Resor - Italien 2001

ITALIEN - MC-paradiset

Italien är ett genuint Eldorado för motorcyklister! Ingenstans har jag upplevt denna osannolika kombination av underbart klimat, gudomlig mat, jättetrevligt folk och sådana mängder av fantastiska vägar!

Kartor:
"Utmärkta vägar" av Svenska Ducatiklubben. Skala 1:500000
EuroMap 11231: Switzerland. Skala 1:300000
EuroMap 11232: Austria. Skala 1:300000
EuroMap 11247: Italy 2 (North East). Skala 1:300000
EuroMap 11249: Italy 1 (North West). Skala 1:300000

Resans sträckning i stora drag, ganska exakt beskrivning:
Stockholm - Karlskrona - Trelleborg - Travemünde - Hamburg - Lörrach (Basel) - Delémont - Neuchâtel - Yverdon - Lausanne - Montreux - Martigny - Aosta - Bourg-S.t Maurice - Val d`Isère - Susa - Lanzo - Cuorgne - Ivrea - Biella - Borgosesia - Como - Lecco (via Zélbio) - Bérgamo - Clusone (via S. Bartolomeo) - Breno - Riva del Garda (via Passo di Tremalzo) - Arco - Folgaria - Asiago - Trento - Madonna did Campíglio - Tirano - Bórmio - Passo dello Stelvio - Prad - Merano - Passo di Mendola - Bolzano - Passo di Costalunga - Passo Pordoi - Cortina d`Ampezzo - Dobbiaco - Valdàora - Passo Stalle - Lienz - Grossglockner Hochalpenstrasse - Heiligenblut - Zell am See - Saalfelden - Steinpass - Deutsche Alpenstrasse - Berchtesgaden - Salzburg - väg 305 västerut - väg 172 västerut - väg 307 västerut - Miesbach - München - Hamburg - Travemünde - Trelleborg - Jönköping - Stockholm.
Sovplatser markerade med fetstil. För närmare detaljer, läs gärna reseberättelsen nedan:

Filmsnuttar: Grusväg 550 kB; Möte 222 kB; Nedlägg 532 kB. Du behöver QuickTime för att se filmerna.

Resedagbok:

Jag har tidigare varit till Schweiz och Österrike och kört, och även om dessa länder är fantastiska så gör ryktet gällande att Italien ändå är snäppet bättre. Ett sådant påstående får givetvis inte lämnas obekräftat och följaktligen så var jag tvungen att åka dit och se efter själv. Som sällskap fick jag med mig en god vän som jag lärt känna på Gran Canaria-kurserna, Micke Söderberg, även han på en BMW GS fast en splitter ny 1150. Jag fick hålla till godo med min sex år gamla 1100, som dock fungerar förträffligt den med!

Under resans gång plitade jag ned ganska utförliga anteckningar om var vi varit under dagen, men en del dagar orkade eller hann jag inte med det varför jag fått ett helvete att försöka rekapitulera dagarna så här 1,5 år senare. Som man bäddar får man ligga, men nu vet ni varför en del dagar är mycket mera kortfattade än de andra...

Första vurpan redan i Västervik

14/7-01
Sovit 4,5 timmar under natten. Ledig en vecka för att packa fungerade dåligt! Avfärd 09.00 från Statoil i Kungens Kurva. E4 till Norrköping, därefter E22 via Västervik (lunch på Burgercaféet vid Jet-macken och Micke tappar balansen med cykeln medan vi väntar på en lucka i trafiken ut från macken. ”Skrammel” hör jag bakom mig, och när jag vänder mig om ser jag Micke kravla sig ut från under hojen. Utstickande cylindrar och packväskor lämnar gott om rum för fötterna!), Kalmar och Karlskrona, Lund till Trelleborg. Framme vid färjan 20.50. Vi har hållit 120 km/h mest hela tiden. Får dubbla hytter på båten och betalar förstås för det också. Får reda ut det när vi kommer hem igen... Kommer ombord som sista mc och får inga bra platser att surra hojarna. Spännbanden som besättningen förser oss med är precis så skitiga som man kan förvänta sig av spännband som används regelmässigt att surra containrar på en färja är, och snart är vi det också. Köper litet godis och sprit på båten, i förebyggande syfte.

BMW är populära

Söndag 15/7-01
Båten kommer till Travemünde 07.30 och vårt tåg går 20.44 (lastning 19.30). Vi har alltså mycket gott om tid på oss att köra de 7 milen till Hamburg och käka lunch. Vi konstaterar att det är söndag och precis allting är stängt i Hamburg, med undantag för litet affärer i Hamburg Hauptbahnhof som förser oss med smörgåsar och frukt till lunchen (och middagen). Vi tar en promenad i omgivningarna och hittar den gamla botaniska trädgården där vi lunchar och sover en stund. Strosar tillbaka genom en loppmarknad som dykt upp sedan vi gick dit, men hittar inga direkta fynd. Pratar med de andra motorcyklisterna på tåget till Lörrach. Det är många BMW varav ett par GS’ar. Alla är förstås intresserade och imponerade av min instrumentpanel, och videokameran får göra tjänst när vi rullar på tåget. Trångt! Vi får sedan dela kupé (riktig liggvagn den här gången) med en svensk dam med dotter, båda bosatta i Schweiz.

Blå toaletter

Måndag 16/7-01
Pga något byte av vagntyp under semestern så är tåget mycket långsammare än normalt. Istället för 06.42 ankommer vi Lörrach och Basel ca 10.00. Vi har åtminstone fått sova ut ordentligt. Letar oss ner genom Schweiz samma väg som sist, över Delémont där vi tänkt tanka men hittar ingen mack. Vi kör över passet vid Berlincourt med nästan tom tank (lampan lyser sedan länge) men hittar till sist en Shell i Tavannes. Lunchar i La Chaux de Fonds i en 80-tals galleria. De serverar litet av varje men bara på franska. Efter litet tolkning så blir det någon form av panerad ko med grönsaksstuvning och pommes frites. Toaletten är blå i belysningen. Avsikten är visst att mota bort narkomaner, men även vanligt folk blir knäppa om de stannar där inne för länge. Har roligt ända fram till Lausanne där vi ansluter till stora vägen mot Montreux. Där är det förstås rusningstrafik och helt meningslöst att försöka köra fortare än någon annan. Väl i Montreux är det jazz-festival och alla hotell är fullbokade. Polisen känner inte till något vandrarhem. Molokna kör vi vidare för att ta oss till nästa stad, då vi ramlar över vandrarhemmet! De har dessutom rum för oss (fast vi får dela det med Tomas från Italien). Middagen på hemmet var pasta carbonara med någon odefinierbar efterrätt. Därefter gick vi de 1,8 kilometrarna till festivalens gräns och vimlade runt en stund bland stånden och musikerna. Trevligt. Hojarna stod säkert i hemmets cykelbur under en bro.

Ingen valuta

Tisdag 17/7-01
Fransk frukost förstås. Min hoj har fått något fågelskitliknande kalkdropp från bron på sadeln, men det går lätt att torka bort med servetterna vi fick på biltåget. Hojen ryker duktigt när jag startar. Äter lunch i Aosta. Micke käkar prosciutto med melon och vi tar bägge pasta som huvudrätt. Varmt i Aosta, shorts och sandaler gäller och alla kläderna låses fast på hojarna med wirarna vi har med oss. Vid franska gränsen blir vi stoppade av gränspolisen som har åsikter om min kamera som är monterad på tankväskan. Vilka åsikter är inte lätt att säga eftersom de pratar franska, men jag drar en plastpåse över den och vi får köra vidare! Bara några 100 meter in på franska sidan hittar vi en kul grusväg som vi måste prova, mest för att det kräver vadning av en bäck. Inga problem med en äkta äventyrsoffroadare! Mycket kuliga vägar genom Frankrike, men vi har missbedömt hur lång tid det tar att köra där och hinnar bara till Val d’Isère. Bor på ett bra men billigt hotell som tar VISA (eftersom vi inte har några franska franc med oss). Middag potatissoppa, fläskfilé med gurka och oblandad fruktsallad till dessert (mycket frukt blev det...). Hojarna inlåsta i garaget.

Klockan går fort när man har roligt

Onsdag 18/7-01
Regnet öser ner och vi klär på oss så mycket kläder vi kan uppbåda. Dimman ligger tät i bergen och sikten är lika dålig som fästet. Inte blir det bättre av att vissa delar av vägarna har fått grus utslängt på sig, i synnerhet i kurvorna. I Italien blir vädret bättre och vi lättar litet på klädseln (det varierade från 6 grader i Val d’Isère till 28 i Aosta i Italien). Vi har litet problem att hitta riktigt de rätta vägarna trots GPS:en, men kommer ända rätt bra fram. Vi är i behov av en Shellmack igen men hittar ingen. Sedeltankar i Borgone. Letar småvägar från Villàr Dora över Viù till Lanzo, därifrån kryssar vi genom landsbygden till Courgne (mycket små fina vägar med nattsvart asfalt och vit kantlinje, ca tre meter breda), vidare i samma väderstreck över berget och Castelnuovo Nigra. Här är det inte många som använder vägen tydligen, för underhållet är bristande till skillnad från de flesta andra vägar vi sett. Klockan går när man har roligt, och vi orkar bara fram till Ivrea. Där snurrar vi runt ett tag och letar efter hotell innan vi får hjälp med vägvisning ut mot campingplatserna. Där hittar vi hotell Sirio. Något dyrare än vi tänkt oss kanske, även fast vi prutar från 160000 till 120000 lire, utan frukost. Hojarna får stå inlåsta i garaget. Vi promenerar in till stan och letar efter en restaurang, men allt vi hittar är barer. Till slut frågar vi i en bar efter mat och får då raskt en kille som leder oss till ett bra ställe. Vi får en grillad köttbit med kokta äpplen till, smakade mycket bättre än det låter... Vägen tillbaka till hotellet saknar vägren och nu är det kolsvart ute. Jag får användning för min micro Maglite att lysa på mötande bilister och varna dem för tokiga nattflanerande turister.

Vi tappar bort varandra

Torsdag 19/7-01
Fyller på en halv liter olja. Vi utgår norrut och klättrar från Donato och Netro över till Biella. Alla något så när stora städer skall man undvika konstaterar vi, för vägarna kryssar sig rakt igenom smeten och trafiken är mycket större än vägnätet sväljer. Mycket krypövningar blir det. Vi tar oss så småningom ut över Zumaglia och Valle till Borgosesia där vi tänkt vika norrut för att köra passet österut från Varallo. En påträngande mörk himmel får oss på andra tankar och vi väljer att hålla oss torrskodda på något tråkigare vägar och kör rakt mot Gozzano istället. På vägen hittar vi en MC-butik där de säljer Ducati bland andra hojar, och vi tar oss en titt. Priserna är höga på det mesta. Regnet hotar att komma ikapp oss, så vi skyndar iväg och kör rakaste vägen österut över Arona, Varese bort till Como. Jag upprepar: håll er borta från alla större städer om ni tänkt komma fort fram! I Como kör jag av misstag mot enkelriktat i jakten på turistinformationen. Micke tycker att det är för djärvt att köra mot trafiken och stannar. Jag skulle förstås vänt om jag inte hamnat trångt till och tvingats köra ett kvarter till åt höger så att jag hamnade ett kvarter diagonalt från Micke. Nu fungerade inte radiokontakten längre. Telefonerna vill inte heller koppla upp varandra. Till slut kommunicerar vi via SMS, och medan jag tar mig tillbaka till Micke så har han fått reda på var vandrarhemmet ligger hos någon trevlig bilmekaniker där han råkade stanna. Vi irrar oss bort till vandrarhemmet där vi får bo med sex andra personer. Efter middagen tar vi en promenad ner till stan längs sjön. Det blåser kraftigt och det är inte så skönt ute längre. Vattnet håller kanske 17 grader. Vi hittar inget som liknar centrum i den här änden stan och går tillbaka. De har konstiga toaletter här i Como: man står på golvet och hukar och får styra strålen så man inte pissar i brallorna. Lär vara vanligt i mindre utvecklade länder, men här hade jag inte väntat mig det. Alltid lär man sig något nytt.

Hojen välter

Fredag 20/7-01
Med järnkoll på vandrarhemmen beslutar vi oss för att ta en kort dag idag. Vi siktar på vandrarhemmet i Bérgamo och letar oss så sakteliga dit på små, vackra vägar via Nesso och Maisano. Någonstans bland serpentinerna hittar vi en bra kurva att filma i och parkerar på en ficka längs rakan efter och går tillbaka upp för att leta den perfekta kamerapositionen. Jag har precis instruerat Micke i hur kameran fungerar när vi hör ett brak/skrammel från parkeringen. Vi vänder oss om och kan bara konstatera att min hoj ligger ner på vänstersidan, vilande på motorbågen och packväskan med bägge hjulen i luften. Ingen annan finns inom synhåll. Jag springer dit för att se om det hukar någon odåga i närheten, men platsen är verkligen öde. Ett mysterium, det enda vi kan tänka oss är en kraftig vindpust (som vält hojen över sidostödet), för marken bestod av hårt grus som inte borde rört på sig. Lagom småförbannad har jag inget besvär att resa hojen igen och börjar besiktiga skadorna. Vänster spegel har gängat upp sig och vi har inga verktyg att fästa den med igen. Extraljuset har böjt sig litet men är helt. Några ytterst små repor och bucklor på väskan avslutar skaderapporten på hojen, alltså inget farligt. Värre är det med min hjälm som hängde på högerspegeln - den har slungats av och landat på det uppfällda visiret som har spruckit mitt itu Tack och lov har jag ett Pinlock innervisir, och med ett par tejpbitar så kan jag få allt att hålla ihop tills vi kan hitta en mc-butik i närmsta stad. Vi får leta en god stund, mycket p g a språkförbistringarna. Ingen av oss har övat på att beställa visir på italienska, eller fråga efter vägbeskrivningar för den delen. Till slut får vi napp i Lecco, men priserna är hutlösa och jag överväger nästan att köra vidare med min nödlösning. Förnuftet får dock överhanden till slut och vi kan åka vidare upp i virrvarret via Costa V. Imagna där vi lunchar. Trots en i mil räknat kort dag så har vi blivit trötta och sover gott på vandrarhemmet i Bérgamo.

En äkta lowsider

Lördag 21/7-01
Tankar ner nya kartor i GPS:en. Usel frukost – te och två torra gifflar. Men det kompenseras av lunchen som är utomordentlig, fast dyr. Prosciutto med honungsmelon till förrätt och mycket god lasagne till huvudrätt, följt av en stor skiva vattenmelon till dessert. Vi fortsätter alla underbara vägar och lockas till en avstickare på en grusväg som förefaller gå upp mot någon topp. Det visar sig vara fel – det är en alternativ väg över ett annat pass vars namn inte står på kartan. Vägen visar sig vara helt fantastisk med fantastiska vyer och snirklar som vi hittills inte sett maken till. Beläggningen är förstås riktigt usel, mest grus av varierande slag men även inslag av asfalt med grus på och stora hål här och där i vägbanan. I en högerserpentin på asfalten så tappar jag plötsligt fästet med bakdäcket och hojen gör en elegant lowsider och svänger utan mig in i kurvans apex och blir liggande på packväskan och motorbågen. Mitt extraljus flyttar på sig och muttern som håller det gängar sedermera av sig och försvinner då vi var för stirriga för att dra åt den omedelbart. Vägen tar mera tid än vi tänkt oss, och när så småningom kommer fram till Riva del Garda så har vandrarhemmet fullt liksom hotellet de tipsar oss om. På tredje stället får vi napp och kan ladda alla våra batterier. Riva del Garda verkar vara en trevlig turiststad, för det är liv och rörelse överallt och det uppträder någon liveartist som drar mycket folk på torget nära restaurangen vi väljer. Där prövar vi en autentisk italiensk pizza, något större än vi är vana vid hemma och med mycket godare skinka!

Enkelriktat - skit i det!

Söndag 22/7-01
Eftersom vi bägge har dåligt med ombyte kvar måste vi tvätta ikväll. Vi har därför bokat plats på vandrarhemmet i Trento, som inte ligger särskilt långt från Riva del Garda. Alltså tar vi inte den närmaste vägen dit. NV mot Arco, höger upp i bergen över Bolognano och Ronzo och upp till Lago di Cei. Där hittar vi en väg, streckad lila på kartan, som vi hoppas skall vara grusad och knixig. Den är bristfälligt asfalterad och det bor folk precis överallt efter den, men den är så smal att det inte går att mötas två bilar på den. Vi korsar motorvägen, dricker litet ur springbrunnen i Calliano och kör till Folgaria. Där viker vi mot Passo di Coe och en liten bit efter M. Campomolon går det en grusväg med riktigt rulligt grus hela vägen ner till (i närheten av) Arsiero. Den är svårbemästrad och jag får inget riktigt flyt. I en serpentinböj möter jag två bilar som Micke varnat mig för, och just därför skär jag kurvan snävare än normalt. Det skulle jag inte ha gjort för där är det mycket löst och brant och framhjulet glider åt sidan. Självklart lägger jag cykeln men får hjälp att resa den av bilisten jag väjt för. Inga nya skador upptäcks så jag fortsätter ner. Vid foten av stigen av stigen hittar vi ett hotell utslängt i ingenstans, orten saknar vad vi kan bedöma namn, men de serverar god mat och en av tjejerna kan engelska. Kocken (som är mer intresserad av våra hojar än av att laga mat) pratar dessutom litet tyska. När vi ätit klart skall vi ringa och bekräfta vår beställning av rummet, men det finns ingen täckning i den här dalgången. Vi fortsätter ut till mera civiliserade trakter och försöker där, men telefonen vill inte koppla upp. Eftersom jag har handsfree på cykeln så provar jag att ringa upp senast slaget nummer närhelst jag får en raka lång nog att släppa vägen med blicken två sekunder. Det är inte många. Eftersom vi inte fått någon bekräftelse skyndar vi mot Trento för att komma dit så tidigt som möjligt. Vägen vi kör genom Val d’ Astico är magnifik men vi hinner inte ge den den uppskattning den förtjänar. Väl framme i Trento är allting enkelriktat och efter några fruktlösa försök att nå turistinformationen lagligt kör vi mot körriktningen på några gator för att komma fram. Vandrarhemmet visar sig ligga bara ett kvarter från turistinfon, men det är förstås enkelriktat. Skit i det, tycker vi – vi är sena. Dock finns det ingen reservation i namnet ”Sahlström” eller ens något som liknar det, men vi får iallafall ett dubbelrum med dusch utan problem. Hojarna får stå tryggt inlåsta på gården. Vi tvättar två maskiner med tumling innan vi går på stan. Min tvätt blir inte riktigt torr utan får hänga över natten i tvättstugan. Eftersom det är söndag så är det mesta stängt på kvällen, även restaurangerna konstigt nog. Vi kommer in på en precis innan de låser dörren och får oss en bit mat. Ingen direkt höjdare för en gångs skull, men bättre än inget.

Dödsolycka

Måndag 23/7-01
Hämtar tvätten som nu är torr 07.30 och går upp och väcker Micke för frukosten. Som vanligt inget vidare. Kommer iväg 09.30 från Trento, fulltankade då vi hittade en Shellmack på vägen ut. Detta trots att damen på vandrarhemmet inte lyckades hitta någon i telefonkatalogen. Kör en liten gul väg över Lasino till väg 237 som skall ta oss mot Tione di Trento. Där i en av tunnlarna har det hänt en olycka. En skoter har kommit över på mötande sida och krockat med en bil. Inte mycket kvar av någondera, och köerna är långa. Svårt att tränga sig förbi i tunneln också men vi gör ett tappert försök. Innan vi når 239:an svänger vi upp i bergen genom Preore och kör parallellt innan vägarna går ihop. 239:an tar oss genom Madonna di Campìglio till Folgárida där vi lunchar på en trevlig restaurang. Spaghetti bolognese följt av en fläskkotlett med ugnsbakad potatis. Mätta och belåtna susar vi vidare mot Passo di Galia, men det visar sig vara avstängt för vägarbete. Vi tvingas ta den långa vägen runt Edolo och Tirano upp mot Bórmio. Hur många mil extra det blir vet vi inte men många är det. Kartan är dessutom missvisande. I verkligheten är det mest tunnlar på den vägen, men på kartan finns det ingen alls. Från Bórmio är det iallafall bara ett stenkast kvar till Stilfersjoch/Passo dello Stelvio , och vi bara måste ta det innan vi bryter för dagen. Det är hur många kurvor som helst, och strålande utsikt. Vilt betande kor finns det på vägen också, men de är luttrade och bryr sig inte ett dugg över öppna avgassystem eller något annat. Toppen, 2773m, forceras odramatiskt och nervägen är också fin. Vi får några regndroppar på slutet och beslutar oss för att söka natthärbärge i närmsta by, vilket blir Prad. Där hittar vi ett ”Zimmer” (ja, de talar tyska på den här sidan berget) med dunbolster och bra dusch. Middag blir på hotellet intill, f d posten, och består av en okänd fågel med friterad potatis till. Gräddglass till efterrätt, god.

24 graders lutning

Tisdag 24/7-01
Något bättre frukost på tyskspråkiga sidan konstaterar vi: müsli med filmjölk, apelsinjuice och diverse pålägg typ ost, skinka, chokladkräm, smör, marmelad och honung till frallorna. Två koppar te får man också. Under natten har det dragit förbi ett åskväder, och uppenbarligen har det varit slagregn i följe för hojarna är alldeles skitiga då det stänkt upp lera från vägen där vi parkerade, ända upp på sadeln. Men det bättrar bara på endurolooken så vi låter det vara och drar mot Merano. Hittar en Shellmack längs vägen och fyller upp ordentligt. Undviker själva Merano och tar väg 238 till Fondo, kul, och kör sedan över Mendolapasset där vi äter lunch på toppen. Det är inte särskilt högt, bara 1363m, men vägarna dit är spektakulära! Måste upplevas! Det blir spaghetti bolognese med glass till efterrätt (turistpriser tvingar oss till budgetlunch). Det mulnar på när vi åker därifrån och när vi kommer till Bolzano börjar det regna. Vi tycker att vi åker från regnet och bryr oss inte om att ta på extra regnskydd. Vi försöker ta väg 241 genom Val d’Ega, men den är avstängd för vägarbete eller något och vi tvingas åka genom Val d’Tires istället. Där lutar vägen 24% bitvis – de orkade väl inte bygga serpentiner överallt... Nu regnar det stadigt och vägen är hal. Vi passerar Passo di Costalunga och vidare till Passo Pordoi där det slutar regna på krönet. Där finns en skylt som varnar för 33 hårnålskurvor (tornanti) på vägen ner! Vi sätter sprutt nerför och vi har tur, vägen är torr just nu. Men det varar inte hela vägen ner, och resten av dagen regnar det ordentligt. Vi tar oss iallfall över Passo di Falzarego till Cortina d’Ampezzo där vi hittar ett rum för natten hos en gammal dam som är berättigat imponerad över våra manövreingsskicklighet när vi knölar oss in på den trånga parkeringen. Middag hittar vi nere på stan på restaurang ”5 Torri”. De har bra mat till vettiga pengar, men servicen är litet stressad. Kan bero på att de har kö på folk som vill komma in och äta.

Tillämpad panikbromsning!

Onsdag 25/7-01
Den gamla damen serverar inte frukost, men hänvisar oss till hotellet en liten bit uppför backen. Där får vi en god frukost, men så går den lös på 20000 lire också! Vi kan bara le åt saken och åka iväg. Vi tar vägen ut via Passo Tre Croci och Passo San Angelo. Sedan tänker vi vika tillbaka och leta upp den lilla vägen genom Val di San Vigilio. Den visar sig vara avstängd för motortrafik, så vi får vackert vända och åka tillbaka 51:an upp till Dobbiaco och 49:an till Valdàora. På den vägen möter Micke, som ligger några 100m före mig, en bil som är på väg att köra om en långtradare. I en ytterkurva! När kurvan tar slut ligger Micke och bilen på rak kollisionskurs med med dryga 200 km/h i relativ hastighet. Micke praktiserar det han lärt sig på SMC’s avrostning och panikbromsar för allt vad han värd. Den omkörande bilen slutför sin omkörning med några meter till godo eftersom Micke plötsligt står still. Till saken hör att det inte finns någon vägren att ta till i Italien. På Mickes begäran tar vi en paus efter det och läser kartan. Vi tar vägen upp genom Val di Anterselva där vi fyller tankarna så mycket det går i första byn för att göra av med så mycket lire som möjligt, och genom Passo Stalle över gränsen till Österrike. Bye bye Italy! I Österrike är vägarna betydligt rakare och vi kommer snabbt ut på huvudvägen mot Lienz. Här hade vi tänkt sova egentligen, men klockan är inte så mycket så vi fortsätter upp mot Grossglockner. I Heiligenblut stannar vi till för att äta, och nog fanken så vår vi sällskap av två sällskap med svenskar! Vi utbyter erfarenheter och tips om alla möjliga sköna vägar runt om i Europa. Det är mycket trevligt, men för att hinna över berget medan det är ljust så tvingas vi bryta upp. Själva berget ligger delvis i moln och det är småhalt fastän vägen till synes är torr. Inget dramatiskt händer dock och vi snart nere i Zell am See där vi åter toppfyller hojarna. Vi hittar ett rum i byn hos Pension Klothilde, där mamma Hani och dotter Dani med solskensleendet passar upp. Där bor även två andra svenska motorcyklande par och en svensk familj i bil. Varje onsdag är det fest på byn i Zell am See, och det är fullt med uteserveringar och liveartister överallt. Väldigt trevligt! Alla affärer har öppet till 22.00. Vi hittar en mexikansk restaurang som omväxling, men det var ett bottennapp. Vi lyssnar litet på banden innan vi går tillbaka och sover.

Vägen stängd för allmänheten

Torsdag 26/7-01
Vi får en god frukost med det mesta vi vill ha, och glider iväg vid 10.00. Vi åker 311/312 in i Tyskland och följer sedan ”Deutsche Alpenstrasse” till Berchtesgaden där vi frågar i turistinformationen efter vägen till ”Örnnästet”. Den frågan har de fått förut av allt att döma, för på 30 sekunder har jag fått en karta, informationsbroschyr och en utförlig vägbeskrivning till stället. Trots det kör vi fel, men vi hittar massa andra fina vägar istället. Hur som helst letar vi oss fram till rätt ställe till slut och parkerar hojarna vid dalstationen. Därifrån måste man åka buss upp. Vägen dit är ett kapitel för sig, och man kan förstå varför vägen inte är öppen för allmänheten längre. Utsikten från toppen är strålande, men hur mycket folk de släpar upp dit är otroligt. Det tar oss faktiskt närmare tre timmar inkl. väntetider på bussarna att komma upp och ner. Vi käkar lunch där nere för våra sista D-Mark, och åker sedan Rossfeld Ringstrasse som kostar 70 ASH. Efter Italien kan vi konstatera att den var väl fin, men inget märkvärdigt i jämförelse... Klockan går när man har roligt och vi tar oss tillbaka in i Österrike och Salzburg. Där får vi napp på det fjärde vandrarhemmet och kan äntligen ta en dusch, Detta var förmodligen den varmaste dagen hittills. Billig och god middag på en närbelägen restaurang och därefter en promenad 1,5 km ner till stan där det är mycket folk i rörelse. Beser gamla stan och shoppinggatorna innan vi vänder hemåt för att sova. Det blir nämligen tidig frukost på det här stället, 07.00.

Fel håll på motorvägen

Fredag 27/7-01
Här slutar anteckningarna men såvitt jag minns så gick det så här:
Eftersom detta var den sista dagen i Alperna så hade jag räknat ut att vi måste ta litet kompletterande bilder för filmen. Jag hade under resans gång bearbetat synintrycken och i huvudet funderat ut några tänkta sekvenser som jag ville klippa ihop. Men då saknade jag en del material. Sagt och gjort, vi stannade till längs vägen på en grusficka och Micke fick i uppgift att köra än hit och än dit, spinnande och med låsta hjul, om och om igen. Så byttes vi av så jag också hamnade på bild och så höll vi på tills vi höll på att rinna bort av svett och dö av hunger och tvingades fortsätta.

Vi åker längs väg 305->172 och korsar gränsen upprepade gånger, och så småningom uppenbarar sig en trevlig badsjö (Walchsee) där jag insisterar på att vi skall stanna och ta oss ett dopp. Så blir också fallet och det kostar givetvis pengar blir vi varse när vi kommer upp ur spat. Men det var det värt, alla gånger! Längs sjön finns också ett antal matserveringar och vi faller för en som serverar hela fiskar, kompletta med huvud och stjärt. Om de kom direkt ur sjön eller inte vet jag inte, men de var definitivt färska och smakade ypperligt!

Resan till München är inte vidare lång men inte heller särskilt spännande, tills vi närmar oss staden och väljer fel motorvägsavfart. Plötsligt är vi på väg åt fel håll med en rasande fart, och vår vana trogen har vi väntat på en Shellmack istället för att ta första bästa vi passerar. "Det finns ju i München och dit klarar vi oss". Jo hej du, innan vi lyckats vända och komma tillbaka på rätt spår så har det gått några mil, och saken blir inte bättre av att jag lotsar oss fel inne i stan också. Till slut stannar Micke på en Texaco medan jag som har en liter större tank envist vägrar att tanka tills jag hittar en Shell. Mackpersonalen menar att det finns en bara någon kilometer bort längs vägen, åt fel håll visserligen men ändå. Vi tar oss dit, fyller upp och letar oss slutligen fram till tågterminalen. Det är fortfarande gott om tid tills tåget går så vi äter en lugn middag på en Kinakrog på andra sidan stationen. När vi kommer tillbaka och utan brådska tar på oss den nödvändigaste utrustningen för att köra de 100 metrarna fram till incheckningen visar det sig att det är på håret att vi kommer med! Vi förstår aldrig riktigt varför, men är glada att få hänga av oss alla prylar i vår kupé och äntligen luta oss tillbaka för dagen. Denna gång åker vi med ett ordinarie tåg som går fort och liggvagnarna lämnar inget att önska i komfortväg.

Vad kan man göra i Hamburg..?

Lördag 28/7-01
Eftersom vi är framme tidigt på morgonen så har vi gott om tid på oss att åka från Hamburg till Travemünde. Jag drar mig till minnes att det finns ett kvarter fullt med mc-butiker och vi letar oss dit för att shoppa. Just dessa har inget vi behöver men vi springer på en ytterligare (Louis) när vi är ute och snurrar där Micke köper en ny Schubert integralhjälm och jag ett par skrymmande tofflor i form av motorcyklar som jag får anstränga mig för att klämma ner i packningen. Micke surrar sin gamla hjälm på passagerarsadeln. Affären lyckas även uppbringa en M10-mutter till mitt extraljus (utan kostnad trots idogt letande!). Nöjda och glada rullar vi vidare, tar färjan över sundet och kommer till Trelleborg sent på kvällen. Vi letar upp vandrarhemmet i Smygehuk i mörkret och återvänder sedan till Trelleborg för att äta middag på McDonalds.

Sverige är långt

Söndag 29/7-01
Morgonen gryr och för att vi inte skall missa den händelsen så gal hushållets tupp allt vad han kan. Vi fattar piken och går upp, får en riktig svensk frukost för en gångs skull och blir genast på bra humör igen. Innan vi drar klättrar vi upp i fyrtornet på tomten och njuter av vyerna från den höga höjden (relativt sett åtminstone). Eftersom vi ändå är i grannskapet besöker vi Sveriges sydligaste punkt innan vi ställer kursen norrut. Resan hem är precis som vanligt genom Sverige fruktansvärt tråkig. Vi har inte tid att välja småvägar utan matar motorväg. Tack och lov är bumsarna förträffliga långresemaskiner och komforten är utmärkt, men tristessen svämmar över. Många timmar senare når vi äntligen Stockholm och vi skiljs åt på Statoil Kungens Kurva. 475 gemensamma mil har det blivit, de allra flesta av det roligare slaget och nu väntar bara arbetet med att göra film av resan också. Fem timmar råmaterial skall klippas ner till något sevärt, men då får man också ut ett koncentrat av de bästa vägarna och vyerna landet har att erbjuda.

Italien gav mersmak. Jag har hittills inte hittat ett trevligare land att semestra i. En dag kommer jag tillbaka…

Ulf Sahlström. Sidan uppdaterad 2003-10-19

Filmsnuttar: Grusväg 550 kB; Möte 222 kB; Nedlägg 532 kB. Du behöver QuickTime för att se filmerna.

< Till startsidan >