SVCH Duckling´s Victor

Februaricamping 2003
-16 grader, stjärnklart & fullmåne

Älskade, älskade, älskade, underbara lille Vicke.....

För 7 år sedan förändrade Victor min världsbild och mitt liv totalt. Han kom som en 3,5 årig problemhund in i mitt liv som en virvelvind och vände upp och ner på min tillvaro. Om jag någonsin vetat eller förstått ens en bråkdel av hur mycket jobb det skulle bli......jo det hade ändå varit värt det för med hans underbara personlighet, hans galna upptåg och hans underbara mjuka öron så vet man att det är en ynnest att ha fått haft en sådan vän.

Jag hade träffat Victor till och från sedan han var en liten valp och fastnat för hans underbara personlighet. Ibland hade jag varit hundvakt åt honom och flera gånger fått förfrågan om jag kunde tänka mig att ta över honom från den familj han bodde med. Jag tvekade eftersom det kändes som ett så stort åtagande och jag inte visste om jag kunde erbjuda honom något utöver det han redan hade. Familjen han bodde med älskade honom enormt mycket men kände att de helt enkelt inte klarade av honom och inte heller hade tiden eller kunskaperna att skaffa hjälp heller. De såg honom bara bli mer och mer stressad och må allt sämre hos dem och kände till slut att situationen var ohållbar och efterhand började de känna att han förstörde deras liv.Olika hundvakter hade honom långa perioder och en dag kom de till mig och sa att de hade gett upp, de orkade inte mer, antingen fick jag ta honom eller så skulle de avliva honom. De ville inte omplacera honom eftersom de upplevde att alla trodde att det var en hård och tuff hund vars problem enbart skulle lösas med våld och det ville de inte utsätta honom för.

Så helt plötsligt stod jag då där med en 3-årig labradorhane i kopplet som var stressad till max, aldrig kunde slappna av , ständigt pep, flåsade konstant, som aldrig fick behålla någon mat och som var otrygg och olycklig ......och  nu var han bara mitt ansvar......

Redan första dagen lyckades han välta en liten tant i Hagaparken och jag började inse att det var en sak att var hundvakt på landet när man är ledig en helg och en helt annan att ha honom varje dag, varje minut i vardagen inne i stan där jag då bodde. De första månaderna var hemska, jag hade ont i kroppen eftersom han var ovan att gå i koppel och slet konstant, alla hundägare i närheten var rädda för honom eftersom han gjorde utfall, ständiga diareér,  han pep konstant inne när jag satt och försökte plugga, det gick inte att få kontakt med honom men framförallt kändes det som om han mådde lika dåligt som tidigare.Flera gånger kände jag att jag hade gjort mitt, jag hade försökt men inte lyckats och ville bara ge upp. Det kändes som om det inte var någon mening med att ha en hund som bara mådde så dåligt utan då kanske det var snällare mot honom att avsluta det hela. Samtidigt.... så såg man ju hans underbara sidor, han visade gång på gång hur mycket han älskade alla människor och de få gånger han sökte kontakt då kröp han upp i knät och bara slöt ögonen och njöt.

Svart är vackert.....

Jag beslöt mig för att ta det månad för månad, skulle det kännas lika hemskt om ytterligare ett halvår så skulle jag åtminstone vetat att jag hade gjort allt jag kunnat. Jag hade turen att plugga hemma på dagarna och jobba nätter så jag kunde ständigt ha Vicke med mig 24 timmar om dygnet. Jag började gå timslånga promenader varje dag för att ge honom utlopp för sin energi, jag började träffa några hundägare som vågade släppa sina hundar tillsammans med honom, jag började sakta men säkert träna lite kontakt med honom och började ringa runt och rådfråga erfarna hundmänniskor om hjälp.Jag anmälde mig till kurser och privatinstruktörer som de flesta gav rådet att ge upp, det var ingen idé att ens försöka. De som jag ändå träffade ansåg hela tiden att vi skulle börja med att lära honom bli lugn för att sedan kunna börja träna honom, jag gick på otaliga lektioner i passivitet och hade ständigt en hund som bara pep värre och värre och som till slut nästan kröp ur skinnet av oro.Någonstans inom mig kände jag att det här var helt fel väg för Victor, jag skulle på något sätt behöva träna honom först och sedan se till att han skulle bli lugnare.Ge honom något att jobba med och sedan se vad som hände. Jag började träna lydnad och insåg att han var otroligt lättlärd- inomhus vill säga, så snart det dök upp störningar utomhus så var allt borta. Vi körde fast och jag visste inte hur vi skulle komma vidare. Det som kändes bra var dock att jag hade upptäckt att under våra små pass inomhus så hade han varit helt tyst och väldigt uppmärksam, det märktes att han tyckte att det var jätteroligt.
Vi var ett gäng i Vasastan som började träna mycket tillsammans och som pratade mycket träning, flera av dem har vi fortfarande mycket bra kontakt med idag- tack för att ni stod ut med oss under den tunga tiden !

Så kom äntligen 2 vändpunkter !

Först kom vi i kontakt med Tage Nyholm- en gammal bruksräv som tränat många hundar och som har en grundläggande syn på hund som jag tycker mycket om. Han föreslog att jag skulle komma med honom ut och prova att spåra med Victor. Jag förberedde honom på att Victor troligen bara skulle hoppa omkring och pipa och inte kunna koncentrera sig. Jaja sa Tage vi får se vad som händer. Tage gick ut ett U-format skogsspår till Vicke och fäste lite våm vid ett slutföremål. Sedan tog vi lugnt en fika och sedan var det dags för påsläpp, Vicke for iväg och jag kände hur tårarna började spruta, jag ville så gärna att det skulle ha funnits något som fungerade och fungerade inte spår på en labbe , vad skulle då fungera ? Vicke släpade med mig rakt ut i skogen och jag bara följde med tills han tvärnitade och...började tugga i sig våm....jag trodde inte mina ögon, jag som trodde att han planlöst rusat ut i skogen. Sedan hände nästa sak, för första gången någonsin  la sig Victor ner ute i blåbärsriset, sträckte ut sig och låg lugnt och tyst och tittade på oss och såg så oerhört, oerhört nöjd och stolt ut. Innan dess hade han aldrig haft en paus utomhus eller lagt sig ner för att slappna av, han som inte ens stannade när han skulle kissa....

Spårhelg på landet

Nästa stora steg var att vi i samma veva kom i kontakt med Camilla Berg som tränat och tävlat mycket inom lydnad och bruks.
Camilla hade också arbetat mycket med hundar på elitnivå samt problemhundar. Vi skulle träffas en kväll för att jag skulle få lite tips på vägen där jag kört fast med Victor. Hon bad att jag skulle visa hur långt vi hade kommit. Det var självklart dömt att misslyckas, det var fullt med hundar på planen och folk kastade bollar och tjoade och Victor var enormt gasad. Mitt fina fotgående syntes det inte ett spår av. Victor kunde inte gå eller springa, han rullade, kröp, studsade , hoppade och vi kunde inte genomföra ett enda moment.Det var bara hemskt och hela tiden hördes detta enerverande pipande....
Camilla frågade vad jag hade för mål med min träning. Mål och mål tänkte jag, det vore ju kul att klara av att gå ut med sin hund utan att få förslitningsskador, att få kontakt med honom  och att  få honom att må bra. Men det lät ju inte så bra bra att säga det så jag klämde i med att bli godkänd i appellen var vårt mål. Vi hade ett långt samtal där Camilla sa att det ska vara roligt att ha hund och att man måste hitta ett sätt att kommunicera med sin hund om man vill att den ska förstå vad man vill. Vi pratade mycket om belöningar och varför en hund jobbar. Roligt att ha hund......som det var kändes det bara så enormt jobbigt. Eftersom det inte gick att få Vicke att slappna av visade Camilla mig ett antal övningar som jag kunde börja på i lugn och ro hemma. Det var dels rena lydnadsövningar men också mängder med tips på hur vi skulle kunna förändra vardagen för oss. Äntligen, äntligen, äntligen var det någon som kom med konkreta förslag på lösningar istället för att bara berätta vilka fel Victor hade, vilka fel jag gjorde och att det aldrig skulle fungera, som om man inte själv har full koll på alla fel....Trots att det inte gått att göra en enda sak med Vicke på planen så åkte jag därifrån med en enorm känsla av hopp och av jävlaranamma. Om hon bara vetat vad hon startade......

Vi tränade och vi tränade, såväl inomhus och så småningom utomhus och Victor lärde sig saker i en rasande fart så enormt hungrig på att jobba. Vi spårade flera gånger i veckan, började träna sök minst 2 gånger i veckan, tränade agility och körde lydnad, lydnad och ännu mera lydnad...och Victor fullkomligt ÄLSKADE det. Vi gick kurser, åkte på läger, tog privatlektioner och vardagen började så småningom fungera riktigt bra. Jag hade ingen bil på den tiden så jag och Victor åkte kommunalt åtskilliga mil utanför stan för att träna, passen tog ofta hela dagar. Victor började att få ett sådant självförtroende och lugn och ville ständigt vara nära mig. Jag upptäckte att man  kunde träna allt inomhus till och med "rutan"  om man bara är lite uppfinningsrik.....

Vinterbus

Och en dag var det dags, jag hade ju sagt till Camilla att mitt mål var att bli godkänd i appellen så jag gick och anmälde mig till en tävling. Jag hade absolut ingen aning om vad jag gett mig in på men glad i hågen gick jag upp 04.30, promenerade till Centralen eftersom tunnelbanorna inte öppnat, tog pendeln, böt till buss och hoppade av vid en hamburgerrestaurang där det var samling 07.00. Döm om min förvåning när det visade sig att vi skulle transportera oss vidare ut i skogen och där stog jag utan bil.....Till slut fick jag i alla fall åka ut i skogen tillsammans med en funktionär. Regnet öste ner och det blåste kraftigt. Jag var enormt nervös men Vicke gick ut med sitt nya självförtroende och visade att han visste hur det skulle gå till minsann och fick en 10:a på spåret.Sedan var det dags att åka iväg igen för lydnaden. Som vanligt var det fullt ös- allt eller inget. Vid prisutdelningen föstod jag ingenting när de började ropa upp dem som blivit uppflyttade, hade de glömt bort mig....Till slut ropade de upp mig på en 3:e plats och uppflyttad. Jag kunde inte tro att det var sant, inte så mycket för själva uppflyttningen men som ett kvitto på att all denna tid man lagt ner gett resultat. Inte blev det sämre av att domarna kom fram och berättade att det var roligt att se en så glad och pigg hund på plan som ändå var under kontroll och inte heller av att vinnaren- en karl med schäfer- kom och gratulerade och sa att "vi kommer nog att se mer av dig när ni fått mer rutin".Det gladde mig oerhört mycket och är något jag själv tagit med mig som tävlande, det är lätt att glädja sina medtävlande framförallt en nybörjare.
Sedan var det bara dags att börja fundera över hemfärden, det tog ca 45 minuter att gå till närmaste pendel och jag hade vunnit en säck med 10 kg hundmat samt lite tillbehör.....

Lite senare tävlade vi lydnadsklass 1 i Nacka Cup och vann vår klass med 30 hundar och gick vidare till finalen och fick återigen höra att det såg så trevligt ut när vi gick på planen- och efter det var vi helt klart bitna av tävlandet.
När vi senare tävlade lydnadsklass 2 vann vi igen och när vi går av planen står Victors förra husse & matte och applåderar med tårar i ögonen, så lyckliga över att se honom så glad och sansad.
Det är äkta kärlek - att kunna lämna bort en hund man älskar eftersom man inser att han får ett bättre liv hos någon annan !!!

Oj, så stolta vi är.....

Efterhand började Victor bli allt lugnare och pipet försvann till slut helt.  Tyvärr råkade vi ut för ett bakslag genom att han på kort tid blev attackerad flera gånger av lösa hundar inne i stan och började bli alltmer rädd för andra hundar. Så länge vi var på en lydnadsplan kände han sig trygg och det var inga problem med platsliggningar men mer och mer otrygg på promenaderna.
Sedan träffade vi husse Thomas som Victor fullkomligt avgudade från första stund. Vi flyttade till Thomas i Nynäshamn och började hänga med på allt från skridskoåkning, vandringar, seglingar och annat uteliv.Vi trodde att miljöombytet skulle göra att han kände sig tryggare på promenaderna. Tyvärr var skadan redan skedd och han var väldigt rädd för andra hundar och började visa det. Efter att han rest sig upp från en platsliggning i lydnadsklass 3 så kände jag att jag inte ville utsätta honom eller mina medtävlande för att det skulle hända någonting så jag beslöt att sluta tävla lydnad/bruks med honom.Det kanske var  fånigt eftersom det enda han gjorde när han reste sig var att fria till en söt goldentik men jag ville inte riskera något. Istället började vi träna viltspår och tog så småningom ett championat.

Xtra & Victor på dykkurs med korvgrillning

Idag är Victor en 10,5 årig silvergrå herre i sina bästa år. Han stortrivs med livet och vill alltid vara med om det händer något. Stressen kan komma fram ibland när han inte vet vad som förväntas av honom eller i speciella situationer men i vardagen är den inte längre ett problem. Sedan vi flyttat ut till en stuga på landet är han fullkomligt nöjd, han gräver lite hål i trädgården, tuggar på vedträn, gosar i soffan, sitter och spanar i timmar och älskar att busa med Xtra. Han följer fortfarande med på allt från vandringar, seglingar till dykutfärder.Han vill inte och behöver inte heller umgås med andra hanhundar utan han har sina hundkompisar som han umgås med. Fortfarande när jag träffar folk från den första jobbiga tiden så frågar folk efter Vicke, han charmar alla han möter och gjorde det även när det var som jobbigast. Historierna om hans upptåg är oändliga.....

Nu är det inga problem att vila längre......

Jag själv hade aldrig lärt mig så mycket om hund om jag hade haft en vanlig hund under de här åren, nu har man tvingats läsa, prata med folk, gå kurser, åka på läger, tagit lektioner och utbildat sig själv till testledare för MH & korningar & instruktör inom SBK. Jag har tagit med mig det jag själv hade så svårt för -  att folk bara pekar på det som är fel men inte kan komma med några lösningar.Ett stort tack till alla er som peppat oss där andra bara sett problem !!!

Och aldrig, aldrig, aldrig att jag skulle velat vara utan att möta världens underbaraste labrador med världens mjukaste sammetsöron.......

        Segelsemester 2003                                                                                                                                                          Victor på dykutfärd, i fören & spanar....




Tillbaka