Detta citat ur Small-game Shooting for Novices
av C A G Rivaz, London 1912
kan jag bara inte undanhålla...
 

"Svaret på frågan om kvinnor skall tillåtas följa med på jakt är beroende på omständigheterna. Om det gäller en hel dags jakt, då man startat i gryningen för att komma åter i skymningen, vill jag tveklöst avråda från att ta med kvinnor,för såvitt man inte kan arrangera så att de, närhelst de så önskar, kan dra sig tillbaka för vila och vederkvickelse, utan att detta inverkar störande på jakten.

Om jaktutflykten ska vara i två eller flera dagar, kan däremot kvinnosällskap i hög grad öka trivseln för jägarna, under förutsättning att kvinnorna, eskorterade av en pålitlig tjänare, ges tillfälle att uppsöka en närbelägen och komfortabel jaktstuga så snart de blir trötta. Männen kan då under kvällstimmarna låta sig muntras upp av kvinnosällskap, vilket gör jakten än mera angenäm.

Självfallet bör kvinnor endast följa jakten som åskådare. Vapen bör de endast undantagsvis tillåtas hantera. Även om de skulle kunna träffa en och annan fågel är risken stor att de även råkar skada någon i jaktsällskapet. Visst finns det någon enstaka kvinna som är god skytt, men jag vet av egen erfarenhet att kvinnor gärna hanterar ett laddat skjutvapen som vore det en promenadkäpp. Under inga omständigheter vill jag råda någon att acceptera en inbjudan till jakt där kvinnor kommer att uppträda beväpnade, för så vitt han inte är absolut säker på att de är försiktiga och säkra skyttar och någon av de manliga deltagarna går i god för dem."
 
 

"Apropå kvinnor och jakt. De där gamla engelsmännen var ju väldigt generösa mot damerna. Min morfar fick han lära sig jaga efter gammalt av en person som försörjde sig som jägare.

Den gamle kunde allt om djurens beteende och andra tecken i naturen, men han var också full av skrock, bl a trodde han på skogsrået. Han skulle nog ha ställt sig frågande till det som du citerar. Han ansåg nämligen att kvinnor och jakt inte alls hörde ihop eftersom kvinnor förstörde jaktlyckan alldeles. Detta var han så bergfast övertygad om att om han råkade möta en kvinna på väg ut i skogen så vände han och gick hem igen. Det var ju ändå lönlöst den dagen. Detta var på 1900-talet!"

Är det inte fantastiskt, särskilt stället "som vore det en promenadkäpp"?
Och visst har det hänt mycket sedan 1912.
Men på många håll är jakten fortfarande männens sista utpost.
På sin höjd får kvinnorna bre mackorna till matsäcken...

Det har dock blivit fler och fler kvinnor som tar jägarexamen - även om alla inte jagar sedan. En vapenhandlare jag talat med konsterade att de säljer mycket få vapen till kvinnor i förhållande till de antal kvinnor man har på sina "vapenvisningskvällar" i samband med jägarexamen.

Fakta: F.n. är andelen kvinnnor 3.7 % av jägarna.
Källa: Jaktkortregistret 1997.

Det är mycket en fråga om självförtroende gissar jag.
Vi kvinnor är nästan alltid en och en bland gubbarna. Jag vet, av egen erfarenhet, att det blir en helt annan sak när sällskapet även innehåller en kvinnlig jaktkompis.

En gång var vi tolv(!) kvinnor/tjejer som uppsökte en jaktskyttebana där det fanns en kvinnlig instruktör, Ylva hette hon. Hon hade aldrig sett på maken, någon tjej ibland kom det annars. Det visade sig att när vi fick egen skjutbana, (Ylva formligen gjöt självförtroende i alla) så träffade precis alla deltagare sina lerduvor. Ja till och med någons mormor och någons dotter som bara följt med för att titta på lyckades bra.

**Pangbrudar har jägarexamen**
**Börja med skytte - och träffa nya vänner**

            
Bilder:
tv - Maddie har hjort det!
th - Lena har en and-aktsstund...
*smile*

Mera?
En kvinnlig jakthistoria