Medberoende
- Du? Jag?
En
skrift till alla i kretsen runt alkoholister och andra drogberoende
Birgitta
Ahlzén
Marianne Lenz
Walter Lenz
1999
Inledning
Olika slags drogberoende
är ett av vår tids största hälsoproblem. Mer än 500 000 svenskar beräknas
vara alkoholberoende. 250 000 är beroende av lugnande eller smärtstillande
medel och 40 000 är narkotikaberoende.
Blandberoende har blivit allt vanligare och andelen kvinnor med alkohol
– och/eller tablettberoende har ökat kraftigt de senaste 40 åren.
Detta gör att många familjer, anhöriga utanför själva familjen, vänner
och arbetskamrater till de sjuka personerna berörs direkt eller indirekt. Man
har räknat att fyra, fem personer runt varje missbrukare dras in i dennes
sjukdomsyttringar och sjukdomsförlopp på ett eller annat sätt. Till dem hör
ungefär 400 000 barn.
Alla dessa närståendes lidanden har uppmärksammats förhållandevis dåligt
och forskning på deras problem har varit och är fortfarande endast sporadiskt
och mycket bristfällig.
Vi som skriver är Birgitta
Ahlzén
i egenskap av medberoende, Walter
Lenz i egenskap av läkare som specialiserat sig på alkoholrelaterade
sjukdomar och Marianne Lenz
i egenskap av lärare, som mött hundratals barn till missbrukande förälder
och även föräldrarna själva.
En
familjesjukdom
På 1980-talet uppstod begreppet co-depending som benämning på de känslor
av vanmakt och vrede som uppstod hos närstående människor till missbrukare. I
Sverige översattes begreppet till ”medberoende”.
Men redan tidigare hade alkoholisters barn och hustrurs problem
beskrivits och även betraktats som en familjesjukdom. I Sverige skakades en hel
generation av socialarbetare och beteendevetare som sysslade med missbruksfrågor
om av Märta Tikkanens bok ”Århundradets kärlekssaga”, och R.M Corks ”De
glömda barnen”. Begreppet medberoende spreds till en bred allmänhet med
Melody Beatties bestseller ”Codependent No More” (1987) – på svenska
”Bli fri från ditt medberoende” (1994). Boken översattes till många språk
och såldes i över fyra miljoner exemplar.
Vad
är medberoende?
En make/maka eller barn till en aktiv missbrukare är medberoende i
missbruket, medberoende därför att man ställer upp och skyddar, ljuger och hjälper
så att missbrukaren kan få missbruka ifred. Eventuella rykten dementeras
eftersom den medberoende inte ens själv förstår vad det handlar om. Ju mer
den som är medberoende ställer upp, desto mer kan missbrukaren missbruka.
Medberoende är i första hand familjemedlemmar,
i andra hand vänner, arbetskamrater
och chefer, som drabbas av missbrukarens beteende.
Medberoende är också ett beteende hos de närstående som utvecklats i
ett rollspel med den beroende för att både skydda denne och även sig själv
från missbrukets verkningar. I detta rollspel av orsak och verkan påverkas de
inblandade personernas känsloliv och sociala levnadsförhållanden.
Trots allt som händer kring en missbrukares familj finns det oftast en kärlek
som är större än något annat, vilket kan vara svårt att förstå för
utomstående. Barn är lojala. De skulle aldrig förråda en förälder. Den
vuxne medberoenden ser till att den missbrukande partnern har rena och hela kläder,
ser till att det går bra på jobbet, ringer otaliga samtal till sin partner för
att höra att allt är i sin ordning, vilket i själva verket är en kontroll av
att han/hon är nykter. Den medberoende sätter kontroll av vardagen i system.
Ett exempel:
”Vad åt du för gott till lunch?”, är lika med ”Vad drack du till
lunch?”.
En medberoende som sjukanmäler sin missbrukande partner stannar ofta själv
hemma för att behålla kontrollen just den dagen i den sköna känslan av att
man vet att det inte varit någon flytande föda den dagen.
Hur ser ett typiskt medberoende ut?
Anna som är en typiskt medberoende skulle kunna punkta upp sitt medberoende
så här:
1.
Jag ser enbart hans behov.
Jag vet att jag behövs och ger tröst.
Jag ställer upp på allt, även det som inte känns rätt.
Jag glömmer mig själv, lever genom min partner.
Jag tror på alla lögner, det finns inga problem.
2.
Jag bygger upp en egen ångest och oro, förstår inte varför det händer.
Jag är upptagen av vad som skall hända idag.
Jag är övertygad om att det är MIG det är fel på.
Jag öser skopor av skuldkänslor över mig själv.
Jag har ett enormt kontrollbehov.
3.
Jag är oresonligt arg.
Jag grips av handlingsförlamning – vad ska jag göra?
Jag har förstått att något är galet, men kan inget göra.
Jag fångas in i depression, gråt, förtvivlan och vanmakt.
4.
Jag vaknar upp.
Jag blir medveten.
Jag fattar mod.
Jag väcker känslor inom mig.
Jag får långsamt tillbaka självförtroendet.
Jag känner en spirande självinsikt.
5.
Jag existerar och jag har ett eget värde.
Steget mellan punkterna 3 och 4 är långt och kan behöva tas med hjälp
från närstående som inte är lika involverade i medberoendet. De
”kryckor” som behövs heter styrka, envishet och starkt förtroende.
Medberoende
som självutplåning
Kvinnor
En medberoende kvinnas
berättelse om sin situation handlar nästan alltid om total hängivelse, förnekelse
och ett underordnande av hennes egna behov. Livet är ett kaos.
Walter:
Jag har mött fler hundra alkoholisthustrur. Deras underkastelse och självuppfattning
ger en egendomlig bild av ödmjukhet och tålighet som om de vore fastkedjade
med sin partner.
Missbrukaren spelar på partnerns vårdande svaga sidor och bollar över
skulden till denne. Den ständiga psykiska och inte sällan också fysiska
misshandeln leder till ett kroniskt stresstillstånd hos den medberoende. Så går
självförtroendet i sank, man tar på sig skulden för sin partners beteende
och vänder skulden i självanklagelser. För att inte krossas helt drar man sig
undan känslomässigt, pressar bort vreden, vågar inte säga ifrån – att nu
får det vara nog.
Innan man som läkare fått veta eller insett att en patient håller på
att gå under av medberoendets våndor, ser man en fasad av oerhört
kontrollerande beteende.
Män
Hos män upplever man ett
moderligt vårdande förhållningssätt till den missbrukande partnern. Inte sällan
är han starkt överbeskyddande. Om han själv också är missbrukare saknar han
mer eller mindre inlevelse i hustruns problem så länge hon inte direkt stör
honom i hans eget missbruk. Är han inte själv missbrukare orkar han i regel
inte med sin missbrukande partner i längden, utan överger henne.
Hos männen spelar omgivningen en icke obetydlig roll. Det är skamligt för
en man att leva tillsammans med en missbrukande partner. Hon kan inte sköta
sitt jobb! Hon tar inte hand om barnen! Hon sköter inte hemmet!
Kroppen
tar stryk
Under en medberoendes fasad av kontrollerat beteende döljs nedstämdhet, oro,
depression, lagrad ibland under många år av förnekelse, stöd till barnen,
skydd åt hela familjen från insyn av grannar, vänner chefer, socialarbetare.
Den långvariga psykiska pressen har lett till psykiska besvär i form av fobier,
panikångest, tvångstankar, sömnsvårigheter etc…
Därtill kommer otaliga psykosomatiska besvär som stressmage, spänningshuvudvärk,
migrän, andningsbesvär, spänningar i nacke och rygg och en mängd andra åkommor
som leder till försämrat immunförsvar med många infektioner, hudåkommor osv.
Man har räknar ut att 80% av all kvinnomisshandel beror på att den som
misshandlar är berusad eller drogpåverkad. Sexuella övergrepp är traumatiska
erfarenheter som många medberoende kvinnor delar med varandra. Vad värre är så
förekommer de också mot barn.
Plågor av detta slag kan leda en medberoende person till att själv ta
sig in i ett kemiskt beroende för att stå ut. Man försöker döva den värkande
kroppen och själen med lugnande och smärtstillande medel och fastnar i ett
beroende som kedjar fast en ännu starkare till den missbrukande partnern.
Relationer i familjen och till arbetskamrater och vänner blir lidande
VÄNDPUNKTEN kallas den
enhet för hjälp till medberoende personer vid Ersta sjukhus i Stockholm. Där
konstateras att nästan hälften av alla klienter uppger att de har problem med
sina relationer. Den medberoende isolerar sig, blir kantig, cynisk och
provocerande sedan han/hon har tappat tron på sig själv och inte längre litar
på någon människa. Erbjudanden om hjälp avvisas till en början.
Barnen
Vuxna medberoendes
situation är dåligt känd och undersökt bl a därför att de ofta lider i det
tysta. När gränsen är nådd för vad de uthärdar separerar de och ordnar i bästa fall upp sina liv.
De medberoende barnens situation är betydligt bättre känd.
Larmrapporter duggar tätt. Arbetslöshet, neddragningar av stödresurser på
dagis och skolor gör att flera barn rebellerar så starkt att de hamnar i den
psykiatriska barnavården. Betydligt flera skulle behöva stöd hos skolsyster,
kurator eller psykolog, men dessa resurser saknas helt eller räcker inte till i
alltför många fall. Det vill till osedvanligt inkännande lärare, vaktmästare
och annan personal på skolorna för att upptäcka barns behov av stöd i sin
vardagliga situation. Men även om den personalen finns, måste tid och ork avsättas
till ett arbete som går utanpå det ordinarie arbetet.
Följaktligen får de här barnen för lite uppmärksamhet, kärlek,
positiv förstärkning för att kunna utveckla ett gott självförtroende. Ofta
tror vi att den utagerande pojken har ett enormt självförtroende, när han i
själva verket skriker på hjälp. Flickor gömmer sig ofta, förlorar sig i
fantasier, blir otillgängliga och visar allmänt ointresse. Inte sällan har de
här barnen – särskilt flickorna – någon förtrogen i klassen som vet, att
någon vuxen i familjen är missbrukare. Men ett annat barn kan bara vara till
stöd i meningen att tycka synd om. Det kan inte hjälpa i meningen – bygga
upp tron på sig själv, plocka fram styrkan i t ex medvetandet om att man är
bra i matte, bild eller bollspel.
Varje barn behöver positiv förstärkning varje dag. Om ingen hemma
lyssnar, därför att vardagens plågor höljs i dimma och man är fullt
sysselsatt med att dölja familjens svårigheter för omvärlden, är det
viktigt att barnen på dagis och i skolan får sin del av beröm och uppmuntran
varje dag.
Barn till missbrukande föräldrar, vare sig det gäller missbruk av
droger, arbete eller självupptagenhet, behöver mer av andras vuxnas positiva
uppmärksamhet än andra barn.
Maskrosbarn är begreppet för barn som klarar sig trots en vedervärdig
uppväxttid. I något avseende är kanske många fler maskrosbarn än vi allmänt
tror oss veta. Många brukar kunna tala om hur någon person – lärare,
mattant, granne, mor- eller farförälder – bidragit mer eller mindre
omedvetet till att livets väg inte styrde ned i mörka avgrunden, utan sådde
tussilago och enstaka törnrosor utmed väggrenen – visade möjligheter att ta
sig förbi mammas, pappas, storebrors eller lillasysters handikapp utan att dras
med.
Dagispersonal ställer sig ofta frågan varför ett barn är så ”omöjligt”.
Mamma suckar uppgivet inför klagomålen, men kan eller vill inte ge någon
riktigt bra förklaring, särskilt om det ligger missbruksproblem i hemmet bakom.
Det är inte lätt för ett litet barn att skilja på en relativt trygg
daghemssituation med snälla fröknar och roliga kompisar och den otrygga
situation som hemmet kanske ger, när pappa kommer hem påverkad av någon drog
eller några öl efter arbetet. Han kräver lugn och ro, inte en unge som
propsar på att få leka – Du lovade! – eller åtminstone att få berätta
vad som hänt på dagis.
Den enorma besvikelse som barnet känner över att inte bli sedd av en
”sådan” förälder, meddelar det dagen efter på dagiset i form av
onaturlig trötthet, överreaktioner och oväntade utfall. Kamrater och personal
undrar förtvivlat: Vad har vi gjort för fel, varför denna reaktion?
Om man som barns handledare inte på ett naturligt sätt kan få fram en
sanning som ”mitt barns mamma/pappa missbrukar” och inte kan hjälpa till
med hänvisning till samhällets möjligheter till hjälpinsatser, så får man
nöja sig med ett intensivprogram för att stärka barnets självförtroende på
den plats där man möter problemet. Man måste också inrikta sig på att vinna
förtroende hos den förälder man tror är den mest påverkbara för att förstärka
insatserna också på hemmafronten..
När
mamma missbrukar
Studier visar att barn drabbas starkare när det är mamma som är
missbrukare och pojkar drabbas hårdare än flickor. Många störningar i
beteendet hos skolbarn som trötthet, ont i magen eller huvudet och ätstörningar
kan ha sin orsak i missbruk hos någon del av familjen. De sociala relationerna
i missbrukarfamiljer är alltid störda på något sätt – inte minst genom
det frenetiska arbete som läggs ned på att dölja missbruket. All uppmärksamhet
går åt för att bevaka missbrukaren och hans/hennes beteende istället för
att ägna den åt det uppväxande barnet och ge det beröm och stöd.
Barnet upplever det som att det är underkänt, sviket, värdelöst och
eftersom detta känns så förödande orkar det inte hålla skenet uppe i skolan
heller. ”Jag är kass, ful, korkad, ointressant och trist” är den självbild
barnet gör av sig.
Sådana omöjliga barn kan tillåta sig att antingen bråka, skrika könsord
till lärare eller flickor, som uppfattas som duktiga och ordentliga, eller att
sätta sig i en hörna och vältra sig i sina bekymmer, eller fantisera sig bort
till ställen där man mår mycket bättre än bland tyska prepositioner och
multiplikations-tabellen eller svensk grammatik.
Risk
för missbruk hos det medberoende barnet
Syster är stenhård. ”Fy f-n vilken hagga! Jag som måste ha
ordentliga smärtstillande tabletter!” De här flickorna drabbas också ofta
av huvudvärk och söker samma skolsyster för att få hjälp. Samma ”hagga”
rekommenderar oftast ett glas vatten, eftersom vätskebrist ofta är det rätta
svaret på varför man får lättare huvudvärk.
I sämsta fall är de här flickorna inne på vägen till ett
tablettmissbruk. Vi har sett många tablettknaprande skolflickor under vår
yrkeskarriär.
Och pojkarna? Ja, under kamraters tryck – inte minst i idrottsammanhang
– dricks den första ölen. Ibland står t o m en missbrukande pappa bakom och
hejar på: Min pojke är sin fars son! Och den unge spolingen dricker med en
blandning av stolthet och förtvivlan ”Jag ska visa honom jag!”
Det ofödda barnet
Att ta med det ofödda barnet i denna skrift kan vid en första tanke te sig
omotiverat. Om man i medberoende även tar med de konsumerande mängderna
alkohol och/eller dövande piller som den medberoende kvinnan ofta tar till så
blir även det ofödda barnet en bricka i spelet.
Här kan det vara på sin plats att ge några korta fakta. Alkohol, en
rad mediciner, företrädesvis lugnande sådana och andra droger har direkt
skadlig effekt på fostret via blodtillförseln till moderkakan, som ju livnär
fostret.
Eftersom ögonen börjar utvecklas när fostret är mellan 28 och 32
dagar, kan det utvecklade barnet få de typiska FAS-dragen (FAS = Fetalt Alkohol
Syndrom) över ansiktets ögondel, om barnets mor har överdoserat under denna
tid. Hon kan ju just då ha känt sig speciellt pressad i sin livssituation
tillsammans med en missbrukande partner.
Det kan också vara bra att vara medveten om att tillväxten hos fostret
är som snabbast i tionde till tjugonde graviditetsveckan. Inte mindre än 200
000 celler i minuten produceras.
Alltså är det inte några missundsamma varningar och råd som ges av
barnmorskorna, när de säger: Ingen alkohol under graviditeten!
Ett barn som föds med FAS, kan alltså ha drabbats av tillväxthämning,
skador på det centrala nervsystemet och missbildningar i företrädesvis ögonpartiet.
Det är livsavgörande skador, som ytterligare förstärker en mors skuldkänslor
i hennes medberoende och enbart vetskapen om dem borde få alla människor att
skynda till undsättning, närhelst en misstanke om medberoende finns.
Vuxna barn till alkoholister
I Minnesota i USA uttalades på allvar för första gången att alkoholism är
en sjukdom. Detta hände på 1950-talet.
Alla sjukdomar går som bekant inte att bota, men alla sjukdomar är
behandlingsbara. Alkoholism/beroende går inte att bota, men man är
behandlingsbar. En av de effektivaste behandlingsformerna finns i program
utgivna av bl a AA (Anonyma Alkoholister). Programmet ”De tolv stegen”
inbegriper de medberoende, oftast familjen, ibland även arbetskamrater och
chefer.
Böcker, filmer, TV-program har varit forum för många alkoholisters
”bekännelser” och har bidragit till att i någon mån lyfta bort
alkoholistens skamstämpel. De har också bidragit till att några människor känt
igen sig i sin barnrelation, de är barn till en missbrukande far eller mor
eller bådadera. I denna nya insikts spår inträdde till en början detsamma
som alltid händer, när nya rön görs särskilt inom medicin och psykologi;
Man ser förklaringar till ”fel” och ”konstigheter” i sig själv och får
ett behov av att rota vidare i sin uppväxttid. Medberoendets våndor har hos många,
många människor blivit en del av det kollektiva minnet i en tid där vi strävar
efter personlig lycka och goda relationer till föräldrar, partners, chefer och
arbetskamrater.
Utan tvivel har detta varit och är ett positivt särmärke inom den självläkande
delen av psykologin. Det är bra om det kan bidra till att ögonen öppnas för
fenomenet medberoende och hur man kan hjälpa medberoende människor att
tolerera myntets baksida: Jag kan inte hjälpa att jag är som jag är: Jag har
varit omedvetet medberoende. Det kan då också leda till insikten:
Även
medberoendet är behandlingsbart
Medberoende med tonvikt på narkomani
Samtidigt som alkohol och lugnande medel är socialt accepterade medel att
lindra stressymptom och värk med, är missbruket av dem oönskat.
Annorlunda förhåller det sig med narkotika. Redan hanteringen av den
utanför den reglerade medicinska användningen är straffbelagd. Rent socialt
intar de allra flesta människor också en attityd av fördömande gentemot
narkomaner och deras närstående och man ser ofta på narkomanens
missbrukskarriär som en förlängning av ett alkoholbruk respektive
alkoholmissbruk.
Många narkomaner startar sitt beroende i tidig ålder. Inkörsporten kan
vara enkel, simpel cigarettrökning, tidigt alkoholintag i form av folköl eller
starkare varor eller i enstaka fall direkt intag av narkotika t ex hasch, som
fortfarande är den vanligast förekommande drogen.
När en ung människa börjar använda droger vet mestadels vännerna om
det. Och de blir ögonblickligen medberoende. Hurdå?
Ungdomars lojalitet med varandra är oerhört stark. Det är inte av rädsla
för repressalier från narkomanens eller hans/hennes missbrukande kompisars
sida, utan helt enkelt en vilja att skydda narkomanen från vuxenvärldens fördömanden
och ingripanden.
Vi, de vuxna, anser naturligtvis att denna lojalitet, denna vilja att
skydda, är missriktad, slår fel, stjälper istället för hjälper. Men
ungdomarna ser saken ur sitt eget perspektiv. De kan hjälpa genom att slå en
osynlig järnhårt skyddande och förnekande ring omkring den drabbade kamraten.
Barns förhållningssätt till bruk av narkotika
Lärare, skolsystrar, skolkuratorer och – psykologer
liksom informerande personal från grupper som arbetar mot missbruk av alkohol
och droger möter ofta två olika uppfattningar bland de unga.
”Vuxna förstår inte”, är ena sidan av myntet. Den andra är:
”det är vars och ens egen sak. Vill han/hon röka hasch så får han/hon väl
göra det. Var och en tar ansvar för sitt eget liv.”
Läraren som misstänker en elev för drogmissbruk i någon form vänder
sig inte sällan till elevens kamrater i förtroende men stöts bort antingen av
totalt förnekande eller av något av ovanstående ”argument”. Även i
samtal med föräldrar stöter man dessvärre oftast på oförstående
kommentarer i det tidiga stadiet av missbruk.
Drogberoende hos mycket unga människor är en förtroendefråga. Dels
handlar det om den drogberoendes eget förtroende till vuxenvärldens förmåga
att hjälpa till att skapa ett liv omkring honom eller henne som är värt att
leva. Dels handlar det om de medberoendes förtroende till de vuxna att de inte
ska fördöma, tvinga till omhändertagande eller på annat sätt försvåra
livet ytterligare för den missbrukande kamraten.
Det är därför svårt, mycket svårt att bryta den onda cirkeln. Den
missbrukande parten låser sig och avancerar inte sällan till starkare droger.
De medberoende kamraterna dras antingen in i kompisens missbruk och börjar själva
missbruka eller drar sig undan helt och hållet. Tyngda av dåligt samvete
skakar de av sig problemet med: Han/hon får skylla sig själv. Jag har gjort
vad jag kunnat.
Om det handlar om skolungdomar sätter förstås problematiken sina spår
i skolarbetet – både hos missbrukarna och deras medberoende. Närvarokontroll
och omedelbara rapporter om frånvaro till hemmet är skolans ”första förband”.
Föräldrar – även om de själva missbrukar någon
drog – älskar sina barn och vill deras bästa. Åtminstone måste man utgå
från detta och söka deras medhjälp.
Föräldrarna ofta okunniga om problemet
Föräldrar är dessvärre ofta de sista i kedjan av närstående
till narkotikamiss-brukande ungdomar som får veta om respektive tar till sig
sina barns problematik. Barnet anförtror sig inte eftersom det inte vill såra
föräldern eller i enstaka fall fruktar att bli straffat av mamma eller pappa.
Det kan därför gå åratal, innan missbruk hos ett barn uppdagas av familjen,
och då kan det ha gått så långt att sonen/dottern gjort sig skyldig till stöld
eller prostituerat sig för att få ihop pengar till sitt missbruk.
Nu följer en förkrossande tid för föräldrarna. Å ena sidan vill man ju hjälpa.
”Det är kanske bäst att ge pengar hellre än att han/hon måste stjäla ihop
dem?” Å andra sidan: ”Men då hjälper jag ju mitt barn att missbruka!”
Medberoende till den vuxne narkomanen
Vuxna narkomaner har också medberoende personer omkring
sig, vuxna och barn. Den vuxne narkomanen är den just beskrivne unge mannen
eller unga kvinnan, som vägrat, inte klarat av eller inte fått någon hjälp
att sluta missbruka. I enstaka fall är det fråga om ett i senare skede inlett
missbruk
Om föräldrar och syskon fortfarande finns kvar i den vuxne narkomanens liv,
lever dessa i ett veritabelt helvete. De kan inte lita på sin missbrukande
familjemedlem en sekund.
Han/hon kan dyka upp på hemmaplanen när som helst, böna
och tigga om pengar som behövs för den övriga familjens nödtroft, hota med
självmord eller rent av mord – ”Jag ska döda dig!” – stjäla familjens
fasta tillgångar som stereoanläggningar, filmkameror osv. Få orkar sätta gräns
för en narkomans nycker och få önskar bryta kontakterna helt. Skulden och det
dåliga samvetet tar ut sin rätt. Man blir starkt medberoende och en möjliggörare
mot bättre vetande.
Den vuxne narkomanens utsatthet
Den vuxne narkomanen vill inte leva ensam. När
man får känning av abstinensen börjar kroppen rebellera, det gör ont överallt
och man behöver hjälp. Flera undersökningar ger vid handen att den manlige
narkomanen letar efter en narkotikafri partner. Det är deras stora tur att det
rent statistiskt bara är 25
% av de tunga narkomanerna i vårt land som är kvinnor. Det är alltså förhållandevis
lätt för en narkotikamissbrukande man att hitta en narkotikafri kvinna att
leva tillsammans med. Det är ett slag status bland de manliga missbrukarna att
kunna säga att man lever med en fri tjej.
Följaktligen får de flesta av de kvinnliga narkomanerna i regel nöja sig med
män i samma situation som de själva, vilket också statistiken styrker.
Ironiskt nog är det ofta en man som fört dem in i missbruket. I få, ja
enstaka fall, klarar ett sådant par av att besegra narkotikan. Viljan är många
gånger stor, men kroppen och själen skriker efter sin tröst. Dessa par lever
ofta i misär och relativt isolerade. De har knappast kontakter ute i samhället
i övrigt, deras familjer har skurit av alla band med dem och de saknar tom en
medberoende krets av drogfria människor omkring sig.
Den förra gruppen däremot har en stor krets av medberoende personer omkring
sig. Inte sällan befinner sig den make som missbrukar narkotika mitt i karriären.
Han tycker sig bara kunna vinna på att stanna kvar i missbruket. Sociologen
Bengt Svensson beskriver hur det narkomana livet ur en mans synvinkel
ibland kan te sig: som en form av småföretagarverksamhet med en klar identitet,
meningsfull sysselsättning och struktur på dagarna.
Narkomanhustrun
Den här beskrivne mannen använder sig alltså av
narkotika företrädesvis efter arbetstid – så länge som kroppen och psyket
inte kräver mer. Hans beroende märks inte på mycket lång tid på
arbetsplatsen, eftersom han har bra kontroll över sig där. Men den kvinnliga
partnern är rädd för hur det ska bli. Hon har visserligen oftast gått in i förhållandet
med öppna ögon och i förhoppningen att kunna hjälpa honom bort från
drogerna. Men hoppet slår slint. ”Jag vet när jag måste sluta”, är det
stående svaret på hennes vädjanden.
Vädjandena går över i böner och tjat och hon kan få veta att det är för
att hon är som hon är som han måste ha sin narkotika: ”För att stå ut
hemma! En gång i början av deras förhållande hade hon också rökt litet
hasch tillsammans med honom, men hon hade klarat sig från beroende själv och
tagit som sin uppgift att få honom att sluta. Nu sitter hon där med skuldkänslorna,
skammen och rädslan.
Barnens
helvete
De alkoholberoendes liv är kaotiskt. Än mer
kaotiskt är de narkotikaberoende människornas liv. Drogerna och abstinens styr
allt de gör. Anhöriga, vänner, ja tom de egna barnen utnyttjas skoningslöst.
Lögner, manipulation, humörsvängningar, opålitlighet är vardag för barnen.
Både känslomässigt och materiellt lever de ett otryggt liv.
Barnen till narkomaner blir ofta omhändertagna av samhället. Själva
proceduren att skiljas från föräldrarna är mycket påfrestande. Den känslomässiga
bindningen till föräldrarna är minst lika stark som deras kamraters kärlet
till sina ”normala” föräldrar. Om man alls ska jämföra så kan de här
utsatta barnen känna sig mera älskade av sina ”onormala” föräldrar,
eftersom de trots allt röner en viss ständig uppmärksamhet och tacksamhet frön
den missbrukande förälderns sida, när man utfört någon tjänst. Dessutom
lever familjen ofta utan inblandning från släkt och verkliga vänner, eftersom
dessa redan tagit avstånd...
Barn till narkotikaberoende vuxna hamnar inte sällan i fosterhem. Hur bra ett sådant
fosterhem än kan vara så ersätter det i regel inte den egna familjen. Barnen
frågar: Var just jag? Älskar de inte mig? Vad är det för fel på mig?
Det blir svårt för barnen att bygga upp relationer i en ny omgivning. De
hoppas att snart återföras till sin egen familj. Under tiden måste man uppträda
snällt och hyfsat. De förnekar sina egna behov, försöker tillgodose andras.
Och i slutändan får de problem med att själv knyta nära relationer. På
samma sätt som de ställt upp för sina anhörig så hamnar de alltför ofta
som vuxna i beroendeställning till en partner som utnyttjar dem och cirkeln är
sluten.
Medberoende på arbetsplatsen
Vi har redan snuddat vid rubrikfrågan flera gånger i förbigående. Här vill
vi söka närmare. Nio av tio missbrukare har ett arbete och de flesta av dem
har fortfarande intakta familjeförhållanden. Förr tänkte man alltid på en
man när man sade ordet alkoholist. Hustrun hade ansvar för familjen, och det
var han, maken som stod för inkomsten.
Idag arbetar båda vuxna parterna. Kvinnors och mäns ansvarsområden liksom
deras beteendemönster korsar varandra och gränsdragningarna är oskarpa mellan
kvinnligt och manligt. Det finns idag en kvinnlig drogberoende (ofta alkoholist
eller tablettmissbrukare) på tre till fyra manliga. Följaktligen finns det
allt flera medberoende människor av båda könen än tidigare.
Medberoende är ett arbetsplatsproblem, ett fortfarande nedtystat och
tabubelagt sådant därtill (som troligtvis til
l stor del beror på okunskap i ämnet).
Det drabbar såväl kvinnor som män.
Det är alltså på arbetsplatserna vi träffar på de flesta alkohol- och
drogberoende liksom medberoende människorna. Allt oftare händer det dessutom
att det är arbetskamrater som funnit varandra bl a för sitt intresse för t ex
alkohol. Ett absurt påstående? Inte alls! Intresset kan vara aktivt, man
dricker tillsammans, eller passivt, den ena partnern försöker ”rädda” den
andra från missbrukssituationer.
Arbetsgivaren och arbetskamraterna ser ofta bara den som missbrukar. Finns det
en anhörig eller en mycket närstående anställd på samma arbetsplats uppstår
ett hysch-hysch-klimat runt båda, den som missbrukar och den som skyddar (den
medberoende). Övriga anställda förhåller sig passiva, man vill inte lägga
sig i, reta, bli ovän med osv. Medberoende
är lika skambelagt som beroendet självt.
Den medberoende mannen sviker ofta
Den delen i kvinnans frigörelse som omfattar öl- och vindrickandet efter
jobbet har blivit accepterad, men det är fortfarande skamligt att vara
alkholberoende när man är kvinna. Därför vänder man lättare en kvinna
ryggen än den ”stackars” mannen i samma situation.
En man som lever tillsammans med en kvinna som missbrukar alkohol skäms, hennes
barn skäms, särskilt pojkarna, hennes arbetskamrater skäms, hennes chefer skäms.
Man kanske då inbillar sig att hjälpen borde komma snabbare till en sådan
kvinna än till en man. Icke! Alla dessa medberoende i hemmet och på
arbetsplatsen skulle helst vilja avpolletera henne på direkten.
Hur märker jag att jag är medberoende?
Medberoende är att förneka,
dölja, manipulera, vilseleda att någon är beroende – alltså
samma ”symptom” som kännetecknar den beroende dvs den person som man annars
skyddar.
Den medberoende sitter egentligen i samma båt som missbrukaren eftersom de
delar samma destruktiva beteende. Livet är oroligt för den medberoende
eftersom man lätt kan få rykte om sig att man kanske själv missbrukar.
Men det har blivit bättre under senare tid. Alkoholism är klassad som en
behandlingsbar sjukdom, det finns hopp, det finns hjälp! Alltså måste alla
medberoende människor fatta mod och gripa in så tidigt som möjligt. Se upp
med att ställa diagnos, låt expertisen sköta detta.
När man väl tagit i problemet, när stödinsatser kommit igång är halva
arbetet gjort. Samtal med stödpersoner, arbetsledare, sjuksköterska, läkare,
personal- konsulent från företagshälsovården
och liknande brukar få en avgörande roll i klimatet både hemmavid och på
arbetet.
Alkoholisten som slutat dricka blir förebild istället för föraktobjekt. Och
de medberoende som handlat kan känna stolthet istället för självförakt. Bli
inte förvånad om den medberoende kanske behöver en mycket längre
rehabiliteringstid än missbrukaren.
ALNA-verksamheten på många företag är en viktig del av rehabiliterings-
insatserna för både beroende och medberoende. I slutändan kan båda parter
tillsammans eller enskilt bli viktiga pusselbitar för att bygga upp ett
trivsamt arbetsklimat utan onödiga misstänkliggöranden.
Tillfrisknande
Vi ber Anna som i 20 år levt tillsammans med en alkoholiserad man göra ett
slags trapp-stegs-modell i fem steg av sitt tillfrisknande (se även sid 2).
-----------------
Frihet
--------------------
Insikt/Lättnad
--------------
Ofattbarhet
--------------
Skuld
-------------
Förnekelse
I förnekelsen ingår
hennes omhuldande och skyddande av partnern men även av sig själv. Den egna
skulden övergår i ren självbevarelsedrift inför en känsla av ofattbarhet
och insikt: Hur är det möjligt att jag har skuld i detta? Insikten övergår i
lättnad som föder frihet.
Det är en lång process (även om det kan tyckas att avståndet i trappan är
litet) med många inslag av vanmakt och vrede. Men de destruktiva delarna byts så
småningom ut och vänds till oberoende och frigörelse. Ty medlemmarna i en
alkoholistfamilj har blivit osedvanligt sammanflätade av lögner gentemot sig
själva och omgivningen, men också av undertryckt sorg och vrede riktad mot både
dem själva, de övriga familjemedlemmarna och omgivningen. De måste så
skonsamt som möjligt frigöra sig från allt detta och därmed från den
missbrukande familjemedlemmen, som i sin tur måste frigöra sig från sitt
beroende (för alkoholisten från sin alkohol och för den medberoende från
kontroll av sin partner).
Barnen i dessa familjer har fastnat i en kombination av att få vara de barn de
är och ett för tidigt vuxenskap som berövat dem uppmuntran och barnaglädje.
De har fått ta ett alldeles för stort och tungt ansvar för både sig själva
och de vuxna i familjen.
Med hjälp utifrån kan barnen relativt snabbt rehabiliteras och hamna på
trappsteg 5 – förutsatt att den beroende partnern i familjen tar emot hjälp
till att välja ett alkohol- och drogfritt liv.
Den förutsättningen är ett absolut måste för att barnen ska nå en snabbt
rehabilitering. Barn glömmer aldrig ett svek, men är beredda att förlåta om
de vågar lita på den eller de personer det gäller.
Trapp-stegs-modellen
skall tydliggöra var den medberoende parten befinner sig och vad nästa steg
innehåller, så att man kan bestämma – själv, eller med hjälp – hur man
ska bryta sin egen ”förbannelse”, medberoendet.
AA (Anonyma Alkoholister)
AA arbetar efter en
12-stegs-modell, där det första steget är det viktigaste; att komma till
insikt om att man har ett problem, att man behöver hjälp att lösa detta och
att man själv
vill ha en lösning. Alla förändringar, även inom oss själva, sker med ett
visst motstånd eftersom man bryter mot något invant. Förändringar skapar därför
oro. När det gäller beroende och medberoende människors förändrade förhållningssätt
handlar det om en mindre revolution. Ofta är det den beroendes felsteg på
arbetet som leder till förändring/behand- ling. De anhöriga må vara under
hans/hennes kontroll, men när det går snett på arbetet berörs många människor
i omgivningen, inte minst cheferna. Och det är den senares ansvar att se till
att felstegen repareras. Det kan långsiktigt bara ske om man ställer ultimatum
till den felande parten: Ta ditt ansvar och acceptera vård!
Hur bär man sig åt, när man ser – tror…?
Om man märker att någon inte mår bra brukar man fråga varför. Frågan är
viktig när det är fråga om beroende personer. De mår nämligen dåligt,
mycket dåligt, därför att de t ex använder för mycket alkohol. Ibland är
de så sanningsenliga att de talar om att de är bakfulla. Ibland berättar de
om problemen i hemmet, med ekonomin eller med någon arbetskamrat.
Om man misstänker att personen ifråga har beroendeproblem eller om det ryktas
om det, försök få henne att berätta. Om det handlar om medberoende, t ex att
personen lever tillsammans med någon som har missbruksproblem, brukar det inte
vara omöjligt att hon lättar sitt hjärta. Det kanske inte går första gången,
och inte andra, men man skall bry sig, vara envis och lägga sig i!
Tänk på att medlidande kan såra! Ibland är det bättre att ta tjuren vid
hornen och säga: ”Det var någon som sa, att du lever ihop med en alkoholist.
Har du det jobbigt?” Påståendet kan verka cyniskt men följdfrågan dämpar
och hjälper ofta till att öppna för ett samtal.
Medberoende – chefens vånda och arbetsplatsperspektivet
Medarbetare med medberoendeproblem tillhör personalproblematiken
som vi kallar ”Chefens Vånda” (se boken med samma namn). Det ingår ytterst
sällan i chefsutbildningen att man talar om hur man skall handskas med den här
typen av problem. En alkohol- eller annan drogberoende medarbetare gör sig mera
påtaglig i arbetslivet än den medberoende, som är mycket mera diskret och svårfångad.
Ofta handlar det om kvinnor och i det följande väljer vi för enkelhetens
skull att kalla den medberoende för ”hon”.
I sitt privata liv tillsammans med den missbrukande partnern, har
den medberoende utvecklat en livsform som går ut på att överleva. Hon
anpassar sig för att göra det bästa av alla situationer, att ha kontroll över
läget.
I det lilla företaget eller i en väl fungerande
arbetsgrupp på ett större företag har hon för länge sedan gett signaler
eller haft en kamrat som hon talat med om sitt bekymmersamma privatliv. Hon får
medlidande, förståelse och uppbackning i sitt arbetsliv. På så sätt klarar
hon av sitt arbete väl och det hjälper henne att härda ut på hemmafronten.
Men det kommer en dag då problemen tar överhanden. Hon
orkar inte längre med sitt arbete, hon kommer för sent, och hennes privata
telefonsamtal – för att kontrollera partnern och barnen, blir för långa och
för ofta förekommande och stör arbetet påtagligt.
Chefen måste ta tag i problemet! Det blir ett krav från medarbetarna
Psykologiskt sett liknar situationen för chefen den som han
kanske redan har upplevt när en medarbetare visade tecken på missbruk i ett
relativt tidigt stadium av sitt beroende. Han verkade mer tystlåten än
tidigare, brusade upp eller var retlig, kort sagt visade upp ett labilt
beteendemönster. Andra drag är misstänksamhet mot arbetsledare och
arbetskamrater, fobier, isoleringstendenser, nervighet, håglöshet och nedstämdhet.
Så långt överensstämmer många signaler på beroende
och medberoende. Det är tecken på en oerhörd psykosocial påfrestning.
När det gäller arbetsfunktionen
är bilden en annan. Medan den beroende inte sällan är periodiker, d v s under
nykterhetsperioden ”ger järnet” och lite till i arbetslivet så sviktar
arbetsinsatsen under missbruksperioden och slarv och felfrekvens ökar. Bilden
av hans arbetseffektivitet blir ryckig.
Den medberoende har lärt sig att kontrollera sitt liv och
gardera sig. Hon har skaffat sig rutiner både på arbetet och i hemmet. Hon har
skapat struktur och ordning i ett oordnat liv och det ger ett förhållandevis
lugn. Hennes arbetsliv liknar alkoholistens under hans nyktra perioder.
Men det är en skör trygghet hon byggt upp, minsta störning kan
få fasaden att brista. De medberoende barnen fungerar kanske inte riktigt bra i
skolan – och klassläraren vet förstås ingenting om deras liv utan tjatar
bara om dåligt koncentration och orolighet. Hon måste kanske sjukskriva sig för
att kunna ställa upp på skolans krav, att inställa sig hos elevrådsteamet på
skolan för hon vill inte berätta på arbetsplatsen att hennes barn inte
fungerar i skolan. Blir det för ofta förekommande blir hon retlig och menar
att hennes barn har skolan emot sig, det är inte barnens fel osv ….. Och det
är det inte heller! Men hur skall de veta på skolan, om hon inte själv berättar.
Sviktande arbetsinsatser och ansvarskänsla
Oron och skammen gör
att hon börjar försumma sitt jobb, hon tar ut oförutsedda semesterdagar och
en dag sitter hon där och stirrar på datorn utan att få något vettigt gjort
och allting blir oerhört frustrerande.
En gång är ingen gång. Alla har rätt att svikta någon
enstaka gång. Men i vårt exempel med en medberoende kvinna räcker det inte
med en gång. När snöbollen kommer i rullning, växer den sig allt större.
Stress, sjukdomar och psykosocial svikt
Alltför ofta förekommande korttidssjukskrivningar kostar på
ekonomin. Hon måste börja låna pengar eller ta ut förskott. Det onda hjulet
snurrar allt fortare. Psykosomatiska besvär kommer som ett brev på posten såsom
huvudvärk, magont, ont i ryggen, bekymmer med ögonen (datorskärmen?), ont i
handlederna (musarm?), listan kan göras lång. Alla ursäkter kan förstås
vara absolut sanna, men om hon ständigt söker läkarhjälp för att få ett
intyg bör man vara observant. Alla bekymmer som hon byggt upp ett så starkt försvar
mot tornar upp sig inför henne och hon tappar kontrollen.
För chefen är bilden först och främst signaler på
social svikt, som han/hon måste bemöta så tidigt som möjligt. Ett vänligt
samtal om vad man iakttagit, medkänsla och erbjudande om stöd kan lösa upp en
knut hos samtalspartnern.
Och det gäller att vara beredd, att ha sett till att alla
resurser finns tillgängliga redan inom företaget och i varje fall att man vet
var sådana finns utanför att tillgå. I större företag finns för det mesta
företagshälsovård, med vars hjälp man har organiserade stödgrupper, ofta
ALNA-grupper med facklig social verksamhet.
I husläkarsystemet finns också möjligheter att gå
utanför den rent fysiska bedömningen och hänvisa till psykosociala insatser där
de behövs. När barn är involverade måste alla till buds stående medel
kopplas in från skolans sida, och det vore önskvärt om moderns chef kunde
samarbeta med skolans kurator eller psykolog för ett snabbare tillfrisknande av
samtliga medberoende. Underförstått är givetvis
att alla i de medberoendes omgivning har ett ansvar.
Men vad händer om det nödvändiga samtalet mellan chef
och den medberoende inte bär frukt, om den medberoende inte är beredd att
acceptera hjälp till självhjälp? Detta är chefens vånda. Hela tiden måste
man som chef veta, att så länge man vet men ingenting förmår att göra, är
man själv medberoende. I långa loppet orkar ingen med detta. Kunskap är den
viktigaste ingrediensen i ledarskap. Det man måste kunna, lär man sig där
kunskap finns att få. Man kan börja att leta efter källorna i
telefonkatalogen.
En chef ska med utgångspunkt från en allmänmänsklig,
human attityd se till den anställdes bästa utifrån säkerhet och hälsa i
arbetet .Han/hon måste också ta hänsyn till gruppen, arbetsanpassningen och
effektiviteten. Som arbetsgivarens representant har man ett
rehabiliteringsansvar.
Sätt gränser!
Ordstävet ”ensam är stark” passar inte in i detta
sammanhang. En chef har ansvar för många personer och för helheten. Man gör
en otjänst om man erbjuder total tystnadsplikt, eftersom en medberoende behöver
hjälp på flera plan, som ingen enda människa kan behärska. Därför gäller
här som med missbrukare, att chefen tar till ett visst mått av maktspråk: Jag
vet att du är en bra länk i vår arbetsstyrka, men du måste skärpa dig! Jag
erbjuder dig hjälp inom eller utanför företaget.
Möjliggörare
Det är jobbigt och smärtsamt att leva med en missbrukare. Det
finns många skäl varför framförallt kvinnor trots allt härdar ut. Ett av
dem är barnen. Modern försöker hitta en strategi för anpassning så att
familjen står ut med den smärta – ibland rent fysisk – som deras liv medför.
I själva verket innebär dessa strategier att missbrukaren upplever det som möjligt
att fortsätta
missbruka. Vernon
Johnsson kallade detta fenomen möjliggörande.
Ett aktivt respektive upprepat möjliggörande i det här
sammanhanget kan leda till att vem som helst i kretsen runt en beroende blir
medberoende.
q
Den som gör det möjligt för
missbrukaren att fortsätta missbruka gör honom förstås en björntjänst.
Alla som är passiva inför missbruket gör det möjligt att missbruka..
q
En chef är möjliggörare om han
låter en känd missbrukare representera vid restaurangbesök ja, kanske rent av
få ta notan på företagskortet. Vilken chans att dricka och dessutom slippa
betala ur egen ficka.
q
En arbetskamrat är möjliggörare
om han lockar med missbrukaren (förutsatt att kamraten vet att det finns
problem av denna sort) på ett par öl efter jobbet.
q
En arbetskamrat är möjliggörare
om han gör sin missbrukande kompis jobb, för att det inte ska synas att denne
inte klarar av det.
Möjliggöraren kan
efter avslutad pubafton gå hem till sig och släppa problemet medan problemen börjar
för missbrukaren och hans familj när han kommer hem och skapar kaos. Här pågår
spänningar 24 timmar om dygnet. Övriga familjemedlemmar tvingas stå ut med
yttringarna från den missbrukande
medlemmen – både fysiska och psykiska. Ofta är väntan på utbrott värst
att uthärda.
Att hålla missbruket hemligt som anhörig eller
vän är att möjliggöra.
Att ge pengar, mat, betala räkningar, när missbrukarens pengar gått till
alkohol eller andra droger är att möjliggöra.
Möjliggöraren är inte automatiskt
medberoende, men gränserna kan lätt suddas ut, om man inte aktar sig. Första
steget mot medberoende tas, när man för första gången gör det möjligt för
missbrukaren att missbruka genom att lova att hämta ut på systemet, sjukskriva
sin partner hos dennes arbetsgivare, se till att hygienen hålls osv, osv.
Vilka behandlingar finns att tillgå vid medberoende?
BEHANDLINGSHEM
Personer som är beroende av kemiska medel, vare sig det
handlar om alkohol, mediciner eller andra droger måste som regel avgiftas och få
behandling i annan miljö än den vardagliga. På många behandlingshem för
missbrukare har man också alltid en familjevecka. Där är hela familjen välkommen
för att få kunskaper – insikt – om den behandlades beroende, men
tyngdpunkten läggs på den medberoende att han/hon ska förstå att det är för
deras egen skull de är där. Missbrukaren får sin egen vård så därför
talar man mycket lite om den anhörige. Man får kunskap om just sjukdomen
alkoholism för att lättare förstå att det är just en sjukdom.
AA
(Anonyma Alkoholister) Vänder sig till
missbrukaren, men de har även
sk ”Öppna möten” ,
dit du är välkommen också som medberoende.
ALANON
Är en 12-stegsbaserad gemenskap för anhöriga och vänner
till
alkoholister. Det är en fristående organisation som arbetar ideellt.
Den är oberoende av andra och sköter sig helt och hållet själv. Dit
kan man gå för att få stöd av andra i samma situation. Man aktar
sig för att tala om vad andra ska göra (ge råd). Det är
den
medberoendes angelägenhet att genom samtalen komma
till insikt om vad han/hon måste göra i sin speciella situation.
ALATEEN
Vänder sig till tonåringar som är anhöriga eller är vänner till
alkoholister och fungerar på samma sätt som ALANON.
FMN
( Föräldraföreningen mot För föräldrar och syskon till
narkomaner Narkotika)
NA
(sv. Anonyma Narkomaner) Vänder sig till missbrukaren.
NARANON
För
anhöriga och vänner till narkomaner
ACOA
Är också en 12-stegsbaserad modell. Gemenskap för vuxna som vuxit
upp i en omgivning med missbruk eller under andra störda förhållanden.
ERSTA VÄNDPUNKT
Finns i Stockholm och vänder sig till anhöriga och närstående
till alkoholister. Här finns
speciella barn- och tonårsprogram samt program för vuxna och föräldrar till
barn med beroendeproblem, som genomgår ERSTA VÄNDPUNKTENS barn- och tonårsbehandling.
FRISTÅENDE
PSYKOLOGER
Med olika terapiformer handleds den
medberoende i frigörelseprocessen.
RÅDGIVNING
Finns att få på vårdcentral och företagshälsovård.
ÖPPENVÅRDS-
BEHANDLING
Drivs av en del kommuner och behandlingshem
De flesta
vårdprogram har en familjevecka på sitt program. Det händer dessvärre att
anhöriga till en vårdtagare vägrar ställa upp i denna vecka eller på annan
behandling för medberoende. Här behövs tålamod och idoghet för att övertyga
om hur nödvändig familjens samarbete är för att hjälpa den beroende
partnern i tillfrisknandet.
När den beroende tar sina första stapplande steg för att ta ansvar för sitt
eget liv och beteende, upplever den medberoende en tomhet: han/hon har ju
hittills tagit på sig hela ansvaret själv! Nu ställer den beroende partnern
krav på att vara med om ansvaret. Rollkonflikter hör till läkeprocessen, som
därför måste ha sakkunnig ledning för att inte ett skört spirande nytt liv
skall förvandlas till ett nytt inferno med drogers hjälp.
Att bli fri från sitt medberoende innebär frigörelse från kontroll, oro
och tvångstankar, förträngda känslor som smärta och vrede, sorg och lidande.
Endast då kan man åter känna äkta glädje, äkta förståelse för andra och
för sig själv. Först då kan man gå vidare i livet, först då kan man leva
sitt eget liv.
Hur
tar jag kontakt? Vart ringer jag? Vilken litteratur finns i ämnet?
AA
Tel:
08-720 38 42, telefontid 11.00 – 13.00 och
18.00
– 20.00 alla dagar. För lokala grupper se lokala telefonkatalogen under
AA
(Anonyma Alkoholister). Det finns sk ”öppna möten”
för
icke-missbrukare inom AA
ALANON
Tel:
08-643 13 93, Erstagatan 1, 116 36 STOCKHOLM
ALATEEN
Tel:
08-643 13 93, Erstagatan 1, 116 36 STOCKHOLM
ACOA
Tel:
08-648 42 94, c/o Ersta Vändpunkten, Box 17083,
104
62 STOCKHOLM
ERSTA
VÄNDPUNKTEN
Tel:
08-714 62 16, Box 4619, STOCKHOLM
FMN
Rikskansliet
i Stockholm tel: 08-6420650
NA
Södra
distriket: ”Helpline” tel
040-19195
Huvudkontoret
tel 08-4111033
Kretskontor
tel 0411-18967
NARANON
”Helpline”
tel 040-260235
ALNARÅDET
Tel:
08-754 00 10, Sjöängsvägen 5, 192 72, SOLLENTUNA
SOBERKONSULT
Tel: 0457-140 30, RONNEBY
Litteratur
Författare
Titel
Ahlzén,
Birgitta
Medberoende,
vem jag? Soberkonsult AB 1997
nytryck Svenska Kommunalarbetareförbundet 1998.
Beattie,
Melodie
Bli fri från ditt medberoende, Norstedts Förlag 1990.
Beattie,
Melodie
Den medberoendes Guide till de tolv stegen,
Norstedts Förlag 1992.
Black,
Claudia
Det ska aldrig
få hända mig (för vuxna barn), Natur och
Kultur, Stockholm 1993
Cork,
D Margaret
De glömda barnen, CAN 1973.
Friel,
John,
Adult Children, The Secrets of Dysfunctional Families
Friel, Linda
Health Communications, Inc, Deerfield Beach,
Florida 1988.
Friends
In Recovery De Tolv
Stegen för Vuxna Barn, Edsbruk 1991.
Hagel,
Ann-Britt
Stödpersonens handbok, Soberkonsult AB 1997
Åraas, Kjell
Hamari,
Katrine
Mot hans vilja, Larssons förlag 1993
Inghe,
Maj-Britt
Alkoholistfruar, Tiden Folksam 1970
Olin, R
Johnsson,
V
I´ll Quit Tomorrow, revised, New York, Harper an
Row Publisher Inc.
Lehmann
Alkoholism en behandlingsbar sjukdom,
Lundberg
Promedicus, Stockholm 1984
Stockenström
Lenz,
Walter
Vem bryr sig? Alkohol i arbetslivet
Teknografiska Institutet AB, Solna 1985
Bjerver,
Tom
Chefens vånda 2a upplagan, Soberkonsult 1996
Lenz, Walter
Kinney,
Jean
Att släppa taget – Handbok för alkoholbehandlare,
Lexton Owen
studenlitteratur, Lund 1997
Tikkanen,
Märta
Århundradets kärlekssaga, Trevi, Stockholm 1978
Woititz,
Janet G
Vuxna barn till alkoholister, Larssons Förl
Fingraf AB, Södertälje
1995.
Soberkonsult
Lyssnaren – Om det svåra samtalet med en missbrukande anställd,
Soberkonsult AB 1995
Författarna till informationshäftet
Birgitta
Ahlzén Sekreterare, Svenska
Kommunalarbetareförbundet,
tel: 08-728 28 00, Fax 08-31 24 75. Författare till
boken ”Medberoende, vem jag?. Föreläsare, debattör i
ämnet medberoende.
E-mail adress: birgitta.ahlzen.larsson@kommunal.se
Marianne Lenz Fil.mag.adjunkt,
speciallärare, arbetat med ANT-frågor på grundskolans högstadium.
Tel/fax + 46 8 753 22
72, Adress: Lenz-Taguchi HB,
Burevägen 16
A, S-182 63 DJURSHOLM.
Walter Lenz
Alkoholläkare, Dr.Med, specialist inom internmedicin och företagshälsovård.
Författare till boken ”Vem bryr sig”, ”Alkohol i arbetslivet”, medförfattare
till boken ”Chefens Vånda”.
Tel/fax + 46 8
753 22 72, Adress: Burevägen 16 A,
S-182 63 DJURSHOLM
