Den engelska springerspanieln

Springern är en stötande och apporterande
fågelhund. Småviltjakt i största allmänhet kan räknas
till en springers normala arbetsuppgifter. Men långt
ifrån alla springrar studerar sin bruksanvisning så
noga. Här förekommer korta drev, stötande av
klövvilt, ja, det finns även springrar som utövar
älghundssysslor, även om det är mycket ovanligt. Det
beror på vad man uppmuntrar hos den och förstås
också på individens speciella fallenhet.
På spanieljaktprov vill man dock se fågel- och
småviltjakt, snyggt skött med visad respekt för
lyftande eller bortflyende vilt. Den skall apportera
dött och skadat vilt - såväl på land som i vatten.

Windsongs Radikal

Springern är dessutom lätt att utbilda till
eftersökshund. Den är överhuvudtaget lätt att
dressera.
De för springern karakterisiska egenskaperna har på
senare år gjort att den kommit i fråga för utbildning
till exempelvis bombhund hos polisen.

URSPRUNG
Spanielraserna har funnits i många hundra år. Ordet
spaniel syftar till att de från början skulle kommit från
Spanien. Vi räknar emellertid England som nästan alla
spanielrasers hemland. Det är där nästan all
utveckling av raserna har ägt rum. Första gången
ordet "springer" dyker upp i den engelska litteraturen
är i slutet av 1500-talet. Man menade då alla
"springing spaniels", spaniels som stöter sitt vilt,
och inte någon speciell ras. Från början stöttes viltet av
spanieln för att fångas i nät, av falkar eller av
vinthundar. (Det finns spaniels än idag som jagar ihop
med jaktfalkar!)
Gevärets genombrott blev också spanielns
genombrott. Här behövdes verkligen en hund som
skaffade fram vilt för bössan, och levererade in det
efter skottet. Och vår springerspaniel är nästan
ett faktum när några blev stamboksförda i början av
1800-talet. Springern blev "officiell" 1902, dvs erkänd
av Engelska Kennelklubben.

RASEN
"En modern engelsk springer skall vara symmetrisk,
kompakt, stark, högbent och aktiv, byggd för uthållighet
och rörlighet." Det låter väl fint! Men rasstandarden
har all rätt att låta så, åsynen av en välskött springer i
full kondition är en fröjd för ögat. Den utstrålar
energi, vänlighet och arbetslust. Den är vacker att se
på med vitt bröstkrås, blank päls och prydligt behäng
på benen. Den är ädel, ändå robust i jämförelse med
den verkliga fågelhundsnoblessen - de stående
hundarna.
Pälsen är rik och tät och skyddar mot kyla, utan att
för den skull vara så krävande att man inte kan lära
sig utställningstrimma sin springerspaniel själv.
Springern artar sig vanligen också som en trevlig
familjehund. Vad sägs till exempel om hög
dresserbarhet? Att den håller kontakt med föraren?
Är lyhörd för signaler? Att den inte springer bort
lössläppt på promenaden? Det mesta här är en
konsekvens av egenskapen "att jaga under bössan"
(dvs inom skotthåll).

ARBETSVILLIG
Den tycker om att arbeta. Den behöver inte alls få
jaga för att trivas, någon annan uppgift går lika bra.
Det ena hindrar dessutom inte det andra: en lydig hund är en lydig
jakthund! Att träna lydnad med sin
jaktkamrat kan bara löna sig. Familjehunden blir
också bra mycket mer salongsfähig, enär man vid
lydnadsträning befäster sin position som flockledare
och initiativtagare. Den avstår också från många hyss
om den får annan meningsfull sysselsättning. Det är
ofta tacksamt att gå kurs med en springer då de oftast
hör till de bättre eleverna "i klassen".
Rekommenderas alltså varmt.

AVEL
I Sverige har vi haft en springerstam sedan 1930-
talet, enstaka hundar även tidigare. Med jämna
mellanrum har det importerats hundar från England.
Även enstaka amerikanska hundar har funnit sin väg
hit, både förr och nu. De amerikanska hundarna
skiljer sig i utseende från de engelska bla annat
genom rikare päls, avsaknad av prickar och en lite
annorlunda typ. Man kan se en blandning av
engelskt och amerikanskt blod i många framgångsrika
svenskuppfödda hundar.
I alla nordiska länder är springern en väletablerad ras
som håller mycket hög kvalitet. Stort avelsmässigt
utbyte inom Norden har alltid förekommit. Och
hitbjudna engelska utställningsdomare blir ofta
mycket nöjda och imponerade över vad de får se.
I England har utvecklingen gått mot två typer. Den
ena är avlad endast avseende jaktliga egenskaper
utan hänsyn till exteriören. Den typen, så kallad Field
Trial springer eller "jaktspringer" finns i liten skala i
Sverige. Men de allra flesta springrar som jagar i det
här landet är alldeles vanliga springrar (eller som de
ibland får heta: "utställningspringrar" fast många aldrig
har satt sin fot på en utställning).
Aveln ligger till största delen i händerna på många
små uppfödare. Någon oseriös massproduktion
lönar sig inte, för detta är efterfrågan alltför liten. Nya
entusiaster dyker upp hela tiden, vilket är glädjande!
(Och inget att undra över, när rasen är så trevlig...)
Vad har då rasen för problem? På
bekämpningsprogrammet står H D
(höftledsdysplasi), PRA, katarakt och glaukom
(ögonsjukdomar). De flesta hundar röntgas och
ögonundersöks med godkänt resultat.
Mera påtagligt för ägarna kan öronproblem och en
viss disposition för hudproblem vara.
Badglad som springern är, och utrustad med
pälstunga öron som torkar sakta, bäddar för
svampinfektioner. Rätt skött behöver inte springern
få problem, dvs om man kan hålla öronen trimmade
så luften når ner.

TILL GLÄDJE OCH NYTTA
Springerspanieln brukar kallas "jägarens spaniel".
Men rätt behandlad kan den lära sig nästan vad som helst
och bli sin ägare till ständig glädje och nytta.
Har du du höga krav på en specialist av något slag, är
hundvärlden full av härtill ämnade raser. Springern
har också sitt specialområde, men det är få raser
som man kan delta i så mycket olika saker med. En
verkligt lojal hundkamrat.

Författare och ansvarig för innehållet:
Lena Thorslund

Om du tycker du känner igen texten, så har den varit
publicerad i Svensk Jakt på 80-talet.