A-certifikat (Artikeln finns även i Sportdykaren 1-98)
För att kunna jobba
yrkesmässigt med dykning, i Sverige, skall man enligt
Arbetarskyddsstyrelsen anvisningar vara utbildad/certifierad
enligt vissa normer. En av dessa utbildningsnivåer kallas
A-certifikat. Som innehavare av A-certifikat får du,
yrkesmässigt, dyka med lätt dykutrustning och luft, ned
till 40 meter. Det enda stället i Sverige som utbildar
dykare till A-certifikatsnivån är Marinens dykarskola i
Karlskrona. Eller som den heter på militärspråk, MDykS
Kös.
Förkunskapskraven för att få söka till denna utbildning, är trestjärnigt CMAS-dykcertifikat eller PADI divemaster och ett HLR-certifikat, som inte får vara äldre än två år. Har du ett annat dykcertifikat, utfärdat av någon annan dykorganisation, än de nyss nämnda är det hela lite mer komplicerat. Då måste din ansökan skickas till marinens dyköverledare och då är det upp till honom att avgöra om ditt certifikat anses uppfylla kraven. Utöver detta skall en speciell läkarundersökning göras. En så kallad SUB III undersökning. Enklast kan den beskrivas som en utökad undersökning, jämfört med den som man normalt gör som sportdykare. För min del blev jag uttagen till kursen som skulle hållas vecka 38-98.
Dagbok
970914 klockan startar jag den
långa färden ned till Karlskrona. Resan
Sundsvall-Karlskrona är 90 mil lång, enkel väg. Enda
vettiga alternativet, avseende färdmedel, är flyget även
om det ät dyrt. På flygbussen in till Karlskrona hittar jag
en blivande kurskamrat, Erik Lindahl från Umeå. Han hade
ännu längre resväg än mig, 120 mil enkel resa. Vi kände
inte varandra, då, men det visade sig att vi hade en hel del
gemensamma bekanta. Efter ett visst letande i Karlskrona,
hittade vi till slut rätt på Bataljon af Trolle. Bataljonen
som skulle bli vårt hem den närmaste veckan. Vi fick även
leta en hel bland kasernerna innan vi hittade rätt på vårt
logement. Klockan 24:00 somnar jag, uttröttad efter en lång
resa. Dagen efter vaknar jag 06:10. Tillsammans med övriga
kurskamrater, som sovit i de övriga logementen, går vi ned
till matsalen och äter en stadig frukost. Redo för kurs
infinner vi oss sen på MDykS, klockan 07:30. Vår
kursledare, Kalle Leander MDykS, gjorde en kort presentation
av kursen. Därefter är det dags för det första testet.
Det består av ett skriftligt teoriprov. Provet i sig var
kanske inte så svårt. Men villkoren kring provet var tuffa,
om man inte klarar av provet - får man åka hem. Om man inte
klarat av provet hade resan hem känts olidligt lång. En
förutsättning för att man skall klara provet är att man
känner till US-navytabellen i L-format. Dvs. de tabeller som
vi använde i SSDF, innan vi bytte till Nordisk
Standardtabell. Nu skickar MDykS ut kurskompendier inklusive
dyktabeller, hem till kursdeltagarna innan kursstart. Allt
för att deltagarna skall kunna förbereda sig. Just
läsningen av dyktabellerna kan dock vara svåra att lära
sig på egen hand.
Nästa moment i kursen är Fri Uppstigning (FU). Dessa skulle
ske i MDykS dyktank. Tanken har ett största djup av 18 meter
och har en vattentemperatur på cirka 36° celsius. Nu
börjar inte övningarna direkt från 18 meter. Första
övningen är från 60 cm djup. Successivt ökas djupet ned
till 18 meter. De första övningarna är dessutom
simulerade, dvs du har luft av normalt atmosfärstryck i
lungorna. När FU-instruktörena anser att du behärskar
tekniken, går man över till att göra övningarna med luft
i lungorna som har ett högre tryck än normalt
atmosfärstryck. Om en FU genomförs felaktigt finns det en
högst påtaglig risk för lungbristning. Rätt utförd
däremot är FU en mycket säker metod att använda sig av
vid en nödsituation. Säkerhetsarrangemangen är därför
höga under FU-övningarna, bl.a. finns en dykläkare och
sjuksköterska närvarande vid övningarna. När man gör en
FU från 18 meters djup känner man att det är en hel del
luft som skall passera ut via andningsvägarna. Att får
luften att passera ut via luftvägarna sköter sig med
automatik, under förutsättning att den genomförs korrekt.
FU-instruktörena är mycket kompetenta och pedagogiska. De
märks att instruktörerna kan sin sak och har en lång
erfarenhet av FU-övningar.
Klicka på bilden för att få en förstorning
 |
 |
Efter att ha gjort
färdigt dagen övningar var det nu dags att kvittera ut
dykutrustningen, som skulle använda resten av kurstiden.
Utrustningen som vi skulle använda är i stort sett detsamma
som en sportdykare använder. De stora undantagen är
helmask, inklusive dyktelefon, och att luftförsörjningen
skedde från ytan. Den stora skillnaden att dyka med luft
från ytan är att linskötaren måste reglera
lufttillförseln till dykaren. Kommunikationen mellan dykare
och linskötare är därför extra viktig. Dykaren
rapporterar sitt djup, var 10:e meter under nedstigningen och
var 5:e meter under uppstigningen, till linskötaren.
Lufttrycket kan då justeras så att det blir ett för
dykaren lämpligt tryck i masken.
Efter första dagens övningar, var vi kursdeltagare, ganska
slut. Det berodde inte på att övningarna var speciellt
fysiskt ansträngande. Utan det berodde på att den psykiska
spänningen nu släppte. Vi hade m.a.o. inte speciellt svårt
att somna.
Tisdag
Andra dagen övningar startade med
ett anpassningsdyk i Trolle båthamn. Vi fick även pröva
på hur det var att tömma en helmask på vatten, under
vattenytan. Att tömma en helmask är betydligt lättare att
tömma än jämfört med ett cyklop. Detta mest beroende på
att helmasken har ett övertryck som med automatik trycker ut
vattnet från helmasken.
Efter lunch var det dags för nästa övning. Vi skulle
tillsammans med en parkamrat, tillverka en sillåda i trä.
Allt skulle naturligtvis ske under vattnet. Problemet med att
jobba under vattenytan med trä, är att trä flyter. En hel
del energi och händer, gick därför åt till att hålla
kvar brädbitarna, som vi sågade, kvar under vattenytan.
Saker som på ytan ter sig tämligen okomplicerade, kan under
vattenytan bli nog så besvärliga. Lösningen på detta
heter planering och förberedelse. Nu fick vi till slut ihop
en samling lådor som fick godkänt resultat. Därefter var
det dags för utrustningsvård, innan den dagens övningar
var till ända.
Klicka på bilden för att få en förstorning
 |
Onsdag
Följande dag fick vi förflytta oss ut till Torkö stenbrott. Orsaken till att det gamla stenbrottet blev platsen för dagens dykningar, var den förhållandevis kraftiga blåsten. Djupet där övningarna skulle genomföras var 21 meter. Första övningen var att byta ut en rördel, med tre flänsar, nere på botten. Totalt var det 12 stycken bultar som skulle lossas, för att få bort den gamla rördelen. Därefter skulle en ny rördel anbringas och sedan skulle bultarna sättas tillbaka. Övningen som sådan var inte svår, men tar ändå sin lilla tid. Då övningen inte innebar några större kroppsrörelser, blev det lite kallt mot slutet av dyket. Efter den fältmässiga lunchen. Var det dags för oss att ge sig i kast med nästa moment. Lyftsäckarna. Denna model av lyftsäck, som vi använde, fylldes med luft från ytan. Vi skulle gå ned med lyftsäcken till botten och där göra fast den i ett föremål, som skulle lyftas till ytan. Efter att vi gjort fast lyftsäcken skulle vi meddela, via dyktelefonen, till linskötaren att det var klart för att börja lyfta. Linskötaren börjar, försiktigt, att fylla luft i luftsäcken, dykaren backar då undan en bit. När lyftsäcken rest sig från botten stoppar linskötaren luftpåfyllningen. Dykaren går då upp till ytan för att där vänta medan lyftet, från botten till sker. Orsaken till att dykaren skall vänta på ytan är att, om något skulle gå snett under själva lyftet, så att föremålet ramlar ned mot botten skall dykaren inte kunna bli träffad, av det fallande föremålet. Nu gick alla lyft bra och vi behövde därför ej plåstra om några skavanker. Skämt åsido, hela kursen genomsyrades av ett högt säkerhetstänkande, som i många avseende påminner om SSDF’s dykpraxis. Detta känns tryggt både för elever och instruktörer.
Torsdag
På torsdag morgon var det dags
för kursens djupaste dyk. Detta dyk skedde nu inte i öppet
vatten, utan i en tryckkammare. Dykarskolans kammare är den
som förut fanns på marinens dykerifartyg Belos. Tryckningen
som sker till ett djup motsvarande 50 meter, gick relativt
fort, jämfört med vanlig dykning. Det gällde därför att
tryckutjämna hela tiden. Då trycket kommit upp till
motsvarande 6 bar, var vi "framme". Nere på 50
meter var värmen påtagliga. Värmen kommer inte av djupet i
sig, utan av det snabba tryckökningen. Lika märkbar blev
kylan då trycket sänktes. På 50 meters djup genomförde vi
några enklare räkneövningar. Det är inte alldeles lätt
att vara skärpt och koncentrerad då kväveberusningen
börjar göra sig påmind. Nu var det ingen som tappade
fattningen, men en del småfnissande förekom. Efter att vi
kommit ut från kammaren, skulle vi stanna kvar på
dykskolans område för observation. Vi passade då på att
gå igenom en transportabel tryckkammare , model DuoCom. Att
ligga i en sådan kan inte vara någon fröjd. Utrymmet är
minimalt för de två personer som utrymmet är gjort för,
en patient och en sjukvårdare. Patienten ligger på en bår,
medan sjukvårdaren sitter bakom patienten. Ingen av dem kan
röra sig i någon större utsträckning. Långa vårdtider i
en DuoCom är därför allt annat än trevliga. Kylan blir
för personerna i kammaren, även den ett stort problem, vid
längre behandlingar.
Innan vi fick bryta för lunch skulle vi gå igenom AFS,
arbetarskyddsstyrelsens författningssamling. Att förstå
den i alla delar är inte helt lätt. Det finns nämligen den
skrivna AFS 1993:57, som behandlar dykeriarbete, men det
finns även skrivna och muntliga kompletteringar från
arbetarskyddsstyrelsen som skall gälla, som förtydligande!
till de skrivna anvisningarna. Tyvärr är de mest till
förvirring då ingen verkar veta vad som egentligen gäller,
alla gånger. Nu är inte denna artikel menad att förklara
vad som gäller vid kommersiellt dykeriarbete. Utan det
måste var och ta reda på inför ett dykeriarbete. Detta
gäller både arbetsgivare och arbetstagare.
På eftermiddagen är det dags för att pröva på sökning.
Sökmetoden som användes vid övningen, är rutsökning. Det
är en sökmetod som bra att använda då man vill vara
säker på att ett område blir noggrant genomsökt. Vid
rutsökning kommer dykaren att passera varje del av sökrutan
två gånger. Nackdelen med denna sökmetod är att den tar
relativt lång tid få på plats. Det krävs även att
linskötaren och dykaren kommunicerar med varandra, så att
inte linskötaren inte drar dykaren ur sökrutan. Han kan då
kanske missa vart han skall börja då sökningen skall
återupptas.
Klicka på bilden att för få en förstorning
 |
 |
På kvällen fick vi möjlighet att besöka det nyöppnade marinmuseet i Karlskrona. Ett besök här rekommenderas varmt, då det finns mycket intressant att se. Även vissa delar från dykningens historia visas. Museet är bokstavligen byggt på ett gammalt vrak. Detta vrak kan man beskåda från museets nedersta våning, under vattenytan. Tyvärr såg vi inte mycket av vraket, via de tjocka glasrutorna. Orsaken till detta var att fönstrens utsidor var beväxta med diverse organismer. Vilket omöjliggjorde ett beskådande av vraket. Tyvärr. Vi påpekade även detta för museets personal. Hoppas att detta nu har blivit åtgärdat.
Fredag
Sista dagen har vi satt klockan på
väckning klockan 05:30. Detta för att vi skall hinna packa
båten med vår dykutrustning, innan den avgår klockan
06:30. Vi skall nu ut till ett ställe som heter Starkö syd.
Här skall vi genomföra en övning som går under
benämningen "djupskottet". Då resan tar en timme
hinner även vi som är morgontrötta, att vakna till liv.
Övningen som sådan var okomplicerad. Den gick i korthet ut
på att dyka till 40 meters djup och vara där i fem minuter.
Vi dök två åt gången. Vi fick därför möjligheten.
spela sax, sten och påse, där nere. Även vissa av
dykledaren, på ytan, ställda frågor skulle besvaras,
exempelvis vad är sju gånger åtta. Därefter skulle en
kontrollerad uppstigning genomföras. Under hela övningen
användes nedstigningslina. På tre meters djup skulle vi
dekomprimera i tre minuter.
Övning höll bokstavligen på att blåsa bort, p.g.a. den
rådande väderleken. Det fanns inte heller några
alternativa dykplatser till Starkö syd. Hade vi inte kunnat
genomföra övningen, denna fredag morgon, hade vi blivit
tvungna att komma dit vid ett senare tillfälle, för att
genomföra övningen. Detta hade känts mindre kul att göra
resan Sundsvall-Karlskrona på 180 mil. För en enda övnings
skull. Resan kostar även en hel del pengar, oavsett vilket
färdsätt man än väljer. Dessutom måste man söka ledigt
från sitt ordinarie arbete Vilket inte heller det är så
lätt alla gånger. Nu hade vi dock tur och kunde genomföra
övningen denna sista dag på kursen. Under hemresan hade vi
möjlighet att beundra Karlskronas vackra skärgård, en av
Sveriges vackraste. När vi kom tillbaka till Karlskrona var
det dags för utrustningsvård, en sista gång. Alla
dykövningar hade nu genomförts.
Sammanfattning
Efter att vi hade återlämnat
utrustningen var det dags för kursavslutning. Alla som
genomgått kursen var överens om att kursen varit helt
lysande. Mycket tack vare de duktiga och rutinerade
instruktörerna. Främst då Kalle Leander, vår kursledare.
Vi fick även den eftertraktade gröna dykarboken som ett
bevis på att vi nu kunde titulera oss A-certifikatsdykare.
Som helhet tycker jag att kursen gav mig väldigt mycket och
jag rekommenderar alla som funderar på att gå denna kurs,
till att anmäla sig. Visserligen kostar kursen en hel men
det kan på sikt vara väl investerade pengar. Dessutom får
du göra dykningar lite utöver det vanliga och du får
träffa personer med stor erfarenhet av dykning. Detta
gäller både för instruktörer och kurskamrater.
Anders Vikdahl
Dykkommittén och SSDK Lagun