TFATF Recensioner

Aftonbladets Puls

+ +

Amerikansk action i regi av Rob Cohen, med bl a Paul Walker, Vin Diesel, Michelle Rodriguez, Jordana Brewster och Rick Yune.

Brum brum brummar alla bilarna. Boom boom bultar musiken.

"The fast and the furious" är årets mest högljudda film. 43 stuntmän och en dånande ljudmatta gör sitt bästa för att avstänga all tankeverksamhet under en timme och 45 minuter.

Det handlar om bilar. Uppsnofsade japanska hemtrimmade vrålåk lackerade i glada pastellfärger. På gator och avstängda flygplatser tävlar unga människor om vem som kör 400 meter snabbast.

Bilarna sägs köra sträckan på under 10 sekunder, men filmsekvenserna av dessa sekunder pågår i vad som känns en kvart.

Intrigen följer Brian (Paul Walker), som försöker bli med i bilbrummargängen. Är det så att några av de olagliga tävlande ligger bakom en serie vansinniga rån i hög hastighet mot långtradare? Vad som måste vara världens krångligaste sätt att stjäla dvd-spelare.

Den som sett Keanu Reeves infiltrera surfare ("Point break") eller Stephen Baldwin infiltrera fallskärmshoppare ("Cutaway") vet exakt vad som väntar.

Bilarna brum brum brummar, soundtracket dånar. Tjejerna visar magen och bilarna öppnar motorhuven och dialogen handlar om datorstyrd direktinsprutning och lustgas som drivmedel.

Några påkostade actionscener och väldigt mycket bilkörning. Även när handlingen är över blir det kappkörning.

Många hästkrafter, många decibel. I övrigt är det kraftlöst.

Jens Peterson
2001-10-05

------------------------------------------------------------

DN. på stan

(inget betygssystem)

Ljudet bäst i kvinnoförnedrande film

The fast and the furious
Regi: Rob Cohen
Medverkande: Paul Walker, Vin Diesel, Michelle Rodriguez m fl
Längd: 1 tim 47 min

Vad skulle du göra om du var FBI-chef och ville infiltrera några ungdomsgäng, bestående av så gott som uteslutande svarta, latinos, kineser och vietnameser? Svar: Skicka in någon som smälter in. I Rob Cohens "The fast and the furious" slänger man däremot in en gänglig rågblond, skönlockig viting som luktar polis så att det står härliga till. Det är egentligen bara batongen som saknas. Det är egentligen bara början på dumheterna.

Gängen anordnar streetracing på gatorna och ett av dem kapar lastbilar på fritiden. Men vilket av dem? Infiltratören Brian (Paul Walker) kommer lite väl långt under täckmanteln; han skaffar sig nya vänner och ny flickvän bland de motorburna ungdomarna. Han står också snart inför ett ödesdigert val. Finns det någon rattvisa här i världen? Hua.

Det är omöjligt att inte svänga ut på associationsvägarna som leder mot till exempel Kathryn Bigelows "Point Break" (1991), om en FBI-agent som infiltrerar kriminella surfinggäng, men här finns också några delar "Streets of Fire" (Walter Hill, 1984), "Mad Max" (George Miller, 1979) och givetvis "Bullit" (Peter Yates, 1968). Häleriverksamhet av filmiskt stöldgods är inget nytt - kanske inte ens ett brott. Rob Cohens okänslighet inför berättandets logik och hans brist på respekt för unga kvinnor är däremot kriminell. Vore jag ung kvinna skulle jag närmast chockas av förminskningen och förnedringen. Vi är tillbaka på 50-talet, med unga pinuppor hängandes i klasar över motorhuvarna. En av dem är chockerande nog Michelle Rodriguez, som vi nyligen såg i "Girlfight". Det måste vara årets u-sväng i filmvärlden. Jag tror mig dessutom aldrig tidigare ha sett någon komma på ett jobbigare och mer komplicerat sätt att kapa en lastbil på. Här finns kanske några actionscener som kan vara värda att lägga på minnet. Under alla omständigheter är ljudet bättre än bilden.

Av Johan Croneman (011005)

------------------------------------------------------------

Göteborgs-Posten

Betyg: 1 av 5

The fast and the furious: Bilarna i huvudrollen

De snabba bilarna vrålar fram, handlingen hackar och hotar att få motorstopp men tar sig ändå i mål. Fast inte som segrare.
Det är alltså de yttre attributen som dominerar den här filmen om gäng i Los Angeles som kör stenhårda, olagliga gaturace. Några personer ägnar sig dessutom åt att preja långtradare och tömma dem på värdefullt gods, något myndigheterna tycker ännu sämre om.
Den unge polisen Brian (Paul Walker) får därför i uppdrag att nästla sig in i gängen för att avslöja rånarna. Den mänskliga aspekten på den här hetsiga, lackglänsande historien är att han får svårt att hålla sina sympatier på den rätta vägen.Vin Diesels gestaltning av gängledaren Dom ger åtminstone en viss trovärdighet åt den utvecklingen. I övrigt är det i huvudsak bilarna som står för rollerna. Dem har regissören Rob Cohen bra hand med.

Publicerad 2001-10-05
Kristina Torell

------------------------------------------------------

Malmoguiden.se

Betyg: 2 av 5

Titel The Fast and the Furious
Regissör Rob Cohen
I rollerna Vin Diesel, Paul Walker, Michelle Rodriquez.
Distributör UIP
Genre Action
Premiär 2001-10-05
Censur 11 år
Produktionsland USA
Produktionsår 2001
Speltid 1 tim 47 min

En kriminell liga kapar långtradare och stjäl deras laster av dyr elektronisk utrustning. Polisen har all anledning att misstänka att de skyldiga finns bland någon av alla halvskumma gäng som sysslar med illegal streetracing i Los Angeles. Den nyutexaminerade polisen Brian Earl Spilner (Paul Walker) får uppgiften att infiltrera det mest ökända gruppen, som leds av muskelbullen Dominic 'Dom' Toretto (Vin Diesel).

Man hade kunnat tro att manuset till den här filmen knåpats ihop av en finnig tonårsgrabb som läst alldeles för många kioskdeckare. "The Fast and the Furious" är till brädden fylld med en fjunig syn på hur riktiga män är eller bör vara. Summan av alla klyschiga one-liners, stenhårda poser och machismo blir paradoxalt nog fjollig. Storyn i sig fyller ungefär lika mycket funktion som i en porrfilm – den är inte mycket annat än en dålig ursäkt för att visa så mycket action som möjligt.

Men "The Fast and the Furious" utger sig å andra sidan inte för att vara något annat än vad den är; 107 minuter fyllda av testosteron, kromade detaljer och motorvrål. Den ljudmatta av motorljud som ibland slår emot en har också den positiva effekten att även den mest störande granne i biosalongen blir uthärdlig. Racingscenerna är dessutom svåra att både överträffa och värja sig emot. Man sugs in på förarsätet och ångrar att man aldrig tog sitt körkort.

Patrick Lion

------------------------------------------------------

Nerikes Allehanda

Betyg: 1 av 5

JAG ÄR INTE SÄKER på att den här filmen ens skulle fått biopremiär i Sverige för några år sedan. Men det var f KB. Före Kenny Bräck. Motorsport är plötsligt hur populärt som helst igen. Det finns tydligen hur stor publik som helst för spektakulära omkörningar i svindlande hastigheter. Och vi får nog räkna med att Hollywood förser oss med fler möjligheter att njuta av alla möjliga sorters vrålande vidunder. "The fast and the furious" är väl ett typiskt exempel på bilporr.
VISST FINNS DET en sorts handling i filmen, en polis infiltrerar ett gäng som roar sig med olagliga gatlopp och eventuellt ännu mer olagliga dvd-stölder. Men killarna i de stora rollerna verkar ha tagits ut för tidigare meriter bakom ratten, och det är bara ren tur att Vin Diesel (jo, han heter faktiskt så!) lyckas ge någon sorts djup åt sin rollfigur, gängledaren Dominic. De övriga skådespelarna, inklusive Paul Walker i huvudrollen, blir bara trovärdiga när de sätter foten på gas- pedalen och man inte kan höra vad de säger. Men glöm scenerna där folk pratar med varandra, de är bara transportsträckor mellan olika körsträckor. Regissören Rob Cohen har inte direkt sparat på bensinen. Jag famlar efter bilbältet redan några sekunder in i filmen, och sedan klamrar jag mig fast medan det smäller och dundrar omkring mig så att till och med de coolaste kidsen i målgruppen ser lite skakade ut.
SJÄLV HAR JAG varit på två konserter med Motörhead, ett av världens mest högljudda rockband, så det var kanske därför de valde mig som recensent. Fast när jag kommer ut från salongen, lätt vacklande, känns det varken som om jag varit på bio eller rockkonsert - utan snarare på berg-och-dalbana.

JOHAN HEDBERG
(2001-10-07)

------------------------------------------------------------

Nojesguiden.se

Betyg: 1 av 5

De första minuterna av Rob Cohens högoktaniga streetracing-thriller får faktiskt nackhåren att resa sig: högljudd musik, brummet av vältrimmade motorer på högvarv och de fetaste "chrome boners" - glänsande, datoranimerade metallbokstäver - någon har sett på en bioduk i år. Här finns hinkvis med testosteron. Action. Och självklart en ytterst tunn historia som på kortast och effektivast möjliga sätt transporterar oss till väsentligheterna - explosionerna och biljakterna.
För The Fast and the Furious är framför allt en film om bilar, närmare bestämt upphottade småbilar som nattetid tar över Los Angeles gator i olagliga gaturallyn. Huvudpersonerna Brian (Paul Walker), tuffingen Dominic (Vin Diesel) och det kvinnliga alibit Mia (Jordana Brewster), ägnas filmen igenom betydligt mindre uppmärksamhet än deras fordon. Men det är logiskt, för deras skådespeleri är stelare än kylargrillarna på deras customiserade penisförlängare.
Sett med actionglasögonen på näsan är The Fast and The Furious ändå inte totalt genomusel. Biltävlingarna och den avslutande biljakten är medryckande, specialeffekterna rimliga för en bilmekarthriller, och det byggs för all del upp någon slags spänning när streetrace-färskingen Brian visar sig vara mer än bara en äregirig motorentusiast. Men så fort actionbrillorna tas av blir det tröttsamt. Ljudet är uppskruvat till 11 hela vägen; soundtrackets hip hop och nu-metal överröstas med jämna mellanrum av tinnitusframkallande krasch-boom-bang-ljud. Klippningen lämnar inte för en sekund det musikvideoaktiga maneret, antagligen för att man inte ska få en chans att fundera över hur krystad kopplingen är mellan det inledande långtradarrånet och streetracingen. Bilmekarsnacket och de ständiga motorhuvsöppningarna är också något som blir jobbigt redan tidigt i filmen. Och lika trött blir man av hur bilarna och brudarna (med möjligt undantag för Brewsters och Rodriguez karaktärer) ständigt presenteras i bild som animerade lustobjekt. Det är så till den milda grad grabbigt att jag inte kan ta The Fast and the Furious på allvar. Så överdrivet grabbigt att jag anar ett homoerotiskt tema bland alla trimmade racerbilar. Det enda som liknar riktig kärlek i filmen är ju förhållandet som växer fram mellan de två manliga huvudpersonerna Brian och Dominic.

Tommie Jönson

-----------------------------------------------------------------

Passagen Nöje

Betyg: 3 av 5

THE FAST AND THE FURIOUS

"The fast and the furious" är en film utan handling, utan vettiga repliker och utan något som skulle kunna tyda på att en enda inblandad hade någon ambition förutom att kunna käka lunch på Chez Expensive's på Hollywood Boulevard 2000-talet ut.
Vad den har är snygga män, snygga kvinnor, Jonas Åkerlund-fester, stunts, ljudvolym à la Motörhead på Budokan och hästkrafter nog att skicka en rymdfärja till Neptunus.
Vi talar underhållning. Vi talar tinnitusframkallande bilonani. Vi talar "Gone in 60 seconds" utan humor och Vinnie Jones. Vi talar "Point break" med bilar i stället för surfingbrädor.
Vi talar om en rulle som om man vill vara elak lyckas pricka in varenda klyscha i filmhistorien och om man vill vara snäll i alla fall lägger klyschorna på rätt ställen.

Nej, man smäller inte en bil i 190 och kliver ur med en liten blodfläck på tinningen. Nej, man hoppar inte som en ekorrn satt i granen mellan en framrusande lastbil och sin egen racer mitt på motorvägen.
Men ingen gnäller på bröderna Grimm för att vargen plötsligt kan tala.

Erik Helmerson/TT Spektra

----------------------------------------------------------------

russin.nu

Betyg: 2 av 5

Dåligt, tråkigt men väldigt snabbt

Jag har två kompisar som sätter filmen Point break med Patrick Swayze från 1991 som sin absoluta favoritfilm. Själv tyckte jag att det var en ganska slätstruken film men mina två vänner hävdar med bestämdhet att svaren på alla gåtor som livet kan uppbringa finns i den filmen.

Jag kan dock inte undgå att undra över om The Fast and the Furious kommer att locka fram samma känslor. Historien är i stort sett samma men med bilar istället för surfingbrädor, Vin Diesel istället för Patrick Swayze och Paul Walker istället för Keanu Reeves.

Paul Walker spelar Brian Spilner, en undercover-snut som nästlar sig in i tuffingen Dom Torretos gäng för att reda upp ett antal kapningar av långtradare lastade med hemelektronik. För att komma Toretto in på skinnet krävs dock att Brian kan visa upp schyssta kunskaper om streetracing som Toretto och hans kompisar ägnar sig åt på regelbunden basis. Naturligtvis blir Brian mer fäst vid Toretto än vad han räknat med och dessutom faller han för dennes vackra syster (proffsig konstapel, eller hur?).

Få dock inte några förhoppningar om att detta är en bra film för det är det verkligen inte men jag ber ändå att få yrka på ett par förmildrande omständigheter. Filmens starka sida är onekligen bilarna och racescenerna som på sina ställen smått tar andan ur en. Under fläskiga beats mullrar ständigt de lustgasförstärkta motorerna och snygga kameratricks gör att man nästan får lite svindel då och då. Att allting presenteras med snyggt foto på en härligt bred (2.35:1) bild gör att man kan leva sig in i livet på racebanan. Stuntmännens insatser gör också filmen sevärd och riktigt spektakulära krascher kan beskådas i filmens slutscener.

Så långt allt väl. Sedan kan ju också nämnas att resten av filmen suger. Skådespeleriet är på riktig dagisnivå. Vin Diesel är utan tvekan årets sämsta skådespelare och uttalar sina repliker på ett sätt som skulle kunna gå att jämföra med Arnold Schwarzenegger i Pumping Iron men med den skillnaden att Schwarzenegger ändå har karisma. Resten av skådespelargardet når inte riktigt samma bottennivåer men de är inte långt ifrån. Manuset då? Inte heller där lyckas The Fast and the Furious komma längre än -1 på en skala mellan 1-10. Man vill nästan försvinna i biofåtöljen när man hör några av alla superkorkade repliker som förekommer i filmen. När man sedan försöker fördjupa karaktärerna enligt manusformula 1A så blir allt ännu mer patetiskt.

Ska du se The Fast and the Furious så ska du ändå se den på bio, såvida du inte har en hemmabioanläggning. Som med alla coola actionscener är de som mest imponerande på stor duk. Dyk dock ner i popcornboxen när det är dialog på gång för annars kommer du vilja gå därifrån i förtid.

recensent: Johan Hultgren
29 okt, 2001

----------------------------------------------------------------

Uppsala Nya Tidning

Betyg: 1 av 5

Mycket mediokert

Förevändningen är streetracing. När man berättar samma gamla historia om igen måste man hitta en gimmick, ett säljargument. Här är det streetracing — snabba bilar på nattliga gator.
Annars är det den vanliga intrigen om den unge tjusige polisen som infiltrerar rånarligan, får lojalitetskonflikter, förälskar sig i den söta tjejen och fixar allt på slutet. Eftersom det inte är mycket mer till historia än i ett halvtimmes avsnitt av någon gammal tv-serie, fyller man ut med en förfärligt massa bilåkande.
Det krystade försöket att skildra en subkultur som streetracing blir ungefär lika konstlat som i de gamla 1950-talsfilmerna när Hollywood gjorde sina första försök att exploatera ungdomskulturen.
Till och med kvinnorollerna är de samma. Deras enda uppgift är att vara unga, lättklädda och drapera sig vackert runt de manliga huvudpersonerna.

Av: Nils Bingefors

--------------------------------------------------------------

www.alltomstockholm.se

Betyg: 1 av 5

Hela filmen i en bild.

Plattan i mattan! Bensin i blodet! Öööörn, vrooom och allt sånt där.

The Fast and the Furious är en film för bilfetischister och fartdårar och jag medger att jag inte tillhör någondera kategorin. Jag kan i och för sig uppskatta en schysst biljakt i en film men herregud, en hel film bestående av bilåkning? Då krävs det nästan att man blir sexuellt upphetsad av vrålande motorer för att det ska funka.
The Fast and the Furious är en kombination av bilporr och musikvideo med volymen uppvriden till strax under smärtgränsen. Då och då kliver folk ur bilarna och ser tuffa ut, sen bär det iväg igen. Det finns en hel del scener som skulle kunna vara hämtade ur vilken rumpskakande rapvideo som helst med bikiniklädda brudar i klasar kring de coola grabbarna.
Själva actionsekvenserna är onekligen snygga och välgjorda, det går undan som bara katten med en del halsbrytande stunts som krydda och ljudeffekter som får biosalongen att skaka. Men det är så massivt att det snart blir betydligt mer tröttsamt än upphetsande.
Skådespeleri och handling är inte mycket att orda om. Paul Walker spelar FBI-agenten Brian som är på jakt efter ett gäng långtradarkapare och därför infiltrerar den olagliga streetracevärlden i Los Angeles. Där är Dominic Toretto (Vin Diesel) kung och tar Brian under sitt beskydd. Snart börjar Brian få svårt att hålla isär lojaliteterna mot byrån å ena sidan och gänget å den andra.
Inte för att det spelar så stor roll. Varenda händelse i filmen är avsedd att ge folk en ursäkt att trycka gasen i botten, till och med Brians romantiska middag med Dominics syster leder till att de unga tu blåser på i 200 knyck genom stan.
Det är så tokgrabbigt att det nästan blir fånigt. Förmodligen ligger massor av freudianska teman och sjuder under ytan...

--Christer Andersson

-------------------------------------------------------------

Östersundsposten

Betyg: 2     [Obsevera dock att denna person gav Driven 3 i betyg *suck*...M)

Jag trodde det var rymdfilmer som var värst på fikonspråk och facksnack men bilfilmen The fast and the furious tar modigt upp kampen genom att låta fotomodeller droppa motortermer i sju kvartar.
En FBI-agent (Paul Walker I) går undercover rakt in i en värld av olagliga gaturace och lustgastrimmade racekärror för att lista ut om det är bilsvartingarna, bilmexarna eller bilasiaterna som med hjälp av snabba vrålåk och extrem körskicklighet rånar lastbilar med värdefull last i 180 km/h.
Självklart skapas en massa band mellan polisen och bovarna, för att inte tala om bovarnas syrror, och det gör det så svårt så svårt för Rob Lowe-kopian Walker att ange sina nya förbrytarvänner.
Men filmen handlar inte om det egentligen. Den så kallade storyn är bara utfyllnad mellan den bilporr som är filmens huvudsyfte och som serveras till dunkande musik av typ Limp bizkit.
Motorer varvas, hästkrafter flexas och den ena innovativa detaljen efter den andra plockas fram för att bilarna ska gå ännu fortare och visst, det är väl rätt coolt ibland. Det är inte direkt Näldenraggare som är ute och kör i The fast and the furious, men bränt gummi kan man inte titta på hur länge som helst.
Det går inte att ha några andra krav på en sådan här film än att den ska vara underhållande. Att tjata om att man vanligtvis inte överlever om man hänger i en arm på en lastbil som kör 200 är ingen mening och sådant kan man ha överseende med om filmen erbjuder underhållning.
Det gör dock inte The fast and the furious. Kanske om man prenumererar på alla motortidningar som finns, men det är inte alla som gör det.

David Edvinsson