SPÖKSONATEN (2000)

Flerdimensionell spökteater

Till tonerna av Bartòks spöklika "Musik för stränginstrument, slagverk och celesta" (Kubrick använde samma musik i sin skräckfilm The Shining) smyger sedan pjäsens huvudpersoner fram på scenen och stirrar med sneda leenden elakt mot publiken. I "spelaringången" står samtidigt den gamla Portvakterskan (Gertrud Mariano) och ser sig noga omkring bland publiken som för att se till att ingen av oss smyger ut bakvägen. P.g.a. målarsalens närhet till publiken känns det hela ganska olustigt, det ligger nästan i luften att någon av de stygga figurerna ska kliva av scenen och gå fram till någon ur publiken för att suga blodet ur denne. Samtidigt som man skulle kunna se inledningsscenen som en tänkbar avslutningsscen för hela pjäsen, skapas här en härligt spöklik stämning som anger grundtonen för hela föreställningen.

Det vampyrtema som man kan skönja i Strindbergs pjäs, betonas verkligen under föreställningen. Nästan alla figurer förutom studenten är mer eller mindre vampyraktiga, som t.ex. Gubben som sitter med solglasögon på sig i utomhusscenerna i första akten och som kyler ut studenten med sina kalla händer. Eller Fröken som i sin första entré hypnotiserar studenten genom sina demonlika helt vita ögon utan pupiller. Både Gubben och Den förnäme har dessutom någon röd vätska i mungipan, man kan tänka sig att det är stelnat blod som läckt från huggtänderna.

Handlingen kan tänkas utspela sig under tidigt 1900-tal med miljön förlagd utanför och inuti ett överklasshus på Östermalm i Stockholm. I första akten träffar Studenten på gubben Hummel, en rik krympling som körs omkring i en rullstol av sin betjänt. Gubben visar sig vara en otäck typ vars enda sysselsättning är att styra över andra människors liv. Nu har han planer för studenten. Denne är ovillig i början men när han får syn på Fröken (Gubbens oäkta dotter med Mumien), gör han allt vad Gubben säger. Gubbens plan är att trygga sin dotters framtid genom att göra Studenten till arvinge om han gifter sig med Fröken. Andra och tredje akten utspelar sig i Överstens våning. Översten är gift med Mumien som en gång var en vacker ung dam och fästmö till Gubben. Gubben försöker hämnas på Översten för att denne tog hans fästmö ifrån honom. Sista akten utspelar sig mellan Studenten och Fröken i hyacintrummet, där den sjukliga Fröken måste vistas för att inte förtvina.

Kostymerna verkar tidsenliga, och att döma av bilder jag har sett från 1973 års föreställning ser t.ex. Överstens paradkostym och Studentens vita linnekostym ut att vara återanvändna i denna uppsättning. Stilmässigt känns Bergmans regi av Spöksonaten i huvudsak traditionell. Replikerna framförs som pjäsen anger. Det mest modernistiska är nog Virpi Pahkinens vackra solodanser i några av de visioner där Studenten ser Mjölkflickan. Även 1973 var det en dansös (Kari Sylwan) i Mjölkflickans roll. Också rekvisitan känns igen från uppsättningen för 27 år sedan, t.ex. marmorstatyn som föreställer Mumien som ung eller det lilla runda tebordet och pinglan som står på det.

Dekoren är genomgående svart igenom första akten. En distanserande effekt som ridå saknas, istället hänger ett i ridåns storlek motsvarande stort svart draperi i scenbakgrunden och till höger och vänster är också två stora svarta draperier, snedställda så att de skär av scenen på djupet. Längst fram och längst till höger och vänster på scenen, framför de båda sneda draperierna, är små fyrkantiga podier som skall föreställa Fästmöns respektive Överstens våningar.

I början av pjäsen och under de korta pauserna mellan akterna projiceras bilder på sidodraperierna (t.ex. en bild av huset Strindberg bodde i på Karlaplan).

I andra akten förflyttas överstens våning ut på scenen genom att den bakre ridån får en grönaktig ton och öppnas upp en liten bit där man kan skönja ett ytterligare draperi, nu i rött. Här sitter Studenten och Fröken på varsin stol under hela andra akten. I tredje akten zoomar Bergman in de två unga som sitter i hyacintrummet längst bak på scenen, genom att de båda helt enkelt vandrar fram till mitten av scenen, Elin Klinga bärandes en låda med hyacinter, som sedan utgör den enda rekvisita som i stort sett används under sista delen av uppsättningen. Ingen Buddha-staty som Strindberg föreskrev och ingen harpa som varit med i många versioner (t.ex. Bergmans från 1954).

Pjäsen innehåller i original inte alls mycket scenanvisningar, men det har istället Bergman på ett genialiskt sätt själv lagt till i sådan mängd att om man såg pjäsen en gång till skulle det bli en helt ny upplevelse. Under ett tillfälle i första akten fanns hela fyra olika handlingscentrum att välja mellan: Studenten som talar med Gubben mitt på scenen, Den mörka damen som lite längre bak till vänster otåligt väntar på att träffa någon, den gamla Fästmön som sitter i en stol och virkar längst fram till vänster och så översten som sitter och läser en tidning längst fram till höger. Det finns alltså här tre stumma bihandlingar förutom huvudhandlingen. Ingen av personerna i bihandlingarna är overksamma, utan de verkar alla ha blivit lika noggrant regisserade som huvudpersonerna, såsom den mörka damen som vankar av och an samtidigt som hon på stumfilmsvis rör på läpparna utan att det hörs och Översten som bläddrar i sin tidning, men ibland lyfter blicken mot taket som för att reflektera över något.

Under andra akten, vid spöksupén, sitter sex personer på rad vända mot publiken, men ingen äter något. Fästmön skrattar nervöst, Den förnäme konsuln slickar sig envist i ena mungipan och Den mörka damen försöker med sin hand dölja något slags utslag i sitt ansikte. Allt detta pågår vid sidan av huvudhandlingen som utkämpas mellan Översten och Gubben.

Nog är det tack vare 60 års erfarenhet i yrket som Bergman kan plocka fram ett så veritabelt smörgåsbord av scenlösningar att var man än fäster blicken på scen fångas man av njutbara skådespelarprestationer.

Nästan lika länge har Josephson och Lindblom har varit yrkesverksamma och det märks verkligen, de är såpass trygga och säkra i sina roller att det känns som om deras närvaro positivt smittar av sig på de yngre skådespelarna.

Jonas Malmsjö och Elin Klinga som Studenten respektive Fröken skapar en otroligt laddad stämning i alla sina gemensamma scener. Scenen där Studenten först får syn på Fröken har av Bergman tolkats som en dröm eller fantasi, där Fröken går fram och kysser den unge mannen som därigenom blir som förhäxad (om han inte redan varit det tidigare). Denna scen är drömlikt stum och det finns flera sådana som t.ex. lite senare när Studenten helt trollbunden står och tittar på fröken när hon vattnar sina hyacinter i fönstret. I sista akten spelar Elin Klinga på ett lysande sätt ut Frökens mano-depressiva skamkänslor för sin sjukdom som medför att hon för Studentens skull undertrycker sina ömhetskänslor till honom. Jonas Malmsjö pendlar också i sista akten mellan starka känslor: allt från kärlek till rent hat. På ett fint sätt tar han fram kampen inom studenten, hur han försöker att lägga band på sig och ångrar sin häftighet men ändå inte till slut kan hålla tillbaks sitt förakt.

Man kan skriva mycket positivt om alla skådespelarinsatser, ingen är dålig. Men för att denna recension inte ska bli för lång ska jag kortfattat nämna några av dem: Margret Weivers som i en roll helt utan repliker lyckas göra en bra prestation. Hennes gamla Fästmö är en oberäkneligt fnittrande tant, som bemöter alla frågor med ett skratt.

Anders Beckmans förnäme baron är ytterst porträttlik Gunnar Björnstrand i Sommarnattens leende och Per Myrberg som Översten har samma paradkostym och samma överklassdialekt som Jarl Kulle i Bergmans film från 1955. Dessutom nämns kort att den förnäme haft ett förhållande med Överstens fru, vilket ju motsvarar handlingen i Sommarnattens leende, alltså är dessa filmreferenser är nog ingen tillfällighet.

Det finns många skäl att gå och se Spöksonaten, för det första för att se alla dessa lysande skådespelare, men också för att se och upptäcka detaljer och referenser som Bergman i mångfald strött ut i pjäsen. De som bara sett Bergmans filmer borde verkligen passa på att se hur han på sitt eget vis blandar in filmiska grepp i denna pjäs. Själv skulle jag inte tveka att se om pjäsen nästa gång jag har vägarna förbi Dramaten.