Här läggs mail ni skickar till mig.
(Om ni vill att de skall läggas ut)
Hej Vivi-Ann, trevlig hemsida du har!
Jag befinner mig själv i en liknande situation som du - jag är 37 år och har två barn, en pojke på sju år och en flicka på tre år, som båda bor hos sin pappa cirka tio mil härifrån. Anlednigen till att vi bor så långt ifrån varandra är helt enkelt att jag var tvungen att flytta för att hitta ett arbete som passade mig (jag är tandsköterska). När jag var gift arbetade jag halvtid, för att få mer tid över till familjen, men som ensamstående är det ju svårt att försörja sig utan ett "helt" arbete.
Ibland känns det som att jag är en sämre mamma än alla mammor som tar hand om sina barn på "heltid", jag ser ju bara mina barn varannan helg. Å andra sidan skulle väl deras far känna sig som en dålig förälder om det var han som nästan aldrig såg sina barn så jag borde kanske inte fundera så mycket över det. Det är dock väldigt jobbigt när jag kör barnen tillbaka till deras pappa, den tio mil långa resan hem då jag sitter ensam i bilen och tänker på hur mycket jag saknar dem känns lika jobbig varje gång.
Det jag funderar mest över är hur barnen mår - saknar de mig också?
Deras pappa är väldigt snäll mot dem så jag vet att de inte far illa, men hur mår en treåring som måste vara borta från mamma så mycket som min flicka? Kanske överskattar jag min egen betydelse, mamma kanske inte är så viktig som jag inbillar mig...fast hur kan man veta?
Vad tror du Vivi-Ann om detta, är det bara jag som mår dåligt av att vara borta från barnen eller mår de dåligt av att vara borta från mig också?
med vänlig hälsning
Anna i Västerås
Hej Anna!
Tack för brevet. Jag har ju också en treåring, så jag förstår hur du tänker. Barn i den åldern kan man ju förklara en del för, men min treåring vill inte gärna prata i telefonen och hans pappa och jag kommer inte så bra överens, så kontakten blir tyvärr inte så bra.
De två äldre barnen är det lättare att hålla kontakten med trots att de bor 20 mil härifrån, vi håller bra kontakt per telefon, och det går bra för de att komma hem när de vill.
Jag vet att alla tre mår bra, men det känns jobbigt för mig att bli ensam när jag har haft ansvar för dom i 14 år. Vi får väl tro att allt går bra, det gör ju alla hälgpappor,eller hur ????
Kämpa på Anna, skriv gärna tillbaka, hälningar V.S.
Hei!
Jeg så siden siden din på nettet, og syntes den var fin. Her kommer en hilsen fra en norsk "helgemamma".Det er vel den samme situasjonen her som i Sverige, det blir nok mer vanlig med "helgmammor" hos oss også. Jeg mener at det aller viktigste er barnas behov og ønsker. I noentilfeller passer det kanskje best at barna blir værende hos faren, fks. hvis det er han som blir sittende med felles bolig etter samlivsbrudd. Det er ille for barna at foreldrene skiller lag, men det kan jo være en enda verre for ungene dersom de i tillegg må flytte hjemmefra, skifte skole osv. Uansett er det viktig å samarbeide, men det er ikke alltid samarbeidsklimaet fungerer mellom mor og far. Da bør man kanskje prøve å få det til å fungere, om ikke annet så for ungenes skyld.
Om det er mor eller far som har den daglige omsorgen for barna, betyr vel ikke så mye. Det viktigste er at de trives og har et best mulig dagligliv. Tror ikke menn er dårligere til å gi omsorg enn kvinner! Det er spørsmål om personlige egenskaper, ikke et om kjønn. Når barn må bo på et sted, er det viktig at de slipper å velge mor eller far. De må få lov til å ha begge, selv om foreldrene ikke bor sammen. Barn er glad i begge foreldre, uansett. Skal være enig i at det ikke er så lett å være "helgeforeldre" - men det er vanskelig både for menn og kvinner.
For kvinner er det kanskje ekstra vanskelig pga. det bildet som er skapt i samfunnet og media. De "stakkars" forlatte alenemødrene, og de "skrekkelige" fedrene som ikke betaler bidrag og som ikke følger opp samværet kan være et eksempel på en slik framstilling. Men virkeligheten er vel mer nyansert enn som så! I noen tilfeller fungerer det bra, i andre ikke. Vi må selv finne fram til de praktiske løsninger som er riktige og viktige for vår familiesituasjon. Det som passer i en situasjon, passer ikke i en annen.
En hilsen til alle "helgmammor" fra Kristin Stordal i Norge.
Jag befinner mig själv i en liknande situation som du - jag är 37 år och har två barn, en pojke på sju år och en flicka på tre år, som båda bor hos sin pappa cirka tio mil härifrån. Anlednigen till att vi bor så långt ifrån varandra är helt enkelt att jag var tvungen att flytta för att hitta ett arbete som passade mig (jag är tandsköterska). När jag var gift arbetade jag halvtid, för att få mer tid över till familjen, men som ensamstående är det ju svårt att försörja sig utan ett "helt" arbete.
Ibland känns det som att jag är en sämre mamma än alla mammor som tar hand om sina barn på "heltid", jag ser ju bara mina barn varannan helg. Å andra sidan skulle väl deras far känna sig som en dålig förälder om det var han som nästan aldrig såg sina barn så jag borde kanske inte fundera så mycket över det. Det är dock väldigt jobbigt när jag kör barnen tillbaka till deras pappa, den tio mil långa resan hem då jag sitter ensam i bilen och tänker på hur mycket jag saknar dem känns lika jobbig varje gång.
Det jag funderar mest över är hur barnen mår - saknar de mig också?
Deras pappa är väldigt snäll mot dem så jag vet att de inte far illa, men hur mår en treåring som måste vara borta från mamma så mycket som min flicka? Kanske överskattar jag min egen betydelse, mamma kanske inte är så viktig som jag inbillar mig...fast hur kan man veta?
Vad tror du Vivi-Ann om detta, är det bara jag som mår dåligt av att vara borta från barnen eller mår de dåligt av att vara borta från mig också?
med vänlig hälsning
Anna i Västerås
Hej Anna!
Tack för brevet. Jag har ju också en treåring, så jag förstår hur du tänker. Barn i den åldern kan man ju förklara en del för, men min treåring vill inte gärna prata i telefonen och hans pappa och jag kommer inte så bra överens, så kontakten blir tyvärr inte så bra.
De två äldre barnen är det lättare att hålla kontakten med trots att de bor 20 mil härifrån, vi håller bra kontakt per telefon, och det går bra för de att komma hem när de vill.
Jag vet att alla tre mår bra, men det känns jobbigt för mig att bli ensam när jag har haft ansvar för dom i 14 år. Vi får väl tro att allt går bra, det gör ju alla hälgpappor,eller hur ????
Kämpa på Anna, skriv gärna tillbaka, hälningar V.S.
Hei!
Jeg så siden siden din på nettet, og syntes den var fin. Her kommer en hilsen fra en norsk "helgemamma".Det er vel den samme situasjonen her som i Sverige, det blir nok mer vanlig med "helgmammor" hos oss også. Jeg mener at det aller viktigste er barnas behov og ønsker. I noentilfeller passer det kanskje best at barna blir værende hos faren, fks. hvis det er han som blir sittende med felles bolig etter samlivsbrudd. Det er ille for barna at foreldrene skiller lag, men det kan jo være en enda verre for ungene dersom de i tillegg må flytte hjemmefra, skifte skole osv. Uansett er det viktig å samarbeide, men det er ikke alltid samarbeidsklimaet fungerer mellom mor og far. Da bør man kanskje prøve å få det til å fungere, om ikke annet så for ungenes skyld.
Om det er mor eller far som har den daglige omsorgen for barna, betyr vel ikke så mye. Det viktigste er at de trives og har et best mulig dagligliv. Tror ikke menn er dårligere til å gi omsorg enn kvinner! Det er spørsmål om personlige egenskaper, ikke et om kjønn. Når barn må bo på et sted, er det viktig at de slipper å velge mor eller far. De må få lov til å ha begge, selv om foreldrene ikke bor sammen. Barn er glad i begge foreldre, uansett. Skal være enig i at det ikke er så lett å være "helgeforeldre" - men det er vanskelig både for menn og kvinner.
For kvinner er det kanskje ekstra vanskelig pga. det bildet som er skapt i samfunnet og media. De "stakkars" forlatte alenemødrene, og de "skrekkelige" fedrene som ikke betaler bidrag og som ikke følger opp samværet kan være et eksempel på en slik framstilling. Men virkeligheten er vel mer nyansert enn som så! I noen tilfeller fungerer det bra, i andre ikke. Vi må selv finne fram til de praktiske løsninger som er riktige og viktige for vår familiesituasjon. Det som passer i en situasjon, passer ikke i en annen.
En hilsen til alle "helgmammor" fra Kristin Stordal i Norge.
