Genom det lilla köksfönstret,
ovanför diskbänken
hade katterna sin väg ut till trädgården. När de skulle in promenerade de uppför
en "landgång" till en hylla,
där de snällt satt och väntade tills de blev uppmärksammade och insläppta.

 

Både Måns och Ola kom till oss genom ödets vänliga försorg. Nåja, i sanningens namn; OLA hade allt en förståndig mamma, som enträget bar hit sin unge och placerade den i säkerhet på vår inbyggda gödselstack medan hon gick på sorkjakt. Eftersom hon bodde på andra sidan en trafikerad väg, tyckte vi att återtåget var alldeles för riskfyllt, och bar hem ungen till ägare. När ungen kommit i retur 3:je gången, gjorde vi slag i saken och föreslog... delad vårdnad! vilket accepterades.

Ola har sen han kom till oss," bytt kön"! Ägaren trodde nämligen att Ola var en flicka och vi döpte "henne" omgående till Viola, efter min sambos syster, som är en stor kattälskare. Snart nog upptäcktes rätta förhållandet och Viola blev Ola. Hans ägare var inte intresserad av en hankatt ihop med mamman så nu fick vi överta Ola. I våras, 9 månader gammal, blev han kastrerad och är nu 1 år född juni -03. Lite tanig är han väl som ungkatter brukar vara, de är ju alltid i farten och så växer de så det knakar. Man kan se på hans kraftiga tassar att han kommer att bli en stor och vacker katt med tiden. Det är roligt och tursamt att Ola och Måns kommer så bra överens, ja de är allra bästa kompisar faktiskt.

MÅNS hittade vi, ensam och övergiven i ett fritidsområde utanför en grannby. Det var dagarna före jul och vi var ute på promenad med några av våra hundar. Det var ett miserabelt väder, regnigt och kallt, som så ofta i skåne i december.Hundarna var lösa och gick en bit före oss. Plötsligt får vi se en liten grå kattunge som högljutt jamande springer fram till en av collietikarna och börjar stryka sig mot henne. Eftersom våra hundar är kattvana och tycker om katter, blev vi inte alls oroliga, men vi förstod att kattungen måste vara desperat för att göra som den gjorde. Jag tog upp den i famnen och den började genast spinna som en besatt.

Kall, våt och mager var den lille stackaren, Inte kunde vi lämna den där i regnet! Kattungen satt i mitt knä och spann hela tiden under bilresan hem, och väl hemma åt den glupskt av kattmaten som bjöds. (vi hade2 äldre kattmadamer då) Detta hände 2001 så Måns är nu en stadgad herre. Ja inte mer stadgad än att han gärna tar en lekfull dust med Ola då och då. Kastrerad är han också förstås, och stor och stilig har han blivit.

Eftersom våra katter ibland varierar menyn med en och annan sork är det noga med avmaskning och naturligtvis är båda vaccinerade mot den hemska sjukdomen kattpest. Trafikdöden kan man inte påverka, bara hoppas att den inte drabbar våra kära små vänner. Påståendet att katten har 9 liv myntades nog före bilismen!

Men vad är det för en konstig jycke på min fönsterplats?

Bilderna talar väl egentligen för sig själva.
En reflexion kan man väl göra, hund och katt går alldeles utmärkt ihop,
även om valparna tycks vara lite fundersamma över vad det kan vara för en figur,
som lägger sig i överallt!

(Vi)Ola !
har hittat en passande viloplats

 

<><><><><><><><><><><><><><><><><><><><><><><><><><><>

Måns lever! nytagen bild från skåne

31 maj-05 flyttade vi alltså från Skåne till Torpet här i Dalsland. Katterna hölls inomhus en vecka innan de släpptes ut, på tredje dagens kväll saknades Måns. Å som vi ropade, lockade och letade men inte ett spår. Gav rävhonan med ungar skulden, hon skulle nog inte förkasta ens en seg kattracka, men innerst inne levde ett litet flämtande hopp vidare. Man har ju hört om katter som kommit hem efter många år,
men var hade Måns sitt hem ?

Fick i går veta att vår käre Måns anlände till sitt gamla hem i Skåne någon gång i augusti förra året. Jag har inte kunnat släppa tanken på katten så jag sände iväg ett mail med foto för några dagar sen. På fotot är färgerna rent grå men i verkligheten har Måns lite begie i det grå, därför trodde inte våra husköpare att det var samma katt, men när vi fick se deras nytagna mobilbild kände vi direkt igen honom. Han låg på sin vanliga plats på köksbänken och såg ut att halvsova så där som katter gör.

Å, jag trodde hjärtat stannade när hela sanningen gick upp för mig: ca 50 mil på ca 3 månader! Minns att dagen efter katterna fått komma ut här så stod Måns och vädrade mycket intensivt söderut, jag funderade på att ta in honom då men gjorde det inte, det hade troligen inte gjort någon skillnad, han hade nog gått vid ett senare tillfälle. Jag tror nu att han "tog ut riktningen".

Natten har varit svår, mitt samvete plågar mig. Oroar mig för att han inte får kärlek och bra mat, skulle helst vilja sätta mig på tåget och fara och hämta honom. Det vore väl dumt, antagligen skulle han förr eller senare dra iväg söderut igen. Vad jag mest undrar över är hur han tog sig över Göta Älv, han måste ha gått över bron nattetid när det var lugnt. Tänk, sedan ner genom hela Småland, ofattbart! Jag har gråtit mycket inatt vid tanken på kattens strapatser.

På morgonen nyss, kom ett trevligt mail från gamla hemmet, de är så glada för Måns ! Det tröstar att höra att han är älskad. Jag har inte haft ett dugg längtan tillbaks till Skåne men nu vill jag helst kasta mig på tåget och fara ner för att hälsa på min Måns, men nog bäst att låta bli. Alltför frestande att ta med honom, och svårt att skiljas igen.

Det sägs att för fria katter är platsen viktigare än människan, det får man acceptera även om det gör ont.

Lättad kattmatte i Dalsland 12 maj 2006

Forskare tror att djur och fåglar har kompasskänsla för magnetiska fält, vilket skulle förklara varför de hittar så bra

<><><><><><><><><><><><><><><><><><><><><><><><><><>

 

Ny familjemedlem!

Mirre följde med oss hem från granngården en dag och tycks ha bestämt sig för att här vill han bo. Vi bor så nära gamla stället så han kan gå hem om han får lust. Katter bestämmer själva så det var liksom inget att dividera om !

Ola var lite reserverad i början och såg nog den lille spelevinken som en inkräktare men snart tumlade de om i ystra lekar och nu äter de från samma skål och sover middag på sängen i gästrummet. Vi hoppas Ola ska lära upp Mirre till en lika duktig musjägare som han är själv.

Hundarna är fachinerade av Mirres krumsprång och tokerier men han har bestämt satt dem på plats och talat om vems villkor som gäller.

Vi tycker att Mirre är en särdeles smart kisse. Han är mycket kelig och lekfull och så är han ju så söööt!

Hamlets katts monolog
Att vara ute, eller icke vara, men stanna inomhus, ja, det är frågan. Månn ädlare att lida, och fördraga ett bistert väders styng och pilar, eller att sky Naturens straff för den som strövar, och hellre ta en tupplur på en mattstump, att genom slummern skingra sega timmar som sinkar urets gång med trumpen tid till middagsklockans klang. Att sitta, stirra på dörren, och med blicken formulera en önskan att bli utsläppt utan dröjsmål, och sedan, då den öppnats, stanna tveksam, av tvivlets makt förstenad.

Vandra; sova; att välja, utan vetskap när man åter får komma in: se, däri ligger knuten; ty om en tass var formad för att öppna med handtag, fönsterhake eller lås, och att gå ut, gå in, var lika enkelt som att en skål, en kruka, slå i kras, vem då fördroge hemmets spe och gissel, all kockens vrånghet, butlerns grymma kvast, närgånget spädbarns nyp i nos och öra, den stolta svans i kläm, och andra kval som äro pälsdjurs arvedel - vad så, om själv man kunde giva sig entré med tummetott?

Vem skälvde väl för schäfrar och strykarkatter från en fjärran bakgård, om fasan ej för jam för döva öron och krafsningar på väl tillsluten dörr som ingen klo kan öppna, skrämde viljan att hellre bära våra vanda plågor än fly till andra, dem vi icke känna? Så gör oss ängslan till huskatter alla; så går beslutsamhetens resta ragg i eftertankens blanka feghet över, och som vårt val är kvalfyllt, svårt och viktigt, vi dröjer tveksamt på beslutets tröskel. -

Willijam Shakespeare

UPP