MARIA STUART (2000)

Stilteater i modern kostym

Schillers 1800-talstragedi om maktkampen i 1500-talets England har i denna uppsättning gjorts tidlös mha avskalad dekor och kostymer som i vissa fall verkar hämtade både från 1700- och 1900-talet. Noterbart är att scenrummets utformning är väldigt likt det i Bergmans förra Dramatenuppsättning, Spöksonaten, som hade premiär i början av året. Mer om detta längre ner.

Pjäsen handlar om maktkampen mellan Elisabeth, drottning av England (spelas av Lena Endre) och Maria Stuart, drottning av Skottland (Pernilla August), ett drama som i verkligheten utspelade sig i slutet av 1500-talet. Vid pjäsens början sitter Maria Stuart redan fängslad i London samtidigt som Elisabeth blir hårt ansatt av sina rådgivare som har delade åsikter i lämpligheten att låta avrätta den skotska drottningen. Elisabeth är rädd att Maria Stuart, med ärftliga rättigheter att göra anspråk på Englands tron, kan bli ännu farligare i egenskap av avrättad martyr. Men planer smids av Maria Stuarts anhängare att låta frita henne. I dessa intriger blir Elisabeths gunstling och älskare, Lord Leicester (Mikael Persbrandt), indragen av Lord Mortimer (Stefan Larsson) som är förälskad i den skotska drottningen. Denna kärlek drabbar även Leicester, men för att få Elisabeth dit dom vill samtidigt som de inte förråder sig själva, måste båda två visa ömma känslor för den engelska drottningen.

Den snåriga handlingen, med allt för många bifigurer, är inte alltför spännande, och man vet redan från början hur tragedin skall sluta. Det intressanta är istället maktkampen, inte bara mellan drottningarna, utan även mellan de två unga lorderna, den ene feg och den andra ädelmodig, samt kampen mellan den gode rådgivaren (Ingvar Kjellson) och den onde rådgivaren (Börje Ahlstedt). Den onde rådgivaren och den fege lorden är dock gestaltade på ett allt annat än enbart stereotypt sätt vilket gör att man även kan känna medlidande med dessa och förstå varför de måste begå i grunden orättfärdiga handlingar.

Den stora behållningen från föreställningen är inte handlingen utan skådespeleriet och detaljrikedomen i regin. Förutsättningarna för Schillers pjäs är hårda krav på aktörernas spelskicklighet och, på grund av den ålderdomliga texten, scenrummets akustik samt publikens tålamod och koncentrationsförmåga. Eftersom Dramatens stora scen verkligen är stor måste skådespelarna nästan ropa för att replikerna inte ska drunkna bland publikens hostningar innan de nått fram till nionde bänkraden. Det visar sig att inte alla bikaraktärer i uppsättningen har röster som klarar detta. Men det gör som tur är Endre, Persbrandt och Stefan Larsson i de största rollerna. Dessa tre gör kraftfulla prestationer och är helt enkelt lysande. Pernilla August däremot känns inte riktigt rätt i titelrollen. Hennes röst känns i många stunder teatralisk och hennes ungdomliga stämma med spår av Stockholmsk dialekt bryter illusionen av hennes gestaltning som Maria Stuart.

Det kanske allra mest intressanta med föreställningen är att studera Bergmans scenerier och uppställningar. Regissören visar att när det gäller stilteater är gammal äldst. Bergman anser att Stora scenen med sina långa avstånd till publiken inte är lämplig för att annat än koncentrerade händelsecentrum, men han lyckas ändå inom detta begränsade svängrum göra pjäsen mycket mer avancerad än vad själva texten anger. Det förekommer exempelvis på många ställen "stum dialog" mellan karaktärer som inte deltar i replikskiften. Detta inträffar i en tidig scen där en cigarettrökande Elisabeth sitter vid ett bord och diskuterar med sina rådgivare samtidigt som Lord Leicester inträder på scenen längst ut och längst fram till höger, där han ställer sig vänd mot publiken med både armarna och de röda läderstövlarna i kors, då och då vridandes på huvudet för att ögonflirta med Elisabeth, något som pågår under lång tid före hans första replik. I själva verket praktiskt taget vimlar det på scenen av stumma skådespelare som egentligen inte behövts där. Men för att inte störa dramats centrum är de i många fall helt stillastående. Detta är en teknik man kommit att förstå att Bergman använt sig av i många år och det är väl därför han verkar bemästra knepen bättre än någon annan.

I Maria Stuart är de båda drottningarnba ständigt närvarande på olika nivåer av scenen trots att de i själva handlingen bara möts i en kort scen på ca 10 minuter. Närvaron av de båda drottningarna fungerar eftersom scenen är uppdelad i två delar: en smal nedsänkt del längst fram längs med scenkanten och bakom den en upphöjd del som består av det resterande svagt uppåtsluttande scenrummet. De båda delarna är åtskilda av några få trappsteg. Scenrummets vägar präglas av uppåtsträvande och inåsträvande i oproportionerliga former för att lura ögat att scenrummet är större än i verkligheten. Sidoväggarna sluttar inåt både i djupled och höjdled vilket gör att scenutrymmet har ett karakterestiskt triangelformat utseende. Detta ger närmast känslan av att de agerande befinner sig inne i en pyramid med gråa och kalla stenväggar. I de scener som utspelar sig hos Elisabeth är Maria Stuart stum och blundar eller tittar ner i golvet sittandes på en tronliknande trästol med sin likaledes stumma amma bredvid sig längst fram till vänster av den främre scendelen, medan huvudhandlingen pågår på den bakre scendelen. På den främre scendelen, fast längst till höger sitter också en väldig fångvaktare som inte har en enda replik i hela pjäsen, men väldigt mycket scentid. På samma sätt, när scener utspelar sig i Maria Stuarts fängelse, är det Elisabeth som sitter stum och orörlig på sin tronliknande trästol långt bak på scen som en påminnelse om hennes ständiga närvaro i Maria Stuarts tankar.

I fråga om rekvisita och kostymer är i stort sett alla detaljer anakronisiska, de hör egentligen inte hemma i 1500-talets England. Ett typexempel på detta är det led av stumma soldater som i många scener står längst bak på scenen som en symbol för Elisabeths makt. De är utrustade med stora svarta rockar som snarast ser ut som tagna från Bismarcks Preussiska armé. De är dessutom utrustade med bajonettgevär i förstavärldskrigs-stil och har på huvudet breda svarta pansarhjälmar som påminner om kinesiska risbönders hattar. Alla dessa stilblandningar gör onekligen att man inte tar pjäsen på alltför stort allvar och det är nog inte avsikten heller. Istället är det man minns efteråt de otaliga maktduellerna mellan karaktärerna och den vackra, koncentrerade stilteater som under hela föreställningen övertygar åskådaren om var på scenen händelsernas centrum finns.