Änglar Inledning Den dagen då vi skulle meddela om våra val inför självständiga SO-studier hade jag faktiskt inte den ringaste aning om att det var änglar jag skulle forska kring. I min optimism kallade jag mitt arbete för "Människan - lockad av det okända och ockulta", och det skulle handla om allt möjligt ockult, och som utgångspunkt hade jag frågan "Varför är folk nu för tiden så intresserade av det ockulta?". Jag insåg mycket snart att det var ett för brett ämne, så jag lovade att rikta in mig på någonting under arbetets gång. Men, än en gång gav jag upp. Först hade det varit "Förklaring till utomjordingar" , sedan "Sfinxen" och "Cheopspyramiden". Nu till sist detta. Skulle det aldrig ta slut? Det är klart att man blir förtvivlad, men jag har aldrig någonsin gett upp hoppet. Jag letade vidare efter ett ämne, och funderade ett tag på att välja "Djävulen". När jag sedan kom hem och sa det, tyckte mamma, att varför skulle man skriva om det onda, när det goda är så mycket viktigare? Jag tyckte att hon hade alldeles rätt. Första tanken brukar jämt vara den bästa för mig, eller, inte helt, men i slutändan blir det alltid något som liknar det jag bestämde mig för från början. I somras, när jag tänkte jämföra utomjordingar och änglar, såg jag änglar som ett fenomen som skulle förklaras. Nu vet jag, att änglar inte ska förklaras, för mänskligheten behöver inte nödvändigtvis veta vad de är för något. Om vi fick veta det skulle det antingen vara för mycket, eller så skulle vi säga, "Jaså, var det bara det", och så skulle vi ge upp hoppet om en hjälpande kraft, för en sådan behöver alla tro på, åtminstone de allra svagaste. Det är klart, vi ska alla någon gång spekulera om vad änglar är, men måste vi verkligen veta det? Det jag ville få fram genom detta arbete var hur änglar har framställts i litteraturen, det vill säga deras beteende, utseende och sådant. Men jag har förstått att det budskap jag vill sprida, är att änglar finns mitt ibland oss, vare sig de är dessa gudomliga gestalter som man föreställer sig, eller om de helt enkelt är goda människor eller goda gärningar, för även om det skulle finnas onda änglar, så är de flesta som nämns trots allt goda. Om du tänker på änglar tror jag att du tänker på vitklädda, bevingade varelser. Men var i bibeln står det något om vingar? Seraferna och keruberna har vingar, det står tydligt i bibeln (Jes. 6:2, Upp. 4:8, Hes. 1:6-9, se Änglahierarkien - översta hierarkien), men alla räknar inte dem som änglar. I Uppenbarelseboken står det på ett ställe (14:6) att en ängel flyger, men det står inget om att de har vingar. Jakob ser i sin dröm hur änglar går upp och ner för en stege. Varför skulle de göra det om de hade vingar och kunde flyga? Om man läser 1 Mosebok, artonde kapitlet, som handlar om när Abraham fick bud om att Sara skulle föda en son, ser man att det står att Abraham fick se tre män framför sig, men han såg att de kom från Gud. Han erbjöd sig att hämta lite vatten så de kunde tvätta sina fötter, och han gav dem mat. I nästa kapitel insisterar Abrahams brorson Lot på att ge två av dessa änglar, som nu har kommit till hans stad, härbärge (den tredje, troligtvis en ärkeängel, har gått sin väg). De två har kommit för att varna Lot om stadens undergång. Tydligt är att änglarna både ser ut som och beter sig som vanliga människor. Många påstår också att änglar visar sig i den skepnad som är bäst för tillfället. Barn ser oftare änglar med vingar än vuxna. Vuxnas änglar ser ut som vanliga personer eller syns inte alls, utan yttrar sig som "oförklarliga" krafter som räddar någon. Det finns också flera exempel på personer som man har pratat med, och sedan har personen ifråga helt mystiskt försvunnit, och man har frågat någon annan, som definitivt borde ha sett personen, vart den tog vägen, och till svar har man fått "Det var ingen mer än du där", eller "De var bara vi där", eller kort och gott ett frågande "Vem då?". Änglar kan alltså vara osynliga för andra, men synliga för den som behöver dem. Det finns också exempel på änglar som inte har synts för den som den vakar över, men för andra. Så var det till exempel med sjundedagsadventisten Alice, som gick runt och sålde böcker i ett filippinskt bostadsområde, där detta inte uppskattades. Dock kom hon till ett hus där vakthundarna konstigt nog var vänliga, och man bad henne att stiga på. Två stolar sattes fram åt henne, och frun i huset vände sig även till den andra stolen som om någon suttit där och sade i förbigående till Alice att hennes sällskap verkligen klädde bra i vitt! Katakombmålningar skvallrar om att man från början avbildade änglar utan vingar. När kristendomen blev statsreligion på 300-talet övertog änglarna vingarna från segergudinnan Victoria/Nike, äregudinnan Gloria, ödesgudinnan Fama och budbäraren Merkurius/Hermes. Vingarna vittnar om tillhörighet med det gudomliga; himlen. Bildhuggarna gjorde vinglösa änglar ännu ett par hundra år, troligtvis för att det är svårare att framställa vingar skulpturalt. Förr i tiden var det de som menade att änglavärlden var närmast jorden när det var mörkt. I många kloster, där man ju också vårdade sjuka, var det sed att aldrig dricka, äta eller dela ut medicin mellan tolv och ett på natten. Då sörjde änglarna för näring och läkedom. Dionysios Areopagita var en besynnerlig man. Han levde på toppen av en pelare för att han skulle kunna uppleva änglarna bättre. Det hände att någon from människa skickade upp litet mat, men han behövde så litet, att många trodde att änglarna gav honom näring. Paulus var den som hade omvänt honom (Apg. 17:34). Han var enligt traditionen Athens förste biskop. Omkring år 500 e. Kr. nedtecknade en annan man med samma namn vad han hade nått fram till genom sin meditativa forskning. Han gav uttryck för den judiska änglaläran, som redan fanns på Jesu tid, det vill säga, man delade upp änglarna i tre hierarkier med tre änglakörer i varje. Detta blev grunden till den medeltida världsbilden, det vill säga de olika sfärer som man sa omgav jorden. Till första hierarkien hör Seraferna, Keruberna och Tronerna. De är helt genomströmmade av Guds kärlek och vishet som allt ryms i hans ljus. Serafer (Serafim) lever närmast Gud, så nära att de skulle ha bländats av hans ljus om de inte täckte sina ögon med två av sina sex vingar. Med två av de andra vingarna skyddar de sina fötter och med två flyger de. De representerar det rena ljuset, kärlekens eld. Helt oavbrutet sjunger de sin lovsång till Gud: "Helig, helig, helig är Herren Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet." (Jes. 6:3) Näst efter Seraferna kommer Keruberna (Kerubim), som är kanaler för Guds vishet, - sanningen - , och de har därför betydelse för rena och klara människotankar, och sannolikt samvetet. När man talar om Keruber idag tänker man väl mest på små barnänglar med två eller fyra vingar. Hesekiel (Hes. 1:4-28) beskriver dem som lika människor, men med en del stora skillnader. De har fyra ansikten; ett människoansikte, ett lejonansikte, ett tjuransikte och ett örnansikte. De har även fyra vingar med en människoarm under varje. Med två av deras vingar sluter de sig intill varandra, och de andra två täcker de sina kroppar med. Deras ben är raka, och de har fötter "som fötterna på en kalv". De glimmar som metall och är lika eldsglöd. Många ufologer har tolkat denna beskrivning som en beskrivning av ett UFO. Öster om Edens lustgård satte Gud Keruber för att vakta paradiset med det flammande svärdets lågor (1 Mos. 3:24). Det finns ett ställe i bibeln, där det är svårt att avgöra om det är Serafer eller Keruber det rör sig om. När jag såg bibelhänvisningar om Serafer i en bok, hänvisade de dit, men väsendena är också väldigt lika Keruber. Då jag läste detta förstärktes den idé jag hade om att Serafer och Keruber egentligen är två ord för samma fenomen; de nämns aldrig tillsammans, men de båda grupperna står vid Guds tron. Jag ska citera stycket: "Mitt framför tronen och runt om tronen var fyra varelser som hade fullt med ögon, både framtill och baktill. Den första varelsen liknade ett lejon, den andra en ungtjur, den tredje hade ett ansikte som en människa, och den fjärde liknade en flygande örn. De flygande varelserna hade vardera sex vingar, och de hade fullt med ögon, utåt och inåt. Utan att vila säger de dag och natt: ‘Helig, helig, helig är Herren Gud, allhärskaren, han som var och som är och som kommer.’" (Upp. 4:6-8) Enligt den medeltida världsbilden svarar Serafer och Keruber för den ursprungliga rörelsen och för fixstjärnornas sfär. Tronerna består av andlig eld och vilja, och de är fyllda av mod och offerglädje. De offrade sig själva till Kerubim, och därmed uppstod möjligheten till tid och rum och mänsklighetens historia. Tronerna fick dock uppleva både glädje och smärta genom sitt offer, för av någon anledning antog Kerubim inte alla Troners offer. De som inte fick ge vad de ville upplevde den första stora sorgen och smärtan. Men Tronerna var bärare av mod, och detta mod utvecklades därmed också till tålamod, jämnmod och saktmod. I och med detta offer uppstod den andra hierarkien. Enligt den medeltida världsbilden svarar Tronerna för Saturnus sfär. De avbildas som bevingade eldhjul med många ögon på var vinge. Andra hierarkien består av Herradömen, Krafter och Makter. Enligt den medeltida världsbilden svarade de för Jupiter, Mars och solen; jag har haft svårt att se i vilken ordning. De övervakar flera ting den synliga världen, bland annat grundämnen, naturkrafter och politiska makter (någon klar skillnad mellan andliga väsen och materiella krafter fanns inte på Nya Testamentets tid, då dessa idéer kom till). Enligt NT är de skapade av Gud, och Kristus är herre över dem. Ofta framställs de dock som upproriska och ledda av djävulen, som fått den synliga världen i sitt våld. De onda Makterna motverkar Guds frälsningsplan, men besegras och avslöjas av Kristus. De kristna är därför fria från dem, och bör inte låta sig förslavas av dem, det vill säga, man inte får känna sig bunden av rituella bruk. Det är avgudadyrkan, därför att religiös noggrannhet i yttre ting tolkas som lydnad mot de Makter som övervakar tingen. Herradömen sköter välsignelser och mirakler, samt leder stjärnornas och planeternas lopp. Några av Krafterna och Makterna står vakt vid himlastegen medan andra står i förbindelse med naturänglarna. Dessa grupper är även formens änglar: Eftersom tiden och rummet hade uppstått, fanns det nu möjlighet till rörelse, händelser och gemenskap. Dessa änglar kunde uppleva de högre änglarnas smärta och kände då medlidande och behov av att trösta och läka. De skapade möjlighet till tröst och förströelse över kortare stunder, till exempel genom bild, form och musik. Vid jordens skapelse deltog de också genom att åstadkomma jordytan och allt vackert format som den kom att bära. Tronernas smärta bestod ju av saknad och längtan, något som ryms i det gamla ordet sukt. Det ordet gav sedan upphov till ordet sot, vilket betydde sjukdom, till exempel i uttrycket lungsot. Den första sjukdomen bestod alltså av längtan och saknad, och de första läkemedlen var allt det som kunde trösta. Till tredje hierarkien hör de änglar som förvaltar de jordiska tingen. Furstendömen är folkens och konungarikenas skyddsänglar. I den medeltida världsbilden svarar de för Venus’ sfär. Det märkliga är att Ärkeänglarna återfinns först i den tredje hierarkien. Deras uppgift är att föra vidare viktiga budskap till människor och till Gud. Det var till exempel ärkeängeln Gabriel som enligt Bibeln meddelade att Maria skulle föda Guds son. Ärkeänglarna är fyra eller sju stycken, beroende på var man söker fakta, men de är aldrig fler. Jag har dock hittat hela tio aktuella namn, mer om dem i Omnämnda och namngivna änglar - Ärkeänglar. När man nämner dem som sju, måste man tänka på att det heliga talet sju är fullständighetens tal. Ärkeänglarna överblickar hela historien, och har cirka 300 år var att råda över. Varje god tanke eller gärning med ursprung från en människa kommer till dem, och växer hos dem liksom ett frö slår ut till en blomma. Denna blomma förs vidare uppåt i hierarkierna, närmre och närmre Gud, och kan på så sätt bli inspirerande för hela skapelsen. I den medeltida världsbilden svarar ärkeänglarna för Merkurius’ sfär. Så kommer vi då till våra vanliga änglar. De räknas mest som skyddsänglar, men det finns också budskapsänglar bland dem. Änglar kan inte hindra oss från vår fria vilja, men de kan upphäva alla naturlagar. De kan inte hindra mördaren från att försöka ta livet av någon, men de kan se till så att ambulansen kommer fram i tid, och de kan även hindra armen från att hugga. Det finns många berättelser om änglar, men det finns en som jag tycker är väldigt fin: Morfar är ute på stan och handlar med sitt barnbarn, och plötsligt springer barnet ut mitt i gatan. Då kommer det en lastbil som är på väg att köra på barnet, men morfar kan se hur någon mystisk kraft lyfter upp barnet, och det räddas undan lastbilen. Morfar säger efteråt till sitt barnbarn, att det verkade som om en ängel hade räddat det. "Nej", sa barnet, "de var två". Så, har vi varsin skyddsängel, har vi flera var, eller är de våra gemensamma? Min morbror, - det är inte helt ointressant vad just han tror om saken, eftersom han är pastor, - tror att alla har varsin. Han tror också att andra människor kan vara skyddsänglar ibland. I den medeltida världsbilden svarar dessa övriga änglar för månens sfär. I Bibeln och i andra texter där man talar om änglar, finns det änglar som har nämnts vid namn. Jag ska nu presentera de viktigaste. Det finns olika bud på hur många ärkeänglarna är. Tobits bok* och Uppenbarelseboken säger sju stycken (Tob. 12:15, Upp. 1:4, 8:2), annars räknas de som fyra eller sex stycken. Själv har jag hittat 10 olika namn, som aspirerar på ärkeänglaposterna. Jag börjar med de fyra säkraste namnen. Ärkeängeln Mikael är ljusets ängel. Han och Gabriel kallas för Uppenbarelsens änglar. Förutom att han är de dödas beskyddare är han också Israels särskilde skyddsängel. Som sådan verkställer han den himmelska överhetens befallning i fältslag och andra historiska tilldragelser. Han sköter bokföringen i höjden och antecknar alla våra debet- och kreditposter i Livets bok. Det är han som väger människornas själar. Det var även han som körde ut Adam och Eva ur paradiset. På yttersta dagen är det han som ska inleda uppståndelsen med sin trumpetsignal. Därefter för han det militära befälet över sina änglaskaror mot Satan och strider personligen mot honom med sitt svärd. Man vinner en avgörande seger. I Islam kallas han för Mikail, och han sägs har vingar av smaragd. I bysantinsk konst avbildas han med kejserlig purpurmantel och en lång stav med en vimpel, på vilken det står "Haigos haigos haigos", det vill säga "Helig helig helig". I västerlandet är han ofta klädd som riddare med svärd och hillebard. Han avbildas även ofta i kamp med draken Lucifer. Hans symboler är vågen, eftersom han är själavägare, och svärdet, som representerar dom. I astrologin är han söndagens ängel. Mikael betyder "Vem är som Gud?", och namnsdagen firas 29 september. Fram till 1773 var dagen helgdag, och så sent som i början av 1800-talet var det mycket vanligt att tjänstefolket hade sin frivecka i samband med Mikaeldagen, eftersom dagen var lagstadgad flyttningsdag för tjänstefolk. Därför blev det många marknader i samband med Mikaeldagen, och den traditionen lever kvar på flera håll, men under det mer folkliga namnet Mickelsmäss. Ärkeänglarna har ca 300 år var att råda över. I vår tid ska det vara Mikael som ska råda. Ärkeängeln Gabriel är den för mig mest välkända ängeln, eftersom det var han som meddelade om Jesu födelse. Det var även han som kom med bud om Johannes Döparens födelse till föräldrarna. Han räknas som Sanningens, Bebådelsens och Uppståndelsens ängel. Han är Guds budbärare och änglarnas furste. Det är han som verkställer de gudomliga straffdomarna över fallna änglar. I Islam heter han Jibrail. Han gav instruktioner till Muhammed om hur Koranen skulle nedtecknas och utformas. Han upptecknar Allahs rådslag. Jibrail sägs ha 1600 vingar och hår av saffran. Enligt en muslimsk legend var det Jibrail som förde Adam och Eva samman igen efter några hundra års skilsmässa. Adam hade förvisats till Ceylon, medan Eva inte fick följa med. Jibrail förde till slut Adam till berget Arafat där han mötte Eva, som nu för första gången blev gravid. I kristen konst avbildas han med en lilja, som står för nåd. Bilderna av honom föreställer ofta Marie bebådelse, och det är just vid Marie bebådelsedag han firas (vid vårdagjämningen). Hans element är elden. Namnet Gabriel betyder "Guds man". I astrologin är han måndagens ängel. Ärkeängeln Rafael är läkekonstens ängel. Han är härskare över kunskaperna, dygderna och Livets träd i Eden. I Tobits bok* berättas hur Rafael fick i uppdrag att få Tobits syn tillbaka, samt att ge Sara, Raguels enda barn, som blev jagad av den onda anden Asmodeus, till hustru åt Tobias, Tobits ende son. Sara, som bodde i Medien, hade blivit lovad till sju män, efter varandra, men Asmodeus hade dödat dem i tur och ordning, innan de hade kunnat göra några närmanden, och nu skulle denna demon oskadliggöras av Rafael. Vid tiden för Rafaels ankomst till Nineve, där Tobias familj bodde, gav Tobit Tobias uppdraget att hämta pengar som han hade insatta i Medien. Tobit sa åt honom att skaffa sig ett ressällskap, och då träffade Tobias Rafael, som sa sig vara Asarias, son till Ananias, och därmed av samma ätt som Tobit, som helst inte ville ha någon från någon annan ätt som ressällskap åt sin son. När de kom till floden Tigris träffade de en fisk som ville uppsluka Tobias, men denne lyckades slänga upp fisken på land. De åt upp fisken, men Rafael rådde Tobias att spara levern, gallan och hjärtat. De kom till Saras föräldrahem, och Tobias fick henne till hustru. Bröllopsnatten förberedde Tobias genom att, efter Rafaels anvisningar, bränna lite av fiskens hjärta och lever, och lukten av detta höll Asmodeus borta från bröllopsgemaket. Nästa morgon blev de anhöriga smått förvånade över att Tobias hade överlevt, och i hemgift fick han nu hälften av deras egendom. Tobias hämtade sin faders pengar, och gav sig hemåt tillsammans med Sara och Rafael. Rafael botade därpå Tobits blindhet med hjälp av gallan. Rafael avbildas med en fisk, och en pilgrimsstav, vilken symboliserar beskydd. Namnet Rafael betyder "Gud helar". I astrologin är han onsdagens ängel. Ärkeängeln Uriel är solens ängel. Han råder också över oväder och terror, och det är han som är änglahärens anförare. Han sägs också vara Dödsrikets portväktare. Enligt vad jag läst om Uriel på ett ställe var det han som brottades med Jakob. Annars brukar man höra att det var Gud själv som gjorde det. Klopstocks "Messias" berättar om hur Uriel åstadkom total solförmörkelse vid korsfästelsen genom att föra planeten Adamida mellan solen och jorden. Denna planet påstås vara en plats där helgonens, martyrernas och de troendes ofödda själar dväljs. Uriel avbildas stående vid Kristi tomma grav. Hans symbol är boken, som står för visdom. Namnet Uriel betyder "Guds eld". Övriga ärkeänglar som har jag har hittat nämnda är:
Lucifer betyder "ljusbringaren", och den grekiska motsvarigheten är Fosforos; morgonstjärnan. Han förknippas främst med den kung av Babel som det står skrivet om i Jesaja (kapitel 14): "Hur har du inte fallit från himlen, du strålande morgonstjärna! Hur har du inte blivit fälld till jorden, du folkens förgörare! Det var du som sade i ditt hjärta: ‘Jag vill stiga upp till himlen, högt ovanför Guds stjärnor vill jag ställa min tron, jag vill sätta mig på gudaförsamlingens berg längst uppe i norr. Jag vill stiga upp över molnens höjder, göra mig lik den Högste.’ Nej, ned till dödsriket måste du fara, längst ned i graven." Lucifer brukar jämställas med djävulen och har blivit till ett andra namn på djävulen. Han är en fallen ängel. Man säger att ungefär en tredjedel av alla änglar är fallna änglar. I Uppenbarelsebokens tolfte kapitel kan man läsa: "Och ett annat tecken syntes på himlen, och se, en stor eldröd drake, med sju huvuden och tio horn och med sju kronor på sina huvuden. Hans stjärt svepte med sig en tredjedel av stjärnorna på himlen och slungade dem ner på jorden." Fortsättningen beskriver hur Mikael och hans änglar ger sig i strid med draken och lyckas störta ner draken och hans änglar till jorden. För att förtydliga att änglar är fallna brukar man avbilda dem med fladdermusvingar. Demiurg kommer från grekiskans ord för "skapare", "uppbyggare", "konstnär" (demiurgos). Han nämndes först av Platon som beteckning för världens skapare. Han kom senare att tas över av den dualistiska gnosticismen, i egenskap av skapare till den materiella världen, sinnevärlden. Som sådan var han ett väsen underordnat och motsatt Gud, som befriar anden från dess fångenskap i sinnevärlden. Han får därmed ett drag av ondska. En medeltida feltolkning av namnet var Demogorgon. Ett annat namn för honom är Metatron. Denne Metatron beskrivs som den resligaste av änglar, och han har 36 vingar och ett oändligt antal ögon. Asrael är en muslimsk dödsängel. Han är omätligt högväxt; avståndet mellan hans ögon motsvarar 70 000 dagsresor. Jag har hört ett annat namn på en muslimsk dödsängel, Izrail, men jag tror att det är två tolkningar av samma namn. Andra dödsänglar som jag har hört namnet på är Adriel, Abaddon, Leviathan, och Sammael. Kvinnliga änglar? Jodå, det finns trots allt, men de är få och svåra att hitta i litteraturen. En av dem är dock Sophia, som sitter på sin tron i karmosinröd klädnad. Av några räknas hon som den kvinnliga sidan av Gud, som tillhandahåller visheten. Sophia betyder just "vishet".
* Apokryfisk bok, finns inte i bibel utgiven 1917-1999. **Apokryfisk bok, finns inte i bibeln.
Hamnade du här direkt? Index © Solvej von Malmborg |