Kursen år 2003
Senast uppdaterad 2003-02-16
5:e gången gillt. Jag är en av tre personer, instruktörerna inräknade, som varit där nere och kört mc varje år sedan kursen startade 1999 (de andra är Micke Fältskog och Tony Meijer).
Det var nära att den här berättelsen blev en resumé över mina och andras vurpor och blessyrer, men istället skall jag berätta om allt det positiva som hänt.
Eftersom det var en kursvecka mindre i år så kom jag ner den första veckan istället. Detta medför som alltid att några måste åka och hämta hyrcyklar med en gång. I år så hade vår hittills utnyttjade uthyrare (Moto & bike) tröttnat på oss och ville inte hyra ut några cyklar. Således så finkammades resten av Playa del Ingles efter lämpliga cyklar, med blandad resultat: Suzuki DR125, Yamaha DT125, Honda NX250 Dominator, Suzuki DR350, Suzuki DRZ400, Yamaha XT600, Honda SLR 650, Honda XL600V Transalp och en MZ660. En salig blandning rent ut sagt. Dominatorn hade slut bakfjädring och bottnade ständigt utanför asfalten; ena 350'n hade trasig startmotor och den andra värmenöp i cylindern; SLR'en är en gatcykel och beter sig som en sådan på grus, dessutom satt framskärmen lös i nitningen och skallrade kopiöst; Transalpen är välbalanserad men väldigt inplastad och hämmar alla tendenser till buskörning på grus (dyr att lägga!); MZ'an var försedd med 17" framhjul och feta svålar och planade mest på gruset. Men 125'orna gick bättre än förra årets XLR och CRM och DRZ'orna var förstås gudomliga. Det var alltså en blandad kompott de lyckats skramla ihop till kursen. Ett fiffigt grepp var att ständigt ha en cykel mer än antalet deltagare så att det fanns en reservcykel att tillgå om någonting skulle hända under dagen. Alla cyklar har sina sidor, och alla har sin speciella charm när man väl kommer på den...
Vi bodde på ett nytt hotell i år: Jacaranda, granne med Corona Rosa som vi använt de senaste tre åren, och med gemensam reception och bar. Nackdelen med Jacaranda är att det bara är morgonsol, men och andra sidan har 75% av lägenheterna balkong så inbrottsrisken är väsentligt lägre. Poolen är också rektangulär och lättare att motionssimma i.
Även i år så hade rekningen givit resultat - ett flertal alldeles nya vägar presenterades, den ena sämre (=roligare) än den andra. Samtidigt fanns många gamla favoriter med, så vägarna kunde man inte klaga på. Däremot klagade skogvaktarna på att vi körde på dem. Den andra gruppen blev stoppade och fick förkunnat för sig att den och den vägen låg i ett naturreservat eller dylikt och var helt förbjuden, medan andra endast fick trafikeras av tre fordon åt gången med 20 minuters mellanrum! Det lutar åt att det blir en del revisioner av vägvalen till nästa år igen...
Ända sedan jag var nere första gången 1999 så har jag sagt till mig själv att en vecka är för lite, man borde åka ner två veckor och bara semestra den andra. Och varje år har ambitionen funnits men ekonomin eller mängden semesterdagar har satt stopp för några vidlyftiga planer. Nu äntligen blev det av, och mycket riktigt så var det precis lagom att vara nere två veckor. Eftersom man inte ligger och häckar på samma plats i någon större utsträckning hinner man inte tröttna på ön, och samtidigt så hinner man komma ner i varv ordentligt och stressen försvinner ut till havs med tidvattnet. Suveränt. Har ni chansen så gör åk två veckor!
Har man semester en extra vecka hinner man dessutom göra massa saker som inte annars hade blivit av. I år har jag åkt gummibåt längs kusten, åkt turistubåt från Puerto de Mogàn, gokart i Playa del Ingles, tagit promenader till Playa Amadores (den vita stranden i bukten intill), hyrt egen hoj och åkt upp till norra änden av ön och sett mig omkring, och jag har läst en och en halv bok liggande vid poolen. Utan att stressa.
I år har jag även försökt hålla litet koll på var jag har ätit någonstans för att kunna lämna litet tips på bra och dåliga restauranger. Den lilla utläggningen hittar ni här.
Varje år har det filmats en del från kursen, och för varje år har kamerautrustningen blivit mer och mer avancerad. I år användes två separata hjälmkameror (fast monterade framåt och bakåt på instruktörscykeln) med fjärrkontroll och omkopplare mellan ingångarna till den digitala inspelningsenheten. Det är inte riktigt så krångligt som det låter, men många sladdar blir det. Resultatet blir dock bra! Förra årets filmer har snurrat på DVD-spelare på Snoopy's bar om kvällarna, och lusten att göra egna filmer blev för stor nu. Jag gick och köpte en egen kamera.
Självklart gick jag på alla trick i boken. Jag hade inte sett mig om i Sverige innan och läst på vilken modell jag ville ha och kollat upp priser på några alternativ. Istället gick jag nu från butik till butik och försökte hitta en likadan kamera som de använde på kursen. Jag hittade faktiskt en till salu, men den var ett skyltex som var litet defekt så den gick bort. Den bästa motsvarigheten skulle gå på 1195 euro. Visserligen ett bra pris då den går på 17000 kr hemma, men det var ändå litet mer pengar än jag tänkt lägga ut. Närmast enklare modell hade passat mig bra, men den tog tre dagar att få hem och jag shoppade förstås på fredagen... Till slut så fick jag en billigare kamera i handen som uppfyllde kraven att kunna ta emot analoga signaler (hjälmkameran), ta stillbilder i JPEG och vara lätthanterlig. Jag förhandlade och prutade (dåligt) och fick den till slut för samma pris som hemma i Sverige, skulle det visa sig. Dessutom lyckades han kränga på mig linsskydd och extrabatteri, sannolikt även det till dyra priser alternativt dålig kvalitet. Jag hade ju bråttom tillbaka till hotellet för att hinna duscha innan middagen. Vad säger man egentligen, kan man göra mera fel..? För att avrunda det så vill inte den medföljande mjukvaran fungera riktigt, så jag kan inte kopiera över stillbilderna från kameran till datorn. Vart vänder man sig med reklamationen..?
Mitt mål med årets kurs var att inte köra omkull. Det har hittills inte lyckats något år, men förra året så föll alla pusselbitar på plats i tekniken och sedan dess har jag tränat enduro en hel del så förutsättningarna fanns åtminstone. Men det sket sig redan första dagen och för att göra en lång historia kort så ledde jag länge kraschligan (i kostnader) ända till slutet av andra veckan med 292 euro, men det kom en kille och utnyttjade en självrisk på 600 euro så jag slapp jumbopriset.
En kul episod i ämnet kan jag dock berätta: En dag när vi skulle åka mot Mogàn så drog Tony iväg fort och ställde sig i bakhåll bakom en buske i dalgång en bit bort, för att släppa förbi några deltagare och sedan kunna studera dem bakifrån. Hur det nu var så stod en bil som skulle korsa vägen precis där och när Tugge kom ångande på MZ'an så hade bilen precis börjat köra ut. Tugge såg det på långt avstånd och konstaterade att bilen lätt skulle hinna över så han behövde inte bromsa. Av någon anledning så gick det inte så fort för föraren (normalt kör ju alla som blivande rallyförare) och Tugge tvingades till slut inse att bilen nog inte skulle hinna över ändå. Han bromsade så mycket det gick och hade det funnits 5 cm till så hade han inte nått fram. Nu träffade han bilen i sidan, tappade balansen och ramlade omkull. Bilföraren skyndade förskräckt ut när det skramlade till och Tony kom rusande över vägen från sin parkettplats. Han påminde Tugge om att det ju måste göra ont i armbågen, och Tugge ojade sig. Ett två dar gammalt sår från rakningen uppmärksammades också av föraren och Tony tog tillfället i akt: "150 euros or the police!" Bilisten försökte pruta men Tony stod på sig och Tugge fick snabbt 100 euro och 50 USD i näven. Ingen därnere vill prata med polisen! Nu hade Tugge bucklat till en fälg i början på veckan, så Tony snöt de 100 euro som handpenning. Hur ofta tjänar man pengar på att krocka med bilar..?
Avslutningsvis vill jag säga ett par ord om utrustning. Det var i vanlig ordning många som körde omkull, och utan att gå in på detaljer så kan jag inte nog rekommendera hårda skydd av cross/enduromodell. Ett landsvägsställ fungerar bra att trilla på asfalt med, men på grovt grus behövs det rejälare grejor. Inte minst viktigt är det att ha hårda knäskydd som räcker ner i stövlarna, vilket flera det här året kan skriva under på...
Nu har jag gjort mitt på Gran Canaria för ett tag framöver. Jag har lärt mig väldigt mycket under åren och det har bara gett mersmak hela tiden. Men andra semestermål hägrar och pengarna räcker inte till allt så detta blir det sista GC-reportaget från mig tills vidare. Hoppas du som läser har fått ut något av mina skildringar. Skulle du ha några fler frågor eller funderingar så hör gärna av dig!
///Ulf