TRÄMÅLNING

MORALITET AV
Ingmar Bergman

"Trämålning" får uppföras endast efter skriftligt tillstånd från Ingmar Bergman.


BERÄTTAREN: I en kyrka i södra Småland finns vårt skådespel målat på väggen strax till höger om ingången till vapenhuset. Tavlan härrör från slutet av trettonhundratalet och motivet är format under intryck av en pest som just då rasade i detta och kringliggande landskap. Konstnären är okänd. Jag har således kallat stycket för "Trämålning"och följer i stort sett tavlans berättelse som börjar vid vapenhusets små fönster där solen spelar över ett ännu grönt landskap och slutar fyra meter längre in i det mörka hörn där de sista händelserna utspelas i en regntung gråaktig gryning ...
FLICKAN: Ingen får gå vidare.
JÖNS: Eftersom du knappast kan känna igen oss förlåter jag dig.
FLICKAN: Jag kan inte hjälpa det, men det är förbjudet att gå över gränsen.
JÖNS: Och varför kommer inte din far eller bror eller din man eller din husbonde och talar om för oss att det är förbjudet.
FLICKAN: Min bror är sjuk. Min far har inte kommit hem från kriget. Min man är död sedan tre dagar.
JÖNS: Jag ska gå in och byta ett förnuftigt ord med din bror. Han kommer att känna igen både mig och min herre.
FLICKAN: Gör inte det.
JÖNS: Jag förstår din oro. Jag och min herre ser dammiga, smutsiga och trasiga ut och vi sitter inte till häst. Men för den skull är vi inga ogärningsmän.
FLICKAN: Vi har Pesten.
JÖNS: Oj! Oj! Det var inte så bra. Det var äckligt, det var minst sagt obehagligt. Oj! Oj!
FLICKAN: Ingen slipper undan. Det finns ingen hjälp eller undanflykt.
Känner du lukten av brandrök? Den har legat över skogen ända sen i morse.
JÖNS: Jo, när du säger det så känner jag att det är något som sticker i näsan.
FLICKAN: De brände en häxa borta vid vägskälet i morse. Det anses att hon här skulden till Pesten. Hon erkände förresten att hon hade haft köttslig beblandelse med Den svarte.
JÖNS: Jamen kära nån! Då är ju allt gott och väl! Dom där förbannade häxorna ska man hålla efter antingen de trollar fram pest eller har nåt annat jävelskap för sig.
RIDDAREN (på avstånd). Kom nu Jöns, och stå inte där och tramsa!
JÖNS: Min herre vill att vi skall fortsätta.
FLICKAN: Vad heter din herre?
JÖNS: Han heter Antonius Block och han är din herre såväl som min. I tio år satt vi nere i det Heliga Landet och lät ormar hugga oss, flygfän sticka oss, vilddjur bita oss, hedningar slakta oss, vinet förgifta oss, kvinnor nedlusa oss, löss uppäta oss och febrar förmultna oss, allt till Guds ära.
RIDDAREN (på avstånd): Måste jag piska dig för att du ska hålla babblan!
JÖNS: Nu slänger du kvistar på mig herre. Men sannerligen har jag rätt. Vårt korståg var så dumt att bara en riktig idealist kan ha funnit på det. Farväl, min flicka, riddaren och jag saknar medel att löna dig för dina upplysningar, men du får ha det à conto tills vi ses i himlen - om du kommer dit vill säga.
(De går under tystnad. Svag musik.)
FLICKAN: De borde lyda, vända om, gå ner genom de friska länderna. De har inte sett de smittades ögon, deras händer, blodet som fradgar kring deras näsor och munnar. De har inte sett bölden under den sjukes hals, varje morgon är den större än på aftonen och det rinner vatten och var ur den. På somliga blir den lika stor som ett barnhuvud och de sjukas kroppar dras samman och krymper kring svulsten så att lemmarna blir som rep av galenskap. De försöker slita bölden ur sin bädd, de biter sönder sina händer,de river upp ådrorna med naglarna, deras skrik spränger molnen.Så dansar de över golven, i sängarna, på ängarna, så faller de, så flämtar de, så dör de i dikena, i fähusen, på gårdarna, vid älven, i spisarna. Människorna flyr de smittade byarna, de drar vidare uppåt landet och hela tiden följer dem en skugga, en strängare herre.

JÖNS: Stackars lilla Jöns, vad skogen är mörk fast solen knappt gått ner. Det sitter en stor krabba mellan revbenenoch kramar mitt hjärta. Om jag skulle försöka att sjunga en liten sång: "I havet simmar fiskarna - där gångar så ståtliga skepp - här dör stora förståndiga människor som flugor."
Är du rädd, Jöns? Nej, är du rädd, lilla Jöns! Nej. Är du inte alls rädd, min stackars lilla Jöns? Jo. Jag är så rädd att det när som helst kunde hända en olycka om inte magen vore lika tom som evigheten. (Paus.)
Vem är du min vackra flicka. Är du inte mörkrädd?
HÄXAN: Kan vi göra sällskap?
JÖNS: Min herre och jag ämnade just rasta. Vi har nämligen promenerat ända från det Heliga Landet, så vi är lite trötta förstår du.
HÄXAN: Då rastar jag också.
JÖNS: För all del. Följer du med mig in i buskarna där borta?
HÄXAN: Varför skulle jag det?
JÖNS: Man kunde ju plocka blåbär till exempel. Det var så längesen.
HÄXAN: Om ni visste vem jag var skulle ni inte föreslå någon blåbärsplockning och ingenting annat heller.
jöns: Vem är du då om man får fråga?
HÄXAN: Jag är Häxan som de brände borta vid vägskälet i morse.
JÖNS: Då borde du verkligen inte sitta här eftersom du är död.
HÄXAN: Visst är jag död.
JÖNS: Då är du ett spöke och jag tror inte på spöken, alltså finns du inte, alltså kan du inte sitta här och genera mig och min herre, såvida vi inte är döda vi med och förvandlade till spöken. Om det är så vet jag inte hur det är, och då ger jag blanka fan i alltihop och säger inte ett ord mer före den yttersta domen.
HÄXAN: Du och din herre var kanske med om avrättningen?
JÖNS: Nej tyvärr! Vi var just utomlands.
HÄXAN: Fram på morgonen somnade jag en stund men vaknade nästan genast av att folk väsnades utanför fängelset. Jag var rädd och grät men det hjälpte inte, eftersom allt redan var bestämt. Jag klättrade upp till fönstergluggen och såg ner på gården. De hade kört fram kärran som de skulle föra bort mig i. Prästen hade också kommit, men jag kunde inte se om bödeln var där. Solen höll på att gå upp, det fanns inte ett moln på himlen, den var alldeles tom. Jag stod där och såg på människorna, och jag började urskilja deras ansikten och deras röster for in genom mina öron och det var som elaka fågelläten... Och så såg jag på mina händer som höll fast i utsprånget på muren och mina naglar var svarta av blod och sönderbrutna, men knogarna vitnade och jag hade all min styrka kvar. Så hördes röster i gången och dörren öppnades och jag föll ner från muren och låg med pannan mot de grova plankorna som stank av rutten halm. De böjde sig ned och tog mig om midjan och drog mej i axlarnaoch satte en järnklo om min hals, och jag frös, jag frös så att jag inte kunde tala, inte kunde skrika, inte kunde gå. Men de drog i mitt halsband så att jag måste följa med och de drog mig nedför stentrapporna och genom en lång gång och varje gång jag föll omkull höll jag på att kvävas. Då drog de i halskedjan, men de rörde inte vid min kropp som de andra vakterna. De skrattade inte och skämtade med mig som de som hade klippt av mig håret, de var tysta och ängsliga, de drogi halsjärnet och de var rädda. De visste ju att han följde mig och höll mig i kjolen. Så gick dörrarna upp och solen slog mig i ansiktet och det var som ett skrik i solen och morgonblåsten rev upp sand och kastade den i våra ansikten.
Jag satt i kärran, bakfram, tjudrad så att jag måste hålla huvudet tryckt mot bröstet, och när vagnen skakade över vägen gjorde det ont, eftersom järnet skar in i halsen, men jag skrek inte. Smärtan kom mig till hjälp, vägens stenar kom mig till hjälp, hjulens knarrande hjälpte mig, det fanns ingenting framför och ingenting bakom. Jag blundade och solen brann i röda vågor genom mina ögon och jag hörde trampet av hundratals fötter, vägdammet stod som en rök, jag kände hur människorna omkring mig andades, hur deras pulsar slog, hur deras ögon vidgades. Sen vi var alla tysta.
Då vi kommit fram till platsen vid vägskälet löste de mitt tjuder och jag böjde huvudet bakåt. Ovanför tallarna, ovanför alltsammans stod strimmor av tunna moln, liksom händer, så kände jag brandröken, den vällde ner från den väldiga rishögen där borta och alla började hosta. Elden slog upp, det var en väldig flamma och det hettade i våra ansikten. Då vände jag mig och bakom mig stod Han... och Hans mun drog sig uppåt, och Hans ögon blev runda och klara och Han kom mig alldeles nära, jag kände Hans andedräkt mot min kind och Han la sin hand på min höft.
Då vände jag mig mot rishögen och allt folket som skymtade där bakom och jag höjde händerna över huvudet och spärrade ut fingrarna, jag höjde mig på tå, jag sträckte mig så långt jag kunde och så skrattade jag och skrattade, men det lät som när ett litet barn skrattar, så jag började skrika och plötsligt dök det upp ord i mitt skrik, det var som fiskar i ett forsande vatten: "Nu är hjulet i gång, nu rasar sanden, nu skriker nattfågeln, nu kurar det sig samman, nu faller trädet, nu skälver huggormen, nu stannar hjulet, nu lyfter sig de heliga hävderna, nu är de borta, nu står hjulet stilla, nu är tystnad, nu är språnget nära, nu har sanden sinat nu... nu vrålar berget... nu gapar älven... nu...nu är de här..." Då slog de mig, på munnen med en käpp så att jag föll omkull. Så band de mig på stegen och reste den över elden och elden flög upp mot mig och fattade tag i mina kläder och innan jag föll mot bålet med ansiktet neråt brann jag som en fackla. Då sjöng de en psalm, men jag var inte längre rädd. Han höll sin stora kropp framför min och vi föll i ett djupt vatten och Han slöt sig omkring mig och jag frös inte längre ...

SMEDEN: Förlåt att jag stör, men är det någon av herrskapet
som har sett min hustru.
JÖNS: Nej sannerligen. Vi har inte mött så mycket som en katt.
SMEDEN: Det var tråkigt det..
JÖNS: Har hon kommit bort?
SMEDEN: Rymt. Med en gycklare.
JÖNS: Har hon så dålig smak så tycker jag ni ska låta henne löpa och inte göra henne äran att kuta runt i skogen och leta.
SMEDEN: Ni har fullkomligt rätt, min herre. Min tanke var närmast att jag skulle slå ihjäl henne.
JÖNS: Jaså! Det var en helt annan sak.
SMEDEN: Jag ska slå ihjäl taskspelaren också för den delen.
JÖNS: Såna finns det alldeles för många, så också om han inte hade gjort något särskilt borde man slå ihjäl honom bara för att han är taskspelare.
SMEDEN: Ja se min fru har alltid varit så intresserad av teaterkonsten!
JÖNS: Och det blev hennes olycka.
SMEDEN: Hennes olycka men inte min, för den som är född som en olycka kan inte drabbas av någon olycka av vad slag den vara må, det säger sig självt. Är du gift förresten?
JÖNS: J a g ! Hundra gånger och mer, jag kan inte längre hålla räkningen på mina fruar, men det blir gärna så när man är på resande fot.
SMEDEN: En hustru är värre än hundra, det kan jag försäkra dig, eller också har jag blivit värre drabbad än någon annan stackars usling i denna usla värld (något som jag
håller för otroligt).
JÖNS: Ja, det är ett helvete med kvinnor och ett helvete utan kvinnor, så hur man resonerar så är det ändå mest logiskt att slå ihjäl dom medan det är som roligast.
SMEDEN: Käringtjat och svinmat och barnskrik och pissblöjor, vassa naglar och spydigheter, hugg och slag och fans moster till svärmor. Och så när man ska lägga sig att sova efter en lång dag då blir där en ny melodi: Tårar, gnäll och jämringar i himlens höjd.
JÖNS och SMEDEN (i korus): Varför kysser du mig inte gonatt? Varför sjunger du inte en sång, varför älskar du mig inte som när vi träffades först, varför tittar du inte på min nya särk, du bara vänder ryggen till och snarkar!
JÖNS: Ack ja!
SMEDEN: Ack ja! - Så kom den där gycklaren och stank av parfymeroch var så full av smilfinkeri som du är full av inälvor och spelade på sitt förbannade strängaspel och suckade och grät med blå ögon och skära kinder och svängde sig in och ut i huset med rumpan i vädret som en katt i mars, medan svärmor stod på vakt och jag fick en hornkrona så stor att jag inte kunde gå rak i kyrkan en gång.
JÖNS: Och så pep dom i väg.
SMEDEN: Jag ska knipa dom med tången, jag ska bulta dom på bröstkorgen med lilla hammaren, jag ska knacka dom så lätt i skallen med stora släggan. (Gråter.)
JÖNS: Vad i alla helgons namn i de övre himlarna. Sitter du och grinar?
SMEDEN: Ja, titta på smeden, han tjuter och jämrar sig som en pissdränkt kanin.
JÖNS: Nu förstår jag platt intet! Du har ju sluppit fri från en riktig rackarpugga.
SMEDEN: Du förstår mig ändå inte.
JÖNS: Aha! Din fåfänga är sårad!
SMEDEN: Det kan man väl stå ut med.
JÖNS: Då är du ingen riktig karl! Sannerligen inte!
SMEDEN: Jag kanske älskar henne.
JÖNS: Jaså! Du kanske älskar henne! Kärlek äre tt annat ord för lusta plus lusta plus lusta plus en förbaad massa bedrägeri, falskhet, lögn och allmänt lurendrejeri. Kärlek är den svartaste av alla pester och om man dog av den så vore det väl nån glädje med eländet, men kärlek går över, den går nästan alltid över,det är bara några stackars fårskallar då och då som dör av kärlek. Kärleken är smittsam som snuva, den stjäl ditt blod, dina krafter, din självständighet, din moral om du har nån. Kärlek är en ansträngande grimas som slutar i en gäspning. Om allt är ofullkomligt i denna värld så är kärleken mest fullkomlig i sin fullkomliga ofullkomlighet.
SMEDEN: Du är lycklig du som är oljad i käften och till och med tror på din egen rappakalja.
JÖNS: Min bästa herre, tillåt mig att påpeka att jag läst, hört och upplevat de flesta sagorna som vi berättarför varandra. Ja, till och med spökhistorierna om Gud Fader, änglarna, Kristus Jesus och den Heliga Anden, har jag inhämtat utan större sinnesrörelser.
SMEDEN: Passa dig. Skogen är mörk och natten nära. Passa dig för vad du säger.
JÖNS (skroderar). Detta är mitt evangelium. Min lilla mage är mitt jordklot, mitt huvud min evighet och händerna två härliga solar. Benen är tidens osaliga pendlar och mina smutsiga fötter är två präktiga utgångspunkter för min filosofi. Min värld är en Jöns-värld, en värld vilken som helst, trovärdig för ingen utom för mig själv, löjlig för alla, även för mig själv, meningslös inför himlen och likgiltig i helvetet. Alltsammans är precis lika mycket värt som en gäspning bara med den skillnaden att en gäspning är mera njutningsfull.
SMEDEN: Aj, nu kom det över mig igen.
JÖNS: Vad väsnas du för.
SMEDEN: Jag kom att tänka på min hustru, förstår du! Hon är så vacker... Hon är så vacker att man inte kan beskriva henne utan ackompanjemang av strängaspel!
JÖNS: Det var just vad taskspelaren gjorde!
SMEDEN: Hennes leende är som brännvin, hennes ögon som blåbäroch hennes bakdel som ett saftigt päron, ja hela fruntimret är som ett jordgubbsland, jag kan se henne framför mig med överarmar som härliga gurkor.
JÖNS: Stopp. Du är mycket dålig poet trots att du är berusad och dina grönsaksodlingar tråkar ut mig.
RIDDAREN (på avstånd). Kom och låt oss gå vidare!
SMEDEN: Kan jag inte få följa er en bit till vägs?
JÖNS: Bara du inte börjar grina igen för då löper jag ifrån dig. Är häxan med! Ett sånt sällskap förresten.
(De tågar framåt. Musik.)
SMEDEN: Nu gick månen upp.
JÖNS: Då ser vi vägen bättre.
HÄXAN: Jag tycker inte om månen. (Musiken slut.)
SMEDEN: Träden står så stilla i natt.
JÖNS: Det kommer sig av den anledningen att det inte blåser.
SMEDEN: Jag menar att de står mycket stilla.
JÖNS: Aoo! Vad var det?
HÄXAN: Det är fladdermössen som hela tiden flyger övervägen och framför våra ansikten.
SMEDEN: Det är alldeles tyst. Om man åtminstone hörde en räv.
JÖNS: Eller en uggla.
SMEDEN: Eller ett hundskall.
JÖNS: Eller en människoröst, utom sin egen.
HÄXAN: Månljuset bränner i ögonen så man knappt kan se.
JÖNS: Det är farligt att bli stående i månsken. Vet ni inte det!
(De tågar under tystnad.)
MARIA: Kan någon av er säga mig den rätta vägen till gränsen. Det här är ju bara en fästig och jag har nog gått vilse.
JÖNS: Om du följer oss kommer du till Pesten, om du går åt motsatt håll kommer du till Pesten, såvida inte Pesten drabbar dig långt dessförinnan.
MARIA: Det är just Pesten jag är rädd för. Jag tog min lilla gosse ur vaggan och nu har jag gått hela dagen utan att möta en mänska, är det någon som har lite bröd?
JÖNS: Här har du en bit av min sista limpa. Kan du tugga den så är du duktigare än jag. Men jag har ju förstås bara två tänder.
MARIA: Tack!
SMEDEN: Håll nu i er för stunden har kommit. Vem är det som skymtar bakom stammarna om inte min Högt Ärade med vidhängande taskspelare. Varsågoda och sitten neder mitt herrskap för nu ska här bli rättegång! Godafton min hustru, jag ser att ni tar en liten kvällslunk med er knämops eller vad det ärsom fjantar fram på er vänstra sida.
AKTÖREN: Är du den där smutsiga smeden som förolämpar min älskade dam den allra som skönaste Kunigunda?
SMEDEN: Lisa heter hon! Lisa Tok eller Snok eller Slampa. Lisa Trolös, Habbalisa Rumplisa eller något bra på Snusk som du själv kan hitta på din lilla förgyllda slabbedask!
AKTÖREN: Du hiskligt snaggade bastard av sju skabbiga byrackor, om jag vore i dina lusiga paltor skulle jag drabbas av sådan gränslös skam över min andedräkt, mina rörelser, min röst, ja kort sagt över hela min person att jag genast befriade naturen från min generande uppsyn.
SMEDEN: Nu lägger jag dig på käften så du inte ens kan göra dina konster bland kannibaler och andra hedningar.
AKTÖREN: Nu sparkar jag dig i magen så tarmarna flyger ut genom öronen.
LISA: Se på mig, mina herrar. Se på mig stackars förtvivlade beklagansvärda kvinna? Hör sedan på dessa män! Se på aktören! Lyssna noga till hans röst!
AKTÖREN: Min röst! Javisst min röst, mitt organ!
LISA: Tänk att du har en röst! Ja du har till och med ett par liktornar. Men för den skull kan man väl inte påstå att du är en människa.
JÖNS: Han är ju en taskspelare. Jag föreslår att vi gemensamt avslutar det här resonemanget och slår ihjäl aktören.
LISA: Mina herrar, förstå mig! När han kom och viskade sina tirader i mina öron visste jag inte att det var repliker ur hans repertoar. När han famnade mig första gången anade jag ej att den scenen var inövad framför teaterns stränge direktör eller någon dammig spegel. Då hans skägg kittlade mig så rart visste jag inte att det var ett lösskägg och hans leende är en samling konstgjorda tänder som är trasigare ju längre in i munnen de sitter. Sina parfymer hade han stulit, sina sånger hade han knyckt, sina gester hade han sett någon annan göra före honom. Mina herrar! Kan man verkligen säga att aktören är en levande mänska som vi andra.
AKTÖREN: Om ni tror att jag skulle hålla något försvarstal för min så kallade verklighet misstar ni er. Jag är en skådespelare utan teater, en halmdocka utan dockskåp, en diktare utan dikter, en älskare utan kärlek, till och med lopporna försmår mig. Nåväl min herre! Jag kastar mitt lilla träsvärd, jag tänker inte försvara mig.
SMEDEN: Du måste ju slåss med mig, annars kan jag inte slå ihjäl dig. Du måste åtminstone reta upp mig så att jag blir lika arg som nyss.
AKTÖREN: Se här, jag tar min dolk och sätter den mot hjärtat, du har bara att stöta till och min overklighet kommer snabbt att övergå i en solid och oemotsäglig verklighet, likets absoluta påtaglighet.
LISA: Gör nånting! Stå inte där och vela! Han är ju en skam både för dig och sig själv. Gör slut på eländet! Han ber ju om det. (Paus.)
Om inte du vågar så gör jag det!
AKTÖREN: Aj! Hjälp! (Paus.)
Jag dör!
SMEDEN: Och henne ska man vara gift med.
LISA: Kom nu så går vi. Det är ju ingenting att resonera om.
JÖNS: Låt oss bryta upp. Jag känner mig olustig.
SMEDEN: Man har kanske ätit något galet.
JÖNS: Man har inte ätit något alls.
(De går bortåt.)
AKTÖREN: Har de gått nu? Ja, de har gått! Nå, då kan jag resa på mig. Var är min dolk? Där! Jag skäms nästan över att det är en teaterdolk och jag skäms faktiskt över att inte vara riktigt död. Samtidigt smickrar det mig att de trodde på min död. Jag står här och skäms och är smickrad trots att min publik har försvunnit bakom träden för länge sedan, men nu finner jag det äckligt att stå här skamsen och smickrad. Å andra sidan känner jag en viss tillfredsställelse vid att jag är äcklad av att vara skamsen och smickrad. Men likafullt är det ju högmodigt att känna tillfredsställelse vid att vara äcklad av att stå här skamsen och smickrad. Men börjar jag tänka över mitt högmod får jag huvudvärk och finner det plötsligt enfaldigt att stå här mitt i mörka skogen fullständigt ensam med huvudvärk för att jag råkar lida av högmod inför tillfredsställelsen att vara äcklad av att jag är skamsenoch smickrad. Hjälp! Vem är du som kommer smygande bakom min rygg?
FLICKAN: Jag kommer för att hämta dig till en sträng och svart herre. Han säger att han behöver ditt strängaspel. Du ska spela till dans i kväll nere vid gränsstenen.
AKTÖREN: Jag har inte tid.
FLICKAN: Den stränge herrn trodde att du skulle svara på det sättet. Han säger att du ljuger.
AKTÖREN: Jag har min föreställning.
FLICKAN: Den är inställd.
AKTÖREN: Mitt kontrakt...
FLICKAN: Ditt kontrakt är uppsagt.
AKTÖREN: Mina barn, min familj...
FLICKAN: De klarar sig bättre utan dig.
AKTÖREN: Finns det inga undanflykter?
FLICKAN: Nej.
AKTÖREN: Inga smyghål, inga undantag.
FLICKAN: Nej, det finns inga smyghål.
AKTÖREN: Det måtte vara en sträng herre.
FLICKAN: Det är en sträng herre.
AKTÖREN: Kom då så går vi och söker upp honom innan han blir förbannad.
FLICKAN: Vad suckar du för?
AKTÖREN: Jag suckar bara. Är det förbjudet?
(Blåst. Musik.)
BERÄTTAREN: Vandrarna är mycket trötta. De har kommit till en skogsglänta och där sjunker de ner i mossan, ligger tysta och lyssnar på sina andedrag, sina pulsar, på vinden i trädkronorna. Maria har satt sig lite avsides med barnet, ser på månskenet som inte längre är stilla och dött utan hemlighetsfullt och skiftande.
MARIA: En morgon kom den Heliga Jungfrun till brunnen för att hämta vatten. Ödlorna kilade över stenarna och än var de i ljuset, än i skuggan. Hon lutade sig mot karets kant och såg ner i den mörka vattenspegeln. Hon hade blivit mager i kinderna och ögonen hade blivit mycket större. Det var tungt att bära Barnet just den morgonen i den vita solhettan, och därför grät hon lite så att tårarna droppade ner i brunnens vatten. När hon hade gråtit färdigt, och det var mycket snart, kände hon sig lite bättre, nästan glad, och tog upp vatten i sitt krus. Solen gnistrade i de kalla rännilarna och det stänkte över den röda kjorteln och hennes bara fötter. Hon tvättade bort tårarnas salt som brände i kinderna och drack av det friska vattnet. Hon drack ur händerna som hon kupat till en skål. Då rörde sig Barnet i hennes sköte och hon skrattade högt i ensamheten. Hon rätade på ryggen med händerna tryckta mot sidorna och lyfte vattenkruset på bruna seniga armar. Så gick hon de få stegen uppför backen till timmermannens hus. Hon vandrade genom morgonens glimmande solhetta men hennes steg var nästan dansande. Från vägarna hördes vallhundarnas skall och herdarnas rop då de drev sina hjordar mot bergen, mot olivlundarnas svalkande skugga.
Detta var min sång om Jungfru Maria.
JÖNS: Men kan någon tala om var vi egentligen befinner oss?
KARIN: Ni är framme vid utgångspunkten, vid gränsstenen. Ni har gått i en cirkel och nu står ni väntande och frysande i morgonväkten. Blåsten har tagit till och molnen skockar sig vid horisonten som grånar i gryningsljuset.
RIDDAREN: Vem är du?
KARIN: Jag är riddare Antonius Blocks hustru. Jag gav mig i väg från herrgården för pestens skull. Jag var en av de sista... Känner du inte igen mig...
RIDDAREN: Och vad gör du här?
KARIN: Ser du eldarna därborta, hör du musiken? Det är det andra landets soldater som har spärrat gränsen med ett högt staket som går över hela landet från kust till kust. överallt är det soldater, ingen från det pestsmittade landet kan komma in. Vi har bara att vänta.
RIDDAREN: På vad ska vi vänta?
KARIN: På ingenting. På Pesten. Stackars Antonius Block, stackars käre, känner du igen mig, nu ser jag att det är du, nånstans i dina ögon, nånstans i ditt ansikte men gömd och skrämd finns den där pojken som gav sig i väg för så många år sen. Var det ett bra och roligt korståg? Fick ni slå ihjäl många hedningar, fick ni rida riktigt fort och slå sönder många svärd och lansar? Fick ni be många böner vid den heliga graven och våldta många kvinnor...
RIDDAREN: Ja, jag är lite trött.
KARIN: Fryser du? Vill du ha min schal? Inte.
JÖNS: (sjunger). "I havet simmar fiskarna - där gångar så ståtliga skepp." (Gäspar.)
KARIN: Tyst, hör ni inte?
JÖNS: Vad ska vi höra?
KARIN: Nu gal tupparna i det andra landet där gryningen möter slätten. Nu slocknar eldarna. Nu stillnar vinden. Nu börjar regnet falla så tyst och milt. Nu står vi här tätt samman tryckta väntande på någon som kommer emot oss där bortifrån. Det är en mäktig man, en riddare, en herreman. Han har en ungflicka i sitt följe och en gycklare med sitt strängaspel på ryggen. Och de kommer hitåt. De kommer hit till oss genom gryningsregnets tystnad. (Lång tystnad.)
JÖNS: Godmorgon höge herre. Vi står här tätt tillsammans och väntar dig. Mitt namn år Jöns, en jönsperson som pratar en del under ett ändlöst promenerande. Där borta står en mager och eländig riddare och kurar med en hel del feberheta och förvirrade tankar under mössan.
KARIN: Jag är riddarens hustru. Där står en liten häxa som efter vad jag hört skulle ha förlustat sig med den svarte. Hon fick brinna på sin tro och vid det här laget känner hon sig säkert ganska besviken.
SMEDEN: Jag är smed till professionen och ganska skicklig om jag får säga det själv. Min hustru Lisa, det är hon där - nig för Herren, Lisa - är lite svår att tas med ibland och vi har haft lite kalabalik så att säga, men inte värre än de flesta andra mänskor.
LISA: Det var taskspelarens fel alltihop, ni kan fråga honom själv - han står ju där.
SMEDEN: Tyst Lisa. Därborta sitter en kvinna som kallar sig Maria. Hon har sprungit både nätter och dar för att komma undan, kanske inte så mycket för egen skull som för barnets. Men nu sitter hon helt stilla och väntar.
RIDDAREN: Stränge herre, vill du lyssna på mig! Varje morgon och afton sträcker jag mina armar mot Helgonen, mot Gud. Ofta ropar jag i de Heligas öron att de ska höra mig. Gång på gång skakas jag av en fullständig visshet.
Genom dimmor av andlig slöhet drabbar mig Guds närhet likt slag av en väldig klocka. Plötsligt är min tomhet fylld av musik, nästan utan toner men liksom buren av tallösa röster. Då ropar jag genom alla ränna mörker och mitt rop är som en viskning: Till din ära, o Gud! Till din ära lever jag. Till din ära! Så ropar jag i mörkret. Då händer det genom alla mina nerver fasansfulla... Vissheten slocknar som om någon blåste ut den. Den stora klockan tystnar, mörkret pulserar än svartare, det tränger mot min hals och bolmar genom min mun. Då störtar förbannelserna fram ur min mage, ur mitt hår, ur mina ögon likt sammanhukade rovdjur, likt blanka små ormar, likt elaka fåglar med hesa skrin. Då fläckas mitt mörker av blod, då bulnar såren.
JÖNS: Med all respekt för den stränge Herren ber jag dig sluta upp med dina läten. Därute i mörkret där du påstar att du vistas - där vi alla förmodligen vistas som små dumma himlakroppar - i det mörkret finner du ingen som lyssnar till din klagan eller rörs av dina lidanden. Tvätta dina tåraroch spegla dig i din likgiltighet. Av mig kunde du ha fått en ört att laxera ut dina evighetsbesvär, nu tycks det vara för sent. Men känn i alla fall i de sista minuterna den oerhörda triumfen att rulla med ögonen och röra på tårna.
KARIN: Tyst, tyst.
JÖNS: Jag ska vara tyst men under protest. Nyss blev jag lite försagd, det medger jag. Men ska jag kola så inte sker det av fri vilja och utan opposition - med all respekt således för den stränge Herren.
KARIN: Tyst, tyst. Nu stämmer gycklaren sitt spel. Den stränge Herren bjuder oss till dans. Han vill att vi ska hålla varandra i händerna och så skola vi tråda dansen i en långan rad. Och först går den stränge Herren men musikanten slinker på sladden. Bort från gryningen skola vi träda, bort med de mörka landen medan regnet sköljer över våra ansikten.
(Viskar.)
Ordna er till dans mina barn, mina vänner. Den stränge Herren blir lätt otålig och musiken har just...
(Hon tystnar. Musik av stränginstrument. Alla träder i högtidlig dans.)