ALEKSANDRA FJODOROVNA

I juni 1884 reste Alix till Ryssland. Hennes syster Ella skulle gifta sig med storfurst Sergej Romanov. Alix hade många släktingar som blivit bortgifta till Ryssland. Natalja Aleksejevna som på 1700-talet var gift med Pavel I och dog i barnsäng var en avlägsen släkting. Jelisaveta Aleksejevna, som var gift med Aleksandr I var hennes mormors mors syster. Alix pappas faster var känd som Maria Aleksandrovna, gift med Aleksandr II. Faktum var att Alix och tronföljaren Nikolaj också var släkt, de var tremänningar. Båda härstammade från Ludvig II av Hessen. Han var Alix farfars far och Nikolajs mormors far. Vid det första mötet med Nikolaj gav han Alix en liten brosch som hon tog emot, men senare lämnade tillbaka, kanske tyckte hon att det var en för dyrbar present. Några år senare när de träffades gav Nikolaj en bal till Alix ära i Aleksandr-palatset i Tsarskoje Selo. Vid 16 års ålder konfirmerades Alix. Resten av sitt liv hade hon en djup tro. Konfirmationen uppfattades som en myndighetsförklaring, så Alix fick nu en mer framträdande roll som prinsessa. Hon gav egna bjudningar och baler för societeten. Hon skänkte också mycket av sina egna pengar till lokal välgörenhet. Under denna tid fick hon möjlighet att resa mycket, bl.a. till Malta med fadern. Hon besökte också drottning Victoria när hon semestrade i Sydeuropa. Greg King skriver i Den sista kejsarinnan att Alix blev mycket förtjust i Florens och Venedig. I mars 1892 avled Alix far storhertig Ludvig. Drottningen skickade efter Alix som fick tillbringa resten av året i England. Drottning Victoria hade sett ut en make åt Alix många år tidigare. Hon skulle gifta sig med sin kusin, prins Eddy, och en dag bli Englands drottning. Eddy friade men Alix tackade nej. Senare dog Eddy av lunginflammation. Victoria ville inte att Alix skulle gifta sig med Nikolaj, hon hade inget emot honom personligen utan ansåg att Ryssland var ett ociviliserat land som inte passade barnbarnet. Hon studerade Almanach de Gotha, kungligheternas Vem är det, och valde prins Maximilian av Baden som ny kandidat åt Alix. Hon tackade nej även denna gång. Alix var emot ett äktenskap med Nikolaj på grund av att hon skulle bli tvungen att konvertera till den ortodoxa läran. Hon tyckte om Nikolaj, men hennes samvete förbjöd henne att konvertera. När Alix syster Ella konverterade till den rysk-ortodoxa läran började Alix försiktigt att tänka om. Men Nikolajs föräldrar protesterade också emot ett äktenskap. Maria Fjodorovna tyckte inte om tyskar, dessutom kunde inte Rysslands tronföljare gifta sig med den yngsta dottern till en storhertig, det måste vara någon högre i rang. När tsar Aleksandr III insjuknade i en njursjukdom veknade han och gav Nikolaj tillåtelse att fria till Alix. I april 1894 skulle Alix bror Ernie gifta sig i Koburg, Nikolaj reste dit för att representera Ryssland. Han försökte övertala Alix att tacka ja till frieriet, men det var systern Ella som övertygade henne. Alix ansåg att det var en synd att bryta med Gud för sin personliga lyckas skull, men Ella påpekade att det faktiskt fanns likheter mellan de två religionerna. Bröllopet skulle stå på våren året efter, men eftersom tsaren var sjuk antog man att Alix och Nikolaj snart skulle bli nya regenter. Sommaren efter förlovningen tillbringade Alix i England. Hon studerade ryska, vilket hon tyckte var "roande men långt ifrån lätt". Aleksandr III, blivande svärfadern, skickade sin privata biktfader, fader Janisjev, till England för att Alix skulle kunna börja förbereda sig inför att konvertera. Hon samlade ikoner och läste böner. Alix som ansågs så behärskad och sval av utomstående, skrev kärleksdikter till fästmannen. I sin dagbok skrev hon: "Äktenskapets tanke är att bringa glädje. Underförstått är att det äktenskapliga livet är det lyckligaste, fullständigaste, renaste, rikaste. Det är Guds upprättande av fullkomligheten." På hösten skickade Nikolaj efter Alix, tsaren låg döende i obotlig njurinflammation. Hon reste till Krim där tsarfamiljen befann sig. Efter tio dagar, den 1 november 1894, dog Aleksandr III. Sonen Nikolaj II var den nye tsaren. Alix konfirmerades och hennes dopnamn byttes mot storfurstinnan Aleksandra Fjodorovna. Aleksandra var det namn som var mest likt hennes eget och Fjodorovna var det vanligaste av alla ryska fadersnamn. Bröllopet som planerats till våren 1895 flyttades fram. Den 26 november 1894, en vecka efter den döde tsarens begravning, gifte sig Nikolaj och Aleksandra i det lilla kapellet i Vinter palatset. Dagen efter bröllopet skrev Aleksandra i sin mans dagbok "Förenade till sist, sammanfogade för livet, och när detta liv är slut ska vi mötas igen i den andra världen och vara tillsammans för evigt. Din, din." Vidskepliga ryssar sade bakom Aleksandras rygg att hon kommit till Ryssland bakom en likkista, hon skulle komma att dra olycka över dem. Den nya tsaren och tsaritsan hade ännu inget eget hem att åka till, de fick bo i Anitjkovska palatset tillsammans med den övriga familjen. Måltiderna åts i sällskap med de andra, endast te tillät änketsaritsan Maria att tsarparet intog för sig själva. Kvällarna tillbringade Nikolaj till stor del med att försöka trösta modern efter makens död.

Under Nikolajs regering togs initiativet till den första Haag- konferensen 1899. Nikolaj som ville bevara freden föreslog att man skulle "frysa" de vapen som fanns och skapa ett förbud mot tillverkningen av nya, vilket vissa av Europas ledare bara fnös åt. Motgångarna i det rysk-japanska kriget 1904-05 ledde till den ryska revolutionen i januari 1905. Revolutionen slutade med "den blodiga söndagen" när 150.000 fredliga demonstranter blev beskjutna av militären. Ca 400 personer dödades eller skadades. Oroligheterna fortsatte i landet och tvingade till slut Nikolaj till det så kallade "Oktobermanifestet". Han förklarade att Ryssland skulle få en rådgivande församling, en riksduma. Den skulle ha rätt att stifta lagar och ha kontroll över ämbetsverk och byråkrati (även om det stod i en paragraf att tsaren var bärare av den högsta självhärskarmakten). Alla ryssar fick nu rösträtt. 1908 anslöt sig Ryssland till trippelententen tillsammans med Storbritannien och Frankrike. Mot denna stod centralmakterna, dvs Tyskland och Österrike- Ungern. Ryssland tog också parti för Serbien mot Österrike-Ungern, vilket ställde till stora problem 1914 vid världskrigets utbrott.

Vid 22 års ålder blev Aleksandra hela Rysslands tsaritsa. Hon förväntades vara ledande i mode och ständigt närvara på baler och middagar. Hon skulle ansvara för olika kommittéer och besöka sjukhus. Hon hade gift sig med världens rikaste man, Nikolajs tillgångar uppgick till ca 20 miljarder dollar, men utgifterna var också stora, alla palatsen skulle betalas och underhållas, tjänarna skulle ha lön, tjänarnas barn förväntades få högre utbildning betald. Aleksandra var ständigt ensam, Nikolaj var upptagen med tjänstemän och regeringsproblem, ofta hade han bara tid för henne någon timme på hela dagen. Det enda sällskapet var den gamla sköterskan från barndomen, mrs Orchard och ibland Nikolajs tolvåriga syster Olga. Aleksandra höll fortfarande på att lära sig ryska och hade därför svårt att tala med tjänarna. Franska var annars det officiella språket vid hovet, men Aleksandra kände sig osäker när hon talade det. Med Nikolaj pratade hon alltid engelska. Hennes största problem var dock svärmodern Maria Fjodorovna. Hon tyckte inte om Aleksandra för att hon var tyska, detta trots att hennes egen mor Louise också kom från Hessen. Maria hade önskat en annan hustru till sonen. Enligt den ryska etiketten hade en änketsaritsa företräde framför den regerande tsaritsan. Denna regel brukade dock inte tillämpas efter som de flesta tsaritsorna drog sig tillbaka när de blev änkor. Detta hade inte Maria Fjodorovna en tanke på, hon älskade sin framträdande roll. Vid offentliga framträdanden gick änketsaritsan bredvid tsaren, Aleksandra fick gå bakom med någon storhertig. Detta var att anse som en förolämpning mot henne enligt hovetiketten. Aleksandra och Maria var artiga men reserverade mot varandra. Storfurstinnan Olga, Nikolajs syster, berättar i sina memoarer att hon trodde att Aleksandra och Maria hade försökt att förstå varandra men misslyckats. De var totalt olika, Maria älskade kläder och juveler, hon trivdes bäst i rampljuset. Aleksandra däremot var blyg, reserverad och ibland lynnig. Hon var aldrig till sin fördel bland folk. Marias hovdamer spred skvaller om Aleksandras avundsjuka över svärmoderns framträdande roll. Men Olga säger att Aleksandra var långt ifrån avundsjuk, snarare tacksam över att slippa komma på första plats. Enligt Marias hov kunde inte Aleksandra göra nånting rätt, log hon ansåg de att det var ett hånleende och såg hon allvarlig ut, då var hon arg. Aleksandra var inte populär bland societeten, hon ansågs stram och ovänlig, de var vana vid den glada Maria Fjodorovna. Men Maria hade bott i Ryssland i 16 år innan hon blev tsaritsa, Aleksandra endast en månad. I början av sin vistelse i Ryssland hade hon försökt skapa ett sällskap som handarbetade. Medlemmar ur societeten och hovet skulle göra tre plagg per år som skulle skänkas till de fattiga. Detta intresserade inte alls de fina damerna i Petersburg.

Aleksandra var artistiskt lagd, hon målade gärna i vattenfärg och hon handarbetade. Hon var mån om att barnen skulle lära sig att sy och sticka. Aleksandras bästa vän, Anna Vyrubova, skriver i sina memoarer att de ofta spelade piano fyrhändigt och sjöng duetter. "Kejsarinnan hade en låg vacker alt, och jag en hög sopran. Kejsarinnan var fenomenalt musikalisk. Då hon fick noter av vilket slag som helst i sin hand var hon genast kapabel att sjunga eller spela efter dem. Professor Iritskaja sade att kejsarinnan när som helst kunde ha försörjt sig på sin röst. Även kejsaren var musikalisk, men han var av den åsikten att musiken för att vara njutbar måste vara genomarbetad och att den måste avnjutas i måttliga portioner. Övningarna irriterade honom och vi flydde därför ofta till det lilla palatset på Peterhof för att öva, efter som pianot stod i rummet intill kejsarens arbetsrum och eftersom han absolut inte stod ut med kejsarinnans sång!" Aleksandra var också ekonomisk. I det fattiga furstehuset i Darmstadt hade hon lärt sig att vända på slantarna. Nikolaj däremot hade inte samma känsla för pengar, han var ju en Romanov. När Aleksandra gifte sig med Nikolaj fick hon kontroll över otroliga summor pengar. Hon fortsatte ändå alltid behandla varje rubel som om det var den sista. Hon förberedde för att rikedomen kunde ta slut en dag och skapade en privat förmögenhet i smycken. Hennes privata samling var sannolikt den största i världen på den tiden. Värdet uppgick till över 50 miljoner dollar i 1917 års valuta. Den bestod av flera hundra olika ringar, halsband m.m. Aleksandra förvarade samlingen i sovrummet och när hon reste fanns samlingen med i lådor av massivt trä. När tsarfamiljen togs till fånga i Aleksandr-palatset bad den provisoriska regeringen att få ta hand om hennes smyckesamling (de skulle skydda den mot tjuvar...), men de hade ingen aning om hur stor den var. Aleksandra lämnade över sina Faberge-ägg, eftersom de var välkända och svåra att frakta. Resten av samlingen följde med familjen till Jekaterinburg, där den togs ifrån dem efter döden.

På våren 1895 flyttade Nikolaj och Aleksandra in i Aleksandr-palatset i Tsarskoje Selo, 2,5 mil söder om Petersburg. Detta palats hade byggts år 1796 åt Jekaterina II:s favoritbarnbarn, Aleksandr I. Det var ett gult palats med enkla linjer, inte lika pråligt som det mer berömda Jekaterina-palatset. Palatset hade endast hundra rum, vilket var lite för ett kejserligt palats. Aleksandra besökte palatset första gången 1889 när Nikolaj gav en bal till hennes ära. Kanske var det en anledning till att de slog sig ner just här. Aleksandra möblerade rummen efter sin egen smak, i stället för de antika möblerna sedan Jekaterina II:s tid, skickade hon efter möbler i chintz från varuhuset Maples i London. Överallt stod palmer i stora krukor. I palatset fanns en saltvatten-bassäng som framför allt barnen uppskattade. Där fanns också ett träningsrum och en Ericssontelefon installerad. Det mest kända rummet i palatset är Aleksandras lila budoir.

Den 26 maj 1896 skulle den officiella kröningen ske. En kejserlig kröning ägde alltid rum i Moskva som var landets religiösa centrum. Kröningen i Bebådelsekyrkan i Kreml, följde traditioner som var flera hundra år gamla. Fyra dagar efter ceremonin var en fest planerad för det vanliga folket. Denna skulle ske på Chodynka-fältet, ett militärt fält med skyttegravar som hade täckts över. Man hade tillverkat emaljmuggar med tsarens emblem på speciellt för tillfället och dessa skulle skänkas bort. Människor började samlas före festen. Morgonen därpå var det en halv miljon människor på fältet. Ett rykte om att det inte fanns tillräckligt med muggar, gjorde att folk började tränga på bakifrån för att komma fram. De som stod längst fram snubblade och ramlade huvudstupa ner i skyttegravarna, folk trampades ihjäl. Den officiella dödssiffran var ca 1500 personer och tusentals skadade. Nikolaj och Aleksandra var förskräckta och tillbringade resten av dagen med att besöka skadade på sjukhus. Sorgen gjorde att de övervägde att tacka nej till balen som Frankrike ordnat till deras ära på kvällen. Tsarens farbröder ansåg dock att det var en diplomatisk skymf att inte gå, så med motvilja gick de. Folket klandrade dem då för att de inte hade någon medkänsla och framför allt Aleksandra blev hatad för sin hjärtlöshet. De började kalla henne "tyskkärringen".

Den 15 november 1895 hade det första barnet fötts, dottern Olga. År 1897 föddes dottern Tatjana. Den tredje dottern, Maria föddes 1899. Aleksandra bli orolig, det pratades öppet om hennes oförmåga att få söner. I juni 1901 föddes Anastasia, spjuver. Den oerhört efterlängtade sonen och tronföljaren Aleksej föddes i augusti 1904. Kyrkklockor ringde och människor jublade i hela landet. Föräldrarna visade stolta upp sonen, men glädjen blev kortvarig. Det konstaterades snart att tronföljaren var en av dem som hade fått ärva drottning Victorias sjukdom, blödarsjukan. Aleksandra led av svåra skuldkänslor, hon hade skänkt Ryssland ett dödssjukt barn. Sannolikheten att blödar sjuka barn nådde vuxen ålder var inte stor, därför vakade föräldrarna över varje steg Aleksej tog. Nikolaj och Aleksandra beslutade att Aleksejs sjukdom skulle hållas hemlig för folket. Man har aldrig förstått varför de valde att göra så. Olga var den dotter som var mest självständig och ansågs vara intelligentast av syskonen. Hon föredrog faderns sällskap framför de andra i familjen. Olga var rik, Aleksandr III hade hoppats att Nikolajs förstfödda skulle vara en son och testamenterade därför sina pengar till det första barnbarnet. Olga visste sannolikt inte om det själv. Tatjana var mest lik Aleksandra och stod henne närmast. Under första världskriget arbetade hon och Olga som krigssköterskor. Hennes vackra yttre och hennes tjänstvillighet gjorde henne populär bland personal och patienter. Maria var lite klumpig. Som yngre var hon fyllig och Aleksandra var bekymrad med tanke på framtida äktenskap. Anastasia var okynnig och hade hyss för sig. Hon och Aleksej spelade duetter eller ackompanjerade systrarna på piano. Anastasia ville bli fotograf. Aleksej var familjens ögonsten. Eftersom han var sjuk var han påpassad. Matrosen Andrej Derevenko hade som uppgift att se till honom. Aleksej kunde inte leka som andra barn, det fanns alltid risk att han skulle göra sig illa. Långa perioder låg han till sängs med svåra smärtor. Anastasia och han hade ett speciellt förhållande. De verkade kommunicera utan ord. Hon kunde alltid muntra upp honom med sina skämt och upptåg. Efter ett svårt sjukdomsanfall 1912 kröktes Aleksejs ena ben och blev kortare än det andra. På officiella fotografier fick han antingen sitta eller stå på ett trappsteg för att det krökta benet inte skulle uppmärksammas. Soldaten Derevenko fick ofta bära honom när han deltog i någon officiell tillställning. Syskonen hade en nära relation till varandra. I deras position var det svårt att ha vänner, därför var de lämnade åt varandras sällskap. De avgudade sin mamma och såg upp till sin pappa med respekt. Barnen var väluppfostrade, Aleksandra ansåg att man inte skulle be en tjänare om sånt man kunde göra själv och hon lärde barnen att följa denna regel. De sov i tältsängar som tsarerna gjort sedan Jekaterina II:s tid, endast när de var sjuka fick de ligga i vanliga sängar. Tältsängarna togs med när man reste till sommarresidenset Livadia på Krim och de var också med på den sista resan till Jekaterinburg.

Fortsättning följer här...