Änglahundar

Min alldeles underbara, helt egna lilla ärthjärna !!!

Efter att i flera år endast önskat mig hundböcker i julklapp och födelsedagspresent och självklart allra helst en egen hund , så berättade en dag mina föräldrar att vi skulle köpa hund ! Jag trodde inte att det var sant, de hade ju alltid pratat om att tiden inte räckte till, att hundar ska motioneras, att jag snabbt skulle tröttna och att vi inte hade plats för en hund i segelbåten.  Nu hade de i alla fall beslutat sig för att mitt hundintresse hade hållit i sig så länge att det kanske var dags. Det skulle dock vara en lugn hund och en hund de själva skulle vilja ha om det visade sig att jag skulle tappa intresset. I första hand skulle det vara hela familjens hund men jag kände att det skulle bli bara, bara min. Att det skulle bli en Newfoundlandshund hade de bestämt efter ett besök på en husdjursmässa, de såg så lugna ut och låg mest och sov. Jag beslöt mig för en stor vild svart hane och vi köpte en liten brun tik…..

 Kärt barn har många namn och Cilla eller Beau Brummel´s Candide som hon egentligen hette hade massor. Ett av de mer bestående var dock ”ärthjärnan” mycket beroende på att hon hade en liten bula uppe på huvudet som såg ut som en ärta. I vissa fall kallades hon det pga av andra orsaker…..

 Även om jag idag kan tycka att vi hade en hel del kunskapsbrister när vi köpte Cilla så var vi i alla fall mycket noggranna. Vi pratade med kennelklubben, Njoffeklubben och anmälde till mängder av kurser. Vi lärde oss massor om hur man sköter om sin hund på ett bra sätt men kände inte till något om höftleder eller avel. Nybörjare som vi var fick vi helt lita på de valpförmedlare som hjälpte oss. Cilla visade sig sedan ha dubbla 3:or på höfterna efter det gamla avläsningssystemet samt pålagringar. Vi röntgade aldrig armbågarna eftersom vi inte visste att man gjorde det men jag misstänker att de inte heller var helt ok.

 Trots sina höftledsfel så var Cilla en hyffsat pigg och aktiv hund som älskade att träna. Det gick aldrig särskilt fort  men blev ofta rätt istället. Vi började på valpkurs där hon visade sig vara en klippa på att ”stanna- kvar” men att det gick långsammare på inkallningen….men å andra sidan så gick det aldrig snabbare när hon rymde heller än att man kunde hinna ifatt henne……

 Vi fortsatte med grundkurser och fortsättningskurser på Stockholms Södra i Njoffeklubbens regi. Vi var ett antal njoffeägare som samlades i ur och skur och tränade hundar. Jag var definitivt yngst men blev oerhört bra bemött och vi lärde oss massor om newfoundlandshundar av de övriga deltagarna som i många fall var newfoundlandsuppfödare.

Cilla älskade lydnad och det gjorde jag också, hennes starkaste moment var platsliggningen och det sämsta var hoppet vilket var rätt logiskt med tanke på hennes höfter. Uppfödarna peppade oss att åka och ställa ut så vi for iväg till kalla dragiga ridhus för att ställa ut och flera av dem visade oss glatt hur man gjorde. Jag tyckte aldrig att det var särskilt roligt och vi gjorde ingen succé i ringen heller.

 Efterhand började jag träna på Haninge BK där vi deltog i hundungdomens kurser. Jag anmälde mig termin efter termin till den vanliga appellkursen eftersom jag var intresserad av spår men fick varje termin höra att det tyvärr var fullt men att jag definitivt stod först till nästa kurs…. Efter flera år kom jag till slut med på en kurs och både jag och Cilla tyckte att det var jättekul. Spåret fungerade jättebra och övriga lydnadsmoment också. På avslutningsdagen kom det fram 2 st schäfergubbar till mig och berättade att de trott att det skulle vara ett hopplöst fall men att de blivit glatt överraskade och de önskade mig lycka till i fortsättningen och gav oss massor av goda råd. Det kändes oerhört bra.

 Sedan började vi att tävla och harvade runt lite grann i lydnadsklass 1. Vi bjöd på många glada skratt …..tex på en tävling en varm sommardag när hon hade genomfört de första momenten väldigt fint för att helt plötsligt förstå att lite längre bort så fanns en sjö….och så sticker hon av plan med, för att vara Cilla, en svindlande hastighet och hittas sedan glad i hågen badandes i sjön….en annan gång sålde de varmkorv bredvid planen och då kunde man ju inte heller vara kvar på platsliggningen utan jag fick hämta henne i korvkön där folket glatt stod och matade en ännu gladare hund…..just då var det svårt att se det roliga i det hela….

 Cilla var en underbar hund och en underbar vän.  Hon älskade allt och alla, gick alltid lös och ville gärna följa med på allt som hände. Jag hade henne med mig jämt- om någon ville att jag skulle komma på besök fick de även 55 kg Cilla på köpet. 

 Cilla älskade vatten….ja upp till magen ja…..Att en newfoundland älskar vatten är kanske inte så ovanligt men att de vägrar att simma är lite mer ovanligt. Cilla ville stå eller ligga i vattnet. Som valp somnade hon ständigt med huvudet i vattenskålen och var alltid blöt under hakan. Men att simma det vägrade hon och det spelade absolut ingen roll vad vi gjorde, jag som hade haft planer på att testa Watertrail med henne. Under hennes 10 år så höll det i sig, hon älskade vatten men vägrade att simma.

 Cilla älskade även mat, ja inte något trist torrfoder, det kunde gå lång tid utan att hon åt men mat från bordet skulle det vara. Hon låg ofta ute på tomten men så snart vi hade ätit klart och la ner besticken så hördes ett dovt ”voff” och då skulle hon komma in, ve den som inte lämnat en liten smakbit ! Cilla låg alltid ner och åt och kunde då och då vila huvudet i matskålen.

 Cilla följde som sagt med överallt och historierna om henne är många. En anekdot som ofta berättas i familjen är om den årliga utflykten till julmarknaden på Utö när hon i ett obevakat ögonblick passar på att ta varmkorven från en förvånad liten tjej som var precis i huvudhöjd med Cilla. Så långt var allt lugnt och föräldrarna skrattade bara åt händelsen , det gjorde jag också….ända till dess att jag skulle överlämna den nya korven som jag köpt åt dem och hon hoppar upp och tar även den…….

 Cilla var som sagt alltid med vad vi än gjorde och följde självklart alltid med ut och seglade. Hon var mycket tveksam till en början och det var nästan omöjligt att få henne ombord. Det enda som fungerade var att vi la ut köttbullar och sa ”sök” då sniffade hon sig till slut fram till sittbrunnen. Efter en svårare ”sökomgång” frågade våra båtgrannar oss morgonen efter vad det var vi hade ”mässat” i olika omgångar och trodde inte att vi var kloka när vi sa att vi övade sök…
Efterhand gick det lättare och lättare, vi byggde en landgång som var lätt att förflytta och lätt att använda. Det passade henne perfekt, hon litade på oss totalt och var alltid helt stilla när man fixade med landgången.
Det känns lite annorlunda mot idag om man jämför med hur Xtra & Victor alltid hoppar av och på båten själva och då är ändå Victor över 10 år….

 Cilla var dock inte alltid bara en lätt hund att ha, hon kunde vara så enormt envis !
Vi hade mängder med duster om vilken väg vi skulle gå, vilka hundar vi skulle hälsa på och om vi skulle gå överhuvudtaget. 

Hon hade tre st Norfolksterriers som hon fullkomligt älskade, framförallt Olle. Han älskade henne tillbaka lika mycket och när hon löpte hittade man ibland Olle sittandes på vår trappa. Det verkade som om hon tyckte bäst om små hundar, antagligen för att de lekte lite lugnare, hon avskydde om stora hundar försökte hoppa upp mot henne, det gjorde ju ont i kroppen då.

 Hennes allra största hobby var dock att varje onsdag i år efter år skälla ut vår sopgubbe. Hon som annars aldrig skällde gick igång så att man inte kände igen henne. Han var en underbar finsk man som alltid skrattade och ringde på dörren så att hon fick hälsa, Cilla avgudade honom och det verkade ömsesidigt ,han berättade att han gärna skulle vilja ha henne med i sin sopbil om dagarna.

 Cillas största specialitet var annars att vara ivägen, det spelade ingen roll vilken dörr eller viket skåp man skulle öppna, Cilla var alltid där och blängde på en om man bad att hon skulle flytta på sig.

 Men tyvärr började kroppen till slut att göra sig påmind, höfterna började att krångla och hon drabbades av svåra fukteksem. Stanken var olidlig och varje dag rakade vi tassarna, tvättade i jod och smörjde. Till slut slog de ut på sidorna och på halsen stora som fotbollar fulla med var.  Hon fick cortison och svällde upp och blev öm i huden. Till både hennes och vår stora sorg blev det självklart badförbud. Vi var ständigt hos veterinären, flera gånger i veckan och provade fram olika former av mediciner och vi började väl alla känna att det här snart inte skulle gå längre, samtidigt mådde jag illa bara av tanken på att inte längre ha henne hos mig.

 En månad före hennes 10-års dag kände jag bara en dag att detta var ohållbart, jag hade redan väntat för länge och det var inte OK en enda dag till. 
Hennes sista dag åkte vi till stranden och släppte ut henne, när hon förstod att hon äntligen skulle få bada igen slängde hon sig ner i vattnet och bara låg där och riktigt njöt. Hon var trött efter att ha gått i sanden men ville inte gå upp så hon bara låg länge, länge i strandkanten. Jag satt och smekte henne och trots tårarna så kände jag att det var det enda rätta när jag såg hennes trötta blick. Sedan hjälpte jag henne upp till bilen och åkte direkt till veterinären, de stirrade när de såg denna stora, uppsvällda hund som var blöt så att det droppade och alldeles full av sand.

Jag hade hennes stora huvud i mitt knä när hon somnade in och hon såg så nöjd ut med att äntligen, äntligen få sova.

 Vi strödde hennes aska i det hav hon älskade så mycket.  
Alltid är det något makabert som händer och vi lyckades inte öppna hennes urna och fick gå och låna en skruvmejsel av några poliser som undrade vad vi höll på med. De lånade dock ut sin skruvmejsel och höll sig respektfullt på lite avstånd medan vi strödde hennes aska, de trodde nog att vi inte var riktigt kloka…

 En lång tid trodde jag att jag aldrig skulle bli glad igen, något saknades när man helt plötsligt kunde börja öppna kylskåpsdörren obehindrat utan att det låg en stor hund i vägen.
Jag kände att jag absolut inte kunde ha någon ny hund igen, den skulle ändå bara jämföras med Cilla. Jag saknade henne så att det gjorde ont i hela kroppen och under lång tid kunde jag inte prata om henne utan att gråta.

 När det väl blev dags för en ny hund var det inte jag som valde själv utan det var Cillas totala motsats, Victor, som svart och vild fullkomligt svepte in i mitt liv.

Jag kommer dock aldrig att glömma henne, min första egna hund, mattes pärla, och någon gång kommer jag nog att köpa mig en Njoffe igen……

Tillbaka