I mitten av juli 1997 åkte jag en sväng till Norge. Vädret
den sommaren var bra, det var uteslutande vackert och soligt med temperaturer
mellan 22 och 29° C (i en del tunnlar dock så litet som 7°
C!). Norge var dyrt - bensinen kostade 75 öre mer /liter än i
Sverige och en svensk krona kostade 1,05 NOK.
Resans sträckning: Väg 239 i Sverige över Lekvattnet in i Norge - väg 200
till Kongsvinger - 175 till Skarnes - 24 till Sand - 181 mot Eidsvoll -
177 till sjön Mjösas södra spets - väg 33 N 2km, vänster
väg 180 till väg 4, vänster till Brandbu - 34/33 till Dokka
- 33 till Aurdal - småväg över Vestringbygda till Mönin,
väg 51 - väg 51 till Gol - 7 till Hagafoss (mot Geilo) - 50 till
Gudvangen via Aurland och Flåm (11,2 km tunnel mellan Flåm
och Gudvangen) - E16 till Vinje - väg 13 till Vangsnes - färja
till Dragsvik - väg 13 till Moskog - väg 5 (E39) till Byrkjelo
- väg 60 till Stryn - väg 51 till avtaget mot Geiranger - väg
63 via Dalsnibba (vägtull 20 NOK) till Eidsdal - färja till Linge
- väg 63 via Trollstigen till Åndalsnes - väg 9 till Dombås
- E6 till Hjerkinn - väg 29 till Alvdal - väg 3 till Tynset -
väg 30 till Röros - väg 31 till Sverige (övergår
i riksväg 84 till Funäsdalen).
Den perfekta kartan för den här trippen är Cappelens
kart 2 - SörNorge-nord i skala 1:325000. Den är mycket detaljerad
och visar precis det man behöver. Skulle det vara något som
saknas så är det gröna markeringar längs natursköna
vägar på Michelin-manér, men och andra sidan finns det
inte så många praktiska vägval i Norge så man får
oftast nöja sig med det som pekar åt rätt håll. Det
brukar vara vackert ändå… Själv köpte jag kartan i
turiststationen vid gränsen, men den säljs givetvis i Kartbutiken
och andra välsorterade bokhandlar också.
Jag skippade tältet
till förmån för de många B&B’s och pensionat
som ligger längs vägen och det var aldrig något problem
om man bara stannade i tid. Jag hade t ex tänkt sova i Valldal som
var välförsett med campingplatser (på vilka de har ”hytter”)
och hotell men det var fullt överallt när jag kom dit framåt
halv nio på kvällen. Jag tvingades då åka vidare
trots att det inte föreföll finnas något mer förrän
Åndalsnes, men efter bara några km så fanns det en liten
skylt ”Rom” till höger. I den lilla orten Döving (uppkallad efter
jordgubbsmogulen med samma namn) fanns det rum att hyra. Platsen står
inte på kartan och består inte av något annat än
en jordgubbsplantage med polska plockare, men där sov man gott. Frukost
fanns egentligen inte som service (däremot kök så man kunde
laga egen mat), men ett danskt par och jag var enträgna och lyckades
övertala mogulen att skrapa ihop något. Det blev en ståtlig
frukost med allt vad man brukar hitta på hotell och som avslutning
en stor skål med purfärska jordgubbar. De andra gästerna
stirrade bara och undrade säkert vad vi var för några VIP-gäster!
Innan avresan hade jag blivit rekommenderad att åka till Aurland,
som skulle vara mycket vackert. Vägarna ditintills hade varit trevliga,
stundtals otroligt roliga, men när man kom ur tunneln före Vassbygdvatnet
och fick se Aurlandsdalen öppna sig så höll man på
att tappa andan. Och det var bara en försmak skulle det visa sig.
Flåmdalen
och gamla Flåm. =>
Från Aurland är det bara ett stenkast till Flåm, en obetydlig
liten fluglort på kartan, men med en speciell egenhet. Det går
en liten järnväg från byn längs Flåmsdalen upp
på fjället där man kan byta till riksnätet. Under
högtrafiken på sommaren så lånar de in svenska pendeltåg
(!) från Stockholm för att kunna transportera alla turister
som vill åka upp och ner. Jag sköt upp en hel 36-bilders film
i den dalgången, vilket ger en fingervisning om hur vackert det är.
Från tåget kan man ta bilder på en stor fors (där
tåget stannar just för det ändamålet) och om man
är påpasslig ett bra kort över dalgången sett ur
en öppning i tunneln. Tåget följer dalgången till
dess slut varefter det åker in i en tunnel som går som en spiral
åtta varv (!) för att komma upp till fjällplatån.
På varje varv finns det en öppning där man kan se ut över
dalen, och vyn från de översta är… mmm. Det går en
grusväg längs järnvägen också, dock får
man inte åka hela vägen upp, men den är smal, hal, kurvig
och vacker. Se upp för turister på väg neråt bara!
Vägen upp till Stalheimskleiva
(en avstickare från E16 SV om Gudvangen).
Ett annat måste om man ändå är i krokarna är
att besöka Stalheimskleiva, en liten avstickare från E16 SV
om Gudvangen. Vägen upp dit är en serpentin av bästa snitt
och utsikten från hotell Stalheims veranda över Vaeröjdalen
är enastående.
Vägen
mot Geiranger sedd från Dalsnibba. =>
Resans höjdpunkt är dock Geiranger. Söder om byn ligger
Dalsnibba, en fjälltopp (1476möh) på vilken man kan köra
bil (buss eller mc) hela vägen upp. Den erbjuder en magnifik utsikt
och framförallt en riktig aptitretare då man kan se alla kurvor
på vägen ner mot Geiranger. Och de är många..! Norr
om byn går ”Örnveijen”, en stiliserad serpentinväg av den
förrädiska typen där man kan få upp hög fart
på de långa rakorna mellan hårnålarna. Min bror
åkte av där en gång, lyckligtvis i ett dike som bara var
2m djupt och inte 200…
Trollstigen är också värd att nämna. Den är
inte särskilt spektakulär som serpentinväg betraktad vilket
jag hade trott. Dess charm är snarare att den är oförutsägbar,
med skymda krökar och plötsliga avsmalningar där det enda
man kan möta är en annan motorcykel.
Slutligen kan jag säga att man blir bortskämd med vackra vyer.
Jag fotade mycket i början på resan, vattenfall åt höger
och vänster, bergsskrevor och blanka sjöar. På vägen
hem genom Romsdalen tog jag inte ett enda kort, inte för att det inte
är vackert utan för att det var mycket bättre i Aurland,
Flåm, Geiranger osv…
Till sist får ni några vackra bilder till:
Vetlefjorden, vid väg
13 N mot Svaeren.
Hungriga får utmed
vägen försöker dia en tysk Transalp.
Flåmdalen
och gamla Flåm. =>
