Min 1:a hund; Boxern Kidd


Ge Kidd en klapp och se vy från Kopparklinten, Trollhättan
där vi lekte och gick många promenader. 12 år tror jag visst att jag var.


Så länge jag kan minnas, har jag älskat djur. Redan i 3-årsåldern, har man berättat, drogs jag till dem som till en magnet. Gömde mig mellan frambenen på en åkarhäst, kröp in i kohagar, tvättade grisar och bar hem igelkottar. Fångade en hare med händerna, och blev rejält klöst. Min högsta önskan var att få ett eget djur, men jag var 12 år när jag äntligen lyckades tjata till mig en hund, Boxervalpen Kidd.

Kidd var en charmig, skojfrisk gynnare. Lättlärd men ganska oberäknelig i lydnad. Tillsammans med en skolkamrat, som också hade hund en colliehane, gick vi om söndagarna till brukshundsklubben. Våra hundar blev duktiga eftersom de alltid var med oss, träningen var som en lek. Vi brukade få vara med på uppvisningar ibland, men annars var det ingen som tog någon större notis om oss. Bhk på 40-50 talet var en klubb för stora starka karlar. Någon ungdomsverksamhet bedrevs inte vad jag kan minnas.

Kidds specialitet var hans apporteringsglädje. Egentligen var han nog pinngalen. Han kunde svänga runt hela kroppen i volter efter en lockande pinne, spänstig som en elitgymnast. Hoppade, klättrade plank och var suverän på stegen. Platsliggning var den stora utmaningen för denne sprallige kille, då var han inte att lita på. Plötsligt verkade han tänka; "Nä kom an nu hundar så har vi lite kul! ". Reste sig som en fjäder, sprätte till och fick naturligtvis hela molevitten med sig. Kul hade verkligen gänget innan ordningen var återställd. Lite cirkuskonster lärde vi hundarna också. De kunde göra strömhopp över varann; "Stå- hopp! Stå-hopp! Krypa under varann, och balansera på allt möjligt: "Marsch marsch!" Vintertid när vi åkte spark, förvandlades de till slädhundar o.s.v.

Tyvärr fick Kidd en obotlig öroninflammation, som ändade hans liv i förtid.

 

Connie och Pan-Chick of Ki-Chi-Saga


Connie ville vara med matte,
och har klättrat upp på en vanlig stege...
Återtåget blev problematiskt.
Att bära ner en vuxen schäfer
pr stege från ett tak
är inte det lättaste.
(Ormestad vid Gullmaren)
   

Hund nummer två blev en Schäfervalp en tik, som döptes till Connie.En helt fantastisk hund som man bara får en gång i livet! Fast det förstod jag inte då. Connie var efter en tysk import, varggrå och med fin rak rygg.
Här syns hon hos fotografen med min katt; rödtabby persern Pan-chick.
.Connie var mycket arbetsvillig och lättlärd. Varje promenad var en träning och hon älskade det. Hon var absolut pålitlig i alla situationer. Jag kunde gå på sta´n med Connie lös vid sidan och lägga henne plats utanför en affär utan att binda henne. Hon låg kvar med blicken fäst på dörren. Vi hade kunnat komma hur långt som helst om jag varit det minsta tävlingsintresserad. Det grämer mig faktiskt så här i efterhand.

Vid denna tid på 50-talet hade också killar kommit in i bilden, och jag höll på att utbilda mig på annan ort. Mina föräldrar arbetade båda, och plötsligt var jag i den hemska situationen att tvingas hitta nya hem åt djuren.
Något som jag ännu försöker förtränga. Efter flera år hälsade jag på Connie i hennes nya hem. Hon kände igen mig och blev glad, men när jag lämnade henne brydde hon sig inte stort och det kändes bra.

Efter Connie var jag hundlös några år tills jag skaffade Rottweilerhanen Rickie.. En självständig herre med mycket bestämda åsikter. Han följde med mig till Göteborg när jag pryade där, och höll effektivt alla friare in spe på mattan! Tyvärr har jag inget foto på denne självutnämde livvakt, som fann sin rätta plats omsider hos en man som arbetade med bevakning.


Någon gång ..-68 tror jag, blev en gyllene Grand Danoistik, Simba medlem i familjen. Hon parades med en flott hane och fick 9 valpar.
Längtade plötsligt efter en mindre hund och läste ett reportage i GP om;
Västgötaspetsen, köpte en tikvalp, Ulvi och rasen har därefter följt mig genom livet.
Bilderna: t.v. simba trött, 13 timmar tog valpningen, Ulvi hjälper till i lådan.
t.h. i rastgården med halva gänget.
 


Ryslig sits! utan en enda ridlektion visserligen, och barbacka.
Hästen; korsning Fjord/Nordsvensk, endast lite riden.
Ridskolor var sällsynta på 40-talet. I min hemstad Trollhättan fanns det ingen alls. Jag tog alla tillfällen att få sitta på kvarters- åkeriets vagnshästar. Ryttare såg man bara på cirkus. Alltså hade jag målet klart; jag skulle bli CirkusRyttarinna! Tyvärr satte bl.a.min allergi stopp för denna karriär!

Men djur och natur var, och är ju mina största intressen, så 1955 gick jag en sommarkurs på Göteborg-och Bohusläns lanthushållsskola. Där fick vi även lära oss att mjölka kossor. De mjölkades på betet och vi körde dit med häst och vagn. Efter mjölkningen skulle det diskas. Ibland smet jag ifrån, för att istället ta en ridtur på den nordsvenska draghästen, som med selen på gick där och betade. Detta gillade inte alls ladugårdsförmannen, som straffade mig genom att ge mig B i mjölkning!

På en gård i närheten av skolan fanns det två trevliga ridna hästar, korsning nordsvensk-fjord. Jag och en tjej som gick på lantmannaskolan intill, knallade dit en dag och frågade om vi fick låna dem. Jadå, det gick bra! Ägaren frågade om vi kunde rida och jag svarade förstås ja, fast jag vid den tiden inte tagit en enda ridlektion,
det hade däremot min kompis som var från Göteborg. Det fanns bara en sadel som vi turade om att använda, en red alltså barbacka. På bilden ovan är det min tur. Här kan man se alla de fel en nybörjare ofta gör! Konstigt nog gick det bra utan allvarliga incidenter. Vid ett tillfälle red vi i full galopp rakt in i ett orrspel på vägen. En annan gång, när vi skulle passera en bäck och satt av för att leda hästarna över, tog min häst ett plötsligt skutt rakt på mig och jag fick en liten skråma i ...ett finger! Tala om änglavakt!

På 60-talet började man behandla allergier genom att bygga upp kroppens immunförsvar. I två år fick jag sprutor med små doser av de ämnen jag inte tålde. Samtidigt började jag rida på Clareberg i Göteborg där jag bodde då.
Ridlärare var den nu välkände Lars Parmler. Där fick jag "blodad tand", en del fick det bokstavligen! Det skulle dröja ända till 1970 innan jag blev med egen häst, om det finns berättat på sidan om Islandshästarna.
UPP