Texter

Uppdaterad 2003-09-29

Ibland när man minst anar det så rinner inspirationen till, och ur någon väl gömd håla i bakhuvudet bubblar det fram allehanda konstiga alster, somliga mer välformulerade än andra. Åter ibland så hinner jag fånga dem i skrift därför att jag råkade ha en penna eller ett tangentbord framför mig, och av dessa så är vissa tillräckligt bra för att jag skall våga låta andra läsa dem. Av de som gjuter bifall händer det någon gång emellanåt att jag törs publicera och sätta mitt namn bakom dem...

Nedanstående texter är alltså ganska väl sållade och jag hoppas att Du som hittat fram till detta undanskymda skrymsle i cyberrymden kommer att få en stunds god underhållning.

Balladen om motorcyklisten Cecilia Lind

Melodi: Balladen om den söta fröken Cecilia Lind, Cornelis Wreesvijk

Text: Ulf Sahlström

Från Tullinge flygfält hörs mullrande ton

och vart man sig vänder syns kon efter kon

Där tränar alla tjejerna gång efter gång

att bromsa, och svänga, och köra på spång

Dom slirar och kryper och står nästan still

Med blicken i fjärran kör de som de vill

Dom gasar och lutar så lätt som en vind

men säg varför rodnar Cecilia Lind?

Säg var det för det som instruktören sa

Du sitter så vackert och kniper så bra

Det är helt bländande, jag tror jag blir blind

Vad du är duktig Cecilia Lind

Det enda som krångla’ var fullt styrutslag

och fastän hon träna’ vareviga dag

det ville sig inte, det var något lurt

Det var väl då sjutton, sa Cecilia surt

Men kursen tog slut och vad skulle nu ske?

Så mycket hon lärt sig i dagarna tre

Här måste ju tränas, men frågan var hur?

Kanske nå’n annan är med på en tur?

Och visst var det så, nästan alla var på

Dom åkte och åkte tills baken blev blå

Nu börjar det lossna, det går ju galant

Tänk att man förut har kört som en klant!

Men milen de rulla och sommarn försvann

Hon tänkte på kursen och racet hon vann

Det kryper i skinnet, jag tror jag får fnatt

Åh, jag vill gå igen, sa Cecilia glatt

- - - - - - - -
 

TJEJKURS!

Melodi: Banana boat song (Day-O!, Daylight come and me wanna go home)

Text: Ulf Sahlström

TJEEEJKURS! Tje-e-e-ejkurs...

Slå er ner och låt er ryckas med!

Tjej, bara tjej, bara tjej, bara tjej…

Det började redan nittonnittitre...

SMC Stockholm var först som vanligt

Så är det alltid, det kan ni förstå

En weekend på mc med bara tjejer

Ett helt nytt uppslag, hur skulle det gå?

TJEEEJKURS! Tje-e-e-ejkurs...

Ett helt decennium har rullat förbi

Tjej, bara tjej, bara tjej, bara tjej…

En given succé, ja hur bra kan det bli?

Svänga bland koner och bromsa satan

En fin början men nå’ mer ska vi ha

Lägg till litet grus och så kurvig landsväg

Jajamensan, det här blir nog bra!

TJEEEJKURS! Tje-e-e-ejkurs...

SMC Stockholm har gjort det igen

Tjej, bara tjej, bara tjej, bara tjej…

Är vi nu klara, blir det inget mer se’n?

Jo, säkerhetskontroll måste vi ju ha me’

Och en safari med nyttigt och skoj

Inte minst viktigt finns där ABC

Nu har vi allt för en helgkurs på hoj!

TJEEEJKURS! Tje-e-e-ejkurs...

Dagen gryr och jag vill sätta fart

Tjej, bara tjej, bara tjej, bara tjej…

Bara att köra, det blir underbart

TJEEEJKURS! Tje-e-e-ejkurs...

En så’n gemenskap, helt oslagbar

Tjej, bara tjej, bara tjej, bara tjej…

Efteråt endast saknad finns kvar

TJEEEJKURS! Tje-e-e-ejkurs...

En så’n gemenskap, helt oslagbar

Tjej, bara tjej, bara tjej, bara tjej…

Efteråt endast längtan finns kvar...

- - - - - - - - - -

Summertime

Melodi: Summertime blues, av för mig okänd förmåga

Text: Ulf Sahlström

Summertime,

and the riding is easy

Road is winding

and the weather is great

The petrol is cheap

and your bike is good looking

So smile little baby,

the road is ours today

One of these mornings,

you’re gonna rise up singing

You’re gonna move your wheels,

and head for that curve

And when you get there

there’s nothing to stop you

Cause you know how to take it

after this course

SMC weekend

the ultimate pleasure

learn to brake hard

and turn really tight

Meet the instructors

all are eager to help you

cause we want you to know how

fun motorcycling can be

Crossbreading: Mae Ukemi i praktiken

(Liten Japansk ordlista)

Jag tränar ju jutsu mest för att det är kul motion och många trevliga kamrater. Det är inte så noga med bältesgrader, utan träningen ligger alltid i skymundan för min andra (första-?) sport: enduro.

Enduro är den sport där man under en längre tid skall transportera en motorcykel längs en stig som inte har något gemensamt med djur- eller promenadstigar. Nej, ett endurospår slingrar sig den mest oekonomiska och krångliga vägen tillbaka till början igen, kors och tvärs genom skogen och över ängar, helst över ett anständigt berg och undantagslöst genom någon gudsförgäten dypöl av vars längd eller djup når närmast bibliska  proportioner. Det finns ingen jämn mark att uppbringa i ett endurospår, utan det är en aldrig sinande plåga av rötter, stenskravel, djupa, leriga spår och gupp som kan svälja en motorcykel med man och allt, och överallt står det träd färdiga att anfalla den intet ont anande ryttaren. Ett spår av någon klass skall vara minst en mil långt, gärna tre. Och genom detta skall man alltså forsla en motorcykel på 100-170 kg. ”Men vadå, den har ju motor”, tänker ni? Förvisso riktigt, men den kan även användas till att gräva ner bakhjulet med och då måste hela härket bäras från platsen.

Dessa stålhingstar är liksom dess levande motsvarigheter nyckfulla tingestar. De kan lyda en till punkt och pricka och följa ens minsta vink utan att visa så mycket som en tendens till bångstyrighet, bara för att utan minsta förvarning totalvägra och tvärstanna mitt i ett lerhål, eller spontant spela döda och kasta sig ner rakt på sidan vid blotta åsynen av en våt rot eller hal sten, eller imiterande en rodeotjur kasta sig än hit och än dit, upp och ner tills man tvingas separera. Ibland kan man stävja den trilskande besten med ett fast grepp med benen om tanken och ett bestämt gaspådrag, men för det mesta skiljs man åt med ett snärtigt kast, vars höjd skulle imponera på alla upp till åtminstone 2:a Dan. I samtliga dessa fall så slutar det med att ryttaren fortsätter sin resa utan springare ett antal meter av tröghetslagen allena. Gravitationen är också en pålitlig kraft som alltid ser till att återbringa fritt flygande motorcyklister till moder jord, när de är mitt uppe i sin bästa Stålmannen-imitation.

En traditionell landning på mage med framåt utsträckta armar föranleder, i fallet med dypölen, att man doppar ansiktet i gyttjan. Redan före två års ålder brukar de flesta vänja sig av med att stoppa lera i munnen, av den enkla anledningen att det faktiskt inte smakar särskilt gott. Dessutom knastrar det i tänderna en längre tid efteråt vilket stör koncentrationen från körningen. Skulle man hinna kväva sitt skrik och stänga munnen så kvarstår ändå problemet att man fyllt glasögonen med gegga, och även det försvårar fortsatt färd med fordonet. Men detta är ändå trivialt i jämförelse med motsvarande landning i stenskravel. Risken att bryta handlederna eller bara slå sig allmänt fördärvad är ansenlig, trots en försvarlig mängd skydd som den rutinerade föraren bär.

Och här kommer vi alltså till den tillämpade nyttan av Mae Ukemi, eller vanligt framåtfall. En högst konkret användning av en grundteknik som jag är mycket glad att jag lärt mig bemästra.

Innan man blir duktig så faller man ofta, och ju duktigare man blir desto högre blir farten innan man faller. Blir man tillräckligt duktig så blir farten så hög att fall inte längre är ett realistiskt alternativ som man kan ta med i beräkningen. Ironiskt nog är det lättare att köra fort än långsamt då cykeln blir stabilare och det studsar mindre. Hög fart är alltså eftersträvansvärt. Dessvärre föreligger ett moment 22 här: enduro kan man antingen köra långsamt eller fort, men inte mitt emellan, vilket nog alla som prövat är rörande överens om. Antingen låter man hjulen följa markkonturen i huvudsak eller så drar man på tills man bara ligger och rider på topparna av stenarna eller guppen. Försöker man sig på något mellanting blir cykeln konfunderad och protesterar å det bestämdaste genom att studsa vilt mellan benen och påtvinga antingen en justering av hastigheten eller ett alternativt spårval dit ingen har satt sin fot förut, och där brukar ekipaget delas upp och gå skiljda vägar. Under min korta karriär som enduroförare har jag genomfört empiriska tester i sådan omfattning att de är statistiskt pålitliga och jag har provat de allra flesta sätten man kan stiga av en motorcykel på. De går att sammanfatta i tre kategorier:

1. Att stanna cykeln först och kliva av sedan.
2. En regelrätt Mae Ukemi.
3. Alla andra, improviserade varianter.

Under förutsättning att alternativ 1 inte är tillämpbart så rekommenderar jag starkt 2:an. En Mae Ukemi har flera fördelar:

Det sistnämnda är nog så viktigt. På en tävling så har man förstås bråttom och vill inte tillbringa mer tid än nödvändigt stillastående, och kommer man på fötter direkt så kan man kanske hinna resa upp hojen innan motorn dör (och det är värt hur mycket som helst om man inte har elstart!). Kanske mer väsentligt är att dina medtävlare bakom dig också har bråttom och kanske inte hinner bromsa eller väja om du ligger som en plattfisk mitt i spåret. Och visserligen har de flesta litet skam i kroppen och undviker följande, men faktum är att en kropp ger bättre fäste än lera vilket förvånansvärt många utnyttjar eftersom det inte går att skilja två genomleriga förare från varandra på en stor tävling. Dock är ytterst få så kallblodiga att de kör över någon som står upp. Och står man upp kan man dessutom hoppa undan.

Nu kanske någon invänder att ”i dojon så har man ju mjuka mattor och smidig klädsel. Hur gör man i ett stenröse med rustning på sig?”. För rustning är precis vad man har. Man är sannolikt ungefär lika rörlig som en samuraj i stridsmundering (minns Olles 3:e Dan-gradering!) med alla armbågs-, axel-, rygg-, höft-, knäskydd, stövlar, bröstpansar och hjälm på huvudet. Man har dessutom nästan alltid en midjeväska med verktyg och en ryggsäck med vatten på sig.

Och svaret är att det går alldeles utmärkt. Alla dessa skydd gör att det nästan känns mindre än en dålig rullning i dojon, och den minskade rörelsefriheten är inget som akut stör. Självklart så går det ju inte att rulla rakt in i ett stort stenblock eller ett träd utan att det gör ont, men även här gör tröghetslagen att du oftast fortsätter längs stigen där det är fritt eftersom det var ditåt du siktade när motorcykeln beslutade sig för att ta rast. Sannolikheten att träffa något stort och hårt är alltså mindre än man kan tro.

Vad är då sensmoralen av detta? Jo, kanske att alla som tränar ju jutsu har ett försprång om de skulle börja köra motorcykel, eller att alla som är så dumma att de frivilligt utsätter sig för en så påfallande riskabel sport borde lära sig ju jutsu först. Vad vet jag..?

/Uffe Sahlström, 4:e kyu.

Licensierad tävlingsförare i enduro.

PS. Om nu någon undrar hur en person med mer IQ än en gråsten kan komma på idén att köra enduro så farligt som det är, så kan jag bara säga att det går inte att beskriva i ord för den som inte har upplevt de intensiva känslosvängningar man går igenom när man kör, alltifrån bottenlös skräck inför ett oväntat stup till eufori över ett oöverstigligt hinder besegrat mot alla odds, den delikata balansgången när man pressar cykeln med tvåhjulssladd genom en kurva eller den gränslösa depressionen när cykelhelvetet gräver ner sig i leran för 18:e gången kontra adrenalinkicken man får när träden rusar förbi i 40 km/h på bara några decimeters håll och Smärtan med stort ”S” bara väntar på ett misstag. Varje körning är unik. Jag har inte hittat något som får mig att känna sig mer levande än enduro. Prova gärna, men träna era Mae Ukemi till fulländning först... DS.

  OBS! Bilden är arrangerad!

Årsmötets förbannelse – ett kåseri om en resa som nästan inte blev av

SMC firar 40-årsjubileum i år, 2003. Redan i vintras kunde man läsa om planerna för årsmötet i MC-Folket: det skulle bli något alldeles extra på F5 i Ljungbyhed, och dessutom skulle det ges tillfälle att prova Ring Knutstorp.Det sistnämnda tilltalade mig som redan efter en helg tröttnade på Sviestadbanan och vid det här laget har lärt mig Gelleråsen i princip så bra som jag någonsin kommer att göra. En ny bana lockade fett!

En månad före årsmötet körde jag omkull med hojen och slog sönder allt som stack ut. Jämmer och elände, jag som sett fram emot att få visa upp min nya lackering och allt. Nåja, den var åtminstone fullt körbar, laglig och trafiksäker. Ful som stryk, men det fick gå ändå.

Två veckor före årsmötet ger tändningslåset upp. Cykeln går inte att starta. Byta tändningslås är inte gjort i en handvändning med stöldsäkra envägsskruvar, gömda bakom kåpor som kräver demontering av instrumentklustret för att komma åt. Det hinner jag inte fixa, jag måste låna en hoj. Hur nu det skall gå till, mitt rykte som kraschare är vida spritt bland de jag känner, och någon främling lär jag inte få att låna ut en hoj att åka bana med.

Men undrens tid är inte förbi, redan på första försöket får jag napp. Jag får låna en gammal BMW K100 RS, komplett med touringväskor av min gamle vän, som vi kan kalla för Evert. Och Evert kör regelbundet roadracing med den och låter sin flickvän övningsköra med den så den måste ju fungera perfekt! Visst, han har highsidat med den och lagt den några gånger så kåpor och sådant är ju inte så vackert men det är av underordnad betydelse. Helgen är räddad, prisa gudarna!

Banåkningen skulle börja 08.00 på fredagen. Jag beslöt mig för att åka från Stockholm efter lunch på torsdagen, då skulle jag hinna ner lagom till middagen och hinna surra litet med andra likasinnade. Så onsdag kväll 18.00 hämtade jag hojen hos Evert i Stäket. Jag hade redan telefonledes fått reda på att höger fotpinne satt litet snett p g a att svetsfogarna inkräktade på utrymmet för pinnen. Ja, han hade varit tvungen att svetsa litet efter highsidern. Och bromsljuskontakten hade han ju tagit bort när han svetsade och inte hunnit få dit. Det fixar jag, sa jag och tänkte att det är ett billigt pris för att få låna en hoj. Jag parkerade bilen på hans uppfart och svischade hem till Upplands Väsby och började meka.

Efter en god stunds filande så var jag nöjd, resultatet var kanske inte som nytt men väl godkänt. När jag ställde mig upp för att titta på resultatet på litet avstånd lade jag märke till en fläck på marken precis bakom centralstödet. Det verkade komma från... bromscylindern till bakbromsen. Det här sade Evert ingenting om? Pumpade lite med bromspedalen, jodå det sipprar duktigt. Fasen också, men det droppar inte så mycket om man låter bli att använda den. Det kanske kan gå ändå, bakbromsen använder man ju bara vid krypkörning. Och E4:an finns inga trafikljus på. Jag kan klara mig utan bakbroms. Bäst att kolla frambromsen istället.

Undersidan av bromsgreppet var oljigt. Ja, han hade visst bytt till ett nytt styre i måndags eftersom det gamla tog i kåpan vid fullt styrutslag vänster, och då tog ju bromsen i kåpan och så tvärnitade man. Med fullt styrutslag. Det var ju omtänksamt av honom att byta, men var det här bara dräll från den operationen eller läckte det fram också? Jag torkade rent allt vad jag kunde och pumpade hårt med handtaget. Ingen ny olja. Skönt, då kan jag åtminstone bromsa.

När jag ändå höll på och undersöka hojen kände jag att en fullständig säkerhetskontroll kunde vara på sin plats. All belysning fungerade; mönsterdjupen OK; hjul- och svinglager kändes bra, men styrlagret gjorde det inte. Jag tyckte väl att jag hade kännt något när jag åkte hem, men det här var så glappt att gaffeln rörde sig en centimeter nere vid navet! Suck, men E4:an är rak – jag behöver inte svänga så mycket. Jag får ta det litet extra försiktigt på banan sen... Till råga på allt så var fjädringen lite trött då cykeln hade 11000 mil på mätaren. Det känns ju bra inför en banåkning, vadå väghållning..? Nu var jag tvungen att ringa Evert och höra om han kände till allt det här. Nej, läckande bromsar var något nytt, men det kunde mycket väl ha blivit något dräll uppe vid styret. Hade jag märkt att det satt 1,5 cm försljutet åt vänster? Jaså inte, nej det var så att bromsslangarna räckte inte riktigt på nya styret så de sitter i spänn. Styrlagret var avsiktligt åtdraget litet löst för att det skulle gå att svänga även på vintern, då ju fettet blev stelare och metallen krympte. Jag suckade ljudligt och tackade för svaret och ringde upp Christer som jag lärt känna en månad tidigare på Norgeresan. Han hade erbjudit sig att låna ut sin gamla Guldvinge från 1975 om jag ville ha något att åka på. Kvarstod erbjudandet fastän klockan var 23.15 på kvällen? Jodå, fast den hade ju inte gått mer än 20 mil på en gång förut, så till Skåne ToR ville han inte garantera att den skulle hålla för... Och inga packväskor fanns det. Jag tackade för besväret och beslöt mig för att köra med härket till BMW ändå. Dess packväskor var visserligen inte täta någonstans och behövde av allt att döma en spännrem för att både förbli stängda och sitta kvar, men de fanns åtminstone. Det är bara 60 mil enkel väg. Det kan gå. Jag vill åka hoj dit!

Torsdag. Jag åkte till jobbet på hojen, ett bra test hur den kändes på motorväg. Det tog mig inte lång stund att konstatera att jag hade semestergas, det var bara att vrida handtaget till önskat läge och släppa det så stod det kvar där. Men det kanske var lika bra, för styret vibrerade så mycket att fingrarna domnade bort på vägen till Uppsala. Bakfjädringen visade också hur dålig den var, den var inte bara trött – den var död. De små, centimeterhöga strecken som målats över vägen inför Gnista-rondellen var outhärdliga. Det var bara att inse, den här hojen var direkt olämplig att åka till Skåne med, hur gärna jag än ville komma dit per mc. Vad skulle jag ta mig till nu då?

Den första jag möter när jag kliver in genom dörren på jobbet är Pelle. Pelle lärde jag köra hoj förra sommaren och jag var med och hämtade hans vackra AT från Fagersta. Och den stod här utanför grinden. Kunde han..? Jodå, fast inte förrän fredag kväll, så det gick inte heller. På fikat beklagar jag mig för mina kollegor, och en av dem frågar ”Men hade inte din bror en mc?”. Det var ju nästan genant, hur kunde jag ha förbigått det??? Bror har en Honda Gold Wing ´84, kanske inte den optimala banhojen, men man åker åtminstone kungligt ner till Skåne på den. Sagt och gjort, bror kontaktades och visst, det var bara att hämta den. Va, efter lunch!? Nej, jag är ute på jobb. Tidigast klockan halv fem. Om du inte letar upp tjejen, hon är inne i stan på någon kurs. Jag grep förstås efter halmstråt och planer smeds. Norrlandsgatan mellan 13 och 15, I’ll be there!

På vägen från Uppsala spelar BMW’n ett sista spratt med mig. Bensinlampan tänds lagom ute på Uppsalaslätten, och Evert hade sagt att då kommer man 15-20 km på sin höjd. Det var optimistiskt för bara ett par kilometer senare börjar hojen hosta och tappa fart. Jag hankar mig fram till Statoil i Knivsta och ger cykeln litet medicin, svärande över tidsförlusten och hojens ”opålitlighet”. Hemma 12.30. Ringer Evert och meddelar att jag inte kommer och hämtar reservdelarna han lagt ut för mig då jag hittat en bättre hoj. Men då kanske han kan få tillbaka den då så han kan åka med den på fredag? Sagt och gjort, bil och hoj utväxlades för andra gången på mindre än ett dygn och jag tog sats in mot stan.

I höjd med Karolinska sjukhuset tar det stopp. Klockan var nu 14.45 och jag var helt oförstående. Jobbar inte folk om dagarna? Det skall väl inte vara några köer så här dags? Min spontana tanke var att glida mellan köerna, men bilisterna omkring var väldigt oförstående till detta. Varför tog jag bilen??? Avtalar ny mötesplats vid Sergels torg, hämtar nycklarna och spurtar ut till Haninge där hojen står. Vrider om nyckeln för att kolla om den startar. Inte en tillstymmelse till liv, inte ens en glimt från kontrollamporna. Mörker. Letar fram pannlampan och börjar meka, batteriet bort, cellerna halvfulla, fyller på vatten, kablar igång cykeln med hjälp av bilen, den går fint men voltmätaren säger 3,9 V. Efter 20 minuter är den uppe på 7,6 V och ett test att starta visar förstås att den fortfarande är tvärdöd. Under tiden har jag packat över allting i Wingens generösa väskor, inkl. 20 m skarvkabel och en batteriladdare som jag skall använda i kväll. Det är 60 mil ner, batteriet kanske hinner laddas upp. Lägger startkablarna högst upp i topboxen, byter plats på bil och mc och ger mig av mot Skåne.

Omgående känner jag att hojen känns obalanserad. Den liksom ormar sig fram och nedlägg känns olustigt redan innan fotplattorna skrapar i. Nu minns jag, han klippte ju ett rådjur för några år sedan. Hojen blev ramsned i kraschen och det är det som känns. Fast E4’an är rak – jag kan stå ut. Men bana är bara att ställa in... Nåväl, jag kan väl roa mig med de provkörningar som utlovats istället. Jag hinner dock inte sörja så mycket över denna insikt för jag tittar till på bränslemätaren. Jag måste tanka. Och för att få upp tanklocket behöver jag nyckeln, dvs slå av tändningen. Jag har förstås inget val utan tankar och får be en bilist att kabla igång mig så jag kan komma därifrån. Gnistbildningsrisken bland bensinpumparna bortser vi från för tillfället. Medan jag rullar till nästa korsning funderar jag litet. Klockan är nu 17.30. Jag kommer tidigast att vara nere runt midnatt, tank- och matstopp oräknade. Om jag får stopp längs vägen någonstans där nere kommer jag stå med en tvärmörk hoj mitt i natten längs antingen tungt trafikerade E4 eller en liten slingrig byväg. Inget av alternativen känns lockande, och jag stannar till för att ringa upp bror och förklara att hans hoj inte var pålitlig nog att resa med. Växellådan kärvar litet, och i kombination med hälväxling (p g a fotplattorna) så är neutralläget lite svårt att finna när man redan stannat. Mycket riktigt så får jag tjuvstopp. Jag hejdar en bilist som glatt hjälper mig få ström. Nu har hojen hunnit bli halvvarm, så den vill varken gå med eller utan choke. På femte försöket löser vi det genom att han får hålla i gashandtaget medan jag plockar undan startkablar, monterar tillbaka kåpor, klär på mig och äntrar cykeln. På löjligt höga varv kör jag tillbaka till garaget och väntar in bror. 18.40 kan jag sätta mig i bilen igen, och beslutar mig för att åka hem och äta, duscha och sova innan jag åker neråt. Med bil. Fem motorcyklar har jag försökt med och inget alternativ har fungerat, vad är oddsen för det?

Historien slutar ändå i dur. Jag var på plats 08.00 vid Ring Knutstorp, i full utrustning och med nyvaxat körkort. Och äntligen log lyckan, tre instruktörer från SMC Stockholm var inlånade för dagen och där var det ju inget svårt att snacka in sig på en skjuts runt banan. Och när Peter som jag fick åka bakpå kört sitt pass frågade han om jag inte ville låna hans hoj och köra med snabba gruppen som skulle ut efter oss? Var inte jag anmäld i den gruppen egentligen? Jo, och efter en kort men intensiv övertalning av Skåne-instruktörerna om att jag platsade i gruppen hamnade jag så i kön på snabba gänget, på en Yamaha Fazer 1000 (som jag aldrig kört förut) och skulle försöka hänga med på en ny bana när de andra redan kört ett 20 minuters pass. Innan jag lärt mig spåret och cykeln gick det ett par varv, men till sist hittade jag litet flyt och kunde hålla jämn fart utan ryck och ändå hänga med. Målet var uppnått. Helgen var räddad. Sedan hände mycket annat roligt därnere, men det är en helt annan historia...

Senast uppdaterad 2003-09-29 .

< Åter till startsidan >