Ett gammalt foto kan berätta mycket. Detta är från 1930.

Här för-evigas min mormor och morfar med sina barn och vallhunden Tyra. De har placerats invid knuten till det lilla idylliska torpet Brännera. Byggnaderna är nu för länge sedan försvunna. Skogen har återtagit åkrarna, och vägen dit är nästan helt igenväxt. Hit flyttade familjen för att alla töserna kunde få arbete i textilfabriken i samhället. De hade ett par kor, och häst fick morfar låna från godset vid behov. Stället låg ensligt i skogen, vatten hämtades från en sjö i närheten. Det var ett strävsamt men ej fattigt liv, rikt på glädjeämnen och familjegemenskap. Min mor Britta har berättat att om söndagarna lade alltid mormor en vit duk på bordet och det blev genast feststämning. Morfar brukade ibland spela upp till dans på sitt munspel, och kunde också ta en svängom med töserna.

Töserna såg bra ut och många friare sökte sig till torpet. De kunde stå på lur i skogen när töserna gick ensamma hem från kvällsskiftet i fabriken. Mor Britta, som ändå var ganska kavat, tyckte det var kusligt en gång när en skugga dök upp och frågade om han inte skulle följa henne. "Det behöver du inte för det kommer en hund och möter mig" svarade mor bestämt, och skyndade vidare på stigen.

Till doktorn var det långt, det gällde att kunna hjälpa sig själv, i görligaste mån. Mormor hade åderbråck som följd av alla graviditeter. En gång brast en stor åder så blodet sprutade. "Skynda er ut i lagår´n och hämta ett spindelnät!" ropade mormor. Spindelnätet lade hon sedan på såret och blodet stannade. Om vintrarna var det tungt att gå de ca 200 m. i snön för att hämta vatten. När det var fruset fick de hugga upp en vak. En gång gick morfar igenom isen men de lyckades dra upp honom.

Så småningom byggde morfar ett hus i samhället och de fick moderna bekvämligheter och gott om utrymme. Här bodde de när jag kom till och växte upp. Jag trivdes alltid så bra hos dem, inte minst för att det var så spännande med hönsen och grisen! Flera sommarlov var jag där en vecka eller två, badade i sjöarna och hjälpte till med djuren. Då hade de också en Samojedtik som hette Tussan som jag förstås högt älskade.

Min mors favoritsång var "Barndomshemmet". Dit längtade hon de sista åren och jag vill gärna tro att hon nu är där. Saknaden efter mor är stor, men på många sätt är hon med mig i det dagliga livet. Jag är mina föräldrar evigt tacksam för min barndom och det stöd de gav i sin levnad.