Min berättelse om panikångest.

Som litet barn…

Redan som litet barn hade jag kroppsliga yttringar av min oro typ "ont i magen", "det sitter nåt i halsen" osv, osv. Otaliga var de gånger min "friska" mage blev undersökt och få har väl fått sin hals undersökt så noggrant som jag. Det var ju (och är) "bara" min själ som "speglar" sig i min kropp.

När det började…

Nu efteråt har jag förstått att mina symptom på panikångest började i tonåren. Då yttrade det sig som "andnöd". Det hände alltid i situationer där jag kände mig otrygg. "Andnöden" inföll t ex ofta när mamma, som arbetade nätter, skulle iväg till jobbet. Hon var ju min stora trygghet (samtidigt min stora oro, men det är en annan historia). Om något fångade mitt intresse så var "andnöden" som bortblåst. Alltså var det mina tankar och känslor som spelade mig spratt.

Nu blev det allvar…

Första riktigt uttalade panikångestattacken hade jag hösten 1985. Efter den "attacken" blev mitt liv sig aldrig likt. En effektivare "fångvaktare" än panikångesten kan jag inte komma på. Jag slukades med "hull och hår" av ångest, panik, kräkningar, diarréer, andnöd, overklighetskänslor och framförallt maktlöshet. Jag fattade inte vad som hade hänt med mig. Mina nära och kära körde mig till sjukhuset titt som tätt. Jag kom därifrån med den ena lugnande medicinen efter den andra och ingen hjälpte mer än för stunden. Efter ett tag gled jag in i en djup depression. Situationen kändes hopplös och oerhört skrämmande.

Efter några månader såg jag ingen annan utväg än att ta livet av mig. Jag var på väg att dö i vilket fall. Jag kände mig som en plåga för min omgivning och det var jag ju också! Jag började se paniken lysa ur deras ögon också; Vad i all världen skulle de göra med mig? Jag såg ut som en fågelskrämma, vägde 46 kg till mina 170cm, kunde inte äta, brydde mig inte om hur jag såg ut, tvättade mig inte ens till slut, jag var bara rädd för allt, till och med för att leva! Jag bestämde att jag skulle hänga mig. Jag hade läst att det gick snabbt och bra, man bröt nacken på "bara" 0,5 sekund och sen var det över. Vad var 0,5 sekunders skräck mot ett helt liv i skräck? Kändes inte som nåt svårt val precis.
Det hela skulle skötas "snyggt" på en vind. Husets vaktmästare skulle i så fall vara den som hittade mig. Det gjorde ju inget, tyckte jag. Han hade ju inga personliga band till mig. Tyvärr präglas ju ångest, panik och depression av en orealistisk självcentrering, det är den enda ursäkt jag kan komma på nu i efterhand. Just då tyckte jag lösningen var genial. Nåja, som ni förstår slapp den stackars intet ont anande vaktmästaren hitta mig hängandes från vindstaket. Det kom nämligen någon i vägen för mina planer….

Magnus, favoritdoktorn…

Jag hade ett besvärande eksem som givetvis blossade upp i den allmänna förvirringen. Jag gick till en vårdcentral med det. Det blev Magnus, en duktig AT-läkare, som sköt upp mina "hängningsplaner" genom att prata med mig i 30 minuter. Tänk om någon hade tagit sig den tiden under alla de månader som gått! Det var inte många meningar som kom över mina läppar längre, jag blev nästan stum av allt som pågick i mitt huvud. Jag besökte Magnus tre gånger och studerade honom noggrant, han verkade vettig (någon intuition hade jag uppenbarligen kvar). Jag bestämde mig för att säga några ord om "kortslutningen" i min hjärna så jag hävde ur mig; Jag äter Sobril vad tycker du om det? Där började ett samtal som så småningom ledde fram till att en antidepressiv medicin var vad jag behövde, inte lugnande mediciner. Lugnande mediciner hjälper bara för stunden och förvärrar panikångest i längden. Han gick noggrant igenom verkningarna och biverkningarna. Lovade mig en förbättring inom några veckor. Om inte förbättringen infann sig fanns det andra mediciner att prova. Panikångest var inget ovanligt bedyrade han nu gäller det bara att hitta rätt medicin. Jag som trodde att ingen hört talas om nåt liknande fall i världen. För första gången på mycket lång tid kände jag mig trygg, jag kände ett hopp om att det kanske skulle kunna ordna sig trots allt.

Antidepressiv medicin….

Det är inte lätt att börja med antidepressiv medicin. (Den jag pratar om här är Anafranil.) Ett rent helvete kort sagt, biverkningarna är mycket jobbiga i början typ yrsel, hjärtklappning, sömnsvårigheter, förstoppning, synstörningar, blodtrycksfall m.fl. var några av de biverkningar jag fick. I ett senare skede fick jag sexuella störningar: utebliven eller fördröjd orgasm. Dessutom hade jag abstinens av den lugnande medicinen. Den försökte jag naturligtvis sluta tvärt med impulsiv som jag är till min läggning. Att sluta tvärt med lugnande medicin är inget att rekommendera. Det projektet fick jag lägga ner ganska omgående och så sakteliga trappa ut den under ca 6 veckor istället. Efter några veckor visade sig plötsligt de positiva verkningarna av den antidepressiva medicinen. På den 16: e dagens morgon vaknade jag upp, kastade mig ur sängen, duschade, tvättade håret, sminkade mig, slängde mig på telefonluren och ringde pojkvännen och skulle på "Loppis". Jag, som i stort sett inte varit utanför dörrarna frivilligt på flera månader, ville bara ut! Min minst sagt förvånade pojkvän studerade mig noggrant under hela färden till loppmarknaden. Han undrade nog i sitt stilla sinne när jag skulle bryta ihop igen. Men se det gjorde jag inte. För varje dag som gick blev jag mer och mer mig själv igen, lyckan var obeskrivlig! Jag var ute på banan igen, om än på vingliga "fågelskrämmeben" till att börja med. Livet var värt att leva igen.

Jag hoppas att de som debatterar om huruvida dessa s.k. "lyckopiller" verkligen ska användas läser detta. På läktaren är det lätt att vara hjälte och tro sig veta bäst om både det ena och det andra, det är annorlunda när man själv deltar i spelet. För övrigt avskyr jag det högst vilseledande uttrycket "lyckopiller" därför att:

Min medicin tar jag för att överleva,
inte för att ha roligt! Ok!

Naturligtvis kan allt missbrukas om man har den avsikten. Eller hur? Att vissa människor använt antidepressiva preparat för att avsluta sina liv är mycket tragiskt. Ofta är det också deras anhöriga som debatterar mot fortsatt bruk av alla antidepressiva preparat. Så här ser jag det: Problemet är inte preparaten som sådana, problemet är snarare att alla preparat inte passar alla människor. Vi är alla olika skapta tack och lov. Men är det rimligt att de som behöver medicin för att överleva ska berövas möjligheten till det? Jag behöver dessa mediciner för att jag har en brist som behöver kompenseras. Diabetiker har en brist på insulin. Vem skulle komma på idén att börja debattera mot fortsatt bruk av insulin?

Tillbaka till min berättelse:
Biverkningarna jag fick stå ut med även i fortsättningen var förstoppning och viktökning och de sexuella störningarna, övriga försvann med tiden när kroppen vant sig. Jag gick upp rejält i vikt men det gjorde inget, jag behövde det så väl, jag var mager som ett strå.

Ett halvt år helt utan någon livskvalitet gick förlorat och minnena från den tiden är suddiga och få. Sorgligt och dessutom onödigt visade det sig.

Favoritdoktorn Magnus fick nog en smärre chock när jag steg in hos honom några veckor senare. Han hade ju inte träffat mig när jag var som "vanligt", han hade bara träffat "fågelskrämman". Plötsligt hade han en patient som pratade på som en kvarn, skrattade och skämtade och var full av energi och livslust. Än idag har jag möjlighet att ringa favoritdoktorn Magnus även om han inte är "min" doktor längre. Tryggheten han givit mig genom att jag kan prata med honom, som känner mig utan och innan, är ovärderlig. Jag hade tur som träffade en så underbar människa som Magnus. Tack Magnus för att du finns!

Vad hände sen….

Jag åt medicinen ett par år och vilade från mina "nojor", paniken och den ständigt tröttande oron jag burit med mig hela livet. Jag gjorde precis vad som föll mig in utan att ha ångest. Så småningom slutade jag med medicinen och det gick bra…….i alla fall ett tag.

Några år senare var jag tvungen att äta mediciner igen. Så har det fortsatt med mediciner från och till genom åren till jag till slut drabbades av en mycket sällsynt biverkan som var oacceptabel. Jag fick istället börja i KBT=kognitiv beteendeterapi. Där uppdagades en annan sida av min personlighet; tvångstankar. Jag upptäckte att hela min dag var styrt av dessa olika tvång, som inte ledde till nåt annat än att ta min energi och sinnesro ifrån mig. Jag förstod hur mina tankar kan styra mina kroppsfunktioner. Jag lärde mig att jag har för mycket kontroll istället för, som jag upplevde det, för lite kontroll.

Och nuförtiden då…

Efter många år utan mediciner var det dags igen sommaren 2001. Jag fick en förlamande ångest, mer och mer panik som slutligen blev konstant och en djup depression. Allt i mig kändes som det gick på tusen varv. Min förmåga att hantera min livssituation underminerades totalt. Allt jag hade lärt mig verkade jag inte ha tillgång till längre. Jag hade inte perspektiv på varken stort eller smått. Nya mediciner har gudskelov kommit och jag började med Zoloft. Biverkningarna av den "nya tidens" antidepressiva är betydligt lindrigare och jag kunde faktiskt vara ute bland folk under tiden jag trappade upp tabletterna. Biverkningar var lite orolig mage i början som snabbt stabiliserade sig. Ibland får jag lite sexuella störningar i form av fördröjd orgasm, men det är sällan. Jag har fått bra effekt av dem. Dock tog det lång tid innan effekten blev stabil och det var många bakslag på vägen. Ibland får jag ett litet bakslag fortfarande, oftast i samband med mens. Märker också att jag tål stress sämre än förut. Jag har en livskvalitet jag tycker är rimlig nu. Jag vågar mig ut i livet igen. Jag är så oändligt tacksam för det "lilla" i livet. Att jag får sova, träna, dansa och njuta av livet utan ångest. Så om Du nyss har börjat med någon medicin vill jag ge dig ett råd: Håll ut! Det blir bättre även om det kan tyckas ta en evinnerlig tid. Och blir det inte bättre så byt medicin, den du har kanske inte passar just dig. Vi är alla unika.

När det gäller min hals och andning är jag och tycks förbli hypokondriker. Fortfarande är jag tidvis helt övertygad om att det är nåt fel på min hals trots otaliga försäkringar om motsatsen. Humorn har hjälpt mig många gånger att avdramatisera min panik och få lite perspektiv. Lite galghumor skadar aldrig. Jag brukar t ex skoja med favoritdoktorn och säga att jag kostat sjukvården miljonbelopp. Ett antal gånger har jag kommit till sjukhuset övertygad om att min sista stund var kommen. Två timmar senare har det konstaterats att de inte sett någon friskare på länge. Men har man en hypokondrisk och panisk läggning så har man. Det är inte alltid jag lyckas prata mig själv till rätta med allt jag teoretiskt kan. Jag får väl nöja mig med att jag oftast kan inge andra människor tro, hopp och tröst. Det ser jag som en av de gudagåvor jag fått.

Mitt testamente är givetvis klart sedan många år tillbaka och donationskortet är i ordning. Dock kanske de ska undvika att använda nåt organ från mitt huvud då det uppenbarligen är något "kopplingsfel" där emellanåt…

Perioderna av depression och panik blir längre och längre ju äldre jag blir. Dessutom verkar det bli svårare att häva dem Så, som jag känner det nu i skrivande stund så vill jag nog äta medicin resten av mitt liv utan avbrott. Dramatiskt, tja kanske. Vem vet de kanske förkortar mitt liv några år. Men sak är dock säker att mitt mående utan medicin lär förkorta mitt liv åtskilliga år det vet jag med säkerhet efter denna mardrömslika sommar.

Varför…

Ja, som ni kan läsa längre ner under rubriken "Mer om panikångest" finns det många teorier. Min egen är ett hopkok av alla dessa, nämligen; personlighet, ärftlighet och miljö. Jag uppfyllde alla kriterier och panikångesten var ett faktum.

En del saker som förvärrar eller rent av sätter igång min panik är alkohol och vissa vanliga mediciner som "folk i allmänhet" kan ta utan att blinka. De är förödande för mig. Några av dem är Ipren (trots att den är intelligent), Rinexin, Losec och Voltaren. En del andra saker som kan påverka mig negativt är Coca-Cola (förmodligen koffeinet i den), aspartam (sötningsmedel i lightdrycker) och för mycket socker i vilken form det än må vara.

Men egentligen är frågan om varför ointressant, i alla fall för mig, det intressanta är hur jag kan leva mitt liv med kvalité och glädje.

Ångesten är en liten rännil av rädsla
som sipprar genom hjärnan
Om du uppmuntrar den
gräver den en kanal dit så småningom
alla tankar rinner

Mer om panikångest…

Här kan du läsa mer om panikångest som jag hört, sett eller läst lite här och där.

Olika orsakshypoteser
Det finns vissa hypoteser och teorier om orsakerna bakom paniksyndrom.

Den psykoanalytiska förklaringsmodellen menar att panikångest uppstår ur olösta konflikter, ofta från barndomen. Konflikterna har förträngts till det undermedvetna. Det krävs enligt denna modell terapi för att konflikterna skall medvetandegöras och därmed skulle en ångestlindring uppnås.
Den beteendevetenskapliga teorin hävdar att ångesten uppkommer genom en felinlärning och felaktiga tankar. Även här behövs terapi för att tankefelen skall rättas till. Patienten måste helt enkelt lära om, t ex genom kognitiv terapi.
Slutligen har vi de biologiska teorierna, som under de senaste två decennierna vunnit terräng. Tack vare nya forskningsfynd och inte minst framgångsrika behandlingsresultat vid flera olika ångesttillstånd är den biologiska skolan på stark frammarsch. Det pågår intensiv forskning och framför allt när det gäller det serotonerga systemets betydelse vid panikångest. Framstegen har varit stora, men än kvarstår mycket forskning för att förstå detta systems betydelse fullt ut.

Här följer vanliga symtom som upplevs vid panikattacker.

Ansträngd andhämtning
Yrsel, ostadighetskänsla
Hjärtklappning
Smärtor eller obehag i bröstet
Darrningar, skakningar
Svettningar
Kvävningskänslor
Illamående eller magbesvär
Overklighetskänsla
Stickningar i händer och fötter
Värmevallningar eller frysningar
Rädsla att dö
Rädsla att bli tokig eller att göra något okontrollerat

Undersökningar visar att drygt 2 % = 180 000 personer av befolkningen lider av panikångest och omkring 10 %= 900 000 har någon gång drabbats av en panikattack!

Panikångest

Panikångest är ett svårt ångesttillstånd som karaktäriseras av plötsliga, skrämmande panikattacker som når sin kulmen inom 10 minuter och som oftast varar mellan 30 och 90 minuter. För det mesta finns ingen ångest mellan attackerna förutom oron för när nästa attack ska komma, den s.k. förväntansångesten. När de får en panikattack, känner de en plötslig, överväldigande skräck utan någon uppenbar orsak. Denna rädsla åtföljs av åtminstone fyra av följande symptom: svettning, hjärtklappning, varma eller kalla svallningar, darrning, känsla av kvävning, svårt att andas, bröstsmärtor, yrsel, svimning, rädsla för att förlora kontrollen, dö eller bli galen, omvärlden känns overklig eller man själv känns overklig och märkligt förändrad. Personer som får en panikattack för första gången kommer ofta akut till sjukhuset, övertygade att de har fått en hjärtattack. Den som lider av panikångest vet aldrig när attackerna kommer, men vissa situationer, t ex att köra bil, kan associeras med dem om det var i. den situationen som den första attacken kom.

Stark ångest/rädsla manifesterar sig på åtminstone tre olika nivåer:

som subjektiva upplevelser (varsel, tankar etc.),
som fysiologiska symptom (hjärtklappning, etc)
som handlingar (flykt, etc.).

Långtidsbehandling med bensodiazepiner (lugnande medel) är idag historia tack och lov. Bensodiazepiner kan möjligtvis användas för att kurera enstaka akuta panikattacker. Vid långtidsbehandling idag är ett SSRI-medel, ett serotonergt aktivt antidepressivum, att föredra. Bensodiazepiner har en snabbt insättande effekt medan effekten vid SSRI-behandling infinner sig efter ett par veckor. Bensodiazepinerna har en dämpande effekt som skulle kunna beskrivas som "att man lägger locket på", SSRI däremot verkar förstärka ångestförsvaret. De vanligaste medicinerna mot ångesttillstånd är serotoninåterupptagnings-hämmare, tricyklida antidepressiva mediciner och benzodiazepiner.

Det var allt, i alla fall för denna gången…….

Hoppas läsningen varit intressant.

Susanna