En
liten betraktelse först:
Om
man säger "apport" till en hundägande person så tänker
sig de allra flesta att man kastar iväg något föremål,
som ens hund skall springa efter, ta upp i munnen och komma in och lämna
av i ens hand. De flesta provar också apportering så. Vad händer?
Jo alla hundar gör det första, dvs springer ut och tittar efter
vad du slängde för något. Det beror på den jaktkamplust
som bor i alla hundar, från den minsta till den största. Men
nu kommer apporteringsanlaget in... Långt ifrån alla hundar
tar upp ditt utkastade föremål. Och av de som gör detta
gissar jag att en tredjedel lägger sig ned och tuggar på sitt
"byte", en tredjedel springer omkring och leker med din apport, väl
utom räckhåll för dig, en tredjedel hörsammar din
inkallningsorder men lägger ned apporten alldeles innan de är
framme.
Mitt
tips:
Varför
börja med det som bombsäkert fungerar, dvs utkastandet av apporten?
För min del spar jag det till den utbildade hunden. Om jag alls någonsin
kastar... Jag börjar bakifrån med apporteringsträningen.
Så här kan det gå till: Du sitter med din lilla valp i
famnen och ser till att ha något som den tycker är attraktivt.
En fågelvinge eller en handske, vad kvittar. Du bjuder valpen att
ta ditt föremål i sin mun och låter den i lugn och ro,
utan att tugga helst, hålla det i munnen. Det ska vara en riktig
högtidsstund med mycket beröm. - Bra Smulan, just så, apport,
duktig, aaaport (befäst kommandot). Lirka ut föremålet:
- Loss! Bra Smulan! Titta vad jag har, vill du ha den? Ja, så här
kan man hålla på lite. Apport och loss, ett par minuter om
dagen. Och man stoppar undan föremålet medan det fortfarande
är jätteintressant.
När
din valp är så stor att den kan gå i koppel (3-4 mån.)
kan du fortsätta. Först vill jag delge dig detta: - en hund som
rör sig kan inte lägga sig ned och äta på apporten
och släpper den dessutom ogärna. Vi kan träna på flera
sätt. Du kan bjuda din valp föremålet som den är van
att hålla (retas lite med valpen om det behövs). När din
valp tagit apporten springer ni! Valpen i koppel (förmodligen omåttligt
stolt) och du brevid , medan du berömmer det mesta du kan. - Vad stilig
du är Fido, en sån fin apport du har. Lirka in valpen med kopplet
och lirka av apporten, "loss", och se till att valpen gärna vill ha
den igen inan du slutar övningen. Man kan även lyfta upp valpen
när den ska lämna av apporten, så du har den i famnen.
Det är då ändå säkrare att den inte släpper
taget, eftersom den inte vill sumpa dyrgripen. Låt den gärna
få igen apporten ett par vändor (loss - apport - loss) om den
verkar ovillig att lämna den ifrån sig.
Om
den släpper apporten, låt den bli snopen. Gå iväg
från den tappade apporten. Bind valpen och plocka upp apporten själv,
inför den förvånade valpens ögon. Truga aldrig. Ännu
bättre är att låta kompisens hund gå fram och plocka
upp den (också i koppel). Sukta hunden lite, så apporten är
jätteattraktiv innan den göms i rockfickan.
Din
hund kan nu hålla i och lämna av en apport. Vi kan nu börja
"hitta" apporter. Fortfarande i koppel, kan dessa övningar varieras
i oöndlighet. Du kan "tappa" apporten bakom ryggen under promenaden,
vända och - nämen TITTA vad som ligger här Fido, det är
ju din apport!!! (du ser att han tänker ta upp den) - Ja apport den
, just så , bra, aaaport! Spring ett varv, beröm, hala in hunden
för avlämning (förmodligen kommer den alldeles själv
och lämnar av i famnen med tindrande ögon efter den fantastiska
grundläggande träningen den fått). Du kan också placera
ut apporter i förväg, som sen får "dyka upp". På
så sätt har hunden snart fattat vad "sök apport" betyder.
Du kan sätta hunden "sitt, stanna kvar" alt. binda upp den, medan
du lägger ut apporten (hunden ser ungefär var) och sedan gå
med den ut i koppel och hämta. Eller stå kvar själv och
låt den hämta i lång lina. Du kan låta kompisen
slänga apporten från en buske framför er, kanske med ett
skott som krydda, och låta hunden hämta i linan. Beroende var
Fido/Smulan står i sin lydnadsdressyr bestämmer du när
det är dags att jobba utan band. Och går det dåligt är
det bara att backa ett steg, och sätta på linan igen...
Några
ord om tvångsapportering, ett ord som dyker upp ibland. Man kan inte
kommendera en hund apport, och trycka in apporten med tvång. Den
hunden vill aldrig mer apportera... När man talar om tvångsapportering
handlar det om ett sätt att befästa apportkommandot med beröm
och behag för hunden, genom att först skapa en olustsituation
som hunden tar sig ur genom att ta apporten. Till exempel: hunden nyps
i örat och när den öppnar munnen och gnäller till,
stoppas apporten in och hunden får beröm. Det här är
oerhört svårt att lyckas med för oss vanliga fumliga människor
och skall det alls göras bör det överlåtas till proffsdressören.
Och när det gäller Fido och Smulan så finns det nog en
sån talang från början att du bara behöver slipa
din diamant!
Lycka
till önskar
Lena
Ryttmästarens
Calle P
-
pointer, och suverän apportör
