Odla levande fiskmat!

Den rubinröda vattenloppan Moina

Hemmaodlad levande fiskmat är både mums och nyttigt, det väcker jaktinstinkten hos den mest bortskämda fisk!

Det är kul att odla fiskmat själv, och du får dessutom koll på vad som ingår i maten. Oftast finns det också lösningar som gör odlingen luktfri och okomplicerad att utföra hemma. Om du inte vill ha konserveringsmedel eller färgämnen tillsatta i den mat du ger dina fiskar och malar, är egentillverkning ett ypperligt sätt att undvika detta. Du kan också anpassa maten till just dina fiskars behov, och har tillgång till färsk/fryst mat närhelst du behöver det. Odlar du många Moinor, t.ex. i en damm, så kommer du nämligen att få så mycket att det räcker till att frysa ned!

Först litet vetenskapligt om "den rubinröda vattenloppan Moina"

Så heter den ofta i folkmun i alla fall. Moina är en granat- eller rubinröd vattenloppa som är nära släkt med Dafnierna och som man enkelt kan odla i minsta burk eller hink hemma. De vanligast odlade arterna heter Moina micrura och Moina macrocopa. Ett utmärkt foder för sötvattensfiskar och yngel av även de allra minsta sorterna. Dessa vattenloppor av Dafnie-typ förekommer ute i naturen runt om över hela världen, Moinorna räknas ibland in i gruppen Dafnier. Skillnaden mellan Moina Och Dafnia är att Moina har en öppen ficka där ynglen föds/äggen kommer fram emedan Dafnierna har en ficka för detta som är helt stängd. Moinorna har ett litet sprötförsett huvud och en bullig kropp. Spröten eller antennerna använder de till sin förflyttning framåt i små skutt i vattnet, precis som alla andra typer av vattenloppor.

De vuxna Moinorna blir ca. hälften så stora som vanliga Dafnier, eller ungefär 0,7-1 millimeter. Detta kan jämföras med storleken på nykläckt Artemia, som beroende på art blir ungefär 0,5 millimeter eller något mindre. Moina är ungefär tre ggr så stora som vuxna hjuldjur. Unga Moina, som det alltid finns många av i en kultur, är till storleken <0,4 mm, vilket gör Moina till ett utmärkt yngelfoder, även för fiskyngel som inte klarar att äta nykläckt Artemia! Denna storlek motsvarar nämligen ungefär eller aningen större än vuxna hjuldjur och en del andra infusorier!

Väntar du yngel av någon fisk kan du alltså ympa in några vuxna Moinor i akvariet några dagar innan det är dags, och sedan när ynglen kommit så har Moinorna förökat sig och producerat små Moinor som ynglen kan tillgodogöra sig! Ynglen kan beroende på storlek inte äta de vuxna Moinorna, som lämnas ifred att producera ännu mera yngelmat. Fiffigt, eller hur? När ynglen vuxit till sig så tar de så småningom de stora Moinorna också ...

Det fina i kråksången är att det dessutom är relativt riskfritt att tillsätta litet från en Moinakultur till fiskynglen. I motsats till exempelvis Cyklops klarar de vuxna Moinorna nämligen inte av att ge sig på ynglen. En annan fördel med Moina är att de är bönformigt runda till formen. En långsmal Cyklops är lättare att svälja för ett fiskyngel, som p.g.a. sin glupskhet kan få förstoppning och andra problem i tarmen av Cyklopsens vassa skaldelar. Detta resulterar rätt ofta i dödsfall. Med den bulligare Moinan får man inte samma problem, ynglet måste vara relativt större för att kunna svälja samma mängd bytesdjur och tarmproblemen minimeras således.

För det mesta består en Moinapopulation av honor som reproducerar sig asexuellt genom att föda levande Moina-yngel. Under icke optimala förhållanden produceras hanar och då kan arten reproducera sig genom sexuell fortplantning som resulterar i tåliga långtidsägg, på liknande sätt som för Artemior. Dessa ägg eller cystor kallas för ephippia. Det som utlöser denna process är abrupt foderbrist. Bäst är dock att bibehålla en bra utfodring eftersom förökningen går mycket snabbare när honorna föder levande yngel. Under optimala förhållanden kan Moinorna börja fortplanta sig vid 4 - 7 dagars ålder med kullstorlekar på 4 - 22 st Moinayngel per hona. De vuxna honorna föder ungefär 2 - 6 sådana kullar under sin livstid, med 36 - 48 timmar emellan.

I stark kontrast till kulturodlingar av övriga Dafniearter, minskar inte reproduktionen för Moinor odlade i stor populationstäthet. Dafniers äggproduktion minskar drastiskt när antalet vuxna individer uppgår till 25-30 individer per liter. Enligt vissa rapporter kan en Dafniekultur som allra högst uppnå en täthet av 500 individer per liter, Moinorna däremot slutar inte föröka sig även då de kommer upp i antal som 5 000 per liter! Detta gör dem naturligtvis mycket lämpade för intensiv fiskfoderproduktion. Man kan således producera 106-110 gram Moina per m3 jämfört med Dafnier som endast producerar en tredjedel eller en fjärdedel så mycket, 25-40 gram/m3. Detta gäller Moina som matats med jäst och ammoniumnitrat, Moina som fötts upp på organiskt gödselmedel och fytoplankton har rapporterats producera så mycket som 375 gram/m3 dagligen!

Moina dras mot ljuset och svärmar därför ofta nära ytan intill kärlväggarna i en odlingskultur, men i samband med matning samlas de efter en kort stund nere i ett hörn vid bottnen i akvariet. De kan i princip överleva och föröka sig hur länge som helst i akvariet, förutsatt att vattnet inte är för salt (jag har fått dem att föröka sig i salthalt upp till 1,5%!) och de inte hinner bli uppätna innan dess förståss. Både fiskar och malar tar dessa kräftdjur, jag blir lika förvånad varje gång jag ser mina Corydoras göra krumsprång i vattnet efter dessa bytesdjur!

Många anser att vattenloppor generellt sett inte är så bra fiskmat p.g.a. det låga näringsvärdet, men jag tycker att de i varje fall är bättre än t.ex. de jämförbara tubifexmaskarna. De har nämligen en mängd mikroorganismer i form av encelliga alger i tarmarna, vilket ger värdefull "växtnäring" till framför allt levandefödare. Näringsinnehållet hos Moinorna varierar starkt beroende på vad man utfodrar dessa med, samt med åldern. Genomsnittlig, ungefärlig proteinhalt är 50% av torrvikten och fetthalten (torrvikt) varierar från 4-6% för unga Moina-yngel och 20-27% för vuxna honor. Jag tror att det oförtjänt dåliga ryktet hos Moina som akvariefiskfoder kan bero på att de klarar att överleva i avloppsdiken och att de på vissa håll i världen, t.ex. Singapore eller Amerika, odlas i stora dammar och där matas med kyckling-gödsel eller gris-gödsel och annat som luktar illa. Hemma kan vi dock hålla liv i dem och göra dem nyttiga att äta för fiskarna och deras yngel med hjälp av mera "rumsren" utfodring. Jämfört med Artemia har också Moinorna den fördelen, att de inte dör så snabbt i sött vatten. De är därför tillgängliga färska för fiskarna under lång tid. De kan även föröka sig och fortleva i normal akvariemiljö, förutsatt att de inte hinner bli uppätna innan dess, förståss.

Moina förekommer naturligt i varjehanda vattenansamlingar av typen diken, dammar, sjöar, långsamt flytande vattendrag och sumpmark där det finns rikligt med ruttnande biologiskt material. Massförekomster kan uppträda i tillfälliga vattenansamlingar som förser dem med lämpliga livsbetingelser under kortare tidsperioder. De lever i vatten vars syrehalt varierar från nästan noll ända upp till övermättnad och är mycket tåliga inför dålig vattenkvalité, därför kan man ofta finna dem i avloppsdiken. Förmågan att överleva i dåligt syresatt vatten härrör från deras förmåga att syntetisera eget Hemoglobin, som förutom av syrehalten i vattnet även regleras av faktorer såsom höga temperaturer och hög populationstäthet. Moinorna motstår lätt dagliga temperaturväxlingar på 5-31 graderC. Den optimala temperaturen för dessa kräftdjur är dock 24-31 graderC. Jag brukar hålla mina i rumstemperatur utan extra uppvärmning, det har aldrig inneburit några problem vid odling att hålla dem vid exempelvis 18-23 graderC lufttemperatur. Ibland stiger temperaturen i själva odlingen, det är OK. På somrarna undviker jag direkt solbestrålning och under riktigt varma sommardagar så ställer jag dem för säkerhets skull litet kallare på någon svalare golvyta. Det är säkert inte alldeles nödvändigt, men jag är en försiktig general, Moina är inte alldeles lätta att få tag på om kulturen skulle krascha.

För att odla Moina behövs en startkultur som kan fås från någon akvarieförening eller ihopsamlas sjäv ute i naturen. Gör så här:

Avdela en liten skvätt av kulturen till en reserv. Denna reserv häller du i en mindre glasbehållare som du sedan inte rör något mera! Ställ den gärna så att ljusinsläpp möjliggörs, då bildas alger som Moinorna äter utav. Fyll på med nattståndet vatten om det skulle avdunsta mycket, rör den annars inte. Ställ reserven i fönstret hemma eller i källaren. Om det skulle frysa på litet på ytan gör inte heller det något, det överlever alltid någon Moina. EN ENDA levande Moina är allt som behövs för en ny uppstart om din gående kultur kraschar! Jag och andra luttrade Moinaodlare har haft reserver stående åratal, det är något man inte ångrar!

Resten av Moinan fördelar du i de behållare som du har för att odla dem i. Det går bra med nästan vadsomhelst; en bunke, en PET-flaska (en behållare med större vattenyta fungerar dock bättre), en stor behållare av något slag, en hink eller ett akvarium av önskad storlek.

Ställ gärna behållaren på fönsterbrädan, har du möjlighet att ställa odlingsbehållaren så att infallande dagsljus kan leverera energi till fotosyntes, kan du kanske få alger av olika typer som Moinorna äter utav.

Späd upp med nattståndet vatten. Klart!

Moinan kan matas så snart vattnet klarnat efter föregående matning. Detta kan ta litet olika tid beroende på populationstäthet och temperatur. I behållare upp till hinkstorlek ungefär brukar jag mata 1-2 ggr/veckan, men detta varierar som sagt. För nystartade kulturer dröjer det några dagar innan det kommer igång riktigt, vänta därför gärna 5 dagar efter den första matningen, tills du matar igen, annars finns risk för krascher.

Mata med något av följande:

• Pulverjäst utrört i litet vatten (låt det stå en stund, så att det inte bildas klumpar av jästsvampar som sedan tar över kulturen!) Mata tills det blir litet mjölkigt grumligt.
• Spirulinapulver från exempelvis hälsokostbutiken
• Gödselpartiklar från exempelvis kyckling
• Man kan tillsätta litet ammoniumnitrat förutom jästen (14,4 gram per 8,5-14,4 gram jäst)
• Det sägs att torkad pulveriserad kålrot skall fungera, men jag har inte provat detta (jag gissar att det luktar illa)
• Alfalfa-mjöl
• Vetekli eller pellets
• Gröt gjord på oljehaltiga fröer, ex.vis solrosfrön, raps och linfrön
• Hö
• Torkade söndersmulade brännässlor

Storodlare av Moina behåller foderpartiklarna i nätbehållare av något slag (icke-ruttnande material!) eller nylonstrumpor, för att undvika utspridning av stora partiklar i odlingskulturen. Dessa kan nämligen innebära problem vid skörd, behållarna möjliggör även en bättre kontroll av utfodringen av Moinan.

Några odlare använder sig av ett akvarium med belysning (=värme) och syresten, men jag har aldrig brytt mig om detta. Det går bra utan vidare krusiduller i nästan vilken behållare som helst.

Inom 1 vecka efter uppstart kan du börja skatta kulturen om du vill, men du får snabbare en större mängd om du väntar litet till. Det tar nämligen några dagar för de nyfödda Moinorna att växa till vuxenstorlek och börja producera nya Moinor.

Byt ut litet av vattnet när du tycker att det börjar lukta eller gulna, ur Moinans synpunkt är det dock inte särskilt bråttom med detta. Använd en finmaskig håv när du häller av det gamla vattnet, så att du inte förlorar några foderdjur. Det är mest i början som detta kan bli problematiskt, oftast beroende på övermatning.

Om du nyligen har fått en portion startkultur från en odlare som bor på ett ställe med starkt avvikande vattenvärden jämfört med på din ort, kan det vara en bra idé att vara försiktig i början vid tillsats av det nya vattnet. Häll då bara i småportioner åt gången. Det sägs nämligen att det tar några generationer hos Moinorna tills de vant sig vid de nya vattenförhållandena, och jag tror faktiskt att det kan ligga något i detta. Många odlingsförsök misslyckas nämligen i början. Men hav tröst - det kommer att gå bra till slut. Jag känner flera som har haft sina odlingar igång i över 20 år!

Just när kulturen kommit igång som bäst, och det kryllar av Moina - ja då är det dags att starta om kulturen. Det är nämligen då som den kan krascha. Har du otur och missar den dagen, då har du förhoppningsvis "reserven" enligt ovan att tillgå.

Jag brukar ha mina kulturer gående ganska länge, veckor till månader. Ibland suger jag upp litet av det skräp som bildas på bottnen, och efter varje gång jag skattat kulturen byter jag ut en mindre del av vattnet. Jag har funnit att detta är ett bra sätt att undvika beläggningen som kan bildas på vattenytan.

Skörd m.m.

Du skattar kulturen enklast genom att använda dig av en finmaskig håv. Håva bara på så mycket du behöver och skölj sedan håven med Moinorna i en liten stund. Gör gärna detta i tempererat vatten så att Moinorna inte chockas i onödan utan överlever och är kvicka även efter matningen. Då är de intressantare som bytesdjur för fiskarna. Ett knep är att använda håvar eller någon form av filter med olika maskstorlek vid skattningen, då har du de mindre Moinorna kvar för vidareodling eller för matning av mindre fiskyngel.

Åsikterna beträffande om Moinakulturen behöver extra syresättning eller ej går isär. För våra syften torde det dock gå lika bra med syresten som utan. Jag använder aldrig någon. Blir det ansamlingar av detritus eller döda Moinor på bottnen av odlingskärlet så suger jag bort detta, slammar upp vattnet och byter ut en del, eller så häller jag av "toppen" med Moinorna, som sedan får litet fräscht vatten tillsatt. I storodlingar har man dock konstaterat att syresättning ökar antalet producerade ägg per Moina-hona, andelen ägg-producerande honor samt populationstätheten. Detta beror på dels ökning av själva syresättningen och att foderpartiklar hålles svävande men även på ökad produktion av fytoplankton (alger mm.). I dessa fall har man använt sig av en fint inställd, mild luftning. En källa rekommenderar två luftslangar per odlingskärl på 1500 liter. Det varnas dock för alltför små luftbubblor, dessa kan fastna under Moinans skal (carapace) och förorsaka att dessa börjar flyta upp till ytan och slutligen dö. En svag stril med införsel av färskt vatten i kulturen kan också höja Moinans reproduktion.

En av de största farorna för Moinakulturen är kolonier av jäst- och mögelsvampar på bottnen och väggarna i behållaren. Dessa klumpar av svampar måste tas bort, och även polyper och hydror om det skulle växa sådana på kärlets väggar. Vid frilandsodlingar kan olika vatteninsekter som t.ex. dykare eller larver av exempelvis trollsländor utgöra en fara för Moinakulturen. Moina är även känsliga för bekämpningsmedel, metaller (särskilt koppar och zink, vilka båda kan förekomma i kommunalt och brunnsvatten), diskmedel, blekmedel (klor) och annat giftigt som råkar finnas i vattnet. Ett annat problem som lätt uppstår är bakteriebeläggningar på ytan. Då har man för det mesta matat för mycket eller skattat kulturen för mycket. När jag får detta så brukar det inte dröja länge förrän kulturen kraschar, därför startar jag gärna om kulturen då. Det kan även räcka med att byta ut en mindre del av vattnet och försöka suga bort hinnan med något poröst material som t.ex. tidningspapper eller en servett. Men bäst är att starta om, det är nog inte så bra att få in dessa bakterier i akvariet där du matar med Moinorna från denna odling.

Klorerat vattenledningsvatten bör befrias från klor respektive kloramin innan du använder detta i en Moinaodling. Du kan vispa vattnet en kvart (häll upp det med duschmunstycket istället för med kranen!) eller låta det stå en-två dagar, det räcker för att ta bort farliga mängder. Du kan även tillsätta Natrium-thiosulfat, som är samma ämne som finns i akvarieprodukter för samma ändamål. Detta finns att köpa i pulverform på apoteket. Tillverka en stamlösning, som du sedan droppar i vattnet; en tesked pulver till en dl destillerat vatten eller ren alkohol (receptbelagt). Halo-ex från Waterlife är annars den mest ekonomiska och behändiga lösningen, detta finns att köpa i akvariehandeln i små flaskor som räcker jättelänge. För övrigt så fungerar regnvatten eller filtrerat vatten från en bäck eller sjö jättebra.

Förutom redan nämnda riskfaktorer så har Moinan av tidigare angivna skäl inga speciella krav på vattnets beskaffenhet, det kan emellertid hända att stark algblommning som förorsakar höga pH-värden över 9,5 och resulterande giftiga ammoniakhalter kan förhindra Moinaproduktionen. Vinäger eller ättika (alt. ättiksyra) kan då användas för att justera ned pH till mellan 7 och 8.

Ute i naturen livnär sig Moina utav bakterier, svampceller, jästsvampar, fytoplankton (exempelvis blågröna alger) och ruttnande biologiskt material (detritus) som exempelvis avföring från olika djur och ruttnande växtdelar. Näringsvärdet hos detta beror litet på ursprunget av detta material (djurart) och åldern på detta. Moina är en av de få zooplankton-arterna som kan livnära sig på blågröna alger, Microcystis aeruginosa. Detta faktum kan du som akvarist dra nytta av: Grönt vatten och vissa algbeläggningar kan du lätt bli av med genom att tömma akvariet på fisk (annars äter de upp Moinorna) och släppa ned litet Moina. Låt Moinorna sköta sitt ett par dagar så har du vips ett klart och algfritt akvarium! När du sedan släpper ned fiskarna igen har de dessutom något att mumsa på! Tofsalger är förståss litet svårare att få bukt med. Glöm inte att undanröja grundorsaken till varför du fick ökad algförekomst i akvariet, annars återkommer problemet.