ANSIKTET

Vagnen är tungt lastad med lådor och kistor, förefaller bekväm men har sett bättre dar. Hästarna är kraftiga men inte särskilt välskötta.

Nu har den lilla kärringen grävt ett hål i marken med en pinne. Hon ställer sig på knä och känner efter i gropen, ser rätt belåten ut, fiskar upp något som mest av allt liknar en svart sten, tittar försiktigt över axeln för att se om de andra observerar henne, men då ingen bryr sig om hennes förehavanden stoppar hon ner sitt fynd i en skinnpåse soin hon fört med sig.
En märkvärdigt stor skata ställer sig att glo på gumman. Hon blir ond och rycker åt sig sin påse. Skatan står kvar och hånflinar. Den gamla spottar i marken men skyndar därifrån.

Solen brinner i skogskanten, men annars är det stilla på galgbacken. De resande stiger in i vagnen och kusken klänger upp på bocken, hejar åt hästarna. Det suckar och knirkar i hjulfjädrarna när det tunga åkdonet försiktigt vajar sig upp på den smala och gropiga vägen.

I skogen darrar solstrålarna som slungade spjut i träden, men det skymmer kraftigt.

- Nå, säger han.
- Va?
- Hittade Moster vad hon grävde efter?
- Ingenting.
- Moster med sina alrunor och avhuggna fingrar och andra rackartyg.

Gumman sitter i sina tankar.

- Jodå, säger hon lugnt. Här i skogen gick gastarna och suckade och tjöt så folk vågade sig inte in i skogen sen solen hade gått ned. Det minns jag mycket väl.

- Moster med sina gastar.

Han skrattar vänligt, knäpper händerna över västen och rapar diskret. Men Mormor blir ytterst förargad.

- Hör du Albert. Varför har du den där Tubal till medhjälpare? Du skulle kasta ut honom. Hör du vad din Mormor säger?

Albert (som tycks ha hört sin mormors synpunkter vid tidigare tillfällen) låtsas döv. Tubals humör blir bättre och bättre.

- Hur skulle herrskapet Voglers magnetiska hälsoteater klara sig utan Tubal. Man bara frågar! Till exempel nu senast. Vem var det som klarade oss ut ur Köpenhamn? Nattetid. Med fara för eget liv. Sen vår danska turné gått åt helvete, va? Ja, jag frågar. men ingen svarar.

- Och vem är det som kokar våra mediciner, säger Mormor argt.
- Moster vore ihjälslagen för länge sen om folk visste vad Moster lägger ner i sina mediciner.
- "Det som är nyttigt är inte alltid smakligt", sa alltid mor.
- Jag får i alla fall ta ansvaret.
- Och förtjänsten.
- Försök inte Moster. För jag vet nånting jag.

Mormor snor in sig i sitt hörn. Ögonen blänker vaksamt i skymningen.
Tubal kliar sig på näsan och betraktar sina medresenärer med vänligt förakt.
Albert gör ett nytt fruktlöst försök att tända sin pipa. Den unge mannen tycks sova i sitt hörn.

Vagnen kränger och knakar, det gnäller i fjädrar och hjulbössor.
Träden lutar sig ut ur skogen, vägen är uppblött och gyttjig efter regnen.
Det stiger lätta dimmor ur vatten, dagen sjunker mot kväll.

Mormor öppnar ögonen.

- Hörde ni? Det var ett skrik, det hörde jag alldeles tydligt.

Alla lyssnar. Och genom tystnaden och vagnens ljud hörs verkligen ett klagande skrik, hemskt och utdraget men ändå avlägset.

- Äh, det var en räv, säger Tubal förskräckt.
- En räv, härmar Mormor. En räv på två magra ben, blodig och kanske med huvudet hängande i några senor. En räv utan ögon men med ett ruttet hål till mun... Ja, jag har sett dom, jag. Och jag vet vad jag vet.

Vagnen stannar med ett ryck. Kusken Simson kommer inhoppande genom dörren som han slår igen med en häftig smäll. Han är lerig uppåt benen och blek i ansiktet.

- Det ska fan sitta på kuskbocken i den här skogen och ha gastar och spöken tjutande runt öronen.

Han tystnar och pekar. Inne bland träden skymtar en skepnad, klamrande sig fast vid stammarna med smagra armar, då och då utstötande ett dovt omänskligt tjut.

Mormor gör tecken framför bröstet.

- "Sår i ögat, blod i munnen, fingrar borta, halsen bruten, han kallar dig ned, han kallar dig ut, bortom de döda, de levande, de levande döda, bortom de höjda händerna...!"

Plötsligt är gestalten borta, uppslukad av skogsmörkret eller av de tunna dimmorna över träskmarken. Albert Vogler stiger ur vagnen och går in bland träden, ser sig sökande omkring.
Där ligger gasten intill en pöl och flinar. Han är halvnaken, klädtrasorna hänger sönderslitna kring hans utmärglade kropp, på huvudet har han en gammal trasig hatt.

- Nej, godafton, herre! Mitt namn är Johan Spegel. Och jag är mycket sjuk, som synes. Vill ni lindra mitt kval så ge mig lite brännvin. Eftersom brännvin är min sjukdom men också dess lindring.

Vogler räcker fram en liten silverflaska. Skådespelaren börjar skaka som i frossa men för flaskan mot munnen, dricker, hostar.

De inflammerade ögonvitorna vänds uppåt, han vänder ansiktet åt sidan, rätar upp sig och gör ett för sök till artig bugning medan han lyfter på hatten.

- Jag är skådespelare och tillhör egentligen den berömda Stenborgska truppen. Men min sjukdom har avslutat min karriär.

Vogler tar ett fast tag om hans liv och reser upp honom. Spegel hejdar sig.

- Är ni också skådespelare?

Vogler skakar på huvudet.

- Varför är ni då maskerad, herre? Ni bär lösskägg och era ögon bryn är färgade såväl som ert hår. År ni en bedragare som behöver dölja sitt verkliga ansikte?

Vogler skrattar till.

Den döende vidgar blicken och kniper samman munnen i ett finurligt leende. Han trycker Vogler intill sig.

- Låt oss vila oss ett ögonblick och andas. Nu faller skymningen och detta är livets sista dag.

Skådespelaren lutar sitt huvud mot Voglers axel

- Jag längtade alltid efter en kniv. En egg som skulle blottlägga mina inälvor. Lösgöra min hjärna och mitt hjärta. Befria mig från mitt innehåll. Skära bort min tunga och mitt kön. Ett vasst knivblad som rensade ut all orenlighet. Och så skulle den så kallade anden höja sig ur detta meningslösa kadaver.

Vogler för honom varligt mot vagnen. Tubal kommer till mötes, och gemensamt hjälper de upp skådespelaren och lägger honom på vagnsgolvet

Kusken Simson kliver upp på kuskbocken och sätter hästarna i rörelse. Vagnen vaggar fram genom gyttjan och de lätta dimstråken. Under tiden fortsätter skådespela ren att dö, men döden släcker honom varligt och synbarligen utan smärta. Då och då tar han en klunk ur den lilla silverflaskan.

Tubal har börjat äta igen, tuggar lugnande och rytmiskt. Mormor bligar vaket i sitt hörn, Vogler tänder sin pipa. Aman har slagit upp en bok och låtsas läsa.

- Vad är det för bok ni läser, herre? säger Spegel artigt.
- En roman. Den handlar om falskspelare.
- Kolleger alltså.
- Här finns inga falskspelare, säger Tubal.
- Inte, säger Spegel och skrattar.
- Det är likafullt en intressant bok, säger Aman och läser högt: "Bedrägeriet är så allmänt förekommande, att den som talar sanning i regel stämplas som den störste lögnaren.
- Författaren förutsätter alltså en stor allmän sanning någonstans i fonden, säger Spegel. Det är en illusorisk teori.
- Där har ni för ert bokläsande, herr Aman, säger Tubal.
- Herr Tubal skulle tugga ur mun innan han talar, säger Aman.

Tubal tuggar och säger:

- Det där med sanningen intresserar mig alldeles för djävligt...
- Ja det är en vacker lidelse säger Spegel.
- Om jag till exempel säger: "Rumpan sitter bak och huvet på halsen". Då är det en absolut sanning, och sådana sanningar tycker jag om, meddelar Tubal.
- "Rumpan bak och huvet på halsen." Det är en tvivelaktig sanning, säger Spegel.
- Det förstår jag inte.
- Jo, för på er förefaller det att vara tvärtom.
- Ni är en lustig person, herre, och det är nästan tråkigt att ni ska dö, säger Tubal.
- Det ska ni också fast ni inte tror det själv.
- En fråga i framtiden, herre. Och framtiden intresserar mig lika lite som det förflutna, säger Tubal och biter av en korv. Jag är en lilja på marken. Syns inte det?

Spegel ämnar svara, men hans kropp genomfars av en häftig skälvning.

- Nu dör han, säger Tubal

Vogler lutar sig fram över skådespelaren, vars ansikte är slutet och livlöst.

- Ni vill registrera själva ögonblicket, viskar Spegel. Se noga, herre. Jag ska hålla mitt ansikte öppet mot er nyfikenhet. Vad jag känner? Rädsla och välbefinnande. Nu har döden nått mina händer, mina armar, fötterna, magen. Nu kan jag inte se längre. Jag är död. Ni undrar. Jag ska tala om. Döden är...
- Det var en intressant upplysning, säger Tubal.

Vogler lägger ned skådespelaren på golvet och täcker över honom med ett stort skynke.

Tubal tuggar:
- Ruinerade, misstänkta, efterlyvsta av polisen och med ett kadaver i vagnen! Vi kunde göra en bättre entré i huvudstaden.

Han suckar och rapar, borstar bort brödsmulor frän västen, knäpper händerna över magen och sluter ögonen.

Vid Södertull är landsvägsbommen fälld, och kusken Simson håller in hästarna. En uniformerad karl kommer ut ur tullhuset och öppnar vagnsdörren. Tubal hoppar ut och börjar ett livligt samtal med uniformspersonen. Denne skakar på huvudet. Ytterligare två uniformer kommer ut ur huset, den ene klättrar upp på kuskbocken och tar tömimarna, den andre föser in Tubal i vagnen, smäller igen dörren och stiger upp på fotsteget.

Vagnen sätter sig i rörelse och rullar ganska snabbt genom backiga ock krokiga gator, kantade av låga hus och trädgårdar. Det är inte mycket folk ute i skymningen, man har börjat tända ljus i fönstren.

Vagnen med skylten VOGLERS MAGISKA HÄLSOTEATER stannar upp och rullar försiktigt utför en kort backe, svänger runt ett tvåvånings stenhus, in genom en öppen gärdsport.

De resande stiger ur och ser sig omkring. Gården är stor och sten lagd och omsluts på två sidor av boningshuset, en massiv och präktig byggnad. På motsatta sidan är vagnslider, förrådshus och tvättstuga. Den fjärde sidan består av ett högt plank som vetter mot en trädgård.

På avstånd hörs en kyrkklocka slå kvarts- och timslag. Köket i bottenvåningen är upplyst och i det öppna fönstret tittar husets pigor ut. En livréklädd karl kommer ut genom dörren, hänger upp en tänd lykta och börjar spänna från hästarna.

En av unifornierna har gått in i huset men kommer nästan genast tillbaka. Tyst och hövligt ber han de resande att följa honom. Pigorna i fönstret skrattar högt åt Tubal, och kokerskan pressar sin rundade kropp mot fönsterkarmen. Tubal sänder henne en blick av uppskattning som får henne att häftigt dra efter andan.

Kusken Simson och den livréklädde, som är en lång gänglig karl med elakt ansikte och långa mustascher, för in hästarna i stallet. Vogler, hans tystlåtne medhjälpare Aman, Tubal och Mormor får ett tecken och förs genom förstugan uppför en stentrappa.

De kommer in i ett litet fyrkantigt rum, med ekpaneler upp till taket och sparsamt möblerat. En betjänt ber dem sitta ner och avlägsnar sig.

- Ni tiger och jag talar, säger Tubal till Vogler och hans unge medhjälpare. Framför allt får jag be Moster hålla truten. Han lutar sig fram över den lilla gumman.

- En sak till. Moster kan ju få saker att hoppa. Moster vet vad jag menar.

Gumman gör en avvärjande rörelse.

- Bord flyger, stolar faller, ljus och lampor släcks och så vidare, vi kan Mosters konster. Men nu är Moster snäll och håller sig i skinnet. För allas vår skull.
- Ja, jag förstår, säger Mormor. Kanske.
- Herre Jesus vad den kärringen gör mig nervös. Kommer Moster ihåg hur hon ställde till det i Ostende?
- Nej, tänk det minns jag inte.

Mormor minns mycket väl och fnissar elakt. Tubal betraktar henne tankfullt, men inte utan respekt.

- Mosters trollerier är föråldrade. De är inte roliga längre, eftersom de inte kan förklaras. Moster borde vara död.
- Ja det var livat i Ostende, säger Mormor.
- Jag kom i sinkabirum, Vogler fick böta och Moster slet spö på torget. Ja, det var livat i Ostende.

Då öppnas dörren och betjänten bjuder dem att stiga in i det angränsande rummet.

Biblioteket är ett mörkt avlångt rum, vars väggar är klädda med böcker. Vid sidan av skrivbordet sitter medicinalrådet Anders Vergérus. Han är omkring femtio år, men förefaller äldre, har isgrått stubbigt hår, svarta ögonbryn och ett kort kraftigt skägg. Ansiktet är blekt, oregelbundet, klädseln mörkt oklanderlig, närmast elegant. Han är ytterst närsynt och bär starka glasögon som ofta döljer hans blick.

Vid skrivbordet sitter en annan man, något yngre och ganska fet. Han bär ämbetsuniform. Det är polismästaren Frans Starbeck. Då och då för han handen mot sitt väl friserade huvud i en kokett gest. Hans ansikte har ett ironiskt drag som då och då förbyts i plötslig osäkerhet.

I en bekväm länstol sitter konsul Abraham Egerman, husets unge herre. Han har ett mjukt, barnsligt ansikte med ett vinnande leende. Blicken är nyfiket forskande. Han reser sig då främlingarna kommit in. Betjänten hämtar fram stolar. Egerman vänder sig mot Vergérus.

- Vad säger bror? Vi bör väl presentera oss?
- Naturligtvis, säger medicinalrådet.
- Mitt namn är konsul Abraharn Egerman och jag önskar er välkomna till mitt hus. Jag och särskilt min hustru hyser stort intresse för det andliga livet. Därför har vi bett polismästare Starbeck att förlägga vår sammankomst till mitt hem.

Starbeck, leende:
- Frans Starbeck, polisnästaren. Jag är själva upphovet till vårt sammanträffande. Hoppas att mina karlar uppfört sig väl och förfarit med all nödig hänsyn, ja.

Vergérus, kort:
- Vergérus. Medicinalråd.

Det blir en paus. Osäkra blickar. Avvaktande. Tubal klarar strupen.
- Det är sannerligen inte mer än rätt att vi i vår tur gemensamt presenterar oss.

Paus. De tre herrarna vid skrivbordet skrattar lätt, men ingen av dem gör min av att trycka främlingarnas händer. Tubal hämtar mod någonstans i reserven.

- Först och främst sällskapets ledare och direktör, Albert Emanuel Vogler, ett stort namn på den europeiska kontinenten.

Vergérus ser på Tubal som fortsätter:

- Herr Vogler har på ett genialiskt sätt utvecklat och fulländat läran om den animala magnetismen.

- Mycket tacksam att få göra herr Voglers bekantskap, säger Vergérus.

Herrarna bugar. Vogler besvarar hälsningen.

- Detta, mina herrar, är herr Voglers unge myndling och främste lärjunge, herr Aman. Han har visat de märkligaste gåvor.

Herrarna bugar. Aman besvarar hälsningen.

- Den vördnadsvärda gamla damen är herr Voglers mormor. En gång firad operasångerska. Vem erinrar sig inte grevinnan Agata de Macopazza!

Polismästaren låter undslippa sig ett åh! Den gamla besvarar utropet med stor värdighet.

- Jag själv är oviktig i detta sammanhang. Min ringhet har funnit som sin livsuppgift att tjäna den stora ande som bär namnet Albert Emanuel Vogler.

De tre männen växlar blickar men förhåller sig korrekta och ogenomskinliga. Konsul Egerman vänder sig förbindligt leende mot Vogler.

- Har doktor Vogler något emot att vi slår oss ned några ögonblick och gemensamt diskuterar vissa allmänna frågor i samband med er verksamhet?

Vogler böjer på huvudet och Egerman bjuder besökarna ta plats, sam tidigt som han själv slår sig ner i sin stol. Starbeck sätter sig vid skrivbordet. Medicinalrådet förblir stående.

Polismästaren höjer sin pincené, lutar sig fram över bordet och läser högt ur sina papper.

- Doktor Vogler! Ni har i stadens aviser utannonserat en representation späckad av allehanda sensationer. "Sensationella, förut aldrig visade märkvärdigheter. Magiska akter hämtade ur den orientaliska vishetsläran. Hälsobringande magneter. Nervretningar. Sinneseggelser". Är detta herr Voglers tillkännagivande?

- Herr polismästare! säger Tubal De braskande och för ett bildat sinne störande formuleringarna är inte ett verk av doktor Voglers hand.
- Vi vore tacksamma om "doktor" Vogler själv ville svara på polismästarens fråga, avbryter Vergérus.
- Herr Vogler är berövad talets gåva, säger Tubal. Han är stum, mina herrar.

Medicinalrådet tycks begrunda detta svar. Han lägger händerna på ryggen och betraktar allvarsamt sina skor. Konsul Egerman tänder en cigarr. Polismästaren ser upp från sina papper, hans ironi är ganska påtaglig.

- Herr Aman är kanske även han berövad talets gåva.
- Nej.
- Jag har inte hört er säga något hittills.
- Jag har inte blivit tillfrågad, herr polismästare.

Aman talar med förakt. Vergérus lystrar och vänder sig leende mot den unge mannen.

- Ni ägnar er således åt magiska seanser.
- Det har vi inte påstått.
- Er vän ...
- Vi använder apparater, speglar och projektioner. Det är mycket enkelt och fullkomligt ofarligt.
- En annan fråga, säger Vergérus. Herr Vogler botar sjuka.
- Det har vi inte sagt.

Vergérus tar ett steg framåt.

- Vi råkar veta att herr Vogler nyligen, fast under annat namn, gjort en turné i Danmark. Därstädes uppträdde han som läkare och höll mottagningar på värdshusen. Patienterna placerades i svagt illuminerade rum, där de magnetiserades enligt Mesmers princip. Härav uppstod skälvningar och nervösa anfall av olika slag. Somliga föll i vanmakt.

- Varför frågar ni om det som ni redan vet? säger Aman.
- Såvitt jag förstår föreligger här en högst märkvärdig klyvning i herr Voglers verksamhet.
- Hur menar bror, säger polismästaren.
- Dels har vi den idealistiske doktor Vogler som utövar läkarpraktik enligt Mesmers tämligen tvivelaktiga metoder. Dels har vi den något mindre sköntänkande trollerikonstnären Vogler, som arrangerar allehanda hokus-pokus efter helt och hållet hemmagjorda recept. Har jag fattat saken rätt så rör sig den Voglerska verksamheten utan alla skrupler mellan dessa två ytterligheter.

Egerman som suttit tyst och blossat på sin cigarr blandar sig i samtalet. Hans ton är fortfarande ytterst hövlig.

- Säg mig en sak! Anser sig herr Vogler äga övernaturliga krafter?

Tubal rusar upp och böjer handen i en avvärjande gest.

- Detta obegripliga förhör är sårande både för er och för oss, mina herrar. Ställ oss till ansvar om vi gjort något olagligt men ...
- Det är just den saken vi ämnar ta reda på, säger polismästaren. Han vänder på huvudet. En blek, mycket smärt och finlemmad kvinna har kommit in i rummet men stannat vid dörren. Det är Ottilia Egerman.
- Förlåt jag visste inte...
- Kära barn, slå dig ner, säger konsuln och far upp. Mitt herrskap, får jag presentera min hustru!

Männen bugar, fru Egerman tar mannens utsträckta hand och slår sig ner på hans stol.
Starbeck ler ironiskt och stryker sig över munnen, för sedan handen mot huvudet i en kokett gest.

- Herr Vogler, jag beklagar. Vad som hittills framkommit i ärendet är knappast ägnat att inge förtroende.
- Ta hit lampan som står på bordet därborta, säger Vergérus till Tubal.

Tubal gör så. Vergérus tar honom varligt vid armen och för honom fram mot Vogler som sitter med sänkt huvud och händerna vilande mot knäna.

- Se på mig herr Vogler.

Vogler lyfter huvudet och ser på Vergérus. Men magnetisörens ansikte är förvridet av raseri. Fru Egerman som sitter närmast vänder bort huvudet i en plötslig rädsla.

- Varför ser ni så ursinnig ut herr Vogler? säger Vergérus. Ni har ingen anledning att hata mig. Jag vill bara utröna sanningen. Det borde också vara er önskan.

Vogler svarar inte.

- Öppna munnen, säger Vergérus.

Vogler lyder.

- Räck ut tungan.

Vogler lyder. Vergérus lutar sig över Vogler och klämmer försiktigt på hans hals och struphuvud.

- Jag beklagar, herr Vogler. Er stumhet förefaller oförklarlig.

Han tar lampan från Tubal och sätter den på bordet. Vogler har fått tårar i ögonen, han torkar bort dem med handens avigsida.

Starbeck tar till orda.

- I er annons står det vidare något om att ni "hos de närvarande förmår framkalla retande och fasansfulla syner".
- Herr polismästarel säger Tubal. Det är vår LATERNA MAGICA. En löjlig och fullkomligt oförarglig leksak.
- Jag är inte så säker på att det är en leksak som avses, säger Vergérus snabbt.
Har ni förmågan att framkalla syner, herr Vogler?

- Jag protesterar, säger Tubal.
- Och varför, om jag törs fråga? säger polisinästaren.
- Doktor Vogler är en stor mänska, herr polismästare. En stor mänska och en framstående vetenskapsman. Ni behandlar honom som vore han en charlatan.
- Det är snarast omgivningen som kastar en smula skugga över herr Voglers vetenskapliga förtjänst, säger Vergérus. Framkallar ni syner, herre?
- Jag protésterar likafullt, säger Tubal ilsket.
- Om ni inte tiger skickar jag ut er, säger polismästaren.
- Nå herr Vogler. Ja eller nej.

Alla ser spänt på Vogler.

- Ja eller nej.

Vogler nickar.

- Alltså ja. Kan ni åstadkomma detta tillstånd hos vem det vara månde?

Vogler nickar.

- Hos mig kanske?

Vogler nickar.

- Låt oss genast göra ett experiment. Jag ställer mig till ert förfogande.
- Nej. inte det! ropar fru Egerman.
- Och varför inte, fru Egerman?
- Förlåt mig.

Vogler sitter lugnt avvaktande lite framåtlutad, fäster blicken på Vergérus, som besvarar hans blick. De övriga i rummet förblir orörliga, de kan tydligt se Vergérus ansikte.

- Inga ytterligare arrangemang? säger Vergérus. Inga magneter? Inget mystiskt halvljus? Ingen hemlighetsfull musik exekverad på glasharmonika bakom draperiet?

Klockan på väggen knäpper och slår ett enda hastigt klingande slag. Lång tystnad. Vergérus ser fortfarande lugnt på magnetisören. Voglers blick är oavvänt fästad på honom, nästan uttryckslös.

- Det måste vara svaga käril! Svaga käril, svaga själar. Ni spränger er, var försiktig, sluta ert försök.

Det blir en paus.

- Ni tror att jag hatar er, fortsätter Vergérus. Misstag. Det finns bara en sak som intresserar mig. Er fysiologi, herr Vogler. Jag skulle vilja obducera er. Väga er hjärna, öppna ert hjärta, forska en smula i era nervbanor. Lyfta ut era ögon.

Vergérus har blivit blekare medan han talat och hans blick vidgar sig. Han står med händerna på ryggen, men hans ställning är spänd. Rösten är likväl fullständigt behärskad.

- Sluta nu, säger konsul Egerman plötsligt. Sluta nu, innan det är för sent.
- För sent? säger Vergérus. Långtråkigt, menar bror! Ni har misslyckats, herr Vogler, men ni bör vara tacksam för ert fiasko. Ni är ofarlig.
- Varför ljuger ni, säger fru Egerman.

Vergérus vänder sig om och stirrar på henne, så tar han av sig glasögonen.

- Jag förstår inte, fru Egerman?
- Vi ser ju att ni ljuger. Ni upp levde något som skrämde er fruktansvärt, men ni vågar inte tala om vad det var.
- Förlåt fru Egerman, jag har ingenting att dölja, ingen prestige att bevaka. Vem vet, jag kanske beklagar att jag inte förmådde uppleva något.

Vogler sitter tillbakalutad, håller ena handen framför ögonen, förefaller utmattad.

Polismästaren reser sig vid skrivbordet och samlar ihop sina papper, ser tankspridd och jäktad ut.

- Allt väl således? Då är det bara polismästarens tillstånd som behövs för att ni ska få hålla era "magnetiska representationer".
- Herr polismästare, säger Tubal.
- Herr Vogler ska ge en privat föreställning av sitt program i morgon bitti klockan tio i konsul Egermans stora sal. Som kontroll. I fullt dagsljus. Har ni något att invända, herr Tubal.

Tubal tiger.

- Utmärkt.

Herr och fru Egerman har rest sig.

- Supén serveras om en timme säger konsuln.
- Allför stor ära, säger Tubal förvirrad.
- Förlåt mig, säger herr Egerman leende. Herr Vogler med sällskap får mat i köket. Fru Garp kommer att anvisa logi.

Han vänder sig till betjänten:

- Rustan visar gästerna till köket!
- Vi bor kanske hellre i staden, säger Tubal.
- Det är polismästarens absoluta önskan att herr Vogler med sällskap förblir husets gäster, säger herr Egerman artigt.

Han vänder ryggen åt Tubal. Rustan ger främlingarna tecken att följa honom. På väg utför trappan hör de skrattsalvor bakom sig.

Fru Egerman går fram till ett sidobord och serverar portvin åt herrarna.
- Ja, det var en ganska lustig lek, säger hon.
- Hur menar du, käraste? säger konsuln.
- Det är väl lustigt att förödmjuka mänskor som inte kan försvara sig.
- Du förstår inte det här mitt barn! Medicinalrådet och jag har slagit vad i en fråga av stort vetenskapligt intresse.
- Slagit vad!
- Javisst, fru Egerman, säger Vergérus. Er make förfäktar den uppfattningen att det verkligen existerar krafter som är ogripbara eller oförklarliga.
- Och ni förnekar den möjligheten? säger fru Egerman.
- Det vore en katastrof om vetenskapen tvangs att acceptera det oförklarliga.
- En grotesk tanke, säger polismästaren.
- Det skulle leda till att vi fick räkna med en .. att vi plötsligt kunde tvingas att... logiskt sett fick vi tänka oss...
- ... en gud, säger konsuln.
- Åh, fullkomligt omodernt, säger polismästaren. Vetenskapen står i dag bättre rustad än någonsin för att genomtränga alla skenbara mysterier.
- Skenbara? säger konsuln.
- Allt kan förklaras, säger Vergérus.
- Du förefaller mig mycket optimistisk.
- Tänk bara på elektriciteten! säger Vergérus. Ångmaskinen!
- Vadet står alltså fast?
- Vi får se i morgon, säger herr Egerman.

Ottilia Egerman sätter ner sitt glas med en liten smäll, går tyst ut ur rummet. Vergérus ser efter henne.

- Er hustru förefaller en smula exalterad, Egerman. Är det barnets död som fortfarande...
- Vi reser utomlands i höst och då hoppas jag... Skål alltså mina herrar!
- Skål för doktor Vogler och hans magnetiska sällskap, säger polismästaren.
- Ett sällskap med utomordentligt dåligt samvete, tycks det, säger Vergérus.

De tre männen dricker och skrattar belåtet.

Det Egermanska köket är stort och lantligt. Det ligger i bottenvåningen och följer husets vinkelform, har på ena sidan utgång mot stentrappan och förstugan, på andra sidan leder två dörrar till skafferiet och pigkammaren. Ingångsdörren för rätt ut på gården. Mitt i rummet står ett ansenligt bord, dukat med många läckerheter, öl och brännvin.

Sara och Sanna lägger sista hand vid förberedelserna. Sara är tjugo år, Sanna ungefär sexton.

Vid ett litet bord helt avskilt har Vogler och Aman just slutat sin måltid. De reser sig och lämnar köket, Vogler med handen på Amans axel. Sara och Sanna ser efter dem med nyfiken respekt.

- Jag tror det är farliga mänskor som man måste akta sig för, viskar Sanna. Jag tycker de ser otäcka ut.
- Du förstår inte det där, Sanna lilla, men du är så ung fortfarande, viskar Sara tillbaka.
- Trollkarlen själv är alldeles stum, det är väl otäckt. Han har inte sagt ett ord under hela kvällsmaten.
- Rustan säger att han låtsades.
- Det är väl ändå otäckare. Tänk jag är riktigt rädd.
- De har inga pengar i alla fall, säger Sara. Man behöver bara vara rädd för folk som är förmögna.
- Det är väl otäckt att de är fattiga. Tänk om de slår ihjäl oss och stjäl alla herrskapets pengar.

Dörren öppnas och Tubal inträder mycket upprymd. Han har Mormor med sig bakom ryggen.

- God afton små pigorna. Jag heter bara Tubal, det är enkelt som en folkvisa. Nu ska vi se! Det där är Sara och det här är Sanna.

Sara och Sanna fnittrar.

- Jaså är det så.
- Nu vet jag, säger Tubal. Det där är Sanna och det här är Sara.
- Tror han det? fnittrar Sara och Sanna.
- Det ska visa sig! Kort sagt vi är bjudna på supé. Där är tillredningarna och här är gästerna! Ska vi sitta ner?

Han vänder sig om. Sofia Garp kommer in från kammaren. Tubal stiger fram och åstadkommer en handkyss.

- Min fru!
- Sofia Garp, husets kokerska.
- Jag är förtjust! Smickrad! överväldigad! För att inte säga: Bedårad!

Sofia får något egendomligt i blicken, gör lös sin hand och slätar ut förklädet, visar mot bordet.

Rustan, Egermans betjänt, har tumlat in från gården, en satt oformlig gosse, begåvad med en viss fåraktig uppsluppenhet. I sitt följe har han Simson, Voglers kusk som nu klätt om sig och därvid verkligen förvandlats till en vacker ung man.

Alla slår sig ner vid bordet och börjar äta under tystnad. Ölet skummar, brännvinet gnistrar, det frasar i pastejer och knakar i väldiga brödskivor, det tuggas och sväljes, det klingar i glas och tallrikar, ansikten blossar, stillheten är nyfiken men välvillig.

Tubal rapar diskret.

- Kan herr Tubal spå? säger Sara.
- Herr Tubal kan spå.
- Åh, spå mig i handen herr Tubal.
- Kära lilla barn. Hon är alltför ung och alltför hoppfull. Jag vill inte grumla hennes nyfikenhet, hennes glädje inför livet, hennes barnsliga tro.

Tubal har anlagt något prästerligt i sin röst. De övriga vid bordet betraktar honom med respekt, alla utom mormor som tycks ha nickat till en smula i spisvärmen och matångorna. Tubal ser sig omkring och hans blick snuddar vid Sofias.

- Man riktigt förnimmer herr Tubals övernaturliga krafter, ska jag säga.
- Det känns, säger Tubal.
- En underbar gåva!
- Men tung att bära Sofia. Och mörk.
- Åh kors, herr Tubal. Det är så man blir riktigt het under korsetten Och kall också.
- Snälla herr Tubal spå mig i alla fall, säger Sara.

Hon lutar sig fram över bordet blossande av upphetsning. Tubal fattar hennes lilla hand och ser länge på henne. Hon andas häftigt. Då öppnas dörren och en stor tung karl kommer in. Han är klädd i livré och har ett blekt, långlagt ansikte, hängande mustasch och elaka ögon.

- Det här är Antonsson, herr Egermans kusk, säger Sofia.
- Mjuka tjänare Antonsson, säger Tubal. Vi har träffats.

Antonsson kastar av sig livrérocken och slår sig ned vid kortändan av bordet och drar till sig brännvinskruset.

- Tyst nu, säger Sara. Tyst när herr Tubal ska tala om framtiden.

Tubal håller flickans hand. Samtidigt låter han sin andra hand liksom av en händelse dröja vid Sofias öra. Sofia Garp slutar andas och öppnar munnen men förhåller sig tyst. Tubal börjar sia med svallande ordprakt.

- Tyst, tyst, tyst, tyst tyst! Jag ser ett ljus... Nu släcktes det. Det är mörkt. Jag hör ljuva kärleksord. Nej, jag kan inte upprepa dem. Min anständighet förbjuder mig. En ung man. Han rider i sporrsträck. Det är skönt!

Sofia slår händerna för ansiktet som blossar av upphetsning. Mormor har vaknat och mumlar liksom en kontrapunkt under Tubals melodistämma. Sara flämtar med brännande kinder. Sanna gråter tyst. Rustan har tappat hakan och andas tungt för första gången i sitt liv. Simsons läppar fuktas, hans hår glänser, hans blick söker Saras blick men ännu har hon inte sett honom.

- Sara mitt barn, säger Tubal, innan hon går att fira sin kärleks hög tid, så tag några droppar av vår kärleksmedicin. Hon ska njuta sjufalt.

Ur schatullet, som Tubal alltid för med sig, fiskar han upp en flaska av ovanligt utseende. Han räcker den till Sara.

- Det är en gåva från fru Afrodite Venus, Tubal är endast den enkle överbringaren.
- En kärleksmedicin! ropar Sara upphetsad.
- Är den dyr, herr Tubal? säger Sofia.
- Ja, den är kostbar fru Sofia, eftersom den är hart när omöjlig att anskaffa och anskaffad under oerhörda strapatser.
- Att ni vågade!
- I vetenskapens namn! I kärlekens!
- Får jag lov att köpa en flaska, herr Tubal, säger Sofia. Tubal skakar på huvudet.
- Det är omöjligt. Era tillgångar är alltför ringa, fru Sofia. Dessa mediciner är endast överkomliga för furstinnor, grevinnor och en eller annan framstående aktris.
- Åh!
- Men för er Sofia, för er skönhet, för er stora gästfrihet, för ert tillmötesgående, låt oss säga tretton skilling banko! Två flaskor för tjugo.

Sofia nickar bleknande men beslutsam. Hon reser sig från bordet och vacklar in i kammaren.

- Åh, det luktar starkt! säger Sara.

Hon har öppnat flaskan och luktat på innehållet. Tittar upp på de övriga med lysande ögon.

- Så starkt, så starkt.
- Det är själva fluidum, mitt barn, säger Tubal. Den materialiserade eggelsen, om jag ska uttrycka mig vetenskapligt.

Saras blick vandrar plötsligt från Rustan till Simson och tillbaka igen.

- Är det nyttigt för män också? säger hon.
- Inte bara nyttigt, säger Tubal. Fru Afrodite Venus rör vid deras hjärtan med sina fingertoppar. Och då är fan lös!
- Gud i himlen, bara mamma vore här! ropar Sara.
- Jag är så rädd, så rädd, snyftar Sanna.

Sofia Garp kommer snabbt ut ur kammaren, lägger tjugo skilling på bordet, står ångande bredvid Tubal. Han lutar sig fram över bordet och söker bakom öltunnan men Mormor är lika snabb.

- Kärleksmedicinen är slut, viskar han. Vad tar vi nu?

Mormor sticker fram två små flaskor.

- Ta det här mot kolik och skoskav. Det viktigaste är hur flaskan ser ut och att det smakar.

Sofia sätter sig bredvid Tubal och ser allvarligt på honom, medan hon fyller hans glas.

- Han är naturligtvis en bedragare, Tubal.
- Javisst, fru Sofia. Men jag har något särskilt, det måste hon hålla med om.

Sofia tömmer sitt ölglas oeh sätter ner det på bordet med en smäll.

- Jag tänker just på den saken. Han skulle bli en bra predikant.
- Min tro är vacklande...
- Han har kanske rätt. Saken fordrar enskilt samtal. Jag går in till mig. Om några minuter går han ut på gården, runt huset till höger. Där är en liten dörr. Jag ska släppa in honom!
- Hon är en kvinna fru Sofia, säger Tubal entusiastiskt.
- Kanske det. Min man dog för åtta år sedan.

Hon ser skarpt på honom men barmen böljar. Tubal är upptänd av brännvin och helig låga.

- Ska hon inte ta flaskorna med sig? säger han.
- Behåll sina flaskor, säger Sofia lugnt men utan förakt. Han kan ju sälja dem en gång till.

Sofias bakdel svajar ståtligt då hon utan brådska lämnar rummet. Tubal blir orolig, ser sig om med vaksamma ögon. Simson och Sara sitter blyga och förstummade på var sin sida om bordet. Sanna gråter tyst och ihärdigt.

- Gifta sig med fru Sofia, mumlar Tubal. Halleluja bröder och systrar! Kan tänkas. Huvudsaken är ju inte tron utan kraften. Sofia kände kraften.

Ingen har just hört hans utläggning. Det begär han inte heller, han har bara känt ett sprängande behov att klarlägga sina problem. Rustan har rest sig och står stammande och förvirrad framför honom med en slant i handen.

- Vad kan jag få för denna skillingen?
- En kärleksnatt du aldrig förgäter, din lilla drummel, säger Tubal och fiskar fram en flaska ur scha- tullet.
- Nej, det är ju råttgift, viskar Mormor.
- Den där kolar inte av i första taget, viskar Tubal tillbaka.

Han överlämnar flaskan.

- Drick hela flaskan i en enda klunk så ska du förnimma en salighet som är större än Salomos när han förlustade sig med sina tusen frillor.

Rustan tar genast ur korken och tömmer flaskan, flåsar häftigt och rullar med ögonen. Så vacklar han mot dörren där vattentunnan står. Han dricker häftigt, ramlar ihop på en pall och förefaller starkt omtöcknad. Tubal går ut på gården, stänger försiktigt dörren, skymtar ett ögonblick i fönstret innan han viker runt hörnet och är borta. Simson tittar litet förstrött efter honom. Sara håller huvudet bortvänt. Sanna gråter stilla och upphetsad i oförklarlig ångest. Mormor, som ätit sig mätt utan att ta notis om vad som passerat, flyttar sig till stolen bredvid Sanna och petar henne litet på armen.

- Varför gråter lilla myran? säger hon.
- Är du en häxa? säger Sanna.
- Ja, det kan allt hända det.
- Jag är så rädd för allt det här som händer i kväll. Och du är så gammal och ful.
- När du blir nästan tvåhundra år så blir du också ful, lilla myra.
- Är du så gammal?
- Jojomensan.
- Kan du trolla också?
- Det händer. Men numera tror ingen på mina hemligheter så jag får vara försiktig. Man får inte stöta sig med den nya tron, för då kan man komma på hospitalet, säger Tubal.
- Hur blev du häxa då?
- Tss! Det kan jag inte säga.
- Har du försvurit dig?
- Jaja. Kanske det.
- Oj, vad rädd jag blir nu igen, snyftar Sanna.
- Så, kom nu och kryp i säng så ska häxan komma med en gåva. Gör som jag säger, lilla myra. Jag vill dig ju bara väl. Så.

Sanna reser sig tveksamt och går ut ur köket. Mormor sitter kvar, litet betänksamt, småpratar för sig själv, får liksom av en händelse syn på kusken Antonsson. De ser svart på varandra.
- Vad glor du på? säger Antonsson.

Mormor reser sig.

- När jag gick förbi tvättstugan såg jag in i mörkret. I ett hörn hängde en kropp med ett rep om halsen. Jag gick närmare för att se vem det var, och jag kände igen honom.
- Jag är inte rädd för dig!
- Jo, så är det. Man ser vad man ser och man vet vad man vet, men det lönar sig inte att tala om det.

Mormor lämnar köket, men glömmer inte att ta Tubals schatull med sig. Antonsson sitter kvar vid bordet, halvt frånvarande. Nu ser Sara upp på Simson.

- Ett sånt liv ni lever, herr Simson.
- Resor, föreställningar, stora fester, ett liv i lyx, säger Simson förslagsvis.
- Herr Simson träffar väl vackra kvinnor förstås.
- Kvinnorna dras till det magiska, förstår Sara. Särskilt vackra, hetblodiga kvinnor med instinkter. Ibland måste vi faktiskt värja oss.
- Åh.
- Just nu erinrar jag mig en rysk furstinna med gröna ögon och liljevit barm... Nåja, vi talar om annat.
- Åh.
- Man lär känna kvinnorna ska jag säga. En blick bara och allt är uppenbarat.
- Tänk att jag får sitta här med herr Simson.
- Hon är ju söt.
- Tycker herr Simson det.
- Och jag har erfarenhet ska jag säga, så jag vet vad jag talar om. Hon har söt mun, vackra ögon och en riktigt nätt figur.
- Mamma hjälp!
- Vad skriker hon för!
- Jag vet inte. Men det kändes så underligt. Särskilt i magen. Jag kanske är sjuk.
- Det är kärleksmedicinen förstås.
- Tror herr Simson att det kan vara orsaken. Vad gör han!

Simson dyker ner under bordet och kommer upp bredvid Sara. Han sätter sig tätt intill henne och lägger armen om hennes liv.

- Nu tar vi var sin klunk, säger han. Och så kommer fru Venus Afrodite och rör vid oss. Det är kärleksgudinnan det, ser Sara. Och sen är allting bara salighet. Man kan vad man kan och man vet vad man vet, som mormor brukar säga.

- Jag tror herr Simson luras, jag.
- Nej, jag luras inte, mitt barn, men jag bereder oss båda en förlustelse.
- Och den ryska furstinnan?
- är Saras barm mindre vit?

Sara blickar ner.

- Nej, jag tror inte det, säger hon, Men hennes ögon var gröna.
- Hon brukade blunda. Det kan Sara också göra.
- Då dricker vi då, säger Sara glatt.

De klingar med glasen och dricker av kärleksmedicinen som Simson redan tidigare passat på att hälla upp. För säkerhets skull tömmer de flaskan helt i ännu en klunk. Sara sätter ner sitt glas och suckar.

- Hur blir det nu?
- Ja, nu ska vi bara vänta.
- Här?
- Nja, inte här precis, kanske, säger Simson osäkert.
- Jag vet, vi går till tvättstugan.
- Tvättstugan?
- Ja, där finns stora sköna korgar fulla med ren tvätt, säger Sara glatt.

Simson bleknar.

- Vi kanske ska vänta här lite i alla fall, säger han.
- Ska vi vänta, på vad?
- Herr Vogler kanske vill något.
- Vad herr Simson blev blek. Mår han inte bra?
- Jag erinrar mig plötsligt att den här medicinen kan verka mycket olika på olika personer. Man kan bli till exempel som ett rasande lejon, ja, det har hänt att jag nästan slitit mina kvinnor i bitar.
- Så rysligt, säger Sara trakterad.
- Ja, men jag vill inte göra henne illa, kära Sara.
- Åh, jag håller nog.
- Jaså, jaha, ja, den verkar olika som jag sa. Man kan bli illamående också. Jag har hört om personer som har dött...
- Och jag tror att fru Venus Afrodite just har rört vid mig på det rätta sättet, fnissar Sara.
- Jo, ja, det kan så vara. Men jag är mycket känsligare..
- Var inte så rädd, lille Simson. Jag ska inte äta upp honom, viskar hon och fnittrar.

Hon tar honom vid handen och springer ut. De skymtar ett ögonblick på gården, Saras ljusa klänning avtecknar sig mot rustvagnen som står där hög och mörk i skymningen. Kusken Antonsson sitter orörlig, han lyfter huvudet och tittar på den stackars Rustan som halvt bedövad krupit ihop på pallen vid vattentunnan.

- Drick nånting, så mår du bättre, säger han.
- Tänk va! Han bara kutade i väg med henne. Och hon som är så svårtrugad annars.

Bredvid tvättstugan med sina stora kar och doften av fukt och källare ligger mangelboden. Där tronar handmangeln jättelik och bukig mitt på golvet, där står en väldig korg med doftande tvätt, där finns en bunke med gamla vinteräpplen i ett hörn. Och i fönstret, som är smalt och sitter högt under taket, finns ett fågelbo.

- Det är bra varmt här inne, säger Simson.

Sara står tätt intill honom.

- Känner du vad gott det luktar, säger hon. Det är den nystrukna tvätten och så är det vinteräpplena därborta. I fönstret är ett fågelbo.
- Det är bra varmt i alla fall.
- Vad du darrar.
- Ja, det är så varmt.
- Ta av dig rocken, då, säger hon och går bakom honom och kränger av kavajen.
Sara fnittrar och försvinner i mörkret. Så skjuter hon upp dörren mot gården, i samma ögonblick kommer en blixt, följd av ett svagt åskmuller.
- Rustan och Antonsson sitter kvar i köket, kan jag se. Och det lyser i gästrummet, där herr Aman och herr Vogler bor.
- Sara.
- Var är du? Jag kan inte se dig.
- Här. I tvättkorgen. Där du sa att vi skulle vara.
Simson har slagit sig ner i den väldiga tvättkorgen och gjort det be kvämt för sig. Sara hoppar upp till honom.
- Nå, säger hon.
- Naturligtvis vore det en enkel sak för mig att förföra dig, lilla Sara, säger han och tittar på sin ena stortå som krupit fram ur strumpan.
- Tror du det?
- Ja, alldeles säkert. Men man blir ju äldre med åren och lite mera hänsynsfull, om du förstår vad jag menar.
- Ja, om jag anstränger mig, så förstår jag nog.
- Man lär sig att inte gå fram hur som helst, säger han och viker strumpan över stortån. Att inte plocka varje blomma vid vägkanten.
- Du kan väl i alla fall lukta på blomman.
- Jag lutar mig över den spröda kalken och går vidare.
Sara gäspar.
- Varför pratar du så mycket? säger hon.
Nu blixtrar det igen och denna gång kommer knallen snabbare och starkare.
- Åh, jag är rädd för åskan! skriker hon och slår armarna om Simson som dråsar omkull.
- Nämen var lugn. Du har ju mig.
- Ja, det känns mycket mycket lugnande.
De ligger alldeles stilla.
- Vad är det? viskar Sara.
- Kärleksmedicinen.
- Känner du den mycket starkt?
- O ja! Jag svettas som en kamel, säger Simson och rusar upp och börjar dra i sin kravatt.
Blixt och svagt åskdunder i fjärran.
- Nu åskar det igen, piper Sara. Håll mig hårt.
Paus.
- Det har gått hårdknut, viskar Simson.
- Vänta ska jag hjälpa dig, viskar Sara. Nej titta inte.
- Ska den knappen knäppas upp också. Det var ju fasligt besvärligt!
Det rasslar av tyg och knakar i korgen. Blänk av leenden och häftiga andetag. Två ömma suckar.
- Du verkar inte så van, lilla Simson.
- Jag har mest varit utomlands, förstår du.
Den stora korgen knakar vänligt av förvåning och brist på vana.

Sanna har en egen liten skrubb under stora trappan. Ett trekantigt fönster vetter ut mot trädgården. Flickan har krupit ner i sin smala säng. Mormor letar i sin svarta påse. Slutligen får hon upp något som glimmar svagt i nattljuset. Hon trippar fram till Sanna och lägger föremålet i hennes öppna hand. Det är ett smycke, format som ett öra, i örat är en ring och en gnistrande sten, i ringen är en tunn guldkedja fästad.

- Tyst, tyst, viskar Mormor. Du ska inte vara ledsen, lilla myra. Snart får du vara med i leken. Mormor ger dig en gåva först så att du tröstar dig. Tyst.

- Är det ett öra? säger Sanna.
- Det är ett öra. Och i det örat ska du viska alla dina önskningar, så får du det du ber om. Fast på ett villkor.
- Vad för villkor?
- Du måste önska sånt som lever, är levande eller blir.
- Jag förstår inte vad du menar.
- Nej, inte nu. Men det gör ingenting. Tyst, tyst lilla nos så ska jag sjunga för dig.
Mormor sjunger lågt.

Soldaten stod med sitt gevär,
det var krig och fienden var när,
Solen lyste och vinden ven.
Soldaten tågade på trötta ben,
fienden röt ur skogen fram,
det blev hett om örat på vår man.
Knivarna blänkte och bloden spröt,
många krigare döden ljöt.

Soldaten bar seger i hatten,
det regnade väldigt den natten.
Soldaten satt för sig själv och skrev,
han skrev till kärestan långt ett brev.

Kärlek ger vila, kärlek ger tröst,
kärlek ger styrka i klenaste bröst,
Kärlek är ett, kan aldrig bli två,
kärlek är lätt och svårt att förstå.

- Hörde du lilla myra? viskar Mormor.
- Nu sover jag nästan, säger Sanna.
- Jo, jo, mumlar gumman.

Plötsligt fylls rummet av ett vitt åsksken som försvinner lika fort. Sanna vaknar en smula.

- Nu blir det åskväder, säger hon.
- Långt, långt borta, säger Mormor.
- Jag är inte rädd för åskan, sä ger Sanna och somnar.

Mormor lyssnar spänt på något annat, något som låter skrämmande i tystnaden.

Hon tassar ljudlöst ut i den stora stenlagda förstugan. Dörren mot gården står på glänt, men lampan över porten har slocknat. Hon står liten och grå i det grå nattljuset, spänt lyssnande. Nu kommer nästa blixt lika ljudlös i den skarpa tystnaden. Mormor står orörlig, avvaktande. Hör ett stönande alldeles intill, några hasande fotsteg och så återigen tystnad.
Hon fuktar fingret och ritar ett tecken på väggen.

- Jag kallar dig ner, jag kallar dig ut, bortom de döda, bortom de levande, de levande döda, bortom de höjda händerna.

Så gömmer hon sig intill trappan, en väsenslös skugga i det orörligt grå ljuset.

Lampan i köket flämtar, Skuggorna blir oroliga och studsar mot väggar och husgeråd. Rustan lutar sig mot vattentunnan under den dubbla bördan av magknip och melankoli. Antonsson, kusken, häller upp brännvin.

- Den där Vogler, säger han.
- Man skulle låta såna där slita spö, säger Rustan. Det är en särskild sak med taskspelare. Man retar sig på deras ansikten.
- Ansikten?
- Just det. Man blir som rasande när man ser ansiktet på en sån där som Vogler. Man vill bara slå.
- Voglers ansikte.
- Det är en särskild sak med såna där ansikten. Förstår du vad jag menar, Antonsson? Man skulle trampa på dom. Såna där ansikten, Voglers och gummans och Amans...

Rustan utstöter ett fasans skri och tumlar bakåt samtidigt som han reser sig. Vattentunnan välter och en störtsjö väller ut över golvet. Antonsson sträcker armarna framför sig i en häftig rörelse men hinner inte resa sig. Dörren har kastats upp, lampan blåses ut i det plötsliga vinddraget, en väldig, fladdrande och övermäktig gestalt med omänskliga anletsdrag uppfyller ett ögonblick hela rummet. En yxa fastnar i bordet med en dov duns strax bredvid Antonssons axel. Rustan tjuter som en galning och kastar sig på golvet.

Gestalten försvinner lika fort som den uppenbarat sig. Efter några ögonblick av stum fasa lyckas Antonsson rycka till sig en eldbrand ur spisen och lyser sig omkring.

Rustan sitter i en stor sjö, hans blick är glasartad av skräck. Antonsson tar fatt i yxan och rusar ut i förstugan, men där är tomt.

- En gast, hickar Rustan.
- Eller fan själv, säger Antonsson.
- Var är brännvinet?
- Var är brännvinet?
- Kruset är borta, säger Rustan.
- På golvet?
- Nä.
- Var?
- Gasten tog brännvinet!

Festsalen är ett avlångt rum i övre våningen, ganska lågt i tak med paneler i mörk sockerkist och målade dörröverstycken. Fönstren vetter mot gatan. På motsatta långväggen hänger släktporträtten, en hel rad av krigare, biskopar, ämbetsmän, matronor och köpmän. Golvet är belagt med dyrbar parkett och i taket hänger en tung, ålderdomlig ljuskrona. Där brinner några ljus som endast delvis lyser upp det stora rummet.

Vogler och Aman är sysselsatta med förberedelser inför nästa dags föreställning. Mormor tassar in och slår sig ner på en lång svart kista.

- Vad har ni för er? säger hon.
- Vi gör i ordning till förevisningen i morgon bitti, säger Aman.
- Man ser vad man ser och vet vad man vet, och här luktar inte gott, säger Mormor. Skyll er själva.

Gumman avlägsnar sig, uppslukas av mörkret. Aman tittar efter henne, men återgår sedan till arbetet. De har packat upp en del av sina apparater, ställt fram några enkla kulisser eller skärmar. På kortväggen hänger ett mörkt draperi, bemålat med astrologiska tecken. Det hela ger intryck av sjaskighet, trots den sparsamma belysningen. Då och då slår ett bländande ljus in i rummet. Det är sommarnattens åskväder som närmar sig.

Dörren öppnas från lilla matsalen och fru Ottilia Egerman kommer in, bärande en lampa. Genom dörren syns konsul Egerman, medicinalrådet Vergérus och polismästare Starbeck vid supébordet. Fru Egerman stänger dörren och stannar lite villrådig, ställer ifrån sig lampan på ett bord.

- Jag hoppas ni fick mat ordentligt i köket, säger hon.

Aman upphör med sitt arbete och vänder sig mot Vogler.

- Jag går till gästrummet och packar upp.

Aman tar sin rock under armen och avlägsnar sig. Vogler är just sysselsatt med en liten fyrkantig plåt låda, i vilken en ljuskälla är monterad. Plötsligt flammar ett ansikte fram på draperiet.

- Ni kanske undrar varför jag är svartklädd, herr Vogler, säger Ottilia. Min dotter dog i våras.

Vogler lutar sig över laterna magican. Det stiger en tunn rökslinga ur plåtlådans skorsten.

- Herr Vogler!

Vogler reser sig och står vördnadsfullt lyssnande. Fru Egerman tar ett steg.

- Ni måste förlåta de där människorna. Jag menar att de förödmjukade er. De kan inte förstå er och därför hatar de er.
Vogler tiger.

- Jag förstår er! säger Ottilia och tar ännu ett steg mot honom.
- Vem är ni egentligen? säger hon.

Varken Vogler eller fru Egerman ser att en dörr har öppnats bakom draperiet. På det tunna tyget avtecknar sig några ögonblick en ljus rek tangel och en skugga. Så flyttar sig ljuset, skuggan dansar bort, det blir åter mörkt, men en hand lyfter för siktigt upp en flik av tyget och ett ansikte blir synligt. Det är herr Egerman som lyssnar på sin hustru.

- Jag kände igen er genast jag såg er, säger Ottilia. Jag blev så fruktansvärt upprörd. Förlåt att jag är så här uppriktig. Men jag talar ju aldrig.

Hon sätter sig i en länstol. Hon trycker handen mot munnen och tårar tränger upp i ögonen. Vänder sig bort ett ögonblick, men fortsätter att tala.

- Nej, jag ska inte gråta. Vi har inte tid till tårar nu. Jag har längtat efter er, mina tankar har ständigt varit hos er, jag har levat ert liv! Ändå såg jag er för första gången i dag, säger hon leende.

Vogler sätter sig tyst på den svarta kistan, han sänker huvudet och ser på sina händer, så knyter han ena handen så att naglarna tränger in genom huden och bloddroppar sipprar fram.

- Ni kanske skrattar åt mig i tysthet, säger Ottilia. Det gör ingenting. Min käflek är stark för oss båda.

Fru Egerman suckar häftigt.

- Nu förstår jag varför ni har kommit! Känn så mitt hjärta slår.

Vogler ser på henne. Någonstans slår en klocka.

- Ni ska förklara varför mitt barn dog, säger Ottilia häftigt. Vad Gud menade. Därför har ni kommit. För att lindra min sorg och lyfta bördan från mina skuldror.

Hon döljer ansiktet i händerna.

- Min stackars man vet ju ingenting. Hur skulle han kunna förstå!

Hennes ångest stiger medan hon njuter förräderiets sötma.

- Är det inte fruktansvärt varmt i kväll, Jag har känt en sådan ångest!

Hon lutar sig fram mot Voglers axel och viskar nästan andfådd men utan att se på honom.

- Min man går till sängs om någon timme. Han sover mycket tungt och jag har givit honom ett sömn medel i hans nattdryck. Ni kommer till mig klockan två. Jag bor på an drasidan gången mitt emot gästrummen.

Hon reser sig och ska just gå, men hejdar sig. Faller på knä och trycker sin mun mot Voglers hand.

- Låt mig få kyssa era händer. Nej, jag vill. Var stilla bara. åh! Ni har gjort er illa!

Så reser hon sig, vacklande.

- Min man och jag har skilda sov rum alltsedan vår dotter dog.

Det böljar svagt i draperiet då fru Egerman försvinner genom dörren. Vogler sitter kvar och stirrar på sina uppåtvända händer, så slår han dem upprepade gånger mot kistlocket. Han andas tungt. Laterna magican flämtar och ryker, men ansiktet darrar fortfarande på draperiet.

Plötsligt lösgör sig en skugga ur rummets skog av skuggor. Det är skådespelaren Johan Spegel som står där vajande och flytande med Antonssons brännvinskrus under armen.

- Jag dog inte, säger han. Men jag har redan börjat gå igen. Egentligen gör jag mig bättre som gast än som människa. Jag har blivit övertygande. Det var jag aldrig som skå despelare.

Han sträcker ut handen och håller fram den mot laterna magicans ljusstråle, det blir en skugga på tyget.

- En skugga av en skugga, säger Spegel. Hys ingen oro för min skull, herre. Jag befinner mig redan i upplösning.

På draperiet syns en dödskalle.

Spegel försvinner bland skuggorna lika ljudlöst som han kommit. Vogler tar några snabba steg efter honom. De möts där skuggorna är som djupast vid draperiets stjärnbilder och hemliga tecken. Spegels ansikte är vänt mot mörkret.

- Jag har bett en bön i mitt liv:
Använd mig. Hantera mig. Men Gud fattade aldrig vilken stark och hängiven slav jag hade blivit. Så jag fick gå obrukad.

Han lutar sig mot Voglers axel.

- Det är för resten lögn det också.

Tystnad.

- Man går steg för steg för steg för steg in i mörkret. Själva rörelsen är den enda sanningen.

Han svajar till och kommer på andra sidan draperiet. Ett ögonblick är hans skugga jättelikt förstorad. Så faller han baklänges ner i den svarta lådan. Det är ett hårt stumt fall.

Han dricker ur brännvinspluntan, hostar.

- När jag trodde att jag var död plågades jag av fasansfulla drömmar...

Vogler håller hans huvud intill sig och låter den livlösa kroppen glida ner i lådan. Han sluter skådespelarens ögon. Lådans dubbla bottnar öppnar sig likt ett mörkt vatten och slukar den döde.

Han är plötsligt försvunnen.

Vogler börjar därefter släcka ljusen i takkronan och laterna magican.

Konsul Egerman återvänder till supébordet i rummet intill. Vergérus och Starbeck har dröjt sig kvar vid det Egermanska husets ojämförliga konjak.

- Bror är blek om nosen, tror jag! ropar Starbeck, Har han sett spöken?
- Bara lite trött.
- Naturligtvis, säger Vergérus. Jag önskar en god natt. Min vördnad till fru Egerman.
- Bror hittar själv till sitt rum?
- Det är inte första gången jag har glädjen och äran att gästa det Egermanska huset.

Starbeck sitter kvar vid bordet, mycket berusad och med vattnig blick, det ironiskt spända draget i

hans ansikte har försvunnit och efterträtts av en slags ansvälld enfald.

- Vi tar ett glas till, skriker han. Sätt dig!

Han ringer vilt i den lilla bordsklockan.

- Det är bara att lyda när polismästaren ger order!

Tre gästrum ligger i rad utefter en smal korridor som i sin tur leder till stora trappan. Just då Vergérus ämnar gå in till sitt upptäcker han att en av dörrarna står på glänt. Han smyger på tå fram mot ljusspringan och stannar osedd i korridorens mörker. Aman, Voglers medhjälpare, befinner sig därinne, men högst förvandlad, iklädd livstycke och lång underkjol. Hon går omkring, liksom väntande, då och då stannar hon och lyssnar. Vergérus sätter käppen mot dörren och låter den glida upp. Kvinnan vänder sig mot honom.

- Vilket sällsamt magnetiskt underverk! utropar Vergérus. Min stora respekt för doktor Voglers talanger!
- Jag är hans hustru.
Vergérus rör vid hennes axel med kappkryckan.
- Varför denna maskerad?
- Vi är efterlysta och måste klä ut oss för att inte bli igenkända.
- Varför lämnar ni inte alltsammans?
- Vart skulle jag ta vägen?
- Jag kan anförtro er en hemlighet, säger Vergérus. Hela denna afton har jag utkämpat en svår strid med en oförklarlig sympati för er och er make.
- Det låter inte troligt.
- Genast ni kom in i rummet fattade jag tycke för er: Era ansikten, er tystnad, er naturliga värdighet. Det är beklagligt, och jag skulle inte berätta det om jag inte vore en smula berusad.
- Om ni känner på det sättet, skulle ni lämna oss i fred.
- Det kan jag inte.
- Varför?
- Därför att ni representerar det jag avskyr mest av allt.

Manda ser frågande på honom.

- Det oförklarliga.
- Då kan ni genast sluta er förföljelse, herr Vergérus, eftersom vår verksamhet är bedrägeri från början till slut.
- Bedrägeri?
- Förställning, falska löften, dubbla bottnar. Eländig, rutten lögn alltigenom. Vi är det löjligaste patrask ni kan leta upp.
- Är er man av samma uppfatt ning?
- Han talar ju inte.
- Är det sant?
- Ingenting är sant!

Det kommer som ett plötsligt kvävt utbrott, hon behärskar sig snabbt och stryker handen över ansiktet. Vergérus iakttar henne, han är upphetsad, men fullkomligt lugn.

- Er man har ingen hemlig kraft? Nej, kanske inte, jag förblev så opåverkad vid vårt försök. Kände bara en viss kall upphetsning. Han misslyckades.
- Det är meningslöst.
- Då borde jag känna mig lugn?
- Ja visst. känn er lugn, herr Vergérus. Vi kan bevisa vår oförmåga hur många gånger som helst.
- Det förefaller mig som om ni beklagade faktum?

Manda tiger.

- Som om ni önskade något annat?
- Men det sker inga underverk, skrattar Vergérus. Det är alltid apparaterna och käften som får utföra arbetet. Prästerskapet gör samma sorgliga erfarenhet: Guden tiger och mänskorna pratar.
- En enda gång...
- Så ropar alla. En enda gäng. För de otroende. Men framför allt för de troende. En enda gång.
- En enda gång... det är sant, säger Manda.
- Ni säger att ni är rädd?
- Ja.
- För mig också?
- Mest för er.
- Det var smickrande.
- Era tonfall och ert klara förstånd kan man kanske fördra.
- Vad är det då som skrämmer er?
- Ert leende, er välvilja.

Vergérus skrattar, det låter nästan som en hostattack, han rycker av sig glasögonen och betraktar dem närsynt.
- Ni är troligen den enda kloka hela sällskapet. Varför fortsätta på en väg som leder till vanheder och fängelse?
Manda svarar inte.
- Det har inte alltid varit så här? säger Vergérus.
- Nej.
- En gång trodde ni kanske?
Manda nickar tyst.
- På en mening eller en nytta med er hantering, säger Vergérus.
- Det är längesen.
Han rör henne åter lätt med käppkryckan.
- Varför inte sluta i tid, fru Vogler?
- Det är meningslöst.
- Ni menar att er man...
- Jag menar att det är meningslöst. Det finns inga vägar tillbaka eller åt sidorna, inte för oss.
- Jag har trots detta ett förslag:
När ni tröttnat på era magneter, kan ni söka upp mig. Jag lovar att hjälpa er, på ett eller annat sätt.
Han viftar med käppkryckan.
- Och min man?
Vergérus rycker på axlarna.
- Jag är mycket tacksam, säger Manda.
De vänder sig om. Vogler står i dörren.
- Jag ska genast gå, säger Vergérus.

Han hejdar sig leende.

- En sista fråga bara. Väntar oss ytterligare demaskeringar. Eller har doktor Voglers magiska teater uttömt sina resurser?

Vogler sätter plötsligt handflatorna mot Vergérus' bröst och vänder honom in mot rummet, ger honom en häftig törn så att han tumlar baklänges och hamnar på sängen. Så stänger han dörren och tar ett steg framåt. Vergérus sträcker sig efter sin käpp, men Vogler är snabbare, tar den i händerna och bryter sönder den över knäet och kastar bitarna på Vergérus.

- Ni gör mig en alltför stor ära, herr Vogler. Er hustru förefaller trofast ända till galenskap.

Vogler stirtar ursinnig och andfådd på Vergérus som reser sig från sängen.

- Gå nu för Guds skull! säger Manda.
- Tror ni att er man vill döda mig. Vill ni slå ihjäl mig, herr Vogler.

Tystnad.

- Ni hatar mig? säger Vergérus. Och jag tycker om er. Det är verkligen stimulerande.
- Kan ni inte vara snäll att gå, säger Manda.
- Jag ska gå.

Han bugar.

- God natt madame. God natt, herr... doktor!

Han avlägsnar sig.

Vogler smäller igen dörren efter honom, går runt i rummet som ett djur, stannar, stöder sig mot väggen, slår huvudet upprepade gånger mot dörrposten. Manda låter honom hållas, sitter overksam med ansiktet bortvänt. Så småningom går anfallet över, spänningen slappnar, det blir lugnare.

Manda börjar klä av sig. Vogler lossar försiktigt sitt skägg, sina ögonbryn, peruken. Hans ansikte är naket, blankt. Manda går bort till sängen. Vogler lägger sig vid hennes sida. Lång tystnad.

Så trycker hon sina läppar mot hans öra.

- Kommer du ihåg den där sommaren i Lyon när vi tjänade grova pengar och köpte oss ett lanthus och tänkte sluta med våra resor?

Vogler rör på huvudet.

- Sedan sålde vi gården och köpte rustvagnen och hästarna. Du började spela stum också.

Manda ler.

- Minns du storfursten vid hovet Köten som blev så betagen i mig att han lovade rekommendera oss till hans majestät konungen i Sverige. Du trodde att jag bedrog dig och gav fursten ett kok stryk.

Hon stryker hans hår mycket lätt.
- Sedan fick vi sitta i fängelse i två månader innan fursten förlät oss. Han var mycket ädelmodig och lovade att likafullt rekommendera oss till svenska hovet. Tror du han har gjort det?

Vogler skakar på huvudet.

- Det tror inte jag heller.
- Jag hatar dem, säger Vogler. Jag hatar deras ansikten, deras kroppar, deras rörelser, deras röster. Men jag är rädd också. Då blir jag maktlös.
- Och om jag går ifrån dig? säger Manda.
- Gå din väg om du vill.
Manda säger lugnt:
- Albert Emanuel Vogler!
Han drar henne intill sig.

Fru Egerman har lagt sig ovanpå sängen. Gardinen vajar lätt för nattvinden. I någon kyrka slår klockan två, pendylen på sekretären svarar med lätta slag. En nattlampa brinner svagt. Dörren öppnas långsamt och lampan flämtar. Någon kommer ljudlöst in i rummet.
- Ni kom i alla fall, viskar Ottilia.

Hon reser sig på armbågen och sträcker ut handen. Mannen närmar sig. Då skuggan faller över hennes ansikte ser hon upp. Man och hustru betraktar var andra under tystnad.

- Vad tänker du göra? flämtar Ottilia. Jag har ingen skuld. Det var han som förförde mig.
Egermans vänliga ansikte förvrids plötsligt av ursinne.
- Du tänker slå mig, säger Ottilia.

Han höjer handen för att slå, men hejdar sig. Hon betraktar honom med plötsligt förakt.
- Nej, du vågar inte slå för du är ett kräk.

Då slår han, hon vacklar och för handen mot munnen, tårarna dallrar i ögonfransarna, och ett fuktigt leende tänds i hennes ansikte. Egerman sätter sig tungt på sängen.
- Det blöder bestämt, säger Ottilia.
- Förlåt mig! Förlåt!
Han reser sig för att gå.
- Nej, gå inte, säger hans hustru. Var hos mig...

Klockan tio söndag förmiddag förevisar Albert Emanuel Vogler sin magnetiska hälsoteater i det Egermanska husets stora sal. Representationen försiggår i bländande solsken och inför en mycket utvald publik.
Där sitter således fru Egerman i en bekväm länstol, konsul Egerman står lutad mot stolens ryggstöd.
Närvarande är vidare medicinalrådet Vergérus, som slagit sig ner mitt i solljuset med korsade armar och solkatter i de starka ögonglasen. På andra sidan om fru Egerman sitter polismästarens hustru, en rosig matrona med pussiga, slappa drag. Polismästaren själv står staty bakom stolen, fet men rak och med tydliga spår av nattens dryckeslag. I dörren till trappan flockas tjänstefolket. Det är Sanna och Sara samt Rustan och kusken Antonsson. Sofia Garp vilar sig och är inte där.

Framför draperiet med de astrologiska tecknen (som i solskenet ser åtskilligt lappat och slitet ut) figurerar magnetisören Vogler och hans hustru, båda utklädda i fantastiska kostymer. Tubal talar oavbrutet liksom en marknadsutropare. Simson dyker då och då fram bakom någon av de målade skärmarna.

Manda lägger sig på en ställning, stödd av fyra vacklande ben. Vogler brer ett skynke över hennes kropp. Han intar en pose av koncentration, rynkar pannan, för handen över ansiktet, sträcker ut armarna liksom välsignande, sänker huvudet.

Tubal tystnar och andas djupt, ser sig omkring. Herr Vogler förefaller att vara på höjden av sin koncentration. Tubal böjer sig fram och lossar försiktigt ställningen under Mandas kropp. Med ett taskspelaraktigt ryck drar Vogler undan täckelset och ett ögonblick förefaller det de närvarande som svävade Manda i luften. Då lutar sig Starbeck framåt och med sin käpp petar han undan den skärm som står närmast. Den glider åt sidan på sitt gångjärn och blottar Simson, svettig och högröd i ansiktet. Han balanserar av alla krafter fyra svartmålade linor som i sin tur är fästade vid en smal. svart bräda, på vilken Manda vilar. Då Simson ser sig avslöjad grips han av sådan förvirring att han släpper linorna.

Manda faller i golvet och åskådarna brister i skallande skratt. Tubal bugar djupt och håller upp handen, bjudande tystnad.

- Mitt herrskap, vi tackar för ert bifall, och vi hoppas att våra små konststycken verkligen behagar er. Vi ska nu förevisa något ännu mer oerhört. Ett nummer som vunnit världsrykte, och där herr Voglers och hans medhjäipares sällsporda krafter ger ännu mer påtagliga bevis för världsordningens särskilda demoni.

Han sträcker ut ett pekfinger mot åskådarna.

- Vill någon av de närvarande damerna träda fram. En kvinna med rent hjärta och vackra tankar! Fru polismästarinnan!

Fru Starbeck rusar storskrattande upp från sin stol. Hon niger djupt för Tubal och för Vogler. Polismästaren sträcker handen efter henne, men det är redan för sent.

Tubal bär fram en egendomligt utstyrd och snidad karmstol och bjuder fru Starbeck att slå sig ned. Aman håller upp ett par magneter framför henne. Fru Starbeck finner leken mycket komisk och fnissar oavbrutet. Hennes man är dock mindre road. De övriga åskådarna uppmuntrar henne med sina rop.

- Detta är den absoluta, oerhörda sanningens ögonblick, mässar Tubal.

Genom magneternas kraft befrias fru Starbeck från all förställning och varje ord hon säger blir till renaste sanning.

Vogler har satt sig till höger om fru Starbeck, Manda står till vänster om henne. Magnetisören vidrör henne helt lätt med fingertopparna. Fru Starbeck fnissar fortfarande.

- Fru Starbeck? säger Manda. Hur mycket får ni i nålpengar av er man?
- Jag protesterar mot det här upptåget! skriker polismästaren ursinnig.
- Ett ögonblick, herr polismästare, glöm inte att ni offrar er för vetenskapen. skrattar Vergérus.
- Vilket år gifte ni er, fru Starbeck? säger Manda.
- Jag är inte gift, fnissar fru Starbeck. O nej, så förfärligt, jag är alldeles för ung!
- Är ni inte gift med polismästare Starbeck?
- Herr Starbeck är en morot, skrattar fru Starbeck.
- Avbryt detta förnedrande skådespel! skriker polismästaren.
- Varje lördag går herr Starbeck på horhus, fortsätter fru Starbeck. Han äter som en gris och fiser vid bordet.
- Hör ni inte vad jag säger! skriker polismästaren. Stoppa henne! Stoppa henne!

Både Vogler och Manda gör hjälp- lösa ansikten. En viss uppsluppen rördse förmärks bland åskådarna.

- Herr Starbeck har peruk, säger fru Starbeck. Herr Starbeck luktar illa. Herr Starbeck är osmaklig.
- Kan du inte tänka på våra stackars barn. åtminstone! bönfaller pol ismästaren.
- Jag har ofta undrat hur många som egentligen är Starbecks, fnissar fru Starbeck. Fast ett par av dem är ju både fula och dumma. Herr Starbeck är en gris!

Plötsligt slutar fru Starbeck att skratta och ser sig omkring med runda ögon, rodnaden stiger i hennes feta ansikte, och munnen börjar skälva.

- Jag måste gå hem genast, säger hon allvarligt. Jag har en stek i ugnen. Ja, stanna du, kära Starbeck. Du kan så väl behöva lite förströelse så.

Hon skakar lätt på de feta axlarna som om hon frös och går värdigt fram till stolen och tar sin schal. Erinrar sig något.

- Men jag har väl inte sagt några dumheter. Tänk ändå vad dessa trollerikonstnärer är märkvärdiga, skrattar hon. Adjö Starbeck, du kommer väl hem till middag? Nej, nej min vän. Jag är inte hämndlysten. Det får du aldrig tro!

Hon fnissar och niger lätt för de närvarande. Vergérus bugar mycket djupt och Egerman följer henne till dörren. Starbeck stirrar stelt och ursinnigt framför sig, liksom oförmögen att röra sig.

Tubal träder åter fram.

- Vårt sista nummer kallas "Den osynliga kedjan". Vill någon av herrarna ställa sig till förfogande? Ju starkare desto bättre.
- Antonsson! kommenderar konsul Egerman.
- Jag vill inte, herr konsul.
- Det är order.

Antonsson stirrar tjurigt framför sig, men går fram till Vogler. Tubal klappar honom på axeln, bullrar glatt och lugnande.

- Bravo, min gode man. Bravo, min gode man. Ingenting farligt, ingenting som gör ont. Andas bara lugnt. Mitt herrskap, Antonsson är en bjässe! Ändå är hans kroppsliga krafter ringa i jämförelse med herr Voglers andliga styrka! Medhjälpare, bind denne man med "De osynliga kedjorna"!

Manda låtsas lyfta tunga kedjor från ett bord och fjättrar Antonsson, så att händer och fötter förefaller sammanlänkade. Vogler har satt sig ned, ser inte ens på Antonsson, som först står stilla och oförstående med huvudet böjt.

- Dina händer är hoplänkade, säger Manda, men du är också bunden vid fötterna och kedjan är fäst i väggen.

Antonsson böjer huvudet och ser på Manda, vänder sedan blicken mot Vogler. Det uppstår en spänd, nästan skrämd tystnad i salen. Han lyfter händerna och försöker rycka dem isär, men misslyckas och försöker ännu en gång. Ansiktet bleknar och munnen blir ett flämtande hål, han tar några steg, men de osynliga kedjorna hejdar honom och han är nära att falla på golvet: Nu börjar den fjättrade en tung strid med sitt fängsel. Han kastar, han slår, han vräker sig på golvet, han spänner sig som en båge. Han höjer armarna som klubbor och rusar fram mot Vogler för att krossa honom, men dras omkull av kedjan som fängslar honom vid väggen. Han flämtar, fradgan står kring hans mun, ögonen blir blodsprängda.

Efter några minuter av fruktlös kamp sjunker han samman på golvet likt ett slaktat djur, sträcker halsen och böjer huvudet bakåt, orörlig och flåsande med ögonen vitt uppspärrade. Vogler sitter hela tiden orörlig, förefaller nästan frånvarande. Åskådarna stirrar tysta och förhäxade på detta ohyggliga skådespel. Vogler lyfter huvudet och ser mot vägguret. Minutvisaren pekar på sex, timvisaren står mellan tio och halv elva. Solen bländar mot gardinens vithet.

Slutligen slår klockan ett lätt klingande slag. Antonsson lossnar ur sina fjättrar och ligger orörlig. Vogler lutar sig över hans ansikte. Då höjer han händerna liksom vädjande men Vogler drar sig inte undan utan böjer sig längre fram. Plötsligt sluter sig Antonssons händer kring Voglers hals och blixtsnabbt har han dragit ner honom över sig. Vogler försöker komma loss, men miss lyckas. Innan någon hunnit ta ett steg eller göra en rörelse ligger Vogler orörlig. Med en oerhörd tyngd och snabbhet rusar Antonsson upp och ut genom dörren.

Då skriker fru Egerman och faller avsvimmad ner.

Det blir som en signal till allanän uppståndelse. Vergérus och Egerman bär fru Egerman ur rummet. Sara tar ett fast grepp iSanna och skjuter henne ut i trappan, Starbeck skriker åt Rustan att han måste förfölja mördaren. På några ögonblick har åskådarna lämnat rummet. Simson låser hastigt dörren.

Efter vid pass fem minuter knackar det hårt. Simson öppnar och in träder Egerman, Vergérus och Starbeck. Polismästaren slår sig ned vid bor det. Medicinalrådet gör en hastig undersökning av den döde som ligger med en vit duk över sig på golvet där han fallit. Tubal pustar på den långa svarta kistan som står vid väggen. Simson snorar sorgset i ett hörn och Manda sitter på golvet vid Voglers sida med knäppta händer.

Vergérus reser sig.

- Det är ingen tvekan om att karlen är död.

Han vänder sig mot Starbeck sona med viktig min antecknar något på ett papper.

- I min rapport kommer jag att framhålla Antonssons skuld till det inträffade såsom ingen eller ringa. säger polismästaren från sitt protokoll, Någon bot kan ej heller påräknas då ingen herr Vogler närstående person äskar utredning i målet. Skulle mot förmodan så bli fallet, kommer saken att granskas i dess helhet och särskilda anstalter vidtagas för att utreda de fordringar Vogler kan ha ådragit sig under sin verksamhet, anspråk som torde upp gå till avsevärda belopp. Är det någon som har något att invända?

Alla tiger. Manda reser sig upp.

- Jag vill förutskicka att därest ingen finner skäl resa jäv mot ovan förmälda skrivelse kommer fallet att avskrivas.
- Vad menas om man törs fråga? säger Tubal.
- Därmed menas att ni kan fara åt helvete om det roar er, herr Tubal.
- Jag tackar för rådet herr polismästare. Vad sker med Vogler?
- Jämlikt förordningen om obduktioner vid enskilda och offentliga inrättningar kommer bemälde Albert Emanuel Vogler att vederbörligen obduceras enligt beslut av medicinalrådet Anders Vergérus och polismästaren Frans Starbeck. Obduktionen utföres omedelbart, sker på stadens bekostnad och i vetenskapligt syfte.

Tubal bugar.

- Vi är mycket tacksamma.
- Jag tänkte det säger polismästaren.

Tubal bugar igen.

- Ja, då är det dags att bära upp herr Vogler på vinden, där obduktionen kommer att äga rum. Av vetenskapliga skäl önskar medicinalrådet få hand om kroppen så fort som möjligt.
- Som vid avrättningar då? säger Tubal.
- Kanske det, ler polismästaren. Vi kan ju ta honom i den där svarta lådan ni sitter på, herr Tubal.

Starbeck reser sig och samlar ihop sina papper. Så går han fram till Manda.

- Om fru Vogler skulle få svårt med utkomsten kan jag rekommendera ett utomordentligt hus vid Luntmakaregatan, där jag har en del inflytande.
- Jag är tacksam för er omtanke, säger Manda.
- Min hustru hade ganska lustiga infall, tycker ni inte det?

Han vänder henne ryggen. Under tiden har Tubal och Simson lagt Voglers kropp i den svarta lådan. De får hjälp av betjänten Rustan att bära, Simson vacklar ett ögonblick under den tunga bördan men tar nytt tag.

Det är något skrämmande i eftermiddagens tystnad, i solljuset och i klockornas tickande. Därför känns det tryggt att vara i köket hos Sofia. Hon sitter vid bordet och har gitarren i famnen. Vid hennes sida har Tubal slagit sig ner. Litet avsides men ändå på betryggande närhåll kurar Sara Lindkvist med Simson. Vid andra bordshörnet sitter Rustan och Sanna.

- ... och så fick vi bära opp kistan på vinden, viskar Rustan. Och så kom medicinalrådet med polismästaren och lyfte upp Voglers kropp på ett stort bord och började klä av honom kläderna.
- Vad gör de egentligen, viskar Sara.
- Skär upp kroppen och plockar ut allt innanmätet, säger Simson, sågar av huvudet och kikar på hjärnan ..... Och blodet det bara skvalar och skvalar.
- Tänk om han vaknar och reser sig under kniven och stiger ner från bordet och kommer ner för trapporna, säger Sara. Tänk om han kommer in här och tittar på oss med blodiga ögonhål! Där i dörren!
- Du får inte säga så där! lipar Sanna.
- Var inte rädd Sanna, säger Rustan skakad. Jag ska beskydda dig!
- Det bästa vi kan göra det är att sjunga en sång om förtröstan på Herren, säger Sofia.
- Hon har så rätt Sofia, säger Tubal. Vad ska vi sjunga?

Tubals ton är alltför inställsam. Sofia ger honom en tankfull blick och stämmer sitt instrument. Så börjar hon sjunga med klar och fast röst. Simson söker Saras hand, men hon drar sig undan.

- Va, ångrar hon sig? säger Simson.
- Va, ångrar? Jag har väl inte lovat vare sig det ena eller det andra, säger Sara.
- I går kväll minsann. Då var hon het på gröten.
- Tyst, vill han genera mig? I går var i går, och i dag är det söndag.

Sara tittar på Rustan som lägger sin arm kring Sannas skuldror. San na lutar sig förtroendefullt mot Rustans smala bröst. Sara suckar melankoliskt. Simson är moloken. Tubal knäpper händerna på magen och betraktar taket i begrundan. Kyrkklockorna ringer söndag.

Vinden är mycket stor och sträcker sig genom hela huset. Mansard-takets bjälkar skymtar i halvljuset och golvet består av grova plankor. Största utrymmet upptas av möbler och husgeråd, staplade och ställda mot väggarna: kistor, lampkronor, gamla statyer, tavlor, böcker, leksaker. Lutad mot en hög golvklocka står en mäktigt buktande barockspegel som i sitt dunkelt skimrande glas speglar och förstorar rummets dimensioner. Mitt på golvet står ett enkelt träbord. På bordet ligger en kropp, övertäckt av ett lakan. Nedanför står den svarta kistan i vilken den döde blivit transporterad.

Vergérus och Starbeck står lutade över en liten sekretär, belamrad med papper och skrivdon. Solljuset genom takfönstret sluter en brännande vit rektangel kring de två männen och obduktionsbordet. Starbeck ställer sig mitt under fönstret, läser halvhögt och snabbt ur protokollet. Han svettas i värmen och torkar sig i pannan med en stor näsduk. Vergérus lyssnar eftertänksamt.

- .. och har undertecknad efter obduktion av bemälda Vogler icke funnit några fysiologiska egendomligheter eller abnormiteter och måste därför karaktärisera de fenomen som uppträtt i samband med merbemälde Vogler såsom tillfälliga och därför meningslösa, i varje fall av så liten betydelse att de knappast påfordrar vetenskapens vidare uppmärksamhet.
- Det var allt, säger Vergérus.
- Det var allt.
- Jag tackar för hjälpen. Sänder er en kopia av protokollet så fort jag fått det här renskrivet.
- Kommer ni med? Jag vill gärna ha er underskrift på min rapport.
- Jag tittar upp i morgon bitti.
- God middag, god middag, säger Starbeck.
- God middag.

Under samtalet har de följts åt utför vindstrappan och står nu i förstugans översta etage. De ser inte att locket på den stora svarta kistan sakta lyftes av.

Dörrarna till stora salen står fortfarande öppna. Där inne syns Manda, hon packar samman den Voglerska truppens apparater och rekvisita. Då hon hör samtalet lystrar hon ett ögonblick men fortsätter genast sitt arbete. Herrarna skiljs under vederbörliga artighetsbetygelser. Vergérus återvänder till vinden och Starbeck fortsätter nerför trappan.

Där sitter Mormor hopkurad.

- Nå, hur blir det för gamla mormor då, säger polismästaren gemytligt.
- Små feta grisar ska inte grymta för högt, säger Mormor. Då får de sätta skinkan till.
- Jag är inte långsint, men jag har gott minne, säger polismästaren långsamt. Särskilt för ansikten.
- Det var första gången flugan fes och inte blev rumpalös, som mor min brukade säga.
- Hon ska passa sig! Det finns inrättningar och anstalter för såna som hon och hennes patrask. Förstår hon vad jag menar?
- Jo då, säger Mormor. Hälsa frun för resten!
Starbeck ämnar svara men finner det rådligast att svälja. Mormor reser sig skrattande och tassar snabbt ut på gården. Sin stora påse trycker hon intill sig. Så går hon in i tvättstugan. Plötsligt får hon syn på något Det är Antonsson som har hängt sig i ett mörkt hörn.

Efter alla upprörande händelser har fru Egerman gått till sängs. Hennes ansikte är liksom uppsvällt av sinnesrörelse och alldeles naket. Hon halvsitter i bädden och har lagt ena handen över bröstet i en stelnad dramatisk gest. Fönstret står öppet mot sommareftermiddagen och den lätta gardinen lyfter sig för vinden. Konsul Egerman sitter i en fåtölj. Lång tystnad.
- Vill du göra mig en tjänst, säger Ottilia, och konsul Egerman ser upp
- Stanna klockan är du snäll.
Egerman lyder.
- Hör du så tyst det är, säger Ottilia.
- Ja det är mycket tyst.
- Varför lät du det ske?
- Jag?
- Du ville hämnas på honom.
- Jag vet inte vad du talar om! Vergérus överrumplade mig. Jag sa varken ja eller nej.
- Du ville hämnas. Besynnerlig hämnd i så fall.
- Ja, den är mycket besynnerlig.
- Hämnas, säger Egerman tyst.
- Jag orkar inte längre, viskar Ottilia.
Hennes ansikte brister sönder i en konvulsivisk snyftning, så ligger hon återigen stilla med slutna ögon.

Voglers hustru befinner sig i förstugans översta etage. Hon står stilla i solen som faller in genom fönstret och hon lyssnar på tystnaden och klockornas tickande. En sidodörr öppnas försiktigt, hon ser skymten av en hand, hon hör Voglers röst:
- Manda, Manda, vänd dig inte om! Gå fram och lås till vindsdörren. Fråga inte. Gör som jag säger.
Dörren stängs. Manda smyger snabbt över golvet och skjuter igen vindsdörren, vrider ljudlöst om nyckeln.

Vergérus är fortfarande kvar på vinden och reagerar inte nämnvärt då dörren skjuts igen. Han sitter lutad över sina papper, skriver just sitt namn under protokollet med raspande gåsfjäder. Då han ämnar ställa tillbaka pennan i bläckhornet hejdar han sig. Ett naket mänskoöga stirrar emot honom ur hornets hals. Han blir mer förvånad än förskräckt och efter några ögonblicks tvekan lyfter han upp bläckhornet och den dallrande tingesten. I samma ögonblick faller obduk tionsprotokollet på golvet.

Han ställer ner bläckhornet och försöker samla ihop sina papper. Då börjar klockan bakom barockspegeln att slå ihållande och snabbt, men tystnar lika plötsligt. Vergérus viskar något för sig själv, försöker ordna papperen, kisar efter pagineringen.

Högra handen håller fast i papperen, den vänstra vilar mot bordskivan. En annan hand lägger sig stilla över den vilande vänstra handen. Vergérus betraktar länge och efter tänksamt detta sällsarnrna fenomen. Den hand som vilar ovanpå hans egen är avskuren, amputerad. Han lösgör sig försiktigt och reser sig upp. Mumlar för sig själv.

- Mycket varmt här under taket... tillfälligt illamående...

Han tar sig ner för den lilla trappan till vindsdörren. Den är låst. Han börjar svettas. Rör handtaget upp och ner, slår på dörren, men utan effekt. Står fundersam, går sedan upp igen.

- ... något slags verktyg...

Han ser sig sökande omknng. Den väldiga spegeln blänker matt i dunklet. Han närmar sig och möter sin egen bild starkt belyst av solljuset. Han stryker undan håret och rätar glasögonen, försöker fixera sig själv i spegelglaset, men ser något annat längre in i rummet:

Det är ett ansikte som svävar väsenslöst och darrande ovanför den dödes kropp. Ett glänsande, nästan självlysande ansikte med bleka spända drag och blicken full av hat. Då han vänder sig om är synen genast borta. Han springer fram till den döde och sliter bort lakanet, men allt är oförändrat dött och påtagligt.

Då rycks glasögonen av honom och slungas i golvet. Han kan inte under trycka ett utrop av smärta, slår händerna mot ansiktet och ryggar bakåt. Efter några ögonblick har han lugnat sig, tar ner händerna och försöker orientera sig med närsynta blickar.

Han faller på knä och letar på golvet. När hans hand är alldeles intill glasögonen trampas de sönder. Vergérus tumlar upp och vacklar baklänges mot skrivbordet, håller andan och lyssnar i den tjocka tystnaden.

- Antingen är detta en dröm eller också håller jag på att bli galen. Eftersom det är uteslutet att jag förlorat förståndet, så sitter jag här och inväntar uppvaknandet.

Den höga klockan bakom spegeln har börjat ticka långsamt och ojämnt, dörren till pendelhuset öppnar sig mot ett tomt mörker. Vergérus ser sig omkring med obetvinglig nyfikenhet.

- Egentligen är det intressant... Han forskar inåt spegeln. Ser återigen ansiktet som svävar bakom honom i skymningen. En hand sträckes plötsligt fram mot hans hals, men dras undan, han ryggar en aning och andas häftigt.

I samma ögonblick hörs en skarp knall och barockspegelns kluvna skiva sprängs sönder i yrande flisor. Samtidigt försvinner ansiktet.

Han hör andetag tätt intill örat, hör lätta snabba steg över golvtiljorna. Så är det tyst. Stillheten är oändlig, överväldigande. Han står orörlig och försöker genomskåda rummets skymning.

Han tar några vacklande steg in mot vindskontoren. En hand sträcks fram mellan ribborna och rör vid hans hals. Han sliter sig loss, faller omkull. Nu hör han lätta steg. En väldig, väsenslös skugga lutar sig över honom och återigen möter han detta ansikte, blekt och hatfullt, åter igen närmar sig handen och rör vid hans strupe.

Då flammar skräcken upp ohämmad och genombrytande. Han springer mot trappan, snubblar på översta steget och rullar utför, kastar sig mot järndörren, bultar och skriker. Då glider dörren upp. Det första han ser är fru Vogler som står halvt skymd av dörrposten.

- Låt honom vara.

Detta säger hon till Vogler, omaskerad men klädd i skådespelare Spegels trasor. Han fattar tag i Vergérus och vrider hans ansikte mot ljuset, betraktar honom noga.

Ni åstadkom lite dödsrädsla, säger Vergérus. Ingenting mer, ingenting annat.

- Låt honom vara säger jag.

Vogler släpper honom.

Det har mulnat och mörknat. Regnet kommer tillbaka susande och entonigt. Vogler och hans hustru griper sig an med att packa sällskapets apparater och dekorationer. Allt lastas i de stora lådorna. Båda är omaskerade, Manda har kvinnokläder.

Vogler lyfter en av de stora lådor na och bär den mot trappan. Fru Egerman är just på väg upp i övervåningen, stannar som förstenad och stirrar skrämd på denna figur som hon känner igen men ändå inte känner igen. Bakom henne kommer Egerman. Han ämnar säga något till hustrun men munnen förblir öppen av häpen förskräckelse. Lång tystnad.

- Får jag be om lite pengar, säger Vogler och även hans röst är utan maskering, naken. Vi har ingenting, inte en skilling, vi är barskrapade! Ni kan väl åtminstone ge oss en slant för vår tillställning i förmiddags.

Han sätter ned lådan i trappan och sträcker ut en hand mot fru Egerman som ryggar bakåt.

- Fru Egerman, ni stirrar på mig som om ni aldrig hade sett mig! Och ändå var vi "syskonsjälar". Jag skulle förklara ert liv.

Fru Egerman skakar på huvudet.

- Jag har aldrig sett er förut. Jag känner er inte.
- Jag var maskerad den gången. Gör det någon skillnad. Fru Egerman, ni kan väl be er man att han hjälper oss. Det behövs ingen stor summa!

Fru Egerman ryggar.

- Nej!

Hon springer nerför trappan och kastar sig i sin mans armar för att söka skydd. I samma ögonblick kommer medicinalrådet Vergérus ut på översta trappavsatsen. Han har ordnat sin klädsel, funnit nya glasögon och kammat håret.

- Herr medicinalråd, säger Vogler bönfallande. Vill ni hjälpa oss! Tala med er vän polismästare Starbeck så att vi får lämna staden. Jag lovar att vi aldrig ska visa oss mer här.
- Det skulle intressera mig att veta vem jag egentligen har obducerat säger Vergérus.
- Det var en stackars skådespelare som ingenting högre önskade än att bli uppskuren och renskrapad.
- Och ni lånade honom ert ansikte. Bytte plats på golvet i salen. Ni var aldrig död. Inte ens medvetslös?
- Ja. ja, det var ett billigt trick, säger Vogler ödmjukt.
- Men ni är likafullt säker på att ni är magnetisören Vogler?
- Jag tror det.
- Inte skådespelaren eller någon tredje eller fjärde person?
- Håna mig gärna, herr medicinalråd, men hjälp mig. Ni sa ju att ni hyste sympatier...
- Jag tyckte mer om hans ansikte än jag tycker om ert. Hämta ert lösskägg och era ögonbryn och maskera er igen så att jag känner igen er. Sedan kan vi kanske diskutera er situation.
- Ni är otacksam, herre. Har jag inte ansträngt mig långt över min förmåga för att ge er en upplevelse.

Vergérus tar upp ett mynt ur fickan och sträcker fram det mot mag netisören.

- Det var en usel föreställning men självfallet ska ni ha betalt.

Han släpper slanten framför Vogler och fortsätter nedför trappan, går fram till Egerman.

- Betrakta noga den där figuren i trappan och säg sedan om jag inte vunnit vårt vad!
- Det är rätt, säger konsul Egerman. Jag har förlorat!

I köket har man trots allt ganska gott. Rustan och Simson spelar kort. Sofia Garp skalar potatis i en stor kittel. Sanna och Sara är sysselsatta vid spisen och Tubal sitter halvslumrande i gungstolen.

Alla ser upp då Manda öppnar dörren.

- Simson går ut och spänner för. Vi reser nu.

Simson reser sig moloket och hänger med huvudet. Sara försöker låtsas som om hon vore mer intresserad av steken i ugnen än av Simsons avgörelser.

- Vill herr Tubal vara vänlig hjälpa oss med packningen, säger Manda.

Sofia harklar sig.

- Jag stannar här, säger Tubal. Min väg är en annan.

Sofia skalar.

- Man ska leva ovanefter som Sofia säger. Högre syftning förstår sig. Mer mening och mindre apparater.

Han gungar försiktigt på gungstolen. Sofia skalar sin potatis utan att bevärdiga honom en blick. Manda går.

Regnet strilar över gårdsplanen. Simson spänner för hästarna och Manda kommer släpande på ett par stora nattsäckar. Vogler baxar upp en låda under kuskbocken. Manda stiger in i vagnen, hejdar sig häpet. Mormor har med en kniv sprättat upp stoppningen i ryggstödet, och är i full färd med att plocka fram en mängd små skinnpåsar. Hon har mycket bråttom och arbetar medan hon talar.

- Va? Nej. Jag följer inte med. Du tittar på mina påsar, va, och så kanske du undrar? Jo, titta du! Det här är sextusen riksdaler som mormor har samlat genom åren och grävt ner lite här och var.

Hon öppnar en av de små påsarna och en hög skimrande guldmynt rinner ut i hennes hand. Hon håller upp den mot Manda.

- Mormors mediciner! Folk betalar vad som helst för kärlek, det visste du inte, va!

Hon har samlat ihop sina påsar och räknat dem. Vogler står i vagnsdörren.

- Adjö, Albert. Jag går nu. Du är enfaldig och oförsiktig, det har jag alltid sagt. Man ska veta sin begränsning. Så, hjälp mig ner nu!

Tubal stiger upp ur gungstolen och går fram till fönstret. Där står redan Sara. Båda suckar, var och en på sitt sätt. Sara vänder på huvet och tittar inåt köket. Där är Sanna och Rustan bakom spisen, som de tror osynliga för världen. De kysser varandra. Sofia har skalat färdigt, lyfter med kraftig arm den stora kitteln till spisen, torkar händerna på förklädet. Hon kastar en flyktig blick genom fönstret och torkar händerna en gång till, fast det knappast är nödvändigt.
- Nu åker patrasket säger hon. Jag saknar dem inte.
- Inte jag heller, säger Tubal.
- Nej, inte jag heller, säger Sara.
Sofia går till kammardörren, vänder sig om.
- Kom nu Tubal.
- Va, nu igen, Sofia! Ja, men...
Sofia ser på honom.
- Ja, jag kommer Sofia, Jag kommer.
Kammardörren stängs. Sara tittar på Sanna och Rustan. Regnet stupar över gården och framför rutorna.

Simson klättrar upp på kuskbocken. Vogler och Manda sitter inne vagnen. Då rusar Sara ut i regnet, skuttar över vattensamlingarna, rycker upp vagnsdörren, står där blöt, förtvivlad och vädjande.
- Snälla, rara, får jag följa med!
Hon andas häftigt.
- Jag vet inte vad det är med mig, men antagligen har jag blivit tokig.
Tänker efter.
- Det är nog den där kärleks- medicinen.
Nu gråter hon.
- För jag kan inte tänka som jag bestämmer att jag ska tänka.

Simson sitter som en tennsoldat på kuskbocken och vågar inte se på Sara. Regnet strilar och droppar från hans stora hatt. Manda lutar sig fram mot Sara.

- Spring och hämta dina saker. Nå skynda dig.
- Tack! Tack så hemskt mycket! Simson lilla, jag följer med!

Nu hoppar Simson ner från bocken.

- Jag ska hjälpa dig, skriker han och rusar efter flickan.

I kammarfönstret står Sofia och Tubal. Men de försvinner efter några ögonblick.

Regnet studsar mot stenläggningen, forsar över vagnens tak och sidor, söker sig in i springor och hål, skvalar på golvet, droppar över stoppning och väggar.

Manda biter sig i knogarna, Vogler tar hennes ena hand i sin. Han sitter lutad mot hennes axel, förefaller likgiltig och uttröttad.

- Varför kommer de inte, säger Manda. Vi måste ju i väg. Bara vi hinner ut ur staden.

Hon tittar ut. Sara och Simson syns inte till.

Nu hörs ett kraftigt buller i gatan, klapper av hästhovar och dundret av vagnshjul.

- Åh. Det är för sent, säger Manda. Det är för sent

Tre svarta åkdon kör upp och spärrar inkörsporten. Ur två av dem rinner en strid ström av uniformer. Plötsligt är hela gården fylld av konstaplar. Sist rullar polismästare Frans Starbeck, iklädd sin paraduniform med slängkappan, plymen slokar i blutan.

Sara och Simson kommer ut på trappan, men stannar förstenade.

En uniformsperson gör honnör för Starbeck som genast går in i huset. Vagnsdörren rycks upp och uniformen gör tecken åt Vogler och hans hustru att genast stiga ur. Vogler har svept om sig en gammal filt. Fyra poliser ställer sig på post runt vagnen.

Två konstaplar jämte befälet ledsagar Vogler och hans hustru uppför stentrappan till övervåningen, följda av häpna, nyfikna och tveksamma blickar. De stiger in i stora salen.

Där är snart en hel folksamling. Herr och fru Egerman, polismästaren, medicinalrådet, Tubal och Sofia, Sanna och Rustan. Sara och Simson samt ett antal poliser vid dörrarna.

Starbeck harsklar sig ljudligt och det blir tyst

- Nu hade han tur Tubal, säger Sofia.

Tubal drar efter andan och kastar en blick mot taket, om av tacksamhet, är svårt att säga. Starbeck rynkar pannan och pekar på Vogler.

- Vem är ni, herre?

Vogler svarar inte. Vergérus tar till orda.

- Det är magnetisören Albert Emanuel Vogler, som vi trodde att vi obducerade för några timmar sedan. Men herr Vogler bedrog oss på sitt särskilda sätt. Förmodligen - jag säger försiktigtvis förmodligen - är det herr Vogler som står där, insvept ien filt.

- Jag gratulerar! säger Starbeck mycket blek.

Han tar ett steg baklänges, tar upp en stor näsduk och torkar sig i pannan. Allmän och häpen tystnad. Han behärskar sin rörelse, söker några ögonblick i fickorna och hittar strax ett papper som han vecklar upp. Han börjar genast läsa:

- På nådigaste befallning har jag härmed nöjet meddela följande: Hans majestät konungen har låtit förstå, det han önskade bevittna en av Vog lers magnetiska representationer. Och befaller jag således att föra bemälda Vogler till Kongl. Slottet på det att nödvändiga arrangemang måtte vidtagas till aftonens underhållning. Givet Stockholms Slott den fjortonde juli anno 1846. Hovmarskalken.

Starbeck tystnar och torkar sig återigen i pannan. Han gör en gest med papperet och säger lågt:

Jag räknar med att ni inte nämner ett ord om vad som passerat. För er egen skull!

Vogler som stått med huvudet nerböjt, lyfter det långsamt och ser från den ene till den andre.

- Det är hög tid, säger polismästaren. Skynda er doktor Vogler!

Vogler går mot dörren, Starbeck skyndar före och öppnar. Polismännen stramar upp sig.

Ögonblicket är laddat men högtidligt. Vogler stannar vid dörren och ser sig om.

- Samla ihop mina apparater och skicka upp dem till slottet. Men försiktigt, det är dyrbara tingestar.

De tågar nerför trappan i något som liknar en procession. Starbeck springer före, halvt baklänges. Husets folk flockas i fönstren för att beskåda avfärden.

Regnet har plötsligt upphört och solen blixtrar mellan svarta moln. Sara och Simson klättrar upp på kuskbocken. Simson smäller ståtligt med piskan. Vagnsdörren slås igen.

- Åh, lilla sötaste Simson, säger Sara keligt.
- Nej, inte nu för tusan! I kväll, viskar kusken.

Vagnen vaggar genom portvalvet, vänder försiktigt i hörnet, upp mot den backiga gatan som gnistrar i eftermiddagens solglans. De övriga vagnarna följer efter.

På detta sätt gör magnetisören Albert Emanuel Vogler sitt triumfatoriska intåg i den Kungliga borgen.