GENGÅNGARE (2002)

Det förflutnas oundviklighet

Som alltid hos Bergman kan man skönja inspiration från tidigare uppsättningar och filmer, däribland Spöksonaten. Denna gång har det blivit en "Gengångarsonat". Det handlar dock inte (trots titeln) om spöken utan människor som kan sägas själsligen vara levande döda. Här är det plågoandar i form av hjärnspöken som när de släpps fria från sina bojor avslöjar hemska och skrämmande sanningar.

Definitionsmässigt är en gengångare endast en projektion av en avliden människa vilken p.g.a. starka emotionella händelser har fastnat på ett slags tredimensionellt filmklipp bestående av ljuseffekter som alltid spelas upp likadant, till skillnad från ett spöke som sägs vara en själ vilken fastnat mellan liv och död, oroligt irrande omkring. Karaktärerna i denna pjäs är sådana gengångare som inte kan fly undan det förflutna.

I detta norska familjedrama från sent 1800-tal, kommer länge dolda familjehemligheter och livslögner upp till ytan och påverkar alla karaktärer på ett smärtsamt sätt. Huvudperson är änkan Fru Helene Alving som under pjäsens gång tvingas konfrontera alla de hemligheter som hon så länge försökt dölja och konsekvenserna blir mycket smärtsamma för alla inblandade. Sonen Osvald som avslöjar att han ärft en dödlig blodsjukdom av sin far och hushållerskan Regine som får veta att hennes far egentligen är hennes styvfar. Pastor Manders tvingas inse att den gång han övertalade fru Helene att återvända till sin make, till ett på ytan lyckligt äktenskap men egentligen en fruktansvärd samvaro, gjorde han ett fatalt misstag.

Pernilla August i blond peruk som fru Alving är verkligen imponerande i minspel, kroppsspråk och närvaro. Men hennes replikföring är märkligt långsam, betonande varje stavelse på gränsen till teatraliskhet. Kanske är detta Augusts stil, eller kanske är hon bara nervös, eftersom hon under korta stunder bevisar att hon verkligen kan nå fram till det vackra naturliga talet, stunder då är hon helt suverän. August övertygar ändå som kärleksfull moder villig att göra allt för sin son. Överraskande är det att Angela Kovacs, som jag inte sett förut, är så sprudlande av spelglädje i rollen som den unga och vackra hushållerskan Regine. Kovacs gestaltning påminner väldigt mycket om Harriet Andersson som pigan Petra i Sommarnattens leende och Pernilla August är nästan porträttlik Eva Dahlbeck i samma film. Jonas Malmsjö som Osvald är till en början uppfriskande rebellisk men ändå nedtonad, mot slutet blir dock rollfiguren hätskare och bittrare och det känns som Jonas Malmsjö tar i lite för mycket i alla vredesutbrott mot slutet.

Bergmans bearbetning och översättning av Ibsens ganska pjäs kan man kalla ganska djärv. Han har på de flesta ställen i stort sett omformulerat meningar och moderniserat repliker så att det är nästan mer en Bergman- än en Ibsenpjäs. Det känns väldigt mycket "Enskilda samtal" över det hela. Ett tema som Bergman betonat extra är de närmast incestuösa förhållandena mellan Helene och hennes son samt Regine och hennes styvfar. Incesttemat kulminerar i Osvalds och Regines förhållande.

Osvalds sjukdom nämns aldrig vid namn (syfilis enligt Ibsen) men symptomen liknar mer AIDS, som till skillnad från syfilis kan ärvas från förälder till barn. Den bittra slutsatsen är alltså att onda gärningar oundvikligen slår tillbaka även på de oskyldiga, i det här fallet ens egna barn.