Slaget vid Breitenfeld enligt samtida målare.

Innehåll

1. Inledning

Utgångspunkt och målsättning

Bakgrund

2. Lejonet från Norden

3. Slaget vid Breitenfeld – Örnen besegras

Landstigning

Magdenburgs fall

Molnen skockar sig

Gustav Adolfs krigskonst

Drabbning

Seger

4. Kommentarer

5. Sammanfattning

6. Fotnoter

7. Källförteckning

8. Appendix - grupperingar

9. Copyright

10. På besök i Breitenfeld

1. Inledning

Utgångspunkt och målsättning

I detta arbete behandlar jag i huvudsak slaget vid Breitenfeld, en av Sveriges största framgångar i det trettioåriga kriget, och Gustav II Adolfs revolutionerade stridsteknik. Slaget vid Breitenfeld behandlas tyvärr ofta endast i förbifarten i historiska skrifter därför tänkte jag koncentrera fakta om Breitenfeld i en uppsats. Jag kommer även att förklara var i legenden om "Lejonet från Norden" har sitt ursprung.

Bakgrund

Det som senare kom att kallas trettioåriga kriget utbröt 1618 när protestanterna i Böhmen gjorde uppror mot sin katolske härskare, som ville beröva dem sin rätt att utöva sin religion. Upproret spred sig snabbt till Tyskland som bestod av ett flertal mindre stater som var omväxlande katolska eller protestantiska. Staterna styrdes av furstar och styrelsemän under kejsaren, som var den österrikiska regenten Ferdinand II av Habsburg¹.

Upproret i Böhmen kvävdes snabbt och effektivt av katolikernas berömde fältherre Tilly och protestanterna straffades hårt med flera otrevliga blodblad och landsförvisningar som följd. De tyska protestantiska furstarna som försökte bistå sina trosfränder slogs också de ned en efter en.

England, Frankrike och Nederländerna, som började se kejsaren som en fara, lyckades övertala Danmarks konung Kristian IV att angripa kejsaren. Inför ett sådant hot började kejsar Ferdinand tveka men då dök den Böhmiske adelsmannen Wallenstein upp med en här för att stödja kejsaren. De danska trupperna blev tillintetgjorda av Tillys och Wallensteins arméer 1626.

Efter framgången för de kejserliga arméerna hägrade en expansion av det Heliga tyskromerska riket norrut med bl.a. herravälde över Östersjön. Faktum är att Ferdinand redan hade givit Wallenstein titeln "amiral över de baltiska och oceaniska haven". Alla Europas protestanter fasade. Fanns det nu ingen som kunde stoppa den katolska erövringen?

Men ett oansenligt litet land långt uppe i norr kännde sig nu hotat av kejsaren och gav efter för de norddtyska protestanternas böner om att ingripa i kriget.

"Bet Kindchen, bet, morgen kommt der Schwed"

Vaggvisa från trettioårigakriget

2. Lejonet från Norden

Bland tyska protestanter hade man enda sedan 1500-talet drömt om en räddare som skulle komma för att hjälpa de förtryckta, slå det tyskromerska riket till marken och inleda en ny gyllne epok i mänsklighetens historia. Denne frälsare skulle komma norrifrån och han kallades därför passande för "Lejonet från Norden."

1500-talet var i vissa avseenden en mörk epok i Centraleuropas historia. Det fanns många sekter och grupper i Europa som under den här tiden förordade världens undergång och domedagen. Det var från paraceliterna², en av dessa sekter, som profetian om Lejonet från Norden kom. Den spred sig snabbt i olika versioner över hela Europa. Grundidén var dock densamma i alla versionerna. I en tid av plågor och hemsökelser skall det komma ett lejon från Norden som samlar de rättfärdigas lilla skara runt sig och sedan besegrar örnen, dvs kejsar Ferdinand II.

Åren innan Gustav Adolf ingrep i kriget var det många rapporter om järtecken. I februari 1628 sägs det att invånarna i staden Nordslevsig såg ett mäktigt skådespel bland molnen. En armé från norr kom marscherande och drabbade samman med en armé från söder. Den norra armén utgick som segrare. I staden Eger såg innevånarna hur ett lejon och en örn slogs bland molnen och hur lejonet tillslut segrade.

3. Slaget vid Breitenfeld – Örnen besegras

Landstigning

Det var just i denna atomsfär som den svenska armén vadade upp på tysk jord en varm junidag 1630. De möttes av glädje och jubel från Tysklands protestanter. Lejonet hade anlänt.

Om de hade mötts av glädje från stora delar av den protestantiska populationen så blev de besvikna på sina tilltänkta allierade, de nordtyska härskarna George av Sachsen och Georg Wilhelm av Brandenburg. De höll sig kyligt neutrala. Det var inte så konstigt för att ingen av dem ville något krig på sin mark. Det var på det hela taget inte särskilt många som hade lust att alliera sig med svenskarna. De enda städerna som gjorde det var Magdenburg och Stralsund.

Men medan Gustav Adolfs förhandlare åkte runt i Tyskland trängde hans trupper ned mot Pommern och gjorde sig till herrar över diverse städer som låg i deras väg. Detta innebar att i slutet av år 1630 var huvuddelen av Pommern och Mecklenburg svenskt.

Magdenburgs fall

Ett avgörande kom 1631 när de kejserliga trupperna med Tilly i spetsen intog och plundrade den svenskallierade staden Magdenburg. Enligt dåtidens källor var plundringen extremt grym och makaber. Ögonvittnen berättar om hur döda och stympade personer, ibland utan huvuden, låg på gatorna. Man brände inne de som hade tagit sin tillflykt till kyrkan. Massvåldtäkter, familjer som begick självmord galna av skräck. Barn som tog skydd bakom sina döda föräldrar, barn som spetsades på lansar. Av stadens 30 000 invånare fanns tillslut bara mellan 5000 och 10 000 kvar.

Det skedda var fruktansvärt, det visade inte bara på att kriget höll på att brutaliseras utan att en fältherre som Tilly inte alltid kunde hålla styr på sina trupper.

Peter Englund skriver så här i sin bok "Ofredsår" om händelsen:
"Något ont och mörkt, något starkare än den mänskliga viljan, hade släppts löst i Tyskland, något som vann energi ur händelser som denna och som nu börjat snurra som ett stort tungt hjul – runt, runt – med allt större fart."

Molnen skockar sig

Magdenburgs fall väckte avsky genom hela Europa och det fick neutralitetspolitiken från många av de protestantiska staterna att falla samman. Många av de tidigare neutrala staterna allierade sig under sommaren till Gustav Adolfs armé av skräck för kejsaren, bl.a. George Vilhelm av Brandenburg. (George Vilhelms beslut sägs ha stimulerats av ett batteri svenska kanoner, med mynningarna pekande mot furstens palats, som Gustav Adolf hade placerat ut under förhandlingarna.)

Tillys här var nu tvungen att ge sig in i det rika Sachsen p.g.a. av att svenskarna hade skurit av deras underhåll. Detta ledde till att Johann George, furste av Sachsen snabbt allierade sig med Gustav Adolf.

Nu när de svenska och sachsiska arméerna var enade ville Johann George på en gång anfalla Tillys armé. Men Gustav Adolf tvekade dock och ville hellre se att man svälte ut dem³. Men till sist gav han efter för den Sachsiske furstens argument att "leverera en offentlig fältslakt."

Den kom att äga rum några kilometer norr om Leipzig den 7 september 1631. Resultatet blev en sensation.

Gustav Adolfs krigskonst

Slaget kom att bli en tävling mellan två olika krigskonster. Å ena sidan den spanska, som den hittills obesegrade kejserliga armén tillämpade. Den gick ut på att fotfolket ställdes upp i stora, täta fyrkanter, tercios, med ungefär trettio leds djup. Mycket otympligt men framgångsrikt då det gällde frontalangrepp och stabilt försvar. Rytteriet var tungt bepansrat och formerat i täta kolonner som långsamt red till angrepp för att led efter led avfyra sina tunga hjullåspistoler mot fienden för att skingra dennes led och sedan rida tillbaks utan att attackera med sina svärd. Denna manöver är också känd under namnet caracol och var ganska harmlös. Artilleriet var tungt, orörligt och grovkalibrigt, endast avsedd för att inleda drabbningen med lite kanonkulor och annat skrot i huvudet på fienden.

Den svenska hären begagnade sig däremot av ett helt nytt och obeprövat stridssätt som hade utvecklats under striderna med Polen. Systemet grundade sig på Moritz’ av Oraniens stridsteknik men hade som grundpelare eldkraft och rörlighet, något som Moritz’ hade misslyckats med. I fältslag ställdes armén upp på två led, s.k. träffen, med infanteribrigaderna i mitten och kavalleriet på sidorna. Fotfolket var uppställt i långa led med sex leds djup som såg tunna ut men som i praktiken var kraftfullare än en lika stor tercio. Det är oklart om det fanns fler musketerare än pikenerare i brigaden.

Vad som är helt klart är dock att pikeneranas antal har ökat från tidigare normer. Gustav Adolf hade också experimenterat fram en ny teknik för musketerarna att ge eld. Vid eldgivning intog musketerarna tre led. Det första sköt knästående, de andra hukande och de tredje stående. På det här sättet fick man inte den jämna eldgivning som annars brukade eftersträvas utan en hård och koncentrerad eldgivning, ett slags eldchock. För att citera Sir James Turner :

"...öser man lika mycket bly i fiendens bröst på en gång som man gör på två olika gånger på det andra sättet, och därigenom gör man dem mer skada. Man skrämmer och förvånar dem tre gånger mer, ty en enda och ihållande åskskräll är förfärligare och förskräckligare än tio kortare"

Eftersom dåtidens musköter inte kunde avlossa särskilt många skott i timmen var de oskyddade när de hade avfyrat sin salva. Förut hade man låtit pikenerarna skydda dem men Gustav Adolf vände på pannkakan, han lät pikenerarna gå till anfall när musketeranrna hade avfyrat sin salva och höll på att ladda om. Det resulterade i att efter det att fienden bringats i oordning med lite musköteld lät man dem inte få återhämta sig utan lät pikenerarna anfalla och bringa mera oreda. När så musköterna var omladdade drog sig pikenerarna tillbaks och en ny salva levererades i synen på fienden.

Vad det gäller kavalleriet var det vanligaste bland dåtida arméer att man använde sig av den förut nämnda caracolen. Här kom inte Gustav Adolf med nyheter utan med en tillbakagång. Caracolen övergavs nästan och han lät kavalleriet attackera nästan enbart med svärd och värjor. För att det skulle lyckas krävdes dock eldunderstöd i form av ditkommenderade musketerare som levererade sin eldchock för att riva upp fiendens led. Det medförde att kavalleriet blev mycket trögt eftersom musketerarna inte kunde hänga med hästarna i någon större hastighet. Trots detta blev kavalleriets anfall mycket effektiv.

Artilleriet spelade en central roll i Gustav Adolfs armé. Kanonerna gjordes rörligare och kunde efter behag transporteras omkring på slagfältet för att användas till att understödja infanteriet. Varje regemente hade tilldelats cirka tre kanoner var.

En annan nyhet var också det höga antalet officerare och underofficerare gjorde att enheterna blev självständiga och kunde ta egna initiativ.

Dessa administrativa och taktiska förändringar gav omkring 1630 Sverige en armé som var lång bättre rustad än någon av samtidens i fråga om eldkraft och rörlighet. Rörligheten i slagordningarna, den goda standarden vad det gällde utbildningen⁴, förmågan till självständigt handlande samt de olika vapenslagens effektiva samverkan gjorde att de kunde slå tillbaka angrepp från numerärt överlägsna fiender. Det sägs att när Tilly såg hur snabbt den svenska armén omgrupperade innan slaget så blev han aldeles vit i ansiktet och svarade inte på några frågor.

Drabbning

Den 7 september ryckte den kombinerade Svenska och Sachsiska armadan fram mot Tillys armé som hade fattat posto på en fördelaktigt långsluttande ås med både solen och vinden i ryggen.

Den svenska armén bestod av ungefär 14 700 man fotfolk, 8000 ryttare och 54 kanoner. Den sachsiska bestod av 12 000 man fotfolk, 5200 ryttare och cirka 12 kanoner. Mot detta hade Tillys armé 21 000 man fotfolk, 11 000 ryttare och ett 30-tal kanoner. Av de båda svenska flyglarna, som bestod av kavalleri uppblandat med musketerare, anförde Gustaf Horn den vänstra och Johan Banér den högra. Vem som förde befäl över den mittre är oklart men troligtvis var den en man vid namn Torstenson. Till vänster om Horn stod de sachsiska förbanden uppradade.

Bataljen inleddes med att de kejserliga kanonerna avfyrade salvor mot de svenska krigarna. Sedan satte Tilly sin högra rytteriflygel i rörelse mot den sachsiska delen av Gustaf Adolfs armé. Här gick det som så många gånger förr. Den spanska skolan visade sitt värde och den sachsiska armén blev bokstavligen överkörd av de täta kejserliga kolonnerna. Den sachsiska armén tog till flykt och lämnade krigsskådeplatsen. De protestantiska stridskrafterna hade nu decimerats med två femtedelar. (Till på köpet plundrade de flyende sachsiska trupperna den svenska trossen.) Den svenska armén var nu blottad från vänster men tack vare sin rörlighet kunde förstärkningar snabbt skickas dit och förbluffande snabbt bilda en ny vänsterflygel.

Under tiden red den vänstra flygeln kejserligt kavalleri till anfall mot den högra svenska flygeln. Men till sin stora förvåning blev de kejserliga ryttarna tillbakakastade av de grupper av musketerare som var inklämda bland det svenska kavalleriet. Gång på gång kastades de tillbaka av de tidigare nämnda eldchockerna från det svenska fotfolket. Till på köpet användes de snabbskjutande svenska regementskanonerna att överösa dem med skrot och kulor. Den kombinerade effekten blev förödande för det kejserliga kavalleriet. Samma sak hände på den vänstra flygeln. Till slut retirerade det stolta kejserliga kavalleriet bakåt i panik. Då gick svenskarna till anfall mot det oskyddade fientliga fotfolket.

Svenskt kavalleri rider till anfall.

Seger

Själva slaget kan förstås inte ses som en enda stor batalj utan skall betraktas som en mängd mindre drabbningar där förband mötte förband. Inte ens fältherren hade en chans att överblicka och styra vad som hände.

Sommaren 1631 hade varit en varm och torr sommar och enorma moln av damm drevs upp av männen och hästarna som rörde sig över slagfältet, som var en förtorkad åker. Dammet och krutröken utgjorde en tät illaluktande dimma som höljde sig över de stridande. Ögonvittnen berättar att man inte kunde se mer än fyra steg framför sig.

Det förfärliga trycket från det samverkande rytteriet, fotfolket och artilleriet, gjorde att Gustaf Horn kunde tränga in i Tillys center och bringa oreda. Resterna av den kejserliga armén tog till flykt. Gustav Adolf omtalar att man lät större delen av sitt rytteri förfölja fienden men när mörkret föll tog striderna slut. De segrande svenskarna slog läger på fälten, mellan döda och döende, och gjorde upp eld av diverse avbrutna pikar och trasiga vagnar. Det sägs att nattens tystnad stördes av pinglor i vinden. Det var de yngre svenska knektarna som lekte med pinglor de tagit från katolska fältpräster.

Striden hade pågått från klockan två på eftermiddagen till omkring klockan sju på eftermiddagen.

Förlusterna för den svenska hären var måttliga: cirka 2 100 man. Förlusten av hästar var som vanligt stort: 4000. Peter Englund målar upp av makaber bild av slagfältet efter slagets slut: "När vi föreställer oss en bild av slagfältet efter stridens slut skall vi mana fram en bild med täta skaror av trebenta krakar [hästar] som linkar runt och skriande vrak som ligger kringströdda på fälten, insnodda i sina egna inälvor, samt kadaver i mängder."

Motståndarnas förluster var katastrofala, sju av tio kejserliga soldater blev antingen dödade eller tagna till fånga. Många tusen dödades av sachsiska bönder som drog runt och hämnades på sina plågoandar genom att tortera, stympa och döda knektar som de fick tag på.

Och genom hela Tyskland spreds en visa om svenskarnas stora seger över de kejserliga. I den visan ropar Gustav Adolf triumferande efter den flyende Tilly:

"Ich bin der Löw van Mitternacht,
Mit dir will ich frisch fechten,
Ich streite ja durch Gottes Krafft,
Gott helfe dem Gerechten"

Det betyder någonting i stil med "Jag är lejonet från Midnattslandet, med dig vill jag friskt fäkta, jag kämpar ju med Guds kraft, Gud hjälper de rättrogna", med reservation för felöversättning.

Nu hade Gustav Adolf vunnit en av de största segrarna i trettioåriga kriget. Han hade besegrat den oövervinneliga armén, han hade vunnit popularitet bland protestanterna och satt skräck i katolikerna. Han var nu i högsta grad den mytomspunne Lejonet från Norden.

4. Kommentarer

Slaget vid Breitenfeld var onekligen en av de största segrar som den svenska armén vann under trettioåriga kriget. Den betydde inte bara strategiska erövringar utan hade stort propagandavärde.

Det nya stridssätt som Gustav Adolf pusslade ihop har gett honom plats bland världshistoriens stora härförare. Mitt intryck är att han kanske inte hittade på så mycket nytt utan fördelen var att han hade en enhetligt tränad armé från grunden. Han kunde forma sin armé precis som han ville, han behövde inte anlita så många legosoldater från utlandet. (Även om armén i slutet bestod av många legosoldater var den alltid till största delen svensk.)

Anledningen att ingripa i kriget disputeras fortfarande flitigt. En viktig del gissar jag var Gustav Adolfs maktlystnad, han ville nog lägga vantarna på hela östersjökusten och få det att bli ett svenskt innanhav. Att bli regent för en protestantisk federation i Tyskland lockade troligtvis också.

När man läser igenom många historiska verk är det oundvikligt att man någonstans stöter på motsägelser, därför är det svårt att hitta den "absoluta" sanningen. I mitt fall divergerade uppgifterna om hur Gustav Adolfs armé var beskaffad. Michael Roberts hävdar i sin avhandling om Gustav Adolfs krigskonst följande: "Infanteriskadronerna i Gustav Adolfs arméer var små enheter. Snarast mindre än den nederländska bataljonen, och skilde sig från bataljonen även i sin sammansättning. De innehåll nämligen fler pikar i förhållande till musköter – och inte färre som så ofta påstås – än vad som var regel i Moritz’." Emedan Peter Englund och boken "Den svenska historien del 5" hävdar motsatsen.

Jag utgår i från det faktum att jag känner till Peter Englund och vet att han är känd för att skriva riktigt. Michale Roberts är tyvärr för mig okänd och jag kan inte bedöma riktighetsgraden i hans avhandling. Den är dessutom skriven på 1960 talet jämfört med Peter Englunds som är skriven på 1990-talet. Min konklusion är därför att Peter Englund troligtvis kommer närmast sanningen.

5. Sammanfattning

1631 Landsteg den svenske kungen Gustav II Adolf för att ingripa i trettioåriga kriget på protestantismens sida. Tidigare försök att stoppa kejsar Ferdinand II framfart över de självständiga tyska staterna hade misslyckats och protestantismen var hotad. Gustav Adolf betraktades av protestanterna som "Lejonet från Norden", en gammal legend som inbegriper att en räddare ska komma från norr och hjälpa de rättrogna.

Den svenska armén var organiserad på ett helt nytt sätt. Smidighet och slagkraft sattes i första rummet. Vid slaget vid Breitenfeld möttes den svenska hären, förstärkt av den Sachsiska, och den hittills obesegrade kejserliga armén ledd av Tilly. Utgången kom att bli en av Sveriges största framgångar i trettioåriga kriget. Tillys armé blev helt krossad. Huvudsakligen beroende på den svenska stridstekniken som totalt överrumplade Tilly.

6. Fotnoter

1. Ferdinand II var det Tyska rikets kejsare 1619 till 1637. Han var en fanatisk jesuit och hörde till huset Haubsburg.

2. Sekt under 1600-talet varifrån profetian om "Lejonet från Norden" kom. Paraceliterna trodde på tolerans, misstänksamhet mot alla förutfattade meningar och drömde om en genom vetenskap förnyad människa.

3. Det var inte alls säkert att Gustav Adolf innerst inne ville svälta ut dem men man brukade på den tiden för s.k. pro et contra disskutioner för att få en allsidig diskussion. Dessutom så skulle den Sachsiske fursten få skulden om någonting gick fel.

4. Sverige hade tidigare infört värnplikt och landsregementen där utskrivet manskap blev tränade. Varje socken var tvungen att välja ut och avlöna en soldat som skulle kunna inkallas i krig. Den svenska armén behövde därför inte leja så mycket utländska legosoldater. Samtidigt fick man en enhetligt tränad armé.

7. Källförteckning

Källförteckningen är utelämnad. Om du vill veta källorna skriv ett e-mail till mig.

8. Appendix - grupperingar

Utgångsgrupperingar före slaget. Infanteriet stod i mitten, kavalleriet på sidorna och artilleriet framför. Notera de tunnare men längre leden som den svenska armén har och de snabba omgrupperingar som var möjliga p.g.a. uppdelningen i små enheter. Pappenheim anfaller den högra svenska flygeln men Banér lyckas ensam avvärja dem. Tillys högra flygel och center anfaller och driver sachsarna på flykt men Horn omgrupperar och hejdar anfallet. Då Pappenheim tvingats vika tillbaka rycker Gustav Adolf fram med en del av den svenska centern och övertar Tillys kanoner och beskjuter dem i ryggen. Då Horn också lyckas bryta in i fiendens center flyr Tillys armé i panik. Bakom Horn låg fortfarande en sachsisk enhet och tryckte i gräset. De enheter som är tvåfärgade med en diagonal igenom är kavalleri. De enfärgade är infanteri.

Skicka gärna kommentarer om sidan!

9. Copyright

Använd gärna uppsatsen som källmaterial, även om jag skulle rekommendera att själv läsa från källmaterialet och skriva utifrån det. Men komihåg att ange den här sidan som källa om du trots allt använder den! Uppsatsen får inte plagieras, distribueras, eller läggas ut på någon annan webserver utan författarens tillstånd.

Skrivet av Fredrik Carlborg

10. På besök i Breitenfeld

Skriv in dig i gästboken! Efteråt kan du läsa den.

  websurfare har besökt sidan sen den 5 april 2002. Innan dess hade 13498 websurfare besökt den gamla sidan (home6.swipnet.se) sedan den 28 Januari 1998.