JELISAVETA ALEKSEJEVNA

Jekaterina II hade bestämt att hennes barnbarn, tronföljaren Aleksandr, skulle gifta sig tidigt. Hon hade redan i Louises barndom skickat sin tyska diplomat till Karlsruhe för att inspektera prinsessorna av Baden. Diplomaten tyckte att Louise var en passande gemål till Aleksandr, men alltför ung. Man beslöt att vänta tills hon kom upp i tonåren. På hösten 1792 bjöd Jekaterina in den snart fjortonåriga prinsessan Louise och hennes yngre syster till Petersburg under förevändning att det var en vanlig visit enligt protokollet. De dekorerades med Jekaterinaorden som brukligt var och fick smycken och kläder. Louise skrev till modern att dagarna gick till att lära sig dansa och teckna, hon fick också musiklektioner och två gånger i veckan kom ryskläraren. På kvällarna var det ofta bal i Vinterpalatset eller teater. Louise var begåvad. Hon kunde sjunga och spela harpa. Hon läste mycket böcker och när hon blev tsaritsa umgicks hon med diktare och vetenskapsmän. Jekaterina II var mycket förtjust i det unga paret och kallade dem för "Amor och Psyke" för att de var så vackra ihop. I maj 1793 avsvor sig Louise sin religion och döptes ortodoxt till storfurstinnan Jelisaveta Aleksejevna. Sommaren tillbringades i Jekaterinapalatset, som ligger i Tsarskoje Selo. Bröllopet stod den 28 september 1793 i Vinterpalatsets kyrka. Jelisaveta var fjorton år och Aleksandr femton. Bolsjaja entsiklopedija skriver om Jelisaveta Aleksejevna att hon ansågs som en saktmodig, anspråkslös kvinna som tyckte om att ha ett intimt familjeliv. Men äktenskapet blev en besvikelse för Jelisaveta. Aleksandr var ständigt upptagen med exerciser och olika möten. Jekaterina II var mycket bekymrad över att det inte omgående föddes några barn. Var Jelisaveta steril eller Aleksandr impotent? Paret gled isär. Jelisaveta vände sig istället till sin väninna, grevinnan Golovina, som var gift med en av hovmarskalkarna. I breven som Jelisaveta skrev till henne kan man tro att de hade ett förhållande: "Jag älskar er, jag dyrkar er. Och ändå måste jag vara skild från er! Hela Petersburg plågar mig, om ni inte finns här...Gud, Gud, vad jag älskar er!" I ett annat brev kan man läsa: "Å, den 30:e, min vän, vad det dröjer innan den dagen kommer tillbaka! Min Gud, alla de upplevelser, som blotta minnet av dessa underbara ögonblick ger nytt liv hos mig! När jag tänker på den lyckliga 30:e maj, blir jag alldeles förvirrad. Jag hoppas ni förstår, hur kär jag har den dag, då jag gav mig helt till er!" Maken Aleksandr kände till förhållandet och det verkar som att han uppmuntrade Jelisaveta. Hon skrev i ett av breven till väninnan: "Jag skulle älska er, om också hela världen vore emot det. För resten kan man inte hindra mig att älska er, och jag har fått rätt till det av en annan person, som har samma om inte större rätt att befalla mig att älska er. Ni förstår mig hoppas jag." Vänskapen höll i sig i fem år. I hovet surrade rykten om att Jelisaveta hade ett förhållande med makens vän furst Adam Csartoryski. Han var son till en polsk magnat. Han hade rest mycket och umgåtts med filosofer som Goethe. 1799 födde Jelisaveta sitt första barn, Maria. Man vet inte om det var Aleksandr eller Adam som var far till barnet. Tsar Pavel sände iväg Adam till Sardinien som ambassadör. Detta var en skymf mot Jelisaveta, alla förstod varför han hade skickats iväg. Men Jelisaveta skrev till modern: "Han (tsaren) strävar efter att skaffa mig ett avskyvärt rykte. Vad han vinner på detta har jag ingen aning om och det är mig likgiltigt, eftersom jag inte har något att förebrå mig." Dottern Maria dog ett år gammal. År 1801 mördades tsar Pavel I. Den tjugotreårige tronföljaren Aleksandr låg och sov i ett annat rum i palatset. Det finns bevis för att han var inblandad. Man tror att även Jelisaveta kände till vad som skulle hända.

Aleksandr och Jelisaveta blev ny tsar och tsaritsa. En av Aleksandr I:s första åtgärder var att kalla hem vännen Adam Csartoryski. I början arbetade Aleksandr I för en reformpolitik. Det tycktes som om han ville städa undan alla spår efter Pavel I:s terrorår. Galgarna på torgen monterades ner, deportationerna till Sibiren upphörde och många fångar frigavs, till exempel Aleksandr Radisjev, författare till den kontroversiella boken En resa från St Petersburg till Moskva. Kollegierna avskaffades och ersattes av de mer effektiva ministerierna, ett riksråd tillsattes, byalag bildades, kronobönderna fick det bättre och flera nya universitet grundades. Eftersom Aleksandr var djupt religiös befallde han att bibeln skulle översättas från kyrkslaviska till ryska och spridas bland folket. I kriget mot svenskarna 1808-1809 erövrades Finland. Efter 1814 blev Aleksandr mer reaktionär. Han tog initiativet till den så kallade heliga alliansen där Ryssland, Preussen och Österrike ingick. Avsikten med alliansen var att länderna skulle hjälpa varandra att bevara freden och att härskarna skulle regera i religiös anda. Detta rann dock ut i sanden efter ett tag.

Jelisaveta födde 1806 en dotter som också fick namnet Jelisaveta. Hon dog två år gammal. Efter döttrarnas död blev Jelisaveta deprimerad, hon visade sig sällan vid hovet och landet kände heller inget band till henne. Redan under tronföljartiden och sexton år framåt hade maken Aleksandr ett förhållande med Maria Narysjkina, en polsk prinsessa. I början hade förhållandet hållits hemligt, men efter ett tag kunde man se paret promenera tillsammans offentligt. De fick tre döttrar ihop, två dog redan som spädbarn. Maurice Paleologue skriver i boken Alexander I att Aleksandr hade för avsikt att skilja sig från Jelisaveta Aleksejevna och gifta om sig med Maria Narysjkina. Paret skulle lämna landet tillsammans med gemensamma dottern Sofia och slå sig ner utomlands. Entsiklopeditjeskij slovar skriver att Jelisaveta efter Frankrikes offensiv mot Ryssland 1812 drog sig undan yttre glans och hedersbetygelser och ägnade sin tid åt välgörenhet. Av apanaget på en miljon rubel som varje tsaritsa fick per år tog hon endast emot tvåhundratusen rubel. Av dessa använde hon femtontusen till sina privata kostnader, resten gav hon till välgörande ändamål. Under hennes beskydd och aktiva medverkan uppstod ett kvinnligt patriotiskt sällskap. Hon grundade också ett läroverk för barn som förlorat sina föräldrar under kriget. 1815 var hon med under Wienkongressen men hade ingen synlig roll. Under denna tid talades det om att Jelisaveta inte skulle återvända till Ryssland utan flytta tillbaka till Karlsruhe.

År 1823 fick tsaren bältros. Under sjukdomstiden ändrades förhållandet mellan honom och Jelisaveta. De hade levt skilda liv i nästan tjugo år, men nu besökte Jelisaveta honom varje dag och de kunde sitta och tala i timmar. Tsaren brukade, när han blev frisk, skämtsamt säga att det var Jelisaveta som hade räddat honom. I november 1824 började Jelisaveta känna sig sjuk. Hon fick hög feber, ryggvärk och hjärtklappning. Lungkatarr (tuberkulos) konstaterades. Hon ordinerades att dricka jäst stomjölk, men blev inte bättre. Läkarna rådde henne att resa till det varmare klimatet i Italien, men Jelisaveta trodde inte att hon skulle klara resan. Tsaren bestämde att de i stället skulle resa till staden Taganrog vid Azovska sjön i Sydryssland. Valet av stad väckte förvåning, staden var känd för att ha dåligt klimat och var därför inte lämplig som kurort. Aleksandr hade många gånger pratat om att avsäga sig sin tron och lämna Ryssland. Valde han orten Taganrog för att komma så långt bort som möjligt ifrån de kejserliga plikter han aldrig hade önskat ha? Jelisaveta skriver i ett brev till modern: "Slutligen har valet stått mellan tre orter, och kejsaren valde den mest avlägsna." Med till Taganrog följde endast ett litet hov med de mest trogna tjänarna. Här levde tsaren och tsaritsan som en vanlig godsägarfamilj, de promenerade efter strandkanten, gjorde utflykter med häst och vagn och åt enskilt utan tjänare i närheten.

Enligt den officiella versionen dog Aleksandr I den 1 december 1825 i Taganrog. Han hade dragit på sig en förkylning under en resa till Krim. Senare ansåg man att han också fått malaria. Sanningen är att man inte vet säkert. Enligt obduktionsprotokollet kunde man inte fastställa om det var malaria, tyfus eller något annat dött av. Kistan fördes i procession till Petersburg. Begravningen skedde den 25 mars i Peter Pauls-katedralen. Brukligt vid kejserliga begravningar var att tsaren skulle ligga på lit de parade en tid så att folket kunde ta farväl. Men Aleksandrs kista var stängd, vilket skapade en mängd rykten. Officiellt hette det att tsarens kropp inte hade balsamerats ordentligt och därför blivit förstörd. Men när man under sovjettiden öppnade Aleksandr I:s kista var den tom. Legenden säger att Aleksandr aldrig dog, utan helt enkelt flydde undan sina kejserliga plikter för att avsluta sitt liv med att bli en enkel munk. Många har träffat en kringvandrande munk vid namn Fjodor Kuzmitj. Han var beläst, talade flera språk och verkade insatt i den ryska politiken. Dessutom var han identisk utseendemässigt med Aleksandr I. Fjodor Kuzmitj dog den 20 januari 1864. Bland pappren han efterlämnade hittades Jelisaveta Aleksejevnas och Aleksandr I: s vigselattest. Han ligger begravd på munkklostret Bogoroditse-Alexejevskijs kyrkogård i Tomsk. Många är övertygade om att legenden om Fjodor Kuzmitj är sann. Graven har besökts av många kejserliga personer, Nikolaj II besökte den under en resa under tronföljartiden och lät läsa en själamässa över den döde.

Jelisaveta stannade den första tiden efter tsarens eventuella död kvar i Taganrog. Hennes hälsa hade försämrats betydligt. Hon hade utvecklat astma som gjorde det svårt för henne att tala. I början av maj 1826 började hon resan tillbaka till Petersburg. Under färden blev hon allt sämre. Den 15 maj avled hon i den lilla staden Belov i guvernementet Tula. Hon begravdes bredvid Aleksandrs kista i Peter Pauls-katedralen.

KOMMENTARER