Enda egentliga
undantaget från denna, vår nutida framgångshistoria, är VM 1992 som gick
– just det – i USA. Den gången var det hårdvindssegling på vithajarnas lekplats utanför Santa Cruz.
Av någon anledning blev det inte ens ett topp 10 resultat för di svenske
den gången, mycket kanske pga att klassens förgrundsgestalt Krister
Bergström avstod det VM:et. Nu skulle kampen göras upp i Nantucket Sound
på ostkusten istället – platsen är Cape Cod, känd sommarlekplats för
andra namnkunniga hajarter (Kennedy, Clinton m.fl.) och precis som vid VM
1992 är två av våra bästa ekipage tvungna att stanna hemma (så går det
när alla medel oavkortat går till OS-klasserna).
Mot bakgrund av det bleka resultatet 1992
var den svenska truppen lite nervös vid ankomst till USA. Speciellt med tanke på att vi
hade lite mager representation. Vi hade nu endast 2½ besättningar med i detta VM.
Stockholmarna Ebbe Rosén och Olle Wenrup var vårt trumfkort och var naturligtvis
revanschlystna efter att man missade VM-guldet ifjol med 0.1 poäng (!). Mikael Ahrbom och
Claes Thurell, också från Stockholm dök upp med en sprillans ny australiensisk
kolfiberbåt och var även dom laddade upp över örona. Klassens "skåning" Johan Arvedson (undertecknad)
hade hoppat in i en tysk "high-tech" båt med tysken Dietrich Scheder men
räknades naturligtvis ändå som Svensk…
Vi seglade Nordamerikanska Mästerskapen
veckan innan VM. Ebbe/Olle och vi (Dietrich /Johan) höll upp fanan med ett par topp 10
placeringar vardera. Ebbe/Olle slutade på 6:e plats, vi (Dietrich/Johan) på 11:e och
Ahrbom/Thurell på 27:e. Regattan vanns av Nick Trotman/Mike Mills från USA med fjolårets
världsmästare Mark Upton-Brown/Ian Mitchell (England) på andra plats samt
veteranerna Howard Hamlin/Mike Martin (USA) på bronsplats.
Själva VM:et skulle komma att bli den
största jolleregattan i USA på 10 år med 104 startande båtar. Containers från Europa
och Australien stod uppradade på Hyannis Yacht Club och det märktes att 505 klassen är
den största och mest aktiva (icke-olympiska) "high-performance" jolleklassen i
världen med sina flottiljer i 18 länder. Äldst bland deltagarna var den fantastiske fransosen Marcel Buffet
som trots sina 74 år fortfarande inte är ofarlig (Han vann 2 VM på 50-talet efter att
bl.a. ha slagit Paul Elvström). Marcel har för vana att spika vänsterhörnet så med
lite vänstervrid brukar man se hans olivgröna båt komma för babord och tränga sig in
vid kryssmärket…En annan intressant deltagare var paret Ethan Bixby/Cam Lewis (USA) de hade
vunnit ett VM på åttiotalet och båten stått under presenning sedan dess. Man hade inte
precis legat på latsidan med seglingen eftersom Ethan är segelmakare och Cam mer eller
mindre professionell och bl.a. seglade 5 ben med Innovation Kvaerner senaste Whitbread.
Frågan var hur deras gamla "holk" skulle hänga med ? Det var roligt att se hur
de dag för dag uppdaterade något av båtens trim till 90-talsnivå.
De 7 VM-seglingarna genomfördes i
varierande väder, 1 lättvindssegling, 2 hårdvindsseglingar och 4 mellanvindsseglingar.
En av mellanvindsseglingarna höll på att urarta när vi överraskades av tjock dimma.
Det var inte mer än 15 meters sikt och dimman täckte banans vänstra del. Halva första
slören, gippmärket och halva andra slören blev rena rama gissningsleken. Arrangörerna
valde att inte bryta utan låg och prickade av de som rundade vid gippmärket. Det var
många högljudda diskussioner på kvällen efter det racet. För oss svenskar gick
inledningen nu inte fullt så bra som vi velat. Vi hade fått en mycket
"skvalpig" sjö på banområdet och vi kände att våra fockar var lite i
plattaste laget. Hemmasönerna Trotman/Mills gick som raketer med en fock som även kunnat
fungera som spinnaker…Ebbe och Olle kämpade på och lyckades pricka in en 7:a och en
8:a bland de första 4 racen – men de var definitivt inte med i kampen om medaljerna.
Mot slutet av veckan skulle det komma mer vind – kanske vår chans ?
Segling #4 av 7 blåser det lite mer (7-9
m/s) och vi sjösätter för den 45 minuter långa kryssen ut till banområdet. Efter ca 5
minuters segling är vi ute ur hamnen och sätter an riggspänningen för att utnyttja
trapetsen. Plötsligt smäller det till i riggen och masten börjar sakta falla bakåt. Vi
"tvärvänder" och konstaterar att skrovfästet till förstaget gått sönder.
Snabbt tillbaka till hamnen, febril aktivitet för att såga bort det gamla rostfria
beslaget och göra en provisorisk lösning med spektratamp. Vänliga amerikanare
assisterade oss med verktyg och goda råd. När allt var klart var det 30 minuter till
start – omöjligt att hinna. En snabb koll med klubben bekräftade att starten inte
var uppskjuten. Med adrenalinet pumpande i kroppen lånade vi högtalaranläggningen och
undrade om någon kunde bogsera oss ut. Det kom fram en blygsam kille och erbjöd oss
bogsering. Vi skulle "mötas" vid pirens slut. När vi sjösatt och kommer fram
väntar vår nyfunne vän i en monstersportbåt med dubbla V8:or och sannolikt mer
hästkrafter än kilon i skrovet. Med motorerna mullrande på tomgången säger han;
- Well guys, I set the course and time in
the navigator, we need to do an average of 26.3 knots to be on time – do you really
want to go ?
Vi svarar unisont YES !
Två gånger i mitt liv
har Jag varit riktigt rädd, ena gången var när Jag hamnade i extrem turbulens med ett
flygplan mellan Chicago och Los Angeles. Mat, drinkar flygvärdinnor och passagerare flög
om varandra i kabinen. Den andra gången skulle bli denna 25 minuters resa. Full fart i 30
knop mot vinden och sjön, kevlarskrovet slog så hårt i vågorna att det kändes som om
vi släppts från 30 meters höjd. Vi såg nästan ingenting pga sprutet från motorerna
och fick hela tiden parera för att hålla balansen. Hela tiden medvetna om att
påfrestningarna på skrov och rigg måste vara över eller nära gränsen. När vi hade
åkt halvvägs så kom Jag plötsligt att tänka på Paul Cayards, Manges, Gurras och
Roger Nilssons rapporter från Southern Ocean. Överlevde dom nåt liknande så skall väl
vi också klara oss tänkte Jag och trasslade ut fötterna ur alla trimtampar så att Jag
skulle kunna kasta mig av om masten bröts eller skrovet trycktes in. 6 minuter innan
start var vi framme. Vår vän saktade ner, skakade på huvudet och muttrade: -"One
hell of a ride guys !" Vi lovade honom en öl i baren på kvällen och styrde sedan
iväg till start för att till slut gå imål på en 24:e plats i den seglingen…
I den näst sista seglingen gick det
bättre för Ebbe/Olle och oss (Johan/Dietrich.) Vi var bägge topp 10 med Ebbe/Olle på
3:e. Ahrbom/Thurell kämpade längre ner i fältet. Inför sista seglingen hade Ebbe/Olle
chans att bli som bäst 7:a. En liten simtur på 1:a kryssen gjorde att man halkade ner
och slutade på 11:e plats totalt. Vi (Dietrich/Johan) låg på 33:e plats och kunde om
allt gick vår väg ta oss upp till 20:e plats. Efter en väl genomförd sista segling
slutade vi på en 24:e plats totalt. Ahrbom/Thurell slutade på en 44:e plats.
Hemmasönerna Nick Trotman/Mike Mills vann VM sannolikt mycket pga att man tränat 3-4 ggr
i veckan senaste året på VM-banområdet. De enda som egentligen hade båtfart att hota
dem var Barker/Cripps från England, men de räckte inte till av andra orsaker. För vår
del så upprepade historien sig – ingen Svensk bland de tio bästa när VM går i USA
! Vi kommer igen i Frankrike i sommar !
Resultat:
1) Nick
Trotman/Mike Mills (USA)
2) Howard Hamlin/Mike Martin (USA)
3) Ian Barker/Daniel Cripps (GBR)
11) Ebbe Rosén/Olle Wenrup (SWE)
24) Dietrich Scheder/Johan Arvedson (GER/SWE)
44) Mikael Ahrbom/Claes Thurell (SWE)
