Til Topps
En SMC-resa på grus till Norge
2003-10-04
Til Topps augusti 2003 – en reseberättelse
15 vurpade hojar av 18 möjliga; två personer med knäskador och en med fraktur i handleden; två cyklar som voltat vid sidan av vägen. Låter det avskräckande? Lugn, det var inte så farligt som det låter, men vi tar det väl från början...
En dag tidigt på vårkanten damp det ner ett email från min kamrat Mattias Karlsson i inboxen. Han var sugen på att åka till Norge på grustouring och ville ha sällskap på Elving Sollis SMC-resa Til Topps. Jag hade redan tidigare varit inne och nosat på hemsidan och läst några reportage därifrån, och såg ingen anledning att inte följa med när man nu dessutom kände någon i sällskapet. Med enda dilemma var vilken cykel jag skulle ta (lyxproblem va?). Min ständiga resekamrat var BMW’n, men 160 mil grus med en 300 kilos motorcykel kunde bli mer en plåga än ett nöje. Fast alternativet var min endurocykel, 350 cc, 30 hk och obalanserade däck. Ingen risk att köra av vägen med den, och även om man skulle göra det så spelar det ingen roll för den är tänkt att köras i terrängen. Problemet var bara hur man fick med sig en veckas packning utan pakethållare. Vid närmare efterforskningar på nätet så visade det sig att en herre hade släpat runt en 1150 GS året innan, och efter en kort intervju med honom så beslöt jag mig för att ta storcykeln, dock med en uppsättning nya TKC 80 som sulor. Norge, here I come!
Starten gick från ett soligt Djurmo en lagom tidig söndagsmorgon, och det var ett febrilt klistrande av roadbooks bland de övriga deltagarna. Jag hade ingen plats över på styret för en roadbookhållare utan höll till godo med lösbladssystem i tankväskans kartfodral istället, vilket skulle visa sig fungera tillfredsställande så gott som alltid. Jag hade åtminstone gängets flashigaste trippmätare, en rallydator från Touratech komplett med fjärrstyrning från vänster handtag och kunde hålla järnkoll på sträckorna utan att någonsin behöva stanna.
Inte helt oväntat hade jag störst cykel, men det fanns en Transalp med packväskor (Nisse) och en Africa Twin (Johan) som trodde de skulle aspirera på tungmästartiteln. För övrigt såg det ut som om DR 650-klubben hade årsmöte för mer än hälften av cyklarna var dylika i olika utföranden. Efter en spontan indelning av männen (inga tjejer fanns med tråkigt nog) i en åksugen och en försiktig grupp så bar det iväg ut på gruset efter mindre än 500 meter. Elving anförde den lugna gruppen som jag räknade mig till medan hans protegé Jörgen ledde gänget med de riktigt grova däcken. Första dagsresan var lång, 36,67 kalibrerade mil, och slutade på en vacker camping vid Osensjön i Norge. Oväntat nog kom lugna gruppen fram först med god marginal, och visst rullade det på bra (71,1 km/h i snitt) men huvudskälet var att snabba gruppen hade talrika stopp för att plocka upp tappad packning, tanka sina miniatyrtankar och reda ut diverse mekaniska problem.
Dagen därpå hade alla fått blodad tand och vägarna bjöd på strålande underhållning. Vädret var torrt och dammet låg tungt över vägen efter framförvarande. Somliga körde efter principen att om man ser killen framför genom dammet så behöver man inte se vägen, ju tätare bakom desto bättre. Själv praktiserade jag metoden att hålla sådan lucka att dammet hann skingra sig lagom tills jag hann fram till kurvan. Johan provade ett par gånger denna dag att göra ett mellanting – ligga mitt i dammet och lita till turen. Han gjorde som Elving kallade det ”långa ytterkurvor” varav en precis före en bro. Jag som låg i kön kom lagom för att hitta honom fem meter ut i spenaten men fortfarande upprätt. Han hade lärt sig att ”sluta aldrig köra” och hittade öppningar mellan träden. Men detta var bara början...
Efter ett tankstopp berättade Elving att vägen vi nu skulle köra hade ett par partier där det kunde vara litet stökigt för oss med stora cyklar, mycket stenigt och litet lera i spåren här och där. Äsch, vi provar tyckte både Nisse och jag (som hade hårda packväskor bägge två) och hängde på övriga gänget. Redan efter några hundra meter uppför backen fanns det ett parti med djup sand och oförberedd som jag var åkte jag ut i det i 25 km/h. Det kunde ha gått illa för farten räckte inte till någon stabilitet och vikten fick hjulen att gräva ner sig både fram och bak. Tack och lov var det bara 20 meter långt men jag hann visa bredsidan ett par gånger innan jag var igenom. Vad var detta för väg egentligen? Det här verkade illavarslande! Det visade sig att stöket Elving menade inte började förrän en bra bit in i skogen, sanden hade tillkommit sedan han var där en månad tidigare.
Denna dag skulle även bjuda på regn. Någon gång på eftermiddagen stoppade våra guider oss vid en liten pittoresk träbro och varnade oss för nerfarten därifrån. Ett lätt duggregn hade börjat falla och folk letade fram regnkläder i den mån de hade några. Jag hörde senare att Jörgen hade förmanat sin grupp noga och när de rullade vidare hade han gjort några riktigt breda sladdar. ”Jaja, vi fattar att det är halt, du behöver inte demonstrera”, och vips så låg han ner! Det gick att skjuta cykeln framför sig med låst framhjul trots grova däck. Efter det tog alla det lugnt... Regnet slog till med full kraft senare på kvällen när vi skulle bestiga Trontoppen. Eftersom vi då hade lämnat all packning på vår camping (inkl regnkläderna) och jag hade videokameran med mig så vände jag hemåt när dropparna började falla. Övriga fortsatte till toppen i ösregn, hittade skylten som förkunnade att de kommit upp (för sikten var noll) och smög sig ner igen genom hagelstormar som börjat luckra upp vägen och spola bort den. Ett äventyr jag inte saknar speciellt!
Tisdagen blir en dag som passar BMW’n: långa, svepande och hårt tillkörda vägar som avslutas med asfalt förbi Trollstigen ner till undersköna Geiranger. Vi klämmer 35,4 mil med 72,2 i snitt. Men vi hittar ett flertal gudomliga små krökar under dagen som väger upp alla utslätade vägar, och inte minst den sanslöst dammiga cykelvägen längs floden är en sträcka att minnas. Sikten är högst fem meter bakom framförvarande och det är mycket löst, fint grus som får cykeln att ploga obevekligt vid minsta antydan till tvekan, och sladda brett vid bara en gnutta mer gaspådrag än nödvändigt. Säkert underhållande på en DR, men BMW’n känns som fel vapen på den här vägen. Men det var frivilligt så jag skall inte klaga.
Vid Trollväggens fot finns det en fordonsvåg. Den är sannolikt inte tänkt för motorcyklar, men vi kunde förstås inte motstå att väga oss när chansen bjöds. Jag fick förstås bekräftat det alla visste, men att ekipaget skulle väga hela 0,4 ton med förare...
Onsdagsmorgonen går i turismens tecken när vi äntrar en båt som för oss runt fjorden och visar upp alla vackra vattenfall och vanvettiga byggplatser på nära håll. En välkommen paus i körandet efter tre dagar i sadeln. Utom Magnus C. för han drar iväg till en relativt närbelägen däckshandlare för att lägga på nya endurodäck. Vi andra kunde inte se var de gamla var slitna, men Magnus är perfektionist, så är det bara – 100 mil, inte mer på en uppsättning. Efter sightseeingen fortsätter vi med den obeskrivliga (asfalts)vägen söderut från Geiranger och gör en avstickare upp till toppen av Dalsnibba (grus) och en makalös utsikt över Geirangerfjorden. Men höjdpunkten på dagen är ändå avslutningen – slutet av kvällsturen tar oss förbi en flodbädd där vattenståndet är passande lågt. Här finns många platser att sladda och stänka på och runt samlingsplatsen blir det en febril aktivitet av ystra motorcyklister som bränner kors och tvärs och tävlar om vem som vågar köra längst genom vattnet. Några gräver ner sig, andra trillar omkull och de flesta saknar sina regnkläder. Efter moget övervägande (och en god portion övertalning) testar även jag ett av de mer moderata vattenhålen med bumsen. Allt går väl och min splitternya lackering klarar sig även denna dag utan blessyrer, om än med ett nödrop! Klarar sig med ett nödrop gör även Bosse som helt missar en kurva efter en längre sträcka med snabba partier. Han håller fullt på femman på rakan innan och kör rätt ut på ängen i vägens förlängning. Cykeln landar mot en sten och gör en hel volt och landar på hjulen igen, Bosse själv fortsätter en bit till och landar på rygg i det mjuka gräset. Otroligt nog klarar sig bägge med endast mindre blessyrer och efter litet slit att få upp dem på vägen igen så är det full fart som gäller igen... Även Magnus drabbas av elände. Han hinner knappt njuta av de nya däcken innan han slår i foten i en sten som attackerar honom i en kurva. Vristen och knät blir ömt och Magnus åklust försvinner bums.
Torsdagen börjar nästan som onsdagen slutar, med lek i en flodbädd. Norskan Gro, vår ”extraguide” som anslutit kvällen innan, har rekat och konstaterat att det är lågvatten längs vägen, och ett sådant tillfälle får inte försittas. Här sträcker sig sanden flera hundra meter och inbjuder verkligen till fortåkning. Det är litet löst närmast vägen och litet blött närmast vattnet, men i övrigt halvhårt men stabilt. De flesta slänger av packningen och kastar sig ut med glädjetjut, men jag inser att det kommer att ta för lång tid att ta av min ansenliga packning så jag kör som jag står. 400 kg BMW i sand går förvånansvärt bra, men man får välja en växel lägre för att kunna hålla farten. Många leker litet för mycket och lägger sig, men det blir ju inga skador i sand.
Elving tar oss vägen förbi en farm med lamadjur och det känns väldigt exotiskt. På ett ställe åker jag litet i förväg för att kunna ta några balla bilder av hela gänget, och Jörgen lyckas med konststycket att tappa kedjan precis framför mig. Det vållar litet bekymmer för honom resten av dagen, men med utforskning av Elvings omfattande kontaktnät lyckas de hitta en kille som kan sälja kedjan som sitter på dennes XR600. Vi andra får möjligheten att klättra uppför ett berg till en fäbod. Sista biten är riktigt stökig och kunde klassas som endurospår men går att forcera även med bumsen även om det skrapar i undertill några gånger. Kvällen avslutas med ett buspass i en slalombacke. Elving berättar och pekar ut potentiella svårigheter och idealspår uppför branten, och folk blickar uppåt och begrundar hur backen bäst skall attackeras, när Janne utan tvekan bränner iväg uppåt. Alla följer intensivt hans väg för att se när han faller, men hans gräns går så långt upp att den enda som ser det är jag genom sökaren till kameran. Imponerande, rullningen till trots... Efter det känns allt annat tamt, men Christer kommer faktiskt lika långt upp, och Mattias "ryssen" Rahm med sin slätmönstrade Transalp bevisar att om man inte är rädd för att vurpa så kan man klara saker som förefaller omöjliga. Eller vurpa förstås. Johan krafsar sig långt upp med AT’n, men orkar inte lyfta upp den själv när gränsen är nådd. Och utför så är det effektivaste sättet att hålla ner farten att låta styre och fotpinnar plöja fåror i marken, en underhållande syn! Själv inser jag att bumsen säkert kommer upp till första avsatsen men ner är jag inte lika säker på och tänker inte ta risken. Men jag får mitt lystmäte av skoj på vägen tillbaka till Jotunheimens camping då vi kör ett spår genom skogen. Där finns det ett par utmärkta hopp som gör sig väldigt bra i kameralinsen och Johan och jag kör flera vändor och njuter av flygfärderna.
Fredagen blir ingen bra dag. Till en början går allt bra med fina vägar, om än litet dammiga bitvis. Mattias R. vurpar längs en vacker sjöväg när cykeln börjar toksladda inför en kurva, men han klarar sig bra och litet omilt våld från Christer ser till att bromspedalen blir brukbar igen. Så småningom kommer vi till Peer Gynts väg som ringlar sig över ett fjäll. Vägen är riktigt hårt tillkörd jord, mycket bra fäste där det är torrt och fullständigt snorhalt där det är fuktigt, vilket jag blir varse efter ett krön där vägen ligger i skugga från träden. I kön går det ju alltid litet fortare än längst fram, och med hundra kilo tyngre motorcykel än alla andra så är katastrofen ett faktum. Jag räddar första framhjulslåsningen men när jag försöker smyga ner farten igen så försvinner framhjulet och jag kanar bredvid hojen på den blixthalkiga vägen. Cykeln sätter kurs mot diket där något får fäste och min stolta springare gör en saltomortal med en brutal landning på ena packväskan.
Allt som sticker ut slås av eller sönder, ena väskan lossnar och när allt är stilla ligger cykeln på rygg i diket. Speglar, blinkers och framskärm kantar vägen och jag uppger ett avgrundsvrål som får de övriga i täten att vända om och hjälpa mig resa upp cykeln. Fascinerande nog så är det bara att trycka på startknappen och köra upp hojen ur diket, och allt väsentligt tycks vara helt och rakt. Efter litet omfördelning av packningen så kan vi fortsätta som om inget hänt utan att lämna något efter oss i diket. Det har sina fördelar med plåtväskor ibland...
Men jag är helt ur form och grusvägarna fram till lunchen är egentligen fina BMW-vägar men jag hittar inte tillbaka till den forna rytmen i körningen. Mattias R. har bråttom tillbaka till Stockholm och vi gör sällskap längs E6:an, han för att spara tid och jag för att slippa koncentrera mig på underlaget. Jag är först framme vid Osensjöens camping, ca 30 minuter före Magnus som tog en lång sovmorgon innan han matade asfalt han med. Då jag inte har någon växel till duscharna (10 NOK) passar jag på att njuta av dagens värme och tar ett dopp i sjön istället. Vattnet är väl inte varmt direkt, men fullt badbart när man väl acklimatiserat sig. Mattias K., Håkan och Börje skulle följa mitt exempel senare på kvällen. Jonas som kört snyggt hela veckan har lyckats med en highsider i 20 km/h och knäckt ena knät åt sidan. Det gör inte så ont just då, men knät är dubbelt så stort som det andra... Kvällen avslutas med grillning och en trivsam sammanfattning av veckan och deltagarna från Elving och Jörgen. De tycker att hela gruppen har varit väldigt jämn i körningen, och alla incidenter till trots så har det mesta flutit på bra och resan kommer att gå till historien som en av de bättre.
Med gryningen på lördagen återkommer mitt åkhumör. Nu är hojen redan kraschad så varför fega? Flytet infinner sig snabbt och veckans snabbaste dag blir denna med 35,85 mil och 74,2 km/h i snitt. Vid ett avtalat fikaställe kan man hyra dressiner, och Johan och Christer lånar en medan de inväntar bakomvarande. Det visar sig vara mindre populärt då uthyrningen inte var öppen just då, och trots försök att ställa till rätta så blängs det litet. Då kommer förstås jag och kör längs rälsen, mycket lugnt förvisso, men det hjälper ju inte upp situationen. Vi inser att vi inte har gjort någon succé och väntar i vägkorset istället. De sista dröjer för länge för att det skall vara lustigt, i synnerhet som vägen innan var lurig och tempot gott. Och mycket riktigt så blev det för trångt för Nisse vid ett bilmöte. Nisse låg till höger men bilen låg i mitten och det äckligt hala gruset i kanten blev för mycket för hans fina Transalp och resans sista vurpa var ett faktum. Nisse bet sig duktigt i läppen och såg ut som om han varit riktigt illa ute med sin öppna hjälm, men det skulle visa sig (när han kom hem) att hans egentliga skada var en fraktur i handleden. Cykeln, som var inlindad i plastfolie för att tåla stenskott, höll ihop just tack vare denna plast. Kåporna var spräckta och fästena sönder och allt var repigt. Synd på en så ny, fin hoj. I övrigt finns inga speciella anekdoter från denna dag, men vi körde över några fina länsmansryggar där man kunde få bra sug i magen om man laddade litet över krönen...
Vinnare av vurpligan? En enig jury utnämnde Johan. Följande citat säger allt:
”- Hur många vurpor jag gjort? Äh, jag vet inte...”(kort tystnad) ”Men om räknar man bort de gånger jag vält stillastående, så vet jag i alla fall inte...”
Totalt fick jag på resan ihop 219,87 mil och 67,8 km/h i snitt. Jag hade regn i 2x10 minuter (de som besteg Trontoppen fick mer...) och jag har nio timmar film med mig hem. Det här var en kul resa, och jag tänker nog åka den igen så småningom. Kanske med en lättare cykel dock...
///Uffe Sahlström, Adventure Rider
Senast uppdaterad 2003-10-21 .