sex timmar och 14 minuter vila for jag ut ur Drevdagen och mot nästa checkpoint. Etapp två skulle vara 76 km men den skulle komma att kännas mycket längre. Någon kilometer efter start blev jag tvungen att ta upp Bianca i släden. Hon hade börjat att halta lite före Drevdagen och den vila hon fick var tydligen inte tillräcklig. Det blev att stuva om i släden för att få tillräckligt med plats för henne. I början tyckte hon inte om att sitta i släden men för varje gång jag stannade och snacksade hundarna blev hon mer villig att hoppa in självmant. Jag trodde att denna stäcka skulle bli lätt, mer eller mindre en transportsträcka ner till Särna. Detta visade sig vara ett misstag, trodde att det skulle vara mycket utför, med tanke på att Drevdagen ligger så mycket högre. Det var egentligen bara den sista biten ner mot älven som det var utför. Hundarna gick bra, det var nog mer jobbigt för mig psykiskt att det var så långa uppförsbackar. Väl nere vid älven skulle vi gå under bron vid Kringelfjorden. När vi kom ner på isen kom det en vägmaskin samt några bilar över bron och då började hundarna springa som skållade råttor. När vi hade passerat bron och kom upp på andra sidan var det som att dra ner en rullgardin. Hundarna trodde tydligen att de hade kommit fram. Nu började även Lusa att halta lite, det var bara att byta plats med Bianca och Lusa. Nu hade Bianca suttit i släden ca sex timmar och var utvilad, hon haltade för övrigt inte mer under tävlingen. För att försöka att få igång hundarna igen blev det flera stopp, kortare vilopauser, kokning av vatten och utfodring. Men det satt tydligen bara i skallen för orken hade de. De sista 15 km till Särna Off-road tog fyra timmar.

Väl framme visade det sig att Björn Andersson hade brutit, han startade ca en timme före mig från Drevdagen. Christer Afséer hade också brutit på grund av att bidningen hade släppt. Efter ca en timme på checkpoint kom Petter Ringerike från Norge in. Han klev av tävlingen där på grund av att han var sjuk, halsfluss och gick på pencelin. Efter hand kom det fler rapporter, Pär Jansson och Dick Eriksson gick till Mörkret från Drevdagen och bröt där. Mattias Schmidt bröt på grund av halta hundar. Tysken Hans Schwegel hade redan brutit innan jag kom till checkpoint. Nu var det bara jag och tysken Ingo Stollenwerk med sitt 10-spann husky kvar av storspannen. Av de nordiska spannen var det bara Lennart Andersson som hade klivit av, resten var fortfarande ute och kämpade. ..Läs fortsättningen här ---->