HISTORIEN OM EIFFELTORNET

av Ingmar Bergman

(Texten är ursprungligen publicerad i Bonniers Litterära Magasin, September 1953, Årg. 22, nr 7, sid. 498-500)

Scenen är hämtad ur Ingmar Bergmans hittills ospelade pjäs "Joakim Naken". Handlingen tilldrar sig i Lyon strax efter sekelskiftet och Joakim är regissör i en av tidens första kinematografiska ateljéer. Ansatt av personliga och konstnärliga svårigheter har han emellertid bytt existens med en annan person och bor nu inkognito i ett inackorderingsrum. Han talar med värdinnans dotter, Marthe.


JOAKIM: Jag tittar på den här tavlan av Parisutställningen.
MARTHE: Oh ja!
JOAKIM: Eiffeltornet.
MARTHE (nickar tyst).
JOAKIM: Har ni sett en kinematografbild?
MARTHE (skakar på huvet).
JOAKIM: Det är rörliga tavlor som visas på en vit duk.
MARTHE: I olika färger?
JOAKIM: Jo. Ibland. Men det är svårare att göra. Vanligen är det i svart och vitt.
MARTHE: Skulle man kunna göra en rörlig tavla av mamma när hon går och köper tomater som spelar kontrabas...
JOAKIM: - eller Marthe som står i karet och tvättar sig. Alldeles naken i solskenet. Jo, det kan man.
MARTHE: Jag tycker det sista exemplet var opassande, monsieur. Och ni skulle inte sagt det om min mor varit närvarande.
JOAKIM: Absolut inte.
MARTHE: Jag borde vara ond på er, men mamma säger att ni är så olycklig. Det har jag också märkt själv.
JOAKIM: Förlåt mig, Marthe. Jag ska inte säga så mer, det lovar jag.
MARTHE: Kan man visa Eiffeltornet också. Nej det går inte, vad dum jag är. Det är alldeles för stort.
JOAKIM: Man kan visa Eiffeltornet också
MARTHE: Nu driver ni med mig, monsieur
JOAKIM: Jag försäkrar. Och inte bara det. Man kan trolla också. En hel historia skulle man kunna göra om Eiffeltornet.
MARTHE: Berätta fort innan mamma ropar, för då måste jag gå mesamma.
JOAKIM: En het julidag, jag tror till och med i veckan före nationaldagen år 1900.
(Fundersamt.) Får stå i en text. Sen visar man en bild av tornet.
MARTHE: Är det tidigt på morgonen eller senare på dagen när solen är som hetast?
JOAKIM: Det är just vid den tid då trafiken är som starkast och då många mänskor med bävan skådar ut från tornets högsta topp ut över Paris som förlorar sig i soldiset.
MARTHE: Vad händer då?
JOAKIM: Eiffeltornet har inte riktigt känt sig på humör alltsen det vaknade på morgonen. En sorgsen trånad har spritt sig i hela järnkonstruktionen och han känner en besynnerlig oro i sina fyra fötter.
MARTHE: Åh! Eiffeltornet är en man, monsieur, det visste jag inte.
JOAKIM: Naturligtvis är Eiffeltornet en man! Vad trodde ni annars?
MARTHE: Och nu var han väldigt lessen.
JOAKIM: Inte lessen. Men längtansfull. På ett besynnerligt obestämt sätt. Och så kliade det på honom med alla hundratals mänskor som kilade omkring på hans kropp och plötsligt var det så stretigt och klibbigt med hissarna som kröp upp och ner för hans ben.
MARTHE: Det måste man ju begripa. Så varmt som det var just den dagen.
JOAKIM: Men det hindade honom inte att tänka så här: Om alla andra torn i världen står där dom står i alla år tills de ramlar omkull av den ena eller andra orsaken, så varför ska jag göra det.
MARTHE: Men han slogs genast av dåligt samvete och tänkte: Det är min plikt att stå här.
JOAKIM: Så tittade han sig omkring och upptäckte Seinen nedanför sina fötter. Och inte nog med det, han upptäckte att mänskor klädde av sig och hoppade i vattnet, att de badade. Nu vet jag, tänkte han, jag vet precis vad jag längtar efter mer än allt annat!
MARTHE: Han ville bada så klart.
JOAKIM: Vänta lite nu, mademoiselle. Riktigt så enkelt var det inte.
MARTHE: Förlåt mig.
JOAKIM: Vissa tidiga höstmorgnar alldeles i gryningen brukade det blåsa från väster och det var den bästa vind Eiffeltornet visste, för den doftade på ett alldeles särskilt sätt och den gick genom hans järnbalkar med mild styrka. Den var sval men aldrig kall, ljum var den och fuktig, den fick alltid underliga känslor att röra sig i järnkallotten (som var en gammal omgjuten pansarkryssare). Det var havsvinden som kom utifrån Atlanten in över Bretagnes klippor men som upplöstes och försvann i jordvärmen strax bortom Paris. "Det där med plikt är nog bra" tänkte Eiffeltornet "men nu är min hemliga oro och trånad så stark att jag inte längre kan stå kvar här i hettan. Jag kan bara inte. Meningslösheten i detta löjliga pliktliv är alltför uppenbar." Och så riste han på sig helt lätt så att alla mänskor blev vansinnigt rädda och rusade ner ur tornet, hasande och haltande och tumlande om varandra. Fem personer slog ihjäl sig.
MARTHE: Så sorgligt monsieur. Skulle det vara nödvändigt.
JOAKIM: Det är själva logiken i den här historien och nödvändig för fortsättningen. Tornet upptäckte inte de döda utan gav sig raskt av västerut.
MARTHE: Det blev väl en oerhörd uppståndelse.
JOAKIM: Om! Hela världen var inom några dagar informerad om denna fruktansvärda händelse och en hetsig debatt började för och emot.
MARTHE: För och emot vad?
JOAKIM: Jo, några personer med en berömd författare i spetsen steg nämligen upp och tog tornet i försvar. Men det skulle de aldrig ha gjort. De möttes av en storm av ovilja och indignation och författarens böcker såldes slut från förlaget.
MARTHE: Men vad gjorde Eiffeltornet?
JOAKIM: Han hade gått ut och ställt sig i engelska kanalen där det var som djupast, det enda man såg ovanför vattnet var toppen på järnkalotten och trikoloren.
MARTHE: Jag tror han var lycklig.
JOAKIM: Han förnam en större lycka än han någonsin trott att ett torn kunde uppleva. För varje dag sjönk hans ben djupare ner i sandbädden. Stora fiskstim seglade genom hans kropp, algerna smekte hans balkar med mjuka fingrar. Han tyckte att han nått sitt livs mål. Under tiden var det ett helsickes liv i franska nationalförsamlingen. I deputeradekammaren kom det till öppna slagsmål, konseljpresidenten blev tvungen att avgå och tre regeringar bildades i rask takt utan att man kunde enas om vad man skulle ta sig till.
  Slutligen utsändes en deputation bestående av höga kyrkliga, militära och politiska dignitärer. En dag rodde de ut till tornet och talde länge och inträngande om Frankrike, äran, plikten mot fosterlandet, politiken, moralen, kommunikationerna och priserna på lantbruksprodukter. Ingenting hjälpte.
MARTHE: Det kan man ju förstå.
JOAKIM: Men då reste sig en liten fiffig kardinal som dittills hållit sig tyst som muren och han började i lågmälta ordalag berätta om de fem döda. Alla blev mycket gripna. De efterlevande trummades ihop, det blev en hel bataljon, de rodde i stora båtar runt järnkalotten och bara tittade och tittade...
MARTHE: Sen då.
JOAKIM: Jag vet inte.
MARTHE: Nu som det var så spännande.
JOAKIM: Antingen gick han väl tillbaka eller också dränkte han sig.
MARTHE: Så förfärligt sorgligt.
JOAKIM: Han kunde ju i alla fall inte vara så särskilt glad längre, när han ideligen måste tänka på att han var en mördare.
MARTHE: Jamen det kunde han ju inte hjälpa.
JOAKIM: Kunde stått kvar.
MARTHE: Jamen nu fick han ju ändå vara lycklig en gång i sitt liv. Åh, ni hör inte på vad jag säger.
JOAKIM: Vill ni inte höra om "mannen som fÖrvandlade sig till en pudel" eller...
MARTHE: Nej tack inte nu.
JOAKIM: Men stanna hos mig! Ni kan ju sitta där borta vid fönstret med ert handarbete. Jag ska inget säga, ska vara tyst, bara ligga här och vara nöjd med att ha er i närheten.
MARTHE: (skakar på huvet).
JOAKIM: Har jag gjort er ledsen.
MARTHE: (skakar på huvet).
JOAKIM: Vad är det Marthe?
MARTHE: Vill ni inte vara snäll att släppa min hand.
JOAKIM: Förlåt mig.
MARTHE: (ser hastigt på honom, går därifrån).
JOAKIM: Jaha! Joakim!
  (Far upp på golvet och tar kontrabasen, spelar några toner. Börjar därefter en högst märkvärdig dans, inrutande golvet i olika fält.)
JOAKIM: Om jag själv är Eiffeltornet denna heta morgon... och mänskorna krälar på mig... nej först är det nattvinden som kommer från Atlanten... jag känner nattvinden. Vore ingen svårighet. Eiffeltornet! Ha! Går bortåt. Dansar över skogar och fält och plumsar så försiktigt ner i kanalen, men då han först får syn på havet stannar han upp, full av förvåning och kanske lite skakad. Såg havet ut på det sättet... Sen står han med vattnet till halsen och ser på de efterlevande som bara ror runt och tittar och han blir mer och mer dyster. Nu är frågan: Ska denna kinematografbild sluta lyckligt eller tragiskt. Går han tillbaka och är på plats precis den fjortonde juli eller går han ut och sjunker ner i Atlantens djupaste vattengravar. Jag kan höra direktören: Låt oss få något ljust på slutet! Har ni sett kassarapporterna? Såga inte av den gren ni själv sitter på, monsieur! Aha! Jag vet: Eiffeltornet gör ingendera! Han tar sig över till New York och gifter sig med Frihetsgudinnan och de levde lyckliga i många hundra år. Nå, herr direktör, var inte det ett lyckligt slut? Ni blir alltför fantastisk, monsieur Joakim! Vi kan inte följa er! Har ni sett kassa... såga inte... publiken vill.. något ljust...
(En klocka slår återigen)
JOAKIM: Vad slog hon? Jag måste klä på mig och gå till théstället för äldre damer och tillsammans med mina kolleger spela de senaste valserna. Var har jag mina pantalonger! Jag kan se reklamen: Eiffeltornet står i engelska kanalen. Senaste nytt. Eiffeltornet borta! Regeringen avgår.


Sänd kommentarer eller frågor till: vogler@hem.passagen.se
1997-2000, Vogler, alias S. Härdh, senast ändrad: 2000-11-12