|
MINNESOTAMODELLEN
Mitt liv innan 12-stegsprogrammet
Kort beskrivet så hade jag inget eget liv. Jag levde genom andra
och för andra. Jag hade ingen aning om vad jag själv kände,
ville, önskade eller behövde. Men jag hade en överutvecklad
känsla och intuition för vad andra i min närhet behövde.
Jag utplånade mig själv fullständigt för att vara
till lags. All min tid gick åt till att försöka göra
människor runt omkring mig lyckliga. Ingenting var för besvärligt,
för dyrt, eller för tidsödande så länge det
handlade om att det gynnade någon annan. Mig själv unnade jag
sällan eller aldrig någonting. Gick jag i affärer så
tittade jag efter saker som andra kunde tänkas behöva. - Den
tröjan skulle han vara snygg i. - Den parfymen skulle hon bli glad
för osv. Mina tankar låg alltid på hur jag skulle kunna
göra andra lyckliga. I stort sett allt jag gjorde var för någon
annan, med hopp om att den människan skulle älska mig. Belöningen
jag ville ha var kärlek. Jag gav min kropp, min själ, mitt rykte
och anseende. Jag misskötte relationerna med min familj. Men det
var aldrig någon som älskade mig hur mycket jag än gjorde
för dom. Det enda fel jag kunde komma på att jag gjorde var
att jag inte gav var tillräckligt. Inte dög. Inte var värd
att älskas. Så jag fortsatte ge av det jag egentligen inte
hade råd att ge bort, det som det knappt fanns någonting kvar
av: mig själv.
Jag var tillsammans med en narkotikamissbrukande man som jag behandlade
som något slags projekt, som min privata trofé, inte som
en människa. Honom skulle jag rädda och göra till en lycklig
människa. Jag såg till så han klippte sig, köpte
snygga kläder till honom, ordnade jobb till honom, försökte
fixa hans relationer med hans nära och kära. I alla hans angelägenheter
hade jag ett finger med i spelet, han skulle bli ett verk som jag kunde
ta åt mig äran för. Typ: - Se vad hon har gjort för
honom, hon är verkligen schysst - Utan henne vore han ingenting -
Han har haft tur som träffade henne osv. Jag ville att han skulle
vara beroende av mig så jag kunde vara säker på att han
aldrig lämnade mig. Utan mig skulle han inte vara lycklig eller fungera.
Jag gömde alltså mina verkliga motiv snyggt bakom "snällheten".
Fast det var jag inte medveten om då.
Men mitt "projekt" gick inte riktigt som jag hade tänkt
mig. I kampen med honom tappade jag kontrollen över mitt eget liv.
Jag började bete mig på sätt som jag aldrig vågat
drömma om att jag skulle göra. Jag accepterade både fysiska,
psykiska och verbala övergrepp. Jag gjorde kriminella saker utan
att tänka på konsekvenserna för mig och min framtid. Jag
ordnade droger och mediciner till honom när han skulle tända
av. Jag tröstade honom när han var ledsen. Jag tvättade
både honom och hans kläder, jag köpte nya kläder
till honom när han slarvat bort de han hade. Jag ordnade pengar till
honom. Jag ringde hans arbetsgivare, myndigheter och andra som han behövde
för sin välgång. Jag jagade honom när han inte kom
hem. Det var en fruktansvärd kaos dygnet runt. Vi slogs. Grannarna
ringde polisen. Jag försvarade honom så dom gick igen. Vi okvädade
varandra. Vi älskade. Vi jagade varandra. Vi hatade. Vi slogs. Han
slog sönder möblerna. Grannarna ringde polisen. Jag försvarade
honom. Vi hatade. Vi älskade. Vi slogs. Och så rann vårt
liv iväg, inte en dag utan nåt uppträde av något
slag antingen i hemmet eller på någon offentlig plats. Vårt
hem kändes till slut som en krigszon. Det var knivar, pistoler, hot
och våld i en salig röra. Ett riktigt dårhus. Emellanåt
hittade han någon annan tjej som han flyttade hem till ett tag,
då bestod mitt liv av en väntan på att han skulle komma
"hem" igen. För hem kom han så småningom, det
tog jag som ett tecken på kärlek och att jag var oumbärlig
förstås.
De flesta av mina vänner försvann, jag märkte det knappt,
jag hade fullt upp med mitt "projekt". Min arbetsgivare började
dra öronen åt sig. De fick försvara min person "stup
i kvarten". Försäkra sina kunder om att inte jag också
knarkade. Jag orkade inte längre. Jag var slut i både kroppen
och själen. Det var ju inte mitt fel att allt gick åt helvete.
Lösningen var att han slutade knarka. Då skulle allt bli bra
för det var ju han som ställde till allt kaos. Det var ju honom
det var fel på inte mig. Jag tog till sist kontakt med Socialförvaltningen
och vädjade till dom att skicka iväg honom på en behandling.
Det enda jag ville var att få lugn och ro. Jag fick min önskan
uppfylld och han for iväg. Jag lämnade honom en solig eftermiddag
på Prokrami i Örkelljunga, som en mamma som lämnade sitt
barn på skollovskoloni. Jag hade packat till honom, skjutsat honom
dit, förmanat honom, pysslat om honom. Om jag blundar kan jag fortfarande
se honom framför mig när jag tittade i backspegeln och såg
honom stå där och vinka till mig när jag körde iväg.
Väl hemma städade jag undan de senaste månadernas usla
liv. Det tog några dagar. Till slut satt jag i soffan i mitt välstädade
lugna hem. Allt var i ordning igen. Allt var i ordning utom jag. Jag var
så ledsen, så deprimerad och tom. Vad i hela friden var det
NU då? Jag kunde inte begripa varför jag inte var lycklig.
Mina planer hade ju gått i lås. Nu var han på en säker
plats och skulle bli bra. Jag behövde inte ens jaga honom eller hela
tiden undra om han levde. När han kom hem skulle vi vara lyckliga.
Huset var lugnt och fridfullt. Inga mer uppslitande scener och irriterade
grannar. Vad var fel? Det tog ett tag innan jag förstod. Jag var
ensam, ensam med mig själv. Adrenalinet som hade sprutat i kroppen
på mig i kaoset jag levde i behövdes inte längre. I samma
takt som det avtog kom mina känslor smygande upp till ytan. Nu fanns
det inget som stod mellan mig själv och mitt bortträngda inre.
Känslorna överväldigade mig. Förintade mig. Krossade
mig. Fick mig ner på knä, ner i min personliga botten. Jag
var helt handlingsförlamad. Mitt "projekt" var försvunnet.
Något annat hade jag inte koncentrerat mig på under väldigt
lång tid, inget annat hade funnits för mina ögon så
det blev tomt. Tomt, för jag hade inget eget liv. Någon annan
hade tagit över mitt "projekt". Någon annan skulle
fortsätta och kanske lyckas bättre än jag. Utan någon
som behövde mig, utan någon som jag kunde ta hand om kändes
mitt liv meningslöst. Jag var helt överflödig, värdelös,
oduglig, slut som "ängel". Ingen behövde mig längre.
Familjevecka 1992
Prokrami arbetar enligt Minnesotamodellen. Att hela familjen behandlas
är en av förutsättningarna för att den missbrukande
ska klara ett drogfritt liv. Så jag blev inbjuden på en familjevecka.
Tjänstvillig och beredd att börja hjälpa till igen åkte
jag glad i hågen dit. Jag trodde jag skulle få det magiska
receptet på hur jag skulle få honom att sluta missbruka. Äntligen
skulle jag få nåt att göra igen. Nöjd över
att åter behövas naturligtvis. "Ängeln" skulle
återuppstå. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt
mig, eller rättare sagt det blev inte alls som jag hade tänkt
mig. Det blev tusenfalt bättre!
Det gick snabbt upp för mig att veckan skulle handla om mig, mitt
liv, mina beteenden. Besviken över att ha blivit blåst på
"receptet" blev jag ändå nyfiken. Dom pratade ju
om "såna" som mig. Dom beskrev hela mitt liv utan att
ens ha träffat mig innan! Jag kände igen mig i varenda mening.
Märkligt.
Den veckan är det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Vi var
en hel grupp anhöriga som skrattade, grät, pratade, blev stumma,
led, fick hopp. Vi delade glädje och sorg på ett sätt
jag inte trodde var möjligt. Alla hade samma tokiga historia i bagaget
som jag själv. Ingen behövde skämmas och vi formligen öste
ur oss inför varandra och skrattade så vi skrek åt alla
tokigheter vi hade hittat på. Den ena historien var bisarrare än
den andra. Vad sägs om den 63-åriga damen som gav bort en prunkande
Pelargonia till sin väninna. Väninnan återvände askgrå
i ansiktet nästa dag med blomman i famnen. Ytter krukan var full
med gamla sprutor, blodiga "tussar" och några påsar
med " vitt pulver i". Den missbrukande sonens "perfekta"
gömställe hade blivit bortskänkt av hans kärleksfulla
moder i all välmening.
Den veckan blev en vändpunkt i mitt liv. Jag fick upp ögonen
för att jag var värd att älskas för min egen skull,
hur jag hade töjt på alla gränser, hur mina värderingar
hade förändrats, hur hela jag hade förändrats. Det
gick upp för mig att det finns en enda människa i världen
jag kan förändra och göra lycklig: Mig själv! Mitt
problem var att jag var medberoende. Jag hade aldrig tidigare stött
på det begreppet. Men det var just vad jag var, medberoende ut i
fingerspetsarna. Allt jag gjorde var styrt av mitt förvrängda
sätt att tänka. Hela mitt liv var ett hopkok av manipulationer,
makt, känslokrig och drömmar om hur saker och ting kunde vara.
Verkligheten hade jag slutat se för längesedan. Det blev ett
slag i ansiktet att tvingas se verkligheten som den var, inte som jag
ville att den skulle vara. Mina drömmar krossades men det gjorde
inget. Jag fick nya drömmar istället, om ett värdigt liv,
ett liv jag slapp skämmas för och dölja. Till min hjälp
fanns ett helt livsprogram. Nu var valet mitt och det var lätt. Simplare
och värre än så här kunde det knappast bli.
Hur blev jag så här?
Under familjeveckan blev jag alltmer förvånad över hur
jag kunnat bli så fullfjädrat medberoende på så
kort tid. Så sakteliga började jag tänka över mitt
liv och kom fram till att jag nog inte hade växt upp under speciellt
trygga och normala förhållanden precis. Pappa var ingen speciellt
"rar" människa han var fullständigt känslomässigt
otillgänglig. Han var riktigt hjärtlös och jag var livrädd
för honom. Vad jag minns hade vi bara kroppskontakt när jag
fick stryk. Jag tyckte konstant synd om min mamma som ofta var ledsen
för pappas skull. Det var inte bara mig han var hjärtlös
mot ju. Jag försökte att inte kräva något för
egen del, hjälpte henne med allt jag kunde tänka ut, hade ständiga
samvetskval för att jag fanns till och orsakade henne ännu mer
besvär. Jag var uppmärksam på vartenda steg hon tog. Min
stora skräck var att hon skulle gå under för vem skulle
då ta hand om mig? Jag kände mig tvungen att försöka
göra henne lycklig så att hon stannade hos mig. Riktigt panikslagen
blev jag när hon överdoserade mediciner vid ett antal tillfällen.
Det var alltid någon dålig relation med någon man som
utlöste de försöken. Jag hade inte ro att sova, skolan
blev lidande för då hade jag ingen kontroll över henne.
Min trygghet och mitt hopp blev en man som mamma träffade. När
han kom var mamma glad. Vi hade mat i huset och framförallt brydde
han sig mycket om mig och att jag mådde bra. Jag kände mig
fri från ansvar för mamma. Han "räddade" dessutom
mamma en av gångerna när hon överdoserat medicin. Efter
det blev han mitt allt. Han var min ängel. När han var i närheten
kunde jag slappna av och komma till ro. Att han missbrukade alkohol och
amfetamin och brydde sig om min späda flickkropp på ett sätt
som inte var friskt valde jag att bortse från. Han var alltför
värdefull för min och mammas lycka. Jag förlorade honom
ändå. Några år senare sköt han sig, fick syrebrist
i hjärnan och blev som ett stort barn. Så var den sagan slut.
Han var inte den enda märkliga mannen som figurerade i vårt
hem under de här åren. Men han var den enda jag innerligen
höll av, trots allt. Jag hade ett någorlunda starkt psyke,
var mycket verbal, hade ett glatt sätt som jag manipulerade bland
annat en läkare med. Han vill absolut skicka mig till ett barnhem
mitt i natten en gång när mamma överdoserat medicin. Jag
"vann" den gången och märkte hur stolt jag blev över
mig själv för det. Jag hade ju räddat mammas anseende.
Som genom ett trollslag träffade mamma en trevlig man som hon gifte
sig med och mitt ansvar för henne upphörde automatiskt. I samma
veva började jag träffa killar som andra 17-18-åringar.
Jag träffade många trevliga, kärleksfulla och sunda killar
men de jag fastnade för var de som missbrukade, de som var osunda,
otillgängliga och hjärtlösa. De jag kände mig hemma
med. De jag kunde fortsätta min strid från barndomen med. De
kände jag mig behövd av. Jag kände mig tvungen att uträtta
något för att få kärlek annars kändes det fel.
När jag fick kärlek villkorslöst under de här åren
var jag övertygad om att det var ett skämt, att de drev med
mig helt enkelt. Jag förstod mig inte på den sortens kärlek.
12 steg & 12 traditioner
Jag såg klart och tydligt mönstret jag hade utvecklat med
de erfarenheter jag hade fått av livet. Jag var beredd att ge upp
det livet. Jag ville verkligen av hela mitt hjärta sluta leva mitt
liv som en "Trasdocka". Jag var innerligt trött på
att ständigt bli utnyttjad på alla möjliga sätt och
vis både kroppsligen och själsligen. Min sorg när jag
insåg hur mycket jag hade stjälpt människorna runtomkring
mig med min "hjälpande" hand var överväldigande.
Jag hade gjort det möjligt för dem att fortsätta sitt destruktiva
leverne genom att ljuga, dölja, ansvara för deras liv, ta de
konsekvenser de borde ha gjort. Jag hade gjort allt de både kan
och bör göra själv. Jag hade tagit deras möjligheter
till ett bra liv ifrån dem. Berövat dem erfarenheter som de
behövde för att kunna leva ett självständigt liv.
Jag som var så övertygad om att jag gett dem möjligheter.
Många tårar spilldes över detta hemska faktum, den hemska
verkligheten.
För att kunna leva under såna omständigheter hade jag
sänkt mina värderingar och min moral. Jag hade ingen som helst
självkänsla eller självbevarelsedrift. Jag fick börja
om igen. Som en gudagåva hade jag fått "verktygen"
till ett nytt liv genom Minnesotamodellens livsfilosofi. Jag kände
starkt att det fanns hopp för mig. Ett hårt arbete började.
Jag hade förstått att jag helt saknade blick för att hålla
mig undan situationer och människor som andra, med sundare värderingar
och erfarenheter, skydde av naturen. Jag fick byta ut en hel del av min
bekantskapskrets när jag insåg att de hade varit en falsk trygghet.
Många försvann av sig själv när jag inte fanns till
hands för dem 24 timmar om dygnet längre. En del blev väldigt
arga och tyckte att jag svek dem. Min bibel blev boken "Kvinnor som
älskar för mycket" av Robin Norwood. I alla mina angelägenheter
läste jag hur jag skulle göra. Jag var tvungen att läsa
mig till hur jag skulle göra när man lever. Jag hade ingen som
helst aning vad som var normalt och sunt längre. Handlingarna jag
gjorde gick ibland så långt ifrån mina känslor
att jag blev fysiskt illamående. Jag kräktes och fick diarré
av ren och skär skräck inför vad som skulle hända
i mitt nya okända liv. Jag var så rädd att bli helt ensam
i världen när jag började säga nej till människor
som betydde mycket för mig. Men jag gjorde det som gav mig förutsättningar
för ett bra liv. Smärtan i både kropp och själ var
sanslös emellanåt. Jag trodde jag skulle dö av sorg.
Jag har tillbringat otaliga timmar på Al-anon, öppna AA-möte,
Nar-anon och EA. Jag har fått förmånen att dela glädje
och sorg med så många underbara människor. De har delat
med sig till mig om sin väg tillbaka till livet. Min tacksamhet inför
de människorna och 12 steg & 12 traditioner är gränslös.
Idag har jag ett liv. Jag är stolt över mig själv. Mina
handlingar stämmer överens med mina värderingar. Mitt liv
börjar stämma överens med det jag drömde om när
jag började förändra mitt liv. Jag trivs med mig själv.
Jag tycker om mig själv. Jag tycker att jag är bra och duktig.
Jag tycker till och med att jag är ganska söt. Så "Trasdockan"
finns inte längre, hon är gömd men inte glömd. Hon
dyker upp ibland men då sätter jag snällt tillbaka henne
i gömstället igen och stänger dörren noga om henne.
Vad hände sen då….
Mitt ”projekt” och jag köpte ett hus ihop. Han var nykter något
år men något bra liv hade vi egentligen aldrig. Han försvann
från vårt gemensamma hem en Midsommarafton och kom aldrig
mer hem. Jag såg honom på stan efter någon vecka med
en ny kvinna. Jag brydde mig aldrig om att jaga honom fast jag hade tusen
anledningar. Jag sålde allt jag ägde för att reda upp
vår husaffär. Jag sålde huset, flyttade och bytte telefonnummer.
Känslan när jag stod på tröskeln till mitt nya hem
med en byrå och ett sängbord som enda bohag var inte rolig.
Känslan av ro jag hade i själen var desto härligare. Jag
hade gjort rätt val för en gångs skull. Efter 1 år
stod han plötsligt utanför min dörr, ombytta roller nu
var det han som hade jagat ifatt mig istället. Han ville att vi skulle
fortsätta vår relation. För mig var den över…. Det
blev aldrig mer vi.
Men frisk var jag långt ifrån (blir väl aldrig heller)
jag började umgås med en missbrukande granne dit jag flyttade.
Jag tyckte om honom. Jag tänkte att jag stannar med honom så
länge jag trivs med det. Efter något år trivdes jag inte
längre. Men var förälskad i honom och det var svårt
att bryta när vi bodde så nära varandra. Jag skaffade
jobb i Stockholm, hyrde ut min lägenhet till en som så småningom
skulle ta över den helt. Min tanke var att stanna i Stockholm. Men
det kom något annat i vägen. Efter två månader
i Stockholm upptäckte jag att jag var gravid. En sån gudagåva,
en sån panik! Jag som alltid hade velat ha barn. Resonemangen med
barnmorskan blev många. Hon bedyrade att barn inte blev skadade
såvida inte mamman missbrukade under graviditeten. Sen lever jag
inte på 1800-talet heller. Idag finns det fler ensamstående
mammor än vad det finns gifta ju. Min lille prins är idag 6
år. Ja, just det, det lilla ”fröet” stannade kvar i min mage
och blev hur fin som helst……*ler bara ler*…. Men jag hade aldrig anat
att jag skulle bli så känslig av att vara gravid! Jag var förkrossad
över att pappan till barnet inte var det minsta rädd om mig.
Jag var förkrossad för att jag kände så starkt att
jag ville hålla ihop med honom trots all kaos. Men Gud är smart.
Har han sett till att det kan bildas en ny fulländad människa
av ett litet, litet ”frö”. Ja då har han givetvis också
sett till att kvinnors högsta önskan och enda mål är
att vilja hålla ihop med pappan i samma sekund man blir gravid.
Vad vore annars vitsen med att man ska vara två för att göra
barn? Så det jag kände var helt rätt. Vi höll ihop
i 3 månader efter prinsen föddes, sen gick det inte längre.
Missbruket var givetvis orsaken till det. Hans pappa och jag hade några
kämpiga första år. Men idag är ”prinsen” lika mycket
hos sin pappa som hos mig. Han är en underbar pappa! Prinsen och
han är lika som bär och trivs ihop som få. Härligt!
Nästa relation då? Jodå, jag lyckades
”hitta” en sanslöst hjärtlös typ….naturligtvis. Jag började
på en kurs och förälskade mig i en man i min klass. Vi
satt och skrev väldigt mycket till varandra under lektionerna. Och
berättade mycket om oss själva för varandra. Efter några
månader fick han läsa min hemsida. Jag har bestämt mig
för att vara ärlig om vem jag är och mitt förflutna.
Jag har upplevt det jag har och är den jag är, det ni ser är
det ni får, mer finns inte att hoppas på. Kan den jag erbjuder
min kärlek inte leva med det så får det vara. Nåja,
det började ju rart….som det brukar göra. Efter ytterligare
några månader visade det sig att han var mytoman. De mest
bisarra hårresande historier om död, frun som hade förlupit
hemmet, pappan som fått hjärtinfarkt, svår lungsjukdom,
barn som försökt begå självmord etc etc etc visade
sig vara påhittat från början till slut. Vad han hette
i förnamn var väl det som var sant…tror jag i alla fall. Hans
förtvivlade fru som ringde upp mig kallade honom i alla fall för
samma förnamn som jag. Så grymt för henne att vara gift
med en man som har absolut ingen som helst respekt för någon
Under tiden han förlustade sig med mig dog hennes mamma oväntat
och hon hade ett rent helvete.
Besvikelsen var stor när jag förstod att jag fortfarande drar
till mig män som inte har mitt bästa för ögonen. Som
ser mig något som man kan förlusta sig med ett tag och sen
slänga iväg med ett flin. Något hos mig får dem
i alla fall att tro att jag tål allt. Ränderna går väl
aldrig ur helt, kanske inte ens halvt. Nåja, jag hade inte släppt
in honom så mycket i mitt liv Det hade inte funnits så mycket
tid till det av det naturliga skälet att frun och barnen ju fanns
hemma, samtliga tillika vid mycket god vigör. Den historien kom jag
snabbt över och lämnade bakom mig. Men jag tänkte på
hans fru länge, länge efteråt. Hon sitter förmodligen
fortfarande där ihop med honom…..*ryser*….Och han har antagligen
hittat någon ny tjej att dra sina tårdrypande historier för……
Och så var det nästa relation, som blev djup
och allvarlig från min sida. Han fick också läsa allt
om mig efter några månaders nattligt konverserande per telefon.
Vi pratade mycket under den första tiden. Orden lät ju så
bra…*ler vid tanken*….vi ska vårda vårt förhållande,
vi ska ”räta” ut problemen direkt om det blir några, vi ska
hålla ihop, vi kan ta hand om din son ihop om det behövs osv.
Precis det en ”sån” som jag vill höra! Det han sa var ju så
sunt och vettigt och han missbrukade definitivt inte några droger,
var snarare som jag uppfattade det en renlevnadsmänniska. Jag släppte
verkligen in honom i mitt och min lille sons liv. Men det finns ju som
bekant annat än droger att vara besatt av…….
Jag valde att bortse från allt strul och nonchalans det var redan
de första månaderna med honom. Jag ville så gärna
tro att jag hittat en som skulle uppskatta mig och vara lika rädd
om mig som om sig själv.
Barn hade varit en viktig fråga för honom. Men en bra relation
man trivdes i var mer värt än att leta upp någon att skaffa
barn med hade han kommit på. Och jag blev naturligtvis glad över
att ha blivit vald trots att jag förmodligen inte kunde ge honom
något barn. Känslan av att bli vald för min egen skull
helt och hållet!? Det smälte mitt hjärta för honom
fullständigt…... såklart!
Men efter att ha varit hos mig i nästan tre månader dag och
natt och levt på mig så var jag tvungen att påtala att
jag inte kunde bjuda honom på allt när han var här. Det
borde ha avskräckt mig att en vuxen nästintill medelålders
man beter sig så. Det påpekandet skulle inte ens ha behövts.
Fler påpekande av samma slag var ständigt på tapeten
det 1,5 året vi var tillsammans. De fina orden om att ”räta”
ut problem direkt, vårda förhållandet och hålla
ihop i vått och torrt glömdes ganska snart bort. Orden stämde
inte alls överens med handlingarna. En skarp varningssignal att det
definitivt är något som inte står rätt till…..
Det klassiska scenariot var sedan länge igång och jag såg
det inte, ville inte se det heller för den delen,…” den som är
besatt har hittat något som kan fånga hans intresse, kan ge
honom lite ro i själen, kan få honom att känna att nu
kan han släppa taget lite grand om det som uppfyllt honom fullständigt
under lång tid, nu har han hittat något som kändes som
det betyder mer, något som ger honom samma himlastormande lyckokänsla,
i alla fall för ett kort tid….”. Han hittade mig….och efter den ”korta
tiden” som bekant brukar vara ca 3 månader tag var jag naturligtvis
mest till besvär. Välmenande men meningslösa försök
att rädda ett dödsdömt förhållande tillbakavisades
med ilska. ”Försöken att hindra en besatt människa från
att syssla med det som betyder mest för dem slutar med ett bakslag
för alla parter”….känns det igen???
Ja, jag kunde ha besparat mig själv många uppslitande samtal
och märkliga beteenden som slet upp min själ till öppna
sår. Jag skulle ha släppt taget för länge sen…..framförallt
skulle jag besparat min son det, min lille fine prins den enda som inte
kunde välja sin situation själv.
Jag sköt upp det oundvikliga slutet gång på gång
och hoppades att det skulle bli bättre. Ville inte se verkligen som
den var.. Nåja, han vandrade iväg en söndagskväll
som en tjurig barnunge. Hade väl tänkt sig att komma igen när
anfallet gick över, vilket hade fungerat några gånger
innan ju. Men nu var han av med mig för alltid och det var nog inte
riktigt det han hade tänkt sig förstod jag. Hans tillhörigheter
fick jag tjata i månader innan han hämtade. Jag gjorde några
besök hos honom och tog ett långsamt farväl. Han fick
aldrig mer komma hem till mig. Han räknar förmodligen sina pengar
64 gånger om dagen och fyller sina tankar med hur han öka på
de hundratusentals kronorna han redan har. Det finns som sagt mycket att
vara besatt av. Om han åtminstone vore lycklig men inte ens det.
Sinnesro går ju inte att köpa för pengar. Mamman lider
av schizofreni med svår paranoia och paranoian har även han
ärvt. Han har inte en enda vän och skrämde slag på
alla på arbetsplatsen med sina anklagelser om både det ena
och det andra. idag tigger jag inte någon om kärlek, jag går
hellre. Mitt krigande och betalande med en sargad själ för att
få kärlek skulle ju vara över. Kärlek ska väl
inte behöva betalas med en våldtagen själ? Jag jobbar
varje dag på att acceptera det jag inte kan förändra,
fokuserar på att förändra mig själv till att ge upp
i tid när det jag behöver solklart inte finns att få i
relationen. Jag trodde att jag hade lyckats riktigt bra med det.
Ensam bygger jag upp mitt liv
och ”gungar” min själ till ro.
Jag levde själv några år, träffade någon man
då och då men djupa eller allvarliga historier blev det inte.
Jag var inte ”där” i livet. Jag tyckte det var intressantare att
bygga upp ett bra liv till mig och min son. Jag älskade mitt hus
som jag renoverade och renoverade och renoverade och energin och glädjen
över allt fint jag hade flödade. Jag trivdes med livet, mig
själv och var stolt för det jag hade byggt upp både ekonomiskt
och på andra sätt. Stolt över att leva ett liv jag inte
behövde skämmas över.Inget knark, inga poliser, inga vapen
eller andra konstigheter. Stolt över att ha byggt upp trygghet för
prinsens och min framtid. Sakta men säkert hade jag gungat min själ
till ro ?. Äntligen!
Frisk från medberoendet?
Men ojojoj vad jag bedrog mig om att jag inte var medberoende längre.
Den värsta relationen låg fortfarande framför mig. Jag
skulle tillbaka i skammen igen, med besked skulle jag dit igen. Men ännu
var jag intet ont anande.
Läs och begrunda, gudarna ska veta att jag själv har begrundat
vad som hände. Hur jag kunde ta ett så grovt ”återfall”
med all kunskap jag har och med all tid jag lagt på att kämpa
mig från mitt förödande beteende? Ska jag aldrig lära
mig av mina misstag?
Sista relationen.
Av en slump träffade jag nästa man. En man med härlig humor
som fick mig intresserad. Älskar humor, älskar att skratta.
Som förgyllde min tillvaro. En man med en sargad själ som öppnade
sig från första stund och berättade vilken otur han hade
haft i alla sina angelägenheter här i livet. Det misslyckade
äktenskapet. Relationen med exfru, dottern, syskon och föräldrar.
Vidare var det hans ekonomi. företaget. Anställda, banken etc
etc etc. Vännerna bestod av två betydligt yngre syskonbarn.
Vänner från förr, intressen och
annat han tyckt om hade ju exfrun antingen skrämt bort eller
vägrat acceptera och därför stod han nu helt ensam. Vi,
eller låt oss säga jag ägnade mycket tid till hans problem.
Lösningsfokuserad som jag är till läggningen så försökte
jag hjälpa honom att se möjligheter i stället för
svårigheter. Själv hade jag det bra och att jag la min tid
på honom störde inte mitt liv på något sätt.
En viktig reflektion.
En viktig sak jag insett i efterhand och som gett mig en förklaring
inför mig själv att jag lät allt gå så långt
var att jag tog alla svek han hade varit med som ett tyst löfte att
han aldrig skulle svika. Han som varit med om så mycket svek, lögner,
hot och tråkigheter, aldrig skulle väl han göra så
mot en annan människa? Jag var så fast övertygad om det
så jag funderade aldrig i de banorna ens. Naiv kallas det visst.
Han om någon visste hur hårt det tar. Innerligt snäll
uppfattade jag honom som. Desto värre blev såklart chocken
när jag insåg hur fel jag hade haft.
Det var mycket som det skulle tas hänsyn till med honom från
första stund också. Jaja, tänkte jag det kan jag väl
göra. Säkert kommer jag att få detsamma tillbaka när
jag behöver det. Jag har mina sidor med ADHD, panikångest när
jag blir rädd utom all kontroll och dessutom för saker som ingen
kan förstå varför. Jag är inte alltid lätt att
leva med jag heller. Dessutom spikrak, slängd i käften, stundom
uppfattas som kall, hård och överlägsen vilket säkert
också kräver tålamod och överseende. Vill man ha
något måste man ge något. Frågan är hur mycket
jag egentligen ger och om det är rimligt.
Första avbrottet i relationen.
Det tog 2,5 månad tills vi hade vårt första lilla uppehåll
på två veckor i förhållandet. Dottern skulle komma
och fira jul och nyår. Rädslan för vilka repressalierna
skulle bli om den 11-åriga dottern skulle komma på att han
hade en relation och det helvete han målade upp som detta skulle
kunna innebära för honom var orsaken till uppehållet.
Jag accepterade och tog hänsyn. Han bestämde ett datum när
vi skulle höras av när dottern var ”ur vägen” igen. Och
så fortsatte relationen efter det datum han hade bestämt. Och
strax var det hemska problem med exet som jagade livet ur honom för
att få honom tillbaka och berättelser om vidriga hot hon hade
kommit med. Och sen var det släkten som var så oerhört
konservativa och inte tålde förändringar. Så vi
smög väl mest omkring han och jag egentligen i över ett
år för att han var så rädd.
Andra avbrottet i relationen.
Efter åtta månader blev jag jättesjuk i hjärtsäck
& hjärtmuskelinflammation och låg på sjukhus i fjorton
dagar. Jag fick två besök av honom och några telefonsamtal.
Eftersom en vän till honom arbetade där var rädslan för
stor att vår relation skulle bli upptäckt så fick jag
förstå att mer kunde han inte erbjuda. Men jag fick i alla
fall skjuts hem från sjukhuset av honom. Han släppte av mig
på gatan utanför mitt hus, kramade besvärat om mig och
for iväg. Jag stapplade in i huset förbi av trötthet och
till ett kylskåp som såklart saknade något ätbart
efter fjorton dagar. Slog mig ner i soffan på tidiga eftermiddagen
lutade mig åt sidan och somnade. Jag vaknade 18 timmar senare och
konstaterade att jag inte hade fått ett enda samtal eller någon
annan uppmärksamhet från den jag trodde var min kärlek.
Efter åtta månader av min odelade uppmärksamhet på
alla HANS vedermödor i livet var detta vad jag fick tillbaka när
jag behövde honom. Ja IDAG ser jag såklart det jag borde sett
då. Vår tid ihop skulle slutat här.
Fanns det möjligen någon varningsklocka?
Jodå, varningsklockorna var många men de ringde för mina
döva öron. Jag återkommer till dem i slutet av historien.
Utan att jag förstod det själv var jag tillbaka i ett förhållande
där jag var medberoende och uppenbarligen beredd att nöja mig
med smulor och villig att ta ansvar för vad en annan vuxen både
bör och kan göra själv.
Men jag såg inte verkligheten som den var, jag såg den som
jag ville den skulle vara. Vi hade ju så roligt ihop! Jag valde
att bortse från missödet när jag blev lämnad ensam
och sjuk utan någon form av omtanke eller intresse för hur
det var med mig. Två dagar senare kom han på besök, vi
hade sex och sen avslutade han relationen. Fortfarande hade inte frågan;
Hur är det med DIG? Vad kan jag hjälpa dig med? ställts
EN enda gång. Och så förblev det under våra fyra
år tillsammans. Vid det laget hade jag börjat må riktigt
dåligt av alla mediciner jag fått. Om mig och mediciner kan
ni läsa under ”panikångest”. Det blir sällan som det är
tänkt när jag äter mediciner. Det blev värre och värre
och till slut fungerade jag inte alls. Så det gick några veckor
utan att jag orkade tänka på den förlorade kärleken.
När jag piggnade till kände jag att vi hade avslutat när
jag var i någon slags dimma. Jag skrev ett sms att jag mailar en
sak till dig hoppas det är ok. Han ringde upp genast och talade om
att jag är inte hemma och kan inte läsa mail där jag är.
Sa att han saknat mig, saknat våra samtal, våra skratt och
vårt sex. Jag blev helt förvirrad men glad. Jag hade ju saknat
honom också. Nu skrattade vi ihop igen. Sen pratade vi dag och natt
i flera dagar. Sen den stunden var det vi.
Vårt hus.
Några månader senare hade han hittat ett hus han ville vi
skulle titta på. Jo, det var ett mysigt sommarhus som kunde bli
ett fint permanentboende, låg fint och nästa fråga var
hur gör vi nu? Jag hade inte ens träffat hans dotter eller familj
ännu trots att vi varit tillsammans nästan tio månader.
Vi köpte huset i alla fall. Ja vi och vi, jag köpte huset. Hans
ekonomi gjorde honom inte kreditvärdig hos banken. Så hade
jag då tillfälligt två hus.
Vi började bygga och renovera för glatta livet. En fantastiskt
estetisk duktig man, händig som få och det kändes tryggt
med allt hans kunnande. Roligt att skapa något tillsammans med honom.
Vi hade det mysigt och bra tillsammans. Allt flöt på. Vi skrattade
och skrattade och skrattade och renoverade och renoverade och renoverade.
Ingen ska ta ifrån oss att roligt hade vi och vi skapade vårt
helt egna värld med sur humor som vi höll på med dagarna
i ända.
Vi bestämde att han inte skulle yrkesarbeta första året
utan bygga på huset. Det blev ju billigare än att hyra in hantverkare
så han slutade på det jobb han tillfälligt hade då,
vilket han för övrigt ändå inte orkade med för
det var för stressigt. Själv var jag sjukskriven efter hjärtproblemen.
Han skötte allt praktiskt och alla papper som hade med huset att
göra, ja trodde jag i alla fall kan jag tillägga med facit i
hand. Jag skötte allt ekonomiskt. Med lånen som var tagna rättade
jag till hans ekonomi så han snabbare skulle bli kreditvärdig
och kunna stå för sin del offentligt. Men oss emellan var det
klart att huset var vårt fram tills den dagen det kunde bli det
på ”riktigt”.
Den heliga dottern.
Efter fjorton månaders relation fick jag då äntligen
träffa dottern. Det gick väl rätt hyfsat. Det var mycket
det skulle tas hänsyn till även med henne. Men våra barn
funkade bra ihop så vi bestämde att hus nr ett skulle säljas
för nu skulle det vara vi. Resten skulle säkert lösa sig
sa vi. Året hade dock varit fullt av diverse problem för mig
också. Min Lillefar (styvfar) drabbades av ett pulsåderbråck
i hjärnan och blev totalförlamad. En tragedi. Jag var konvalescent
länge efter hjärtgrejen och hade dessutom gjort en kärloperation
som inte gick bra och behövdes göras om. Han hade konstanta
konflikter med exfrun och dottern. Företaget han ägde hade han
ingen energi till och det gick i konkurs. Affärerna med banken och
konkursförvaltaren skötte jag för han orkade inte med det.
Hans telefon ringde och ringde. Såklart var det många som
sökte honom i ett sånt läge. Han svarade ingen för
han orkade inte. Vi byggde och byggde och nu hade mer än det där
året gått och det var dags för oss båda att börja
jobba. Han jobbade några månader sen hände något
med hans rygg som gjorde att han inte kunde fortsätta med det han
hade tänkt sig och trivdes med. Mycket tråkigt såklart
och allt avstannade i hans liv. Självklart försökte jag
muntra upp och stötta. Tiden gick och han levde ett halvt år
i dvala från livet och alla åtaganden han hade ansvar för.
Jag hittade en personlig coach som lyckades muntra upp honom igen och
renoveringen och livet fortsatte. Med förvärvsarbete gick det
trögare. Och förresten…..VEM stöttade mig?
Jodå, det hände en del annat under resans gång
också.
Alkohol i mängder!
Hade jag inte märkt det innan då?
Jodå, jag hade märkt att han sällan var riktigt glad utan
alkohol i kroppen. Han hade börjat prata om sitt missnöje med
både kvantiteten och intensiteten i all alkohol han drack. Berättade
på ett ärligare sätt hur mycket alkohol han egentligen
alltid hade druckit och hur ofta vilket jag kanske inte riktigt förstått
innan. Jag la mig aldrig i hans drickande, för att min erfarenhet
säger mig att det alltid slutar med ett ett bakslag för båda
parter att göra det. Men jag insåg plötsligt att jag själv
drack för mycket också. Visserligen oftast ”affärsöl”
men ändock alkohol. Ölen fanns till hands jämt ju och det
var lätt att sympatidricka några öl avigt och rätt.
Och vi hade ju kul de stunderna när han var uppåt, energisk
och tyckte livet lekte och vi pratade och pratade och pratade och hade
så mysigt på våra små privata fester.
Om alkoholens konsekvenser i vår relation.
Kvällen min Lillefar dog var det festival i stan och en planerad
fest i vårt hus pågick när jag skakad kom hem från
sjukhuset där jag just sett Lillefar, den enda far jag haft, dra
sina sista andetag. En tunn, tunn människospillra som inte gick att
känna igen hade äntligen fått komma till ro. Lillefar
fanns inte mer. Tänkte mig en stund med min kärlek där
jag fick en kram, närhet och stöd. Men det var fest och han
var full och ägnade inte mig en minut när jag kom hem. Festen
var roligare och han följde med de andra till stan. Jodå, jag
sa att han kunde gå för det var så uppenbart att han
ville inget hellre. Kvar satt jag ensam. Han kom hem ännu fullare,
kräktes och gick och la sig. Morgonen efter kräktes han blod
och hamnade på sjukhus två dagar. Vi pratade aldrig mer om
Lillefar.
Den innerlighet och trygghet jag hade hoppats på i vår relation
verkade inte infinna sig. Jag blev skärrad. Något förändrade
i mig den kvällen.
Det blev fler alkoholrelaterade händelser som skar som knivar i mitt
hjärta . En utekväll som fick mig att skämmas ögonen
ur mig inför mina vänner och som slutade i fyllecell hos polisen.
Jag var halvt hysterisk över var han hade tagit vägen och vad
som hade hänt honom innan han kom gåendes vid lunchtid dagen
efter iklädd nedspydda kläder. Det var inte många ord
han sa till mig om detta. Det verkade glömt innan dagen ens var slut.
Ännu en utekväll med ett plötsligt aggressivt beteende,
jag inte sett varken förr eller senare, över några felhörda
feltolkade ord av två personer vi gick förbi. Så var
den kvällen förstörd. Jag likaså. Han var sur länge
för att jag inte uppfattade saken som han gjorde.
” Fyllegubben som kåtstirrar”
Kvällen som förändrade vårt förhållande
i grunden för mig. Som även förändrade min sexlust
till honom. Som fick mig att börja tänka lite klart igen. Kvällen
hos hans goda vänner med där han står och vajar med ett
glas vin i handen med fyllesimmig blick stirrandes på den halvklädda
dottern i huset som gjorde sig i ordning för en utekväll. För
helvete vad är det jag ser tänkte jag. Sluta ”kåtstirra”
du gör bort oss. Jag fick hjärtklappning, ångest. Flashbacks
i mitt liv. VEMS var de ögonen? Jodå, jag visste vems ögon
som dök upp ur det förflutna. Ängeln jag hade haft i mitt
liv fast då var det jag som var ung. (läs mer om Ängeln
i Minnesotamodellen-Mitt liv innan Minnesotamodellen-Hur blev jag så
här?) Då var det jag som blev ”kåtstirrad” på av
en ”fyllegubbe” som trodde han attraherade tonåriga mig. Äckligt!
Och här står jag med mannen i mitt liv, en man som ”kåtstirrar”
med simmig blick på småflickor, sina vänners dotter.
VAD är detta? Är det småflickor han tänder på
och drömmer om att få ”göra lyckliga” eller? Stor skam!
Den gången tog jag faktiskt upp med honom dagen efter angående
hans drickande och påtalade mitt missnöje över vad som
hänt. Det ”där” hos XX var inte så trevligt igår
sa jag. Snopen blev jag när han direkt skamset svarade; Nej, det
blev lite väl bra. Ja det blev det verkligen sa jag. Det verkade
inte vara inte första gången han befunnit sig i situationen.
Sen var det färdigsnackat om den saken. Hade saker och ting varit
annorlunda om vi pratat mer om det? Troligen inte.
Sen var det personalfest för mitt jobb hemma hos oss och fullast
var såklart han och min närmsta arbetskamrat lämnade honom
helt sonika på dansgolvet under en dans som mest var mindre rumsren.
Slutligen mammas 70-årsfest där han försvann mitt under
festen för att prata i telefon med dottern som plötsligt hör
av sig efter att ha tjurat i veckor och vägrat tilltala honom. Återfanns
redlös och nerspydd i bersån i trädgården av gästerna
som hittade honom där efter ett envist letande efter värden
som de prompt enligt god ton ville säga adjö till. Mina desperata
försök att undanmanövrera adjö-akten gick åt
skogen. Jag skulle kunnat sjunka genom jorden av skam.
Aldrig ett innerligt förlåt, aldrig en undran över hur
jag kände mig i de här situationerna. Och jag själv då?
Vad i all världen gjorde att jag hade såna här situationer
i mitt liv?
Kärleken flyr sin kos sakta men säkert.
Mitt tålamod, min kärlek och min lust till denna man började
tryta rejält. Aldrig en ursäkt. Aldrig en reflektion över
sin egen del i saker och ting. Aldrig ett tacksamhetens ord över
att jag fanns till hands i hans liv och visade att jag trodde på
honom de stunder han inte själv gjorde det.
Det var längesedan jag slutat att krama om honom och säga; Tack
för en mysig dag när vi gick och la oss. Vi börjar närma
oss slutet på vår relation. Vi sov inte ens tillsammans längre.
Och det värsta var att jag kände att det spelade ingen roll
det heller för det mesta.
Förutom de alkoholrelaterade fadäserna så kände jag
mig väldigt, väldigt ensam. Han var nu åter inne i en
period av dvala och livsleda. Nya problem med dottern som nu inte ville
komma hit alls pga mig. Jag försökte återigen finnas till
hands och trösta och stötta och komma med det ena förslaget
med lösningar efter det andra. Själv presenterade han varken
det ena eller det andra någonsin i något problem. Satt väl
mest och väntade på att saker och ting skulle antingen försvinna
eller lösa sig av sig själv. Han fick antidepressiv medicin
som endast gav effekten att han kom ännu mer i dvala. Samtidigt bestämde
han sig för att sluta dricka i sex månader. Efter sista ölen
såg jag inte ett leende någonsin mer.
Rådgivarna.
Han hade nu två nya rådgivare i sitt liv; läkaren som
han träffat max två timmar i sitt liv och psykologen som han
möjligen träffat tio timmar. De tre hade nu tillsammans kommit
fram till att börja studera var det bästa för honom.
Nu diskuterades det plötsligt fram på andra ställen hur
VI skulle leva. Hur JAG skulle leva. Nej tack kände jag. Att två
personer som inte har en bråkdel av en helhetsbild klara för
sig ska vara viktigare för honom att diskutera framtiden med än
med mig som ska leva i den blev för mycket begärt. Jag vill
gärna vara delaktig i planeringen av min egen framtid. Dessutom jobbar
jag med ekonomi och visste att det inte skulle fungera att studera flera
år med de kostnader vi hade dragit på oss. Det fungerade definitivt
INTE att öka på de skulder han redan hade dragit på sig
vid konkursen och tidigare studier. Och huset då? Som inte var klart
på långa vägar, hur skulle slutrenoveringen finansieras?
Det var ju liksom inte några plankor kvar som skulle målas.
Det var allvarliga saker som förstörde huset om de inte blev
klara inom det närmsta.
Men jodå, nu skulle han studera och punkt slut med det.
Kris, panikångest och ensamhet i tvåsamheten.
Den ekonomiska vinsten från det hus jag slitit ont i och skapat
mig ett tryggt kapital med var snart slut. Pengar som var avsedda för
att renovera huset klart hade snart gått åt till de månatliga
kostnaderna eftersom han inte tjänat så mycket under de här
åren. Själv mådde jag riktigt skit, hade panikattacker
igen, blev stressrelaterat tjockare och tjockare och fick diabetes. Åkte
in på akuten ett antal gånger med diverse stressutlösta
symptom. De som följde med mig och stöttade mig när jag
var i kris var mina vänner. Hur jag mådde intresserade aldrig
honom. Vi förmådde inte prata oss samman och lösa vår
situation. Det utvecklades till en slags mamma-barn-relation. Jag nådde
honom aldrig när vi försökte prata.
Problemet med hans dotter utvecklades till ett världsproblem och
allt gjordes för att flickungen skulle slippa träffa ”häxan”.
”Häxans” bil gick dock bra att åka i, likaså andra saker
”häxan” ägde” som det kunde tänkas finnas behov av; pengar
till pizza, bio , tanka mobilkortet och fika tex. Träffarna skulle
ske på stan på behörigt avstånd från…..ja
ni förstår vem.
Till slut fick jag nog och satte ner foten. Nu fick det vara bra med detta
rännandet på stan med dottern. För det första är
det mina pengar ni roar er för. För det andra löser det
inget utan gör bara saken värre. Hon får komma hit när
hon tjurat klart. Till dess får ni hålla kontakten på
alla de andra sätt som står till buds. Resultatet blev en man
som nästintill stod och stampade i golvet och sa jag måste
få göra som jag vill med min dotter. Javisst tänkte jag.
Och jag skulle betala och hålla käft. Nej! Nu fick det vara
nog med tio månaders trams. INGEN hade gjort henne något ont
i detta huset. Varken jag eller min son. Jag kände mig oerhört
provocerad, förnedrad och tillintetgjord så fort jag krävde
det minsta lilla respekt. Jag fick till slut känslan att han ville
frysa ut mig, bete sig så vidrigt det bara gick för att få
mig att avsluta relationen för att han själv var för feg
för att göra det. En billig välkänd strategi som ynkryggar
brukar ta till.
Jaga ny relation.
I samma veva ringer en väninnan och säger att hon sett honom
vara inloggad på en nätdejtingsida. Jag länsade hans konto
från MINA pengar och helvetet bröt lös inom mig. Då
hade han tillbringat fyra månader i soffan framför datorn medan
jag jobbade och skötte allt. Träningen var det viktigaste i
hans liv förmodligen med baktanken att träffa nästa relation
där kan jag tro. Så medan han vilade upp sig i soffan och tränade
upp sig på gymet blev jag alltmer utsliten och sjuk.
Trött, tjock, ful, utschasad och missnöjd med hur JAG hade valt
att leva det sista året kände jag att det sista rann av mig
när han mötte mig en kväll i hallen med träningsväskan
över axeln. – Ska du med och träna löd frågan. Nej
sa jag, jag orkar inte träna mer. Det har blivit ytterligare ett
stressmoment i mitt liv bara. Allt som måste göras hemma efter
jobbet gör att jag inte får någon tid alls över
till mig själv. Det handlar om att prioritera sin träning Susanna
om det ska bli något resultat svarade han och trippade iväg
på sitt träningspass. Ja tänkte jag uppgivet, lätt
för dig att säga som ägnar hela dygnet åt dig själv.
Du ser inte ens hur trött, sliten och sjuk den du lever med är.
Du bryr dig inte ett skit om att ALLT håller på att haverera
omkring dig. Det enda problem som existerade var världsproblemet
med en tjurig hormonstinn tonåring.
Jag kände mig inte välkommen hem längre. Aldrig en kram.
Aldrig ett uppmuntrande ord. En blick ur ögonvrån från
soffhörnan med datormusen i handen och möjligen ett hej om jag
hade tur var vad som mötte mig.. Jag föreslog att vi skulle
gå i någon form av terapi tillsammans. Men nej, hans psykolog
tyckte inte det passade i nuläget. Jag försökte skapa några
trevliga kvällar för oss och bereda plats för samtal som
kunde göra oss gott. Jag föreslog att vi skulle köpa nya
sängar och försöka sova tillsammans igen för att komma
varandra närmare, jag föreslog att vi tillsammans skulle försöka
börja göra småsaker klara i huset, jag föreslog att
vi skulle…….och jag föreslog att vi skulle…..och jag föreslog
att vi skulle….men icke! Inget lockade. Jag började inse att det
finns nog ingen eller inget som kan göra denna man nöjd. Möjligen
kunde alkohol göra honom lycklig för stunden.
Funderingarna om det fanns något hopp.
Jag ville fortfarande hoppas och tro i vissa stunder att vi kanske kunde
kämpa lite och hitta tillbaka till varandra igen. Jag gjorde en del
försök att försöka prata med honom om det. Men för
det mesta kände jag att sanningen tog över min fysiska kropp
och talade allt barskare till mig att lämna denna relation därhän.
Ju längre jag stannade i den ju sjukare i både kroppen och
själen blev jag. Till slut rann sinnet över på mig och
jag blev arg. Riktigt arg var jag de två sista månaderna.
Jag gapade och skrek, skällde, välte soffbordet en gång
i ren frustration över att inte det inte gick att föra någon
vettig diskussion. De nio berömda orden som upprepades som ett mantra;
jag måste få göra som jag vill med min dotter var ungefär
vad han tillförde i diskussionerna innan han lutade huvudet bakåt
i soffan, blundade, sjönk ihop i en hög och tillade; jag vill
inte diskutera mer just nu. Just nu hade jag lärt mig var detsamma
som aldrig mer tar jag upp detta, nästa gång du tar upp det
så blir det samma mantra som upprepas och samma jag vill inte diskutera
just nu.
Visst, skit i att det regnar in, att elen hänger i klasar på
väggarna, att det drar in som ett såll i huset, att det är
halvfärdigt i var och varannan hörna, att pengarna håller
på att ta slut, att du sitter som en zoombie i soffan, att jag håller
på att braka ihop fullständigt av alla problem vi har samtidigt
som jag måste sköta mitt jobb annars har vi snart varken bostad
eller mat. Att jag också har ett barn som behöver ha uppmärksamhet
och känna sig välkommen hem. Nej, bara du får göra
som du vill med din dotter.
Jag försökte förgäves hitta en vuxen ansvarstagande
person i manskroppen jag hade framför mig. Men fann aldrig någon.
Nu hade jag kommit till en punkt där jag också gav fan i hur
jag betedde mig eller vad jag sa. Många sylvassa ord for ur mig.
Vissa var välriktade elakheter, andra ett resultat av den förtvivlan
jag kände över att kärleken dog mer och mer för varje
minut som gick. Kändes som det var lika bra att snabba på det
oundvikliga slutet.
Kvällen då hjärtat blev alldeles tomt.
Vi hade i alla fall sista samtal som ledde fram till att vi beslutade
avsluta vår relation. i stort sett bestod samtalet av att jag fick
öst över mig allt jag gjort och sagt som hade kränkt honom
antingen på det ena eller det andra viset. Att jag någonsin
hade gjort nåt för varken honom eller hans dotter nämndes
det inte ett ord om. Att han möjligen själv inte varit så
trevlig eller gjort något fel fanns inte på kartan. Allt var
tillskrivet mig i ett enda slag. Själv hade han ju bara varit snäll.
Och i nästa andetag fick jag veta att jag fått honom att känna
sig som en inneboende. Lustigt tänkte jag. Då är vi två
som känt oss som inneboende. Och sen fick jag en enorm tomhetskänsla
när jag tittade på honom. Jag tänkte för mig själv;
jag känner ingen kärlek till den här mannen längre.
Det är borta. Mitt hjärta är tomt. Det gjorde ont, det
gjorde riktigt ont. Drömmen var krossad, guldet hade blivit till
sand. Efter det samtalet blev inte en ”siffra” rätt.
Han flyttade några dagar senare till goda vänners sommarstuga.
Efter tio dagar tänkte jag; Men visst tycker jag om honom lite grand
fortfarande? Är det verkligen rätt att vi ger upp här och
nu? Borde vi inte åtminstone försöka innerligt båda
två i alla fall att nå tillbaka till varandra? Vi hade ju
faktiskt haft väldigt roligt tillsammans, skapat så mycket
tillsammans i vårt fina hus, vi kunde ju få det så bra
om vi båda la manken till. Klart vi ska tänkte jag och skickade
ett sms till honom. Kom hit lovely ska vi verkligen inte osv osv osv.
Fick ett kryptiskt svar som inte var något egentligt svar. Nästa
dag hade anfallet jag fått gått över och vi nämnde
aldrig mer något om återförening någon av oss.
Det fanns ingen återvändo för oss, det var över,
förstört och förbi allting helt enkelt.
Det saknas troligen vissa verktyg.
Psykologi har alltid intresserat mig och jag har förkovrat mig djupt
i ämnet. Riktigt djupt! Letade ju många år i böckerna
efter vad det var för ”fel” på mig . Vad jag har för diagnoser
kan ni läsa om under; Panikångest och ADHD.
Alla har vi väl något som är lite ”fel” om vi börjar
studera oss själva närmare. Lite skavanker här och där
i beteendet, men vi fungerar oftast ypperligt i det stora hela ändå.
Ibland kan skavanker till och med skapa charmen hos en person.
Ett problem blir det väl först när felen påverkar
vår förmåga att fungera i samhället, på arbetsplatsen,
i relationer med andra människor eller felet börjar orsaka oss
svåra lidanden? Då är det dags att söka hjälp,
få diagnos, kanske medicin men framförallt en hållbar
strategi, skapa rimliga förutsättningar för ett fortsatt
bra liv. Saknar man ett ”verktyg” i lådan får man kanske kompensera
det med ett annat ”verktyg”. Men och främst måste man förstå
att man saknar ett ”verktg” och nästa steg är vilket ”verktyg”
. Alternativet är att lida vidare. Vissa väljer den vägen
och vänjer sig vid det. Kanske till och med trivs med sitt lidande.
Det berömda ordspråket.
”Man ser inte skogen för alla träd” är väldigt sant.
Pusselbit efter pusselbit hade lagts ut framför mig i fyra år.
Kvällen när alla kränkningar presenterades började
pusselbitarna falla på plats. Vem var mannen jag levt med i fyra
år? Att han var felfri i sina egna ögon hade jag för länge
sedan förstått. De eventuella småfel han berättade
att han hade begått åtföljdes genast av ett självrättfärdigande
ty motparten hade ju gjort si eller så varpå det föll
sig naturligt att han tvingats handla som han gjorde. Det var alltså
alltid indirekt någon annan som hade tvingat honom att begå
de ”dåliga” handlingarna, eller de dåliga beteendena varpå
offret naturligtvis alltid egentligen var han.
Just nu var det såklart mitt fel allting. Ja, klart att vissa delar
var mitt fel, jag är inte felfri. Vad som är mitt ”fel” är
ju just vad hela min historia handlar om här. Jag tittar på
mig själv och hur jag beter mig i mina relationer. Och hoppas såklart
se den röda tråden för att förhoppningsvis någon
gång i livet klara av att ändra de beteende jag har som gång
på gång tar ifrån mig både det själsliga,
ekonomiska och praktiska välmående jag byggt upp. Varför
jag skänker bort det till människor som inte är villiga
att ge mig något tillbaka. Varför jag är så stygg
och försummar mig själv och min son, min lille prins ? som än
en gång fick stå åt sidan för att mamma ägnade
mer tid, pengar och energi för att göra andra lyckliga än
sig själv och honom.
Vi spenderade osedvanligt mycket tid tillsammans och jag har inte minsta
tvivel när jag säger; ja han saknar definitivt vissa viktiga
”verktyg” i lådan och det är solklart varför hans liv
ser ut som det gör med total osjälvständighet, trasiga
relationer, ovänner, havererad ekonomi, hat, bitterhet, självömkan
och lidande i allt han tar sig för. Han kanske börjar rota i
sin verktygslåda någon dag och inser att lätt att leva
med är det sista han är, eller gör han det inte och vandrar
vidare med sin grandiosa bild av sig själv som det ständiga
offret för andras ondska. Men det är hans val. Nog om det. Detta
handlar om MITT liv inte hans.
Avsluta som vänner och gå vidare…..trodde jag.
Så återstod att göra färdigt huset, sälja det
och gå skilda vägar. Nu började ett helvete av sällan
skådat slag med den ena chocken efter den andra efterhand han deklarerade
sina ståndpunkter i sammanhanget. Han höll fast vid att han
känt sig som en inneboende alltsedan jag krävt att vi skulle
göra huset klart, vårda vårt förhållande,
släppa problemen med hans dotter och rätta till vår ekonomi
genom att han fick bli självförsörjande. Då hade
jag visat min makt och kränkt honom. Han såg det därför
som helt naturligt att huset numera enbart var MITT. Han ämnade inte
arbeta mer på det. Avsäga sig sin samborätt, dvs kostnader
och jobb och inget annat, tacka för sig, lämna mig i huset och
gå vidare såg han som det enda rätta efter mina upplevda
övergrepp på hans person.
Fortsättning följer.....
Jag går vidare och tackar dessa män för vad jag lärt
mig om mig själv. Vilket t ex är att jag fortfarande sätter
mig och väntar och hoppas lååååångt
efter jag har fått alla svar jag behöver. Och att jag fortfarande
definitivt är medberoende, jag kan lätt börja försumma
mig själv och det som är viktigt för mig för någon
annans skull. För att vara till lags. För att de ska trivas.
Det mest typiska är att jag ger mig på just de män som
de flesta andra sedan länge konstaterat är omöjliga att
skapa någon vettig relation med.
Jag ska försöka vara mer lyhörd för min egen intuition
i fortsättningen. Den fungerar ju faktiskt nuförtiden!
De som finns speciellt i mitt hjärta, de som villkorslöst har
stöttat mig under de här åren, får en speciellt
stor tacksamhetskram här:
Henrik, min bästa, bästa vän
nu och för alltid!
Marie F för att du är du, en del
av mig!
Anita, för din generositet på
alla plan och för ditt oändliga tålamod!
"Mamma" Ella för allt du lärt
mig om livet och "hur man gör"!
Fritte Filur, för ditt glada skratt,
din trygga famn!
Mats W för alla gånger du lugnat
mig i min förtvivlan!
Stig & Eva, Emil & Anette för
Ert tålamod och för att ni alltid trott på mig!
Inger W som tog min hand och ledde mig till
mitt första Al-anon möte!
Tack,
älskar Er alla innerligt och av hela mitt hjärta!
Länkar:
http://www.mtn.org/EA/swedish/
http://www.prokrami.se/
|
|