Vägen ner gick förbi Vätterns östra strand och där rastade vi en stund.

Hundarna tyckte att det var skönt att rasa runt och gnabbas efter stillasittandet i bilen.

Här fanns mängder av tussilago. När jag åkte hemifrån låg det fortfarande tjockt med snö på mina tussilagoställen, så detta var årets första i mängd.

Orkanen Gudruns förödelse blev tydligare ju längre söderut vi kom; så mycket fallen skog har jag aldrig förr sett. Efter en lång och tråkig niomilasträcka på Nissastigen öppnade sig det vackraste landskap jag någonsin sett. Detta är Ätran, strax nedanför fälten utanför Mona-Stinas Hallandslänga.

Den långa stugan, typisk för Halland, hade så lågt i tak att jag måste böja mig i dörröppningarna. Trösklarna var höga och underbart nedslitna på mitten - där har många snubblat sig över genom åren! Vägbeskrivningen var utmärkt men den allra sista biten hittade jag inte utan ringde från mobilen. Naturligvis meddelade då en automatisk telefonröst att jag endast hade 2 kr kvar på kortet varpå jag snabbt hasplade ur mig till Mona-Stina att hon måste ringa upp. Jag beskrev noga hur det såg ut precis där jag stod men se, Mona-Stina hade ingen aaaaaning om var jag fanns utan vi bestämde att jag skulle köra tillbaka till en kyrka jag passerat tidigare och där mötte hon upp mig. Väl vid stugan visade det sig att jag ringt ungefär 25 meter därifrån... :op

Nån sån här mat&drickaställning har då inte Schnauzerstugan - baren provades omgående av både Embla och Troja. Troja var i lägsta laget, men hon blev påtagligt stolt när hon lyckades slurpa i sig vatten hon också.

Trojas vackra motsvarighet i Halland heter Sally. En riktig hussegris! Tolv år är hon och har de charmigaste gremlingöron jag någonsin sett. Någon bild som visar dem blev det inte, men att hon är söt syns ändå.

Mycket snart kom Gull-Marie ut med Elli och alla gick vi en första lilla promenad på fälten. Bilderna blev överexponerade eftersom jag glömt bort att jag senast fotograferat i regn...

För första gången upplevde jag Embla som liten för både Elli för Alice var så mycket större. Fjantan blev dessutom rädd en stund - fegfjanta! Mona-Stina var orolig att dräktiga Alice skulle vara dum på Embla, men Alice låtsades bara och hade jättekul. Leonbergern Elli ägnade varje tillfälle åt att övertyga Embla om att stor hund = snäll hund och så småningom lyckades hon.

Fast det gick inte redan första dagen...

Närmare än så här ville Embla inte ligga. Basta.

Troja, däremot, hade redan från första stund med den finaste lilla resning av ryggåsen talat om för alla att här var hon nummer ett och detta accepterades omedelbart.

Allra bästa vänner.

Mycket spring på årets första riktigt varma dag kräver sin tribut - alla blev törstiga fort.

Både Alice och Elli älskar vatten och skulle helst bada dygnet om året om.

Elli kanske ännu mer än Alice och helst ska det vara riktigt mycket lervatten...

Gå hem? Redan? Nä, bada mera!

Vackra Alice.

Vi inkvarterades i bastun! Fast egentligen var det ett jättefint hus bredvid huvudlängan. Bastu fanns där visserligen, men i ett rum för sig. Men du kan lägga dig i bastun, matte - här ska vi sova...

Jag gick en tidig morgonpromenad med hundarna över fälten ner mot Ätrans strand.

Det hade varit många minusgrader under natten och Embla krasade sig försiktigt genom den tunna isen.

Embla fokuserar på en godbit längre ut på stocken. Törs man?

Glupskheten övervinner allt!

Gammal och stel? Inte Troja, inte!

Slut på del 1 av Alice i Underlandet. Fortsättning följer.

Bildindex >>Del 2