NORDBAT 2 - BA01

Här skall jag berätta om mina upplevelser under min första och förmodligen enda gång som FN-soldat. Jag tjänstgjorde som , ja vad tjänstgjorde jag som igentligen ? Det är nog lättare att räkna upp vad jag inte tjänstgjorde som !

Här är min historia:

Det började våren 1993, företaget jag arbetade för gick i konkurs. Jag hade nästan aldrig gått utan arbete, jag var inne på arbetsförmedlingen i Limhamn, Malmö, på väggen där var uppsatt en uppmaning från Swedint att söka som FN-soldat. Jag tänkte, ja varför inte, men dom vill nog inte ha mig för det var ju över 10 år sedan jag gjorde "lumpen" på P6 i Kristianstad. Telefonen ringde i Juni och det var en Lt. Erlandsson, QM Stab/Tross Kompaniet som frågade om jag var intresserad att utbilda mig till beredskapsbataljonen BA01, jag tackade förstås, JA !

Min eller rättare sagt vår utbildning, Stab/Tross och 10:e Kompaniet utbildads på P10 i Strängnäs, Regeringen hade fortfarande inte beslutat om dom skulle skicka ner beredskapsbataljonen till Bosnien, "det var ju krig" ! Den kamratanda som växte på P10 under dessa tre veckor som vi gick på utbildning har jag aldrig tidigare skådat, "vi blev en stor familj". En dag så slutade utbildningen och alla fick lämna in sina vapen som noggrant märktes med befattningsnummer och namn, vi visste ju inte om vi skulle komma tillbaka.....

I slutet av juli ringde min telefon, det var QM Lt. Erlandsson som berättade att nu bär det av, vi ses den första Augusti på P10, alla visste lite innan att det var dags, man hade följt tv nyheterna som en hök. Min mamma började gråta och jag fick en utskällning av min pappa sedan bar det av till P10 i Strängnäs för vidareutbildning.

Jag och förmodligen alla andra hade verkligen längtat efter denna stund att får åka tillbaka till P10 i Strängnäs. Det var riktigt roligt att få träffas igen efter sommaruppehållet, vi fortsatte vår utbildning och bråkade med Swedint om våra löner och risktillägget.

Ett par av "våra" pojkar blev misshandlade en kväll i Strängnäs vilket resulterade i att vår chefs kock Smålänning fick gå på kryckor ett par år, det blev en otäck stämning bland stab/tross kompaniets anställda Vakt och Eskort ville åka ner på stan och rensa osv. Vår kompanichef då major, nu Överstelöjtnant Stenback samlade hela kompaniet och sa: vi ska inte åka ner på stan och hämnas, låt stadens polis ta hand om detta ! Så fick det bli. Så vitt jag vet så har inte detta ligistgäng berövats friheten för misshandeln av "våra" pojkar.

Strängnäs blev för litet och i slutet av Augusti så gick bussarna mot Oxböl i Danmark, via Göteborg och en båttur så hamnade vi i Danmark, detta var en konstig känsla att vara i ett annat land i en svensk uniform och blå FN basker. Oxböl ligger på Jylland vid en större stad som heter Varde och en ännu större stad som heter Esbjerg. Regementet i Oxböl var inte alls likt P10 som vi hade kommit ifrån, i Oxböl hade det högsta huset 2 våningar och på hela området så var det fullt med träd, gröna buskar och gräsmattor. Här skulle man kunna trivas i några veckor.

I Oxböl samlades för första gången hela den Svenska delen av Ba 01 bestående av: Stab/tross kompaniet och 8, 9, 10 Pansarskyttekompanierna. I Oxböl fortsatte vår utbildning med våra Danska kollegor, le grand finale var på ett skjutfält när Danska leopard stridsvagnar, Svenskt pansarskytte och Dansk flygvapen med F-18 utförde en visning hur det kommer gå till om det hettar till i Bosnien. Här behöver man inte vara rädd om man får problem i Bosnien tyckte jag.

Tiden fortsatte med att "bråka" med bat.staben och utbilda sig i dansk pilkastning och öldrickande. Nu började röra på sig, det första tecknet var att jag fick uppdraget att åka iväg och köpa små släggor och massor av arbetshandskar för att nu skulle tågen lastas och detta gjordes med en rasande fart. Alla fordon från Jeepar till PBV och Sisu skulle upp på flak, jag fick åka och köpa små släggor ett antal gånger. När tågen var lastade så skulle dom godkännas av DSB, ( Danska Stats Ban) alltså SJ på svenska.

Dom första tågen började gå och varje dag åkte kompisar ner mot okända mål, det blev många farväl på Perongen i Oxböl. Några dagar tidigare så kom stf. kompanichefen till mig och sa att jag hade blivit avskedad, vissa element på bataljonstaben ogillade mitt sätt att utföra mitt arbetet på stab/tross komp.stabs grupp. Skulle jag falla på mållinjen och inte komma iväg ändå ?

Stf. kompanichefen ansåg att jag skulle tona ner mitt framträdande i Oxböl och ligga lågt. I nästan en vecka smög jag omkring som en skugga utan att så mycket som pipa.

Min och stf, kompanichefens plan höll och jag, Lars "skuggan" Fockborn satt på tåget en dag på väg mot Panchevo, Belgrad, Serbien och vägen dit skulle gå igenom hela Europa.

Vi passerade ett antal länder och vi åt dansk tågmat hela vägen ner, det var totalt spritförbud på tåget och det hölls nästan till 100%. Vi spelade mycket kort och risk för att få tiden att gå. Förhållningsreglerna var att när tåget stannade så skulle vi ha baskrarna på för att inte visa våra rakade huvuden.

Vi åt, spelade, rökte, skratta, sjöng, spelade teater, borstade tänderna, busade, skrev brev, åt igen, sov, vaknade i hur länge som helst innan tåget dundrade in i Serbiens huvudstad, Belgrad. Vi skulle förläggas på en nedlagd rysk pansar bas utanför Belgrad i Panchevo.

Tåget rullade ut på landet igen och in mot en avlastningstation på vischan, vi var i Panchevo, där möttes vi av ett större antal blå baskrar från olika länder. Snabbt intog vi dom totalt nedslitna förläggningarna och vi fick tillbringa ett antal nätter på golvet.

Wc standarden fanns inte, det skulle visa sig att HQ i Tuzla skulle vara rena himmelriket mot detta när det gällde hygieniska förhållandena. Ja, ja, vi var på genomresa, detta skulle man palla några dagar...... Dessa några dagar blev för vissa några månader och för andra så slapp dom Panchevo nästan helt.

Jag fick veta att jag skulle åka in i Bosnien-Hercegovina en dag och jag packade ner alla mina saker, sa farväl och på återseende till mina kompisar, sedan gick karavanen. Karavanen var ett antal lastbilar och ett par jeepar med befälen i, jag satt i ena jeepen.

Färden gick med poliseskort igenom Belgrad och iväg mot gränsen mot Bosnien. Nu skulle vi äntligen få stifta bekantskap med den mäktiga "kapten över bron", en kapten som gjorde livet surt för allt som tillhörde UN.

Han "bestämde" över en bro som gick från Serbien över till Bosnien-Hercegovina, han var den typen som ville bestämma mycket över allt som passerade över "hans" lilla bro och det gjorde han så mycket han kunde.

Det blev stop vid bron och där träffade vi konvojen före oss som inte hade kommit över, dom hade fått stanna vid bron i 1 eller 2 dygn, jag blev omplacerad i en hjullastare modell större som skulle över, vi kom över och nu började resan i en hjullastare mot fronten.

Ni som inte vet hur en hjullastare ser ut så kan jag beskriva den så här: 4 stora hjul, en jätteskopa, låter som f.n. och förarutrymmet är till för en person, förarhytten har jättestora glasrutor. Här satt man i en hjullastare, stor, bullrig och totalt oskyddad och skulle åka igenom ett land i krig. Inte nog med det vi skulle passera fronten !!!!!!

Upp vid en vaktstuga så blev beordrade, hjälm och skyddsväst på, magasin i, nu jä......ar så är det skarpt läge. Alla var nervösa om vad vi skulle vara med om och jag blev inte mindre nervös av att sitta i en glasbubbla 2.5 meter ovanför marken.

Konvojen lämnade vaktstugan och påbörjade sin väg mot HQ i Tuzla.......

Vi rullade sagt ner mot ingenmansland och så gick färden vidare, vi passerade en hel del soldater på väg mot fronten och på väg från. Vi stannade till i ännu en övergiven by och väntade på eskort från 10 psk. och deras bandvagnar.

Vi hoppade ur våra fordon, då small det. Skottlossning, uppsittning och iväg som ett skott. 10 psk. hade precis dykt upp och lade sig framför, i mitten och bakom vår konvoj. Skulle någon få för sig att jävlas så skulle dom bli överraskade.

10 psk. släppte oss inne på säkert område och färden gick vidare mot Tuzla...

Det första vi så av staden Tuzla var en nästa totalt orörd stad med höghus precis som vilken mindre "storstad" i Sverige, det lyste i vissa fönster om det var el eller inte, det visste inte vi men det såg ut som kriget aldrig hade kommit hit, vi åkte förbi normännen och danskarnas camper som var belägen lite utanför Tuzla.

Första gången som jag såg campen så var det med blandade känslor, förmodligen samma känslor som jag hade när jag ett antal månader senare lämnade samma camp...

Jag blev tilldelad en plats i ett tält inne i fabriken, i detta tältet var redan våra kockar tillika plutonskompisarna förlagda så det blev ett kärt återseende.

Fram med alla prylar, upp med foton så blev denna lilla sovplats "mitt" lilla ställe några veckor.

Vad var min uppgift ? När hälften av kompaniet var i Serbien och hälften på väg någonstans och hälften på campen, jag har en klar minneslucka men jag kom ihåg att det var lite rörigt innan alla huvudpersoner checkat in hos oss.

Min gruppchef, "Leffe" blev kvar i Serbien hur länge som helst i alla fall...

Ett naturlig del var självklart att springa inne i köket och tråka ut kok grp. chefen Smålänning, men självklart stå och sleva upp lunch till våra soldater ingick i mina arbetssysslor.

Men allvarligt talat, jag hade ju sökt som bilförare och på min namnskylt var skrivet: Driver Fockborn, hur hängde detta i hop ?

En vacker dag så hände det som jag hade väntat på, V/E fick flytta och nu skulle här upprättas en kompanistabs expedition sa vår kompanichef Major Ulf Stenback.

På andra våningen i fabriken fanns det f.d. kontorsrum och i ett av detta skulle kompanistaben inkvarteras med en fullt fungerande kompanistabsexpedition.

Efter 2 dagar så fanns här allt som man kan tänkas utan möjligen en dator men 10 meter från oss fanns pers. med en dator, våra arbetstider var följande:

8.00 - Uppställning framför bat.staben och hälsa på fanan samt genomgång.

8.15 - Frukost hos kockarna.

8.30 - Toalettbesök.

Efter detta så såg varje dag olika och arbetstiden slutade väldigt sällan före 20.00.

Kompanistabsgruppen var Leffe, Jag och Hultins, eftersom smartskallen Leffe hade hjälpt bat.staben i Panchevo så fick han glatt fortsätta med det ett bra tag framöver, han såg vi inte till så mycket.

Hultis var ute och körde 90% av hela tiden, idag frågar jag mig om han inte var ett ämne för Guinness rekordbok och den som har kört längst på kortast tid....

Jag blev tilldelad en del arbetsuppgifter, vad sägs om dessa :

Driver, clerk, stf. C komp. stabsexp, ansvarig för inkommande besök och logi på campen, ansvarig för skötseln av besökstälten och bostads containrar, ansvarig för campens vatten vid avstängning, ansvarig för mobila toaletter och duschar, kassör i mässtyrelsen, inhoppare vid PX:et, ansvarig för Bataljonens "danska" pölsevagn, förtroendevald i plutonen, ansvarig för nyhetstavlan i fabrikshallen uppdaterades.

Jag vet inte hur jag skall säga detta, alla mina arbetsuppgifter sköttes väl och tro mig när jag säger detta, det fanns andra soldater i denna bataljon som hade fler arbetsuppgifter. Främst tänker jag på hårt kämpande människor som Qm och "lill"Qm, Lt Erlandsson och Lt. Linblom.

Tillsammans med alla andra genomförde vi BA01 och vi kunde åka hem nöjda.

Slutord.

Jag har aldrig upplevt något ens liknande i mitt liv som BA01, jag vet att jag kommer ha svårt att åka på andra missioner för min förutfattade meningar angående att göra en mission. Jag kan bara på detta viset ge dom flesta yrkesmilitärer 10-10-10 i betyg för deras insatser på BA01. Jag fick så många riktiga vänner som jag inte ens idag förstår hur det gick till... Till er alla som gjorde BA01,

TACK FÖR ATT MIN FÖRSTA MISSION BLEV SÅ LYCKAD !!

Det är främst till er som har varit med före BA01 och som visste hur en slipsten skall dras !

Lars Fockborn, Menig, Stabsgruppen, Stab/tross kompaniet,  BA01, Nordbat 2.