Noshörning

Ordning: Perissodactyla | Familj: Rhinocerotidae | Släkte & Art: Diceros bicornis | Engelskt namn: Rhinocerous

Spetsnoshörningen är ett enormt djur: drygt tre och en halv meter långt, nästan en meter
och åttio centimeter högt och nästan ett och ett halvt ton tungt. Den anses vara den mest
aggressiva noshörningen, dess horn sticker ut nästan 60 cm. Den kan attackera en åskådare
i runt 45 km/h, men den gillar inte att anfalla utan föredrar att lugnt beta på låga träd
eller ligga och dåsa i skuggan. Spetsnoshörningen är en av de mest utrotningshotade arterna
i Afrika. Detta pga mycket tjuvjakt och stor efterfråga på dess horn.

Utbredning:
Förekommer numera bara i små, begränsade områden i östra och södra Afrika.

Föda
Spetsnoshörningen livnär sig på blad från träd och buskar. När den dragit ner
en gren drar den av bladen med hjälp av den rörliga överläppen som har gripförmåga.
Även om den vanligtvis tar blad från buskar och träd, river den även upp små
trädplantor eller tar frukt som ligger på marken eller som är kvar på trädet.
Dess favorit träd att stanna och beta vid är Akacia. Eftersom den ständigt måste
en gång om dagen håller den sig högst 5 km från närmaste vattenhål. Är det riktigt
torrt kan den gräva efter vatten med hjälp av sina framben. Spetsnoshörningen äter
helst i gryning och skymning och vilar eller badar i vatten och dy under dagen.
Eftersom den inte svettas gör vattnet och dyan att den håller sig sval och inte dör av värmen.

Vanor
Spetsnoshörningen lever i kuperat landskap, i utkanten av skogar. Hanen lever ensam,
men trots detta överlappar ofta hans revir andra hanars revir. De träffas vid gemensamma
vattenhål och de hanar som regelbundet möter varandra lär sig att tolerera varandra.
Men om det skulle komma en hanne som de andra inte känner igen utmanar de honom.
De gör detta genom att skrapa med fötterna i marken och frusta högljutt. Oftast slutar
det hela med att inkräktaren ser sig besegrad och ger sig av. Ofta framställs noshörningen
som dum, men detta är inte riktigt sannt. Den kommunicerar både med olika sorters ljud
och gnisslingar i olika ljudnivåer och tunga andetag. Det har även observerats att hanen
och honan vid parningsceremonien avger en sorts visslande rop. Den har även ett väl
utvecklat luktsinne med vilket den känner av dofter och signaler som andra noshörningar utgör.
För att markera sitt revir släpper den sin avföring på olika utvalda platser runt reviret.
De skrapar även sina fötter i spillningen för att föra med sig den dit den går.

Fortplantning
När noshörningshanen är intresserad av en hona visar han det genom att svepa med
hornet över marken, attackera buskar och spruta urin runt sig och honan. Det kan bli
våldsamma strider mellan två hanar och det händer att en hane skadar den andra så
mycket att den avlider. Efter det att honan accepterat hanen tillbringar de ca fyra
månader tillsammans innan de parar sig. Under denna perioden vilar, sover och äter
de tillsammans. Honan är dräktig i ca 15 månader. Vid födseln väger ungen ca 40 kg
och den stannar hos modern ända tills det är dags för honan att föda en ny unge,
vilket brukar inträffa med mellan 2 till 5 års mellanrum. Honan föder alltid bara
en unge. De första veckorna håller hon den gömd så att inga rovdjur ska kunna döda
den. Ungen slutar växa vid ca 7 års ålder. Då kan den väga mellan 990 och 1360 kg
och vara 3 till 3,5 m lång. Dess mankhöjd kan variera mellan 1,4 och 1,6 meter.
Hanarna är könsmogna vid ungefär 7 års ålder honan vid ca 4 till 5 års ålder.