Aleksandra var mycket religiös.
Det hade varit svårt för henne att konvertera.
När Aleksej visade sig vara blödarsjuk fann
hon ingen annan tröst än i religionen. Societeten
ansåg att Aleksandra, som många andra som konverterar
till ortodoxin, var fanatisk.
Men hon följde bara de seder som kyrkan hade.
Hon tände ljus, bad framför ikonerna och bugade
för prästerna. 1905 träffade Aleksandra
den man som hon trodde skulle kunna rädda Aleksej,
Grigorij Rasputin. Han var en enkel religiös kringvandrande
bonde, inte en munk som det har skrivits.
Han kom från Pokrovskoje, en by nära staden Tobolsk
i Sibirien. Aleksej hade nyligen fyllt två år när
Rasputin kom till Aleksandr-palatset första gången.
De första besöken var formella. Man vet inte när
han första gången ombads att bota Aleksej.
Många anser att Rasputin bara var en bluff som
försökte få makt genom kejsarparet, men trots allt
verkade han ha gåvan att kunna bota Aleksej. Olga
Aleksandrovna, tsarens syster, berättar:
"Det stackars barnet låg i plågor med svarta ringar
under ögonen, hans lilla kropp var förvriden
och benet fruktansvärt svullet. Läkarna var komplett
odugliga...Det började bli sent och man övertalade
mig att gå och lägga mig. Sedan sände Alicky
(Aleksandra, min komm.) efter Rasputin i Petersburg.
Han kom till palatset omkring midnatt eller ännu senare.
Då var jag i min våning, och tidigt på morgonen bad
Alicky mig komma till Aleksejs rum. Jag trodde inte
mina ögon. Den lille pojken var inte bara vid liv -
han mådde dessutom bra. Han satt upp i sängen, febern
var borta, ögonen klara och ljusa, ingen svullnad alls
på benet- senare fick jag höra av Alicky att Rasputin
inte ens hade rört vid pojken utan bara stått vid
fotändan av sängen och bett."
Många rykten finns om Rasputin och hans förhållande
till tsarfamiljen, men enligt Olga, tsarens syster,
var nästan allt illvilliga lögner. För Nikolaj och
Aleksandra var han bara en bonde med djup religiös
tro och förmåga att hela. De var inte intresserade
av honom som person. När han kom till palatset
var det endast för att bota Aleksej eller diskutera
religion med Aleksandra. Det ryktades att
Aleksandra gav Rasputin stora summor pengar,
men Olga dementerar det. Det enda han fick var några
tröjor, ett av Aleksandras broderier och ett guldkors.
Olgas åsikt var att Rasputin inte hade något
som helst politiskt inflytande. Även Lili
Dehn som var Aleksandras vän, skriver i sina memoarer
att tsaren inte brydde sig det minsta om Rasputins
råd. Men faktum är att Aleksandra under kriget avskedade
och tillsatte ministrar efter deras inställning
till Rasputin. Tillsatte Nikolaj någon som var emot
honom, skrev Aleksandra brev till honom och påpekade
detta. Ofta skickade hon brev där det kunde stå: "vår
vän anser att den och den skulle vara bra som minister."
Nikolaj skrev tillbaka: "Jag ber dig att inte dra in
vår vän i det här. Det är mitt ansvar och därför
vill jag vara fri i mitt beslut." Eftersom Aleksandra såg Rasputin
som en gudsman frågade hon honom om råd, men det var
inte alltid hon följde dem. Hon ansåg att hon själv
visste bäst hur Ryssland skulle styras. Men hon såg inte
till Rysslands bästa, utan hade bara för ögonen att be
vara enväldet åt Aleksej. Under första världskriget
arbetade Aleksandra och de två äldsta döttrarna som
krigssköterskor, de hade gått en kurs hos Röda korset
för att lära sig det viktigaste. Många societetsdamer
var beskyddare för sjukhus, men få gick så långt att
de arbetade på dem. Aleksandra ansåg att varje insats
var betydelsefull och att hon kunde föregå med gott
exempel. I och med att Aleksandra fick en konkret
uppgift försvann många av de sjukdoms-symptom hon
led av de sista åren i sitt liv (förstorat hjärta och
andningssvårigheter). Hon hjälpte till både med
omläggningar av sår och amputationer av armar och ben.
Men hatet mot Aleksandra bara växte. Hon var född i
Tyskland, hennes bror slogs för tyskarna, naturligtvis
var hon tysk spion. I Bolsjaja sovjetskaja
entsiklopedija utgiven 1926-45 skriver man: "I dynastin
Romanovs fall spelade hon ungefär samma roll som
Marie-Antoinette i Bourbons fall. Men jämförelsen med Marie-
Antoinette är mycket ofördelaktig för Aleksandra. Den
sista drottningen av det gamla Frankrike var en normal
kvinna, något lättsinnig och uppskattade livet,
hon komprometterade den kungliga makten och hjälpte
till att undergräva de franska finanserna. Aleksandra
var absolut inte lättsinnig, hon var däremot en
fullständigt onormal människa. Hon var en djup hysterika,
i det stadiet av hysteri, vilket nästan inte går att
särskilja från sinnesförvirring. För dem som inte var vana
att se henne, gjorde hon ett löjeväckande intryck. Hela
Aleksandras familj var fysiskt och moraliskt förfallen,
det bekräftades ovederläggligt av att hennes son Aleksej
led av hemofili (okontrollerat blodflöde),
denna sjukdom är typisk för förfallna människor och
smittar bara till manliga avkommor, men överförs
genom kvinnor. Aleksandras medfödda onormalhet blommade
under de förhållanden som var i det ryska
självhärskardömet och tog en säregen nationell karaktär.
Som dotter till en engelsk prinsessa vilken var
förhållandevis fritänkande (god vän med D. Strauss,
författare till "Jesu liv"), slog Aleksandra rekord
i skenhelighet bland de sista Romanovs. De hade sjunkit
till samma nivå som analfabetiska bönder, men hon
hade sjunkit till nivån för afrikanska vildar, hon
trodde inte bara på reliker, utan också på amuletter,
käppars undergörande kraft efter att ha rörts av
gudsmänniskor, dessa gudsmänniskors möjlighet att
förändra väderleken o.s.v. I en jämförelse mellan
henne, Aleksandr III och Pobedonostsev framstår de
som progressiva människor. Hennes religiösa mani
begagnade sig, naturligtvis, av de vi ständigt möter
runt omkring henne, olika "undergörare" som ofta
ägde ofantligt inflytande på den ryska tsaritsan. I
ett brev till maken säger hon själv rättfram att hennes
inflytande på Nikolaj styrs av Grigorij (Rasputin, min komm.)
och att människor skräms av just det. Nikolaj
underkastade sig slutligen allt vad
Fjodorovna krävde. De ideliga ministerbytena under
epoken för det imperialistiska kriget blottades helt och
hållet för oss genom hennes brevväxling med Nikolaj.
Ministrar upphöjdes och föll beroende på hur de
förhöll sig till Rasputin. Chostov d y blev minister bara
för att han lovade att försvara Rasputin från angrepp
i duman och blev utbytt omedelbart när hans fientliga
inställning till gudsmannen upptäcktes. Enbart
folks inställning till Rasputin avgjorde för Aleksandra
deras öde. Allt detta blev undan för undan känt
för den stora folkmassan och ända fram till början av
1917 fanns en fruktan som tsaritsan kunde slå ner:
att hon inte var älskad varken på hemmafronten eller
av trupperna. Eftersom detta skedde under kriget slog
antipatin mot tsaritsan rot: Aleksandra var en "tyska",
"spion" och "förrädare". I brevväxlingen mellan
Aleksandra och Nikolaj konstaterades med ovederläggliga
bevis att den förutvarande hessiska prinsessan
under hela kriget stödde förbindelser med sina tyska
släktingar och utnyttjade detta till att samtal med
Nikolaj inleddes. Mer behöver inte sägas, det väsentliga
är naturligtvis att tsaritsan under detta förräderi
var ett troget stöd för högerkretsar, att hon vid
Romanovs tron var företrädare för mörka reaktionärer,
att hennes intresse hölls fast vid sådana
figurer som Sturmer, Sheglovitov och liknande."
Citatet speglar åsikterna om Aleksandra, även om detta är
den bolsjevikiska synen på henne. När Nikolaj utnämnde
sig själv till överbefälhavare över armen och åkte till
krigshögkvarteret för att symboliskt leda sina trupper
mot tyskarna fick Aleksandra ansvara för
regeringsbestyren. Staffan Skott skriver i sin bok Romanovs
om Nikolaj och Aleksandra: "Hans allra största misstag när
gällde personer var den egna hustrun. Hon var den enda
som han litade på - och hon var antagligen den enda i
Petersburg som begrep sig ännu sämre på folk än vad tsar
Nikolaj gjorde." Aleksandra var av den åsikten att duman
och ministrarna gjorde allt för att avsätta hennes man.
Hon kämpade emot dem hela tiden. Hon var medveten om att
Nikolaj var en svag tsar, men hon, tsaritsan, kunde
vara bestämd. Nikolaj anförtrodde ofta Aleksandra militära
hemligheter och han bad henne speciellt att hålla dem
för sig själv. Ändå berättade Aleksandra för Rasputin,
för att "be om hans välsignelse för beslutet." Det har
talats om att Rasputin var tysk spion, detta vet man
säkert, men ofta visste tyskarna det Aleksandra berättat
för honom. På sina fester kunde Rasputin bli full och
skryta med vad Aleksandra berättade för honom. Där
ofta människor vilkas lojalitet mot Ryssland kunde
ifrågasättas. Aleksandras styrande var inte uppskattat.
Duman ställde krav på att hon skulle resa till
sommarresidenset Livadia och stanna där under resten av kriget.
Det talades allt oftare om revolution, men kanske
skulle det gå att rädda Ryssland om Rasputins
inflytande över Aleksandra försvann. Felix Jusupov,
gift med tsarens systerdotter, och Dimitrij Pavlovitj,
tsarens kusin (och Lennart Bernadottes morbror)
bestämde sig för att mörda Rasputin. Efter att både
ha blivit förgiftad och skjuten dog Grigorij Rasputin
den 30 december 1916. Han begravdes i utkanten av parken vid
Aleksander-palatset. Utan Rasputins stöd fortsatte Aleksandra att leda
Ryssland. Medlemmar av duman vädjade till Nikolaj
att inte låta Aleksandra styra över Ryssland, men
det var försent. I mars 1917 blev det revolution,
folk demonstrerade på gatorna och regementen gjorde
myteri. Regeringen telegraferade till Nikolaj att
han skulle tillsätta en representativ regering,
men han vägrade. Upproret i huvudstaden gjorde att
det var oundvikligt att avsätta tsaren, antingen
genom en statskupp eller genom att tillsätta en
oberoende regering. Den provisoriska regeringen
skapades med Aleksandr Kerenskij som vice ordförande.
Aleksandra sa till sin väninna Lili Dehn: "Jag
kan aldrig att tro att det är möjligt att det är en
revolution." Inte ens nu förstod tsarparet vad
som höll på att hända.
Den 15 mars tvingades tsaren att abdikera. På grund av Aleksejs sjukdom avstod han från att lämna tronen till honom, han abdikerade till förmån för sin bror Michail, vilken tackade nej till att bli tsar. Tsarfamiljen blev nu den provisoriska regeringens fångar. Deras fängelse var Aleksandr-palatset. Aleksandra var inte längre tsaritsa, utan bara Aleksandra Fjodorovna Romanova och tsaren kallades "medborgare Romanov". Allt som fördes in i palatset undersöktes, tandkrämstuber öppnades och chokladbitar bets sönder. Två gånger i veckan fick de vara i palatsträdgården i två timmar. De försökte hålla sig sysselsatta med att odla grönsaker i trädgården, men tiden gick långsamt. Nikolaj och Aleksandra visste inte att deras gemensamma kusin kung Georg V av England funderade på att ge dem politisk asyl i England. Telegrammet skickades i väg till Ryssland, men snart kom ett nytt där det förklarades att asyl i England inte var någon bra ide. Kung Georg ansåg att hans egen tron kunde vara hotad om han lät tsarfamiljen komma, så erbjudandet togs tillbaka. I mitten av augusti flyttades tsarfamiljen till staden Tobolsk i Sibirien. De hade bland annat mattor, möbler, fotografier och tältsängarna med sig. Några hovdamer, lärare och läkare till Aleksej fanns också med. Resan tog en vecka och när de kom fram fick de bo i en guvernörs orenoverade villa. Temperaturen i huset låg på tio grader hela vintern. Aleksandra handarbetade och läste för att få tiden att gå. Barnen spelade teater för varandra och tsarens största nöje var att såga ved. Under tiden i Tobolsk tog bolsjevikerna makten, vilket gjorde att tsarfamiljen fick det ännu värre. De soldater som tidigare hade vaktat dem hade ibland kunnat vara vänliga, men Lenins revolutionära soldater ansträngde sig för att vara så otrevliga som möjligt. I april 1918 bestämdes det att tsarfamiljen skulle flyttas ifrån Tobolsk: Det ryktades att de skulle försöka fly eller att monarkistiska grupper skulle rädda dem. Det ansågs därför inte säkert att ha dem kvar i staden. Lenin sände en order att de skulle flyttas till Moskva. Men Aleksej hade skadat sig och fått en svår blödning i grenen. Han var tvungen att ligga helt stilla på rygg. I detta läge kom en ny order att bara tsaren skulle flyttas och familjen lämnas kvar. Familjen bestämde att Aleksandra och Maria skulle följa med tsaren. Aleksandra skrev i dagboken: "Maria kommer med oss, Olga ser efter "baby"(Aleksej, min komm.), Tatjana sköter hushållet och Anastasia piggar upp dem alla." Men resan gick inte till Moskva utan till Jekaterinburg. Här fick man bo i köpmannen Ipatievs hus. Detta hus skulle senare bli känt under namnet "huset för speciella ändamål." I Ipatievs hus var alla fönster vitmålade så att ingen skulle kunna se ut eller in och framför huset byggdes ett stort plank som skydd mot insyn. Huset var omringat av vakter och på en balkong stod två kulsprutor uppriggade. Efter tre veckor kom de andra barnen till Jekaterinburg. Aleksandra hade uppmanat dem att sy in alla juveler i fodret på kläderna ifall de skulle få tillfälle att fly. Här fanns inget privatliv, vakterna kom in i rummen när som helst och familjen förbjöds att låsa sina dörrar. Maten fick de från lokala soppkök. De höll humöret uppe med att spela kort och läsa för varandra. Under denna tid omfattade inbördeskriget allt större delar av landet. Nu var det tid att bestämma vad man skulle göra med Romanovs. Beslutet blev att mörda tsarfamiljen och deras följe innan de vita kom och befriade dem. Beslutet kom från Lenin. Den sista dagen i Aleksandras liv, den 16 juli 1918, skriver hon i dagboken att Aleksej hade en lätt förkylning och att de äntligen hade fått ägg att äta igen. Den 17 juli är bara en tom sida. Tsarfamiljen och deras följe fördes mitt i natten ner i källaren på Ipatievs hus, där sköts de kallblodigt till döds. Några av döttrarna fick soldaterna sticka bajonetter i för att de skulle dö, kulorna studsade tillbaka när de sköt på dem. Förklaringen fick de när de klädde av dem, deras var fulla av diamanter som skyddade dem. Kropparna kördes in i den närliggande Koptjakiskogen och begravdes i ett gruvhål.
I juli 1991 öppnades graven i skogen och skelettdelarna av fem familjemedlemmar togs upp. Skeletten efter Aleksej och en av döttrarna, Anastasia eller Maria, man vet inte säkert vem av dem, har man inte hittat. Man har fastställt att det verkligen är tsarfamiljens kroppsdelar man hittat genom DNA-analyser. Fram tills nu har familjens skelettdelar befunnit sig i bårhuset i Jekaterinburg, men den 17 juli 1998, på dagen 80 år efter deras död, ska den av rysk-ortodoxa kyrkan helgonförklarade familjen begravas i välsignad jord.
Min bild av Aleksandra är att hon ville skydda sin familj och dess ställning. De var hennes första prioritet, till skillnad från hennes föregångare Maria Fjodorovna, som satte sin roll som tsaritsa i första hand. Det tycks mig som att det inte stod klart för Aleksandra att hon skulle komma att få dela sin make med befolkningen i världens då, till ytan, största land. Hon räknade med att hon och barnen skulle få ha honom för sig själva, trots att han var Hela Rysslands Tsar. Aleksandra hoppades att familjen, genom att bosätta sig i Tsarskoje Selo utanför Petersburg, skulle få ett privatliv. Men en tsarfamilj har inget privatliv. Därför uppskattade Aleksandra båtsemestrarna i finska viken och vistelserna på Krim. De kunde hoppa i land på någon ö och bada som vanliga människor, även om vanliga människor inte har fullt beväpnade livvakter liggandes i viken bredvid...
Aleksandra var fullt och fast övertygad om att tsaren var tillsatt av Gud och att han endast svarade inför honom. Hon ville behålla självhärskardömet till sonen Aleksej, så att han en dag skulle bli tsar. Aleksandra ansåg att det ryska folket var obildat och behövde en fast hand som styrde. Den handen skulle vara Nikolajs och senare Aleksejs. Hennes egna handlingar styrdes av detta. Att hon senare fick en stor politisk roll berodde inte på att hon var intresserad av just makten, utan för att hon ville vara till stöd och hjälp för sin man, som hon ansåg hade svårt för att säga ifrån.
Förhållandet Aleksandra- Rasputin är motsägelsefullt. Hennes vänner skriver att Rasputin inte hade någon politisk makt, men ofta tillsatte och avskedade Aleksandra ministrar just efter Rasputins åsikter. Jag tror däremot inte att Rasputin hade inflytande vid större politiska frågor. Må hända att Aleksandra inte såg klart när det gällde Rasputin, men Nikolaj försökte värja sig från Rasputins åsikter. I sin bok Tsarfamiljens öde bekräftar Pierre Gilliard min tolkning. Han skriver: "Det var ingalunda, som det blivit sagt, av äregirighet och maktlystnad kejsarinnan börjat sysselsätta sig med politik. Den verkliga drivfjädern var en ren känslosak. Hon dyrkade sin make, liksom hon avgudade sina barn, och hennes behov att uppoffra sig för dem hon älskade var oändligt. Hennes enda önskan var att hjälpa tsaren i hans tunga uppgift och att bistå honom med goda råd." Gilliard skriver också angående Rasputins inflytande att Aleksandra var fullkomligt övertygad om att Rasputin var sänd av Gud och naturligtvis kunde en sådan man hjälpa den som styrde landet. Rasputin var smart och lyhörd, han förhörde sig om tsaritsans åsikter och höll sedan med när hon lade fram dem, på så sätt tolkade hon dem som profetior. Alltså var det Aleksandras åsikter inte Rasputins.