Jjärnsmide, konstnärlig teknik som är framvuxen ur järnets specifika förutsättningar.
En smed måste bokstavligen smida medan järnet är varmt, och den snabba arbetsrytmen förutsätter väl inövade moment, vilka till en betydande del varit oförändrade sedan antiken. För att en smidd produkt av järn skall betraktas som konsthantverk krävs att den är framställd med järnsmidets traditionella verktyg och metoder utan hjälp av svetsning, med stor hantverksmässig skicklighet och med en formgivning som fyller högt ställda estetiska krav. Traditionella prov på konstsmide av järn är damaskerade klingor, eldhandvapen, beslag till byggnader och möbler, gallerverk, lås, ljuskronor och ljusstakar.

Det vendel- och vikingatida järnsmide som bevarats i Skandinavien har en utpräglad nyttokaraktär och har endast i ringa omfattning varit föremål för estetiska överväganden, men under medeltiden skapades ett beslagssmide av hög konstnärlig kvalitet. Medan delar av smidet ute i Europa givits en utpräglad plasticitet, är de mest uppmärksammade nordiska framställningarna uthamrade till tunna, helt oplastiska plåtar, vilka livas av en tät, tunt tunt mejslad ytdekor.

Under skedena efter medeltiden följde järnsmidet de allmänna stiltendenserna, vilket kunde leda till att det påtvingades former som var främmande för dess materialtekniska förutsättningar. Under 1900-talet har grupper i olika delar av världen verkat för att på nytt tillvarata konstformens specifika hantverksmässiga och estetiska möjligheter.

Smeden och djävulen, skämtsam undersaga, i vilken en smed av Sankte Per och/eller Vår Herre, som tack för att han skott deras häst, får ett äppelträd, där han kan trolla fast vem han vill, och därtill i många versioner en ränsel i vilken han kan tvinga in vad han än önskar. Senare gör han ett avtal med djävulen om att få bli en överdängare i sitt yrke mot att han en dag ska bli djävulens byte. När djävulen kommer för att hämta smeden trollas han fast i äppleträdet tills han lovar lösa kontraktet. När smeden dör vill varken djävulen eller Sankte Per släppa in honom. Vid himmelens port kastar han då ränseln in i paradiset och trollar sen dit sig själv. Sagan är inte särskilt gammal, troligen från 1500- eller 1600-talet.

En samgermansk sagohjälte som uppträder i rollen som smed I  "Völundarkviüa" skildras hur kung Nidud skär av V. knäsenorna och tvingar honom smida åt sig. V. hämnas bl.a. genom att döda kungens söner och tillverka dryckesskålar av deras skallar.

Egyptisk gud med kultcentrum i Memfis, vars stadsgud han troligen var alltifrån riksenandet ca 3 000 f.Kr. Avbildad i mänsklig gestalt med mumiedrag, uppåtböjt skägg och iförd en enkel blå hätta har P. drag av smed och hantverksgud; grekerna identifierade honom med Hefaistos. Som "urgud" förknippades han med Tatenen, den symboliska urkullen i Memfis, och han ansågs också kunna skapa genom sitt ord. P. utvecklades sedermera till en "allgud", identifierad med Nun (Urhavet) och frambringare av bl.a. Re. Tillsammans med makan Sekhmet (i lejongestalt) och sonen Nefertum (med lotusdrag) bildade han en gudatriad. Även Apistjuren sågs som P:s son eller ba.

den förste romerske statsman från republikens tid som framträder som en individuell personlighet; jfr släktartikel. Som censor 312 f.Kr. lät C. bygga Roms första akvedukt, Aqua Appia, och vidare, som ett första led i Roms expansion söderut, som han konsekvent sökte främja, Via Appia. Trots sin patriciska börd ökade han de lägre samhällsklassernas roll i romersk politik genom att göra söner till frigivna till senatorer och låta medborgare som inte ägde någon jord skrivas in i vilken tribus de ville. Som konsul 307 och 296 stred C. mot etrusker och samniter. Redan gammal och blind övertalade han 279/78 senaten i ett berömt tal, som nedtecknades och publicerades, att avvisa ett fredsanbud från Pyrrhos med motiveringen att hela Syditalien till Messinasundet var romerskt intresseområde. C. utgav också ett arbete med korta tänkespråk; bl.a. stammar uttrycket "envar sin egen lyckas smed" från honom.

Öppen härd som tidigare användes i smedjor för upphettning av järn- och andra metallämnen för vidare bearbetning. Ässjan eldades med stenkol, koks eller träkol och var ofta ansluten till en blåsbälg. Upphettning i ässja kräver mycket bränsle och är därför oekonomisk.

Källa: Texten är till största delen hämtad från National Encyklopedin.