Retur till huvudsidan
RETUR TILL OM CAROL..

MIN OPERATION PÅ KAROLINSKA SJUKHUSET-DEN STORA OPERATIONEN

Detta får inte ses som någon vetenskaplig utläggning men hoppas att jag kan ge er en uppfattning
om vad denna operation går ut på och hur den är i verkligheten…
Jag kom upp till plastikkirurgiska avd 1(Numera AVD E13) den 28 April och var jättenervös, efter alla
skrämselhistorier jag fått mig serverat av somliga färdiga transexuella.

Men första av allt vill jag ge en jätteeloge och ett mycket,mycket varmt tack och min allra djupaste uppskattning till
Agnes Berg med OP-team, samt hela den underbara personalen på Plastik avd 1, ni skall ha absolut all heder och
jag beundrar er ur mitt djupaste hjärta för det arbetet ni gör för oss patienter, ni födde mig in i mitt nya liv, gav mig
ett nytt liv, kort sagt, jag är er oändligt tacksam!!

Natten mellan den 28 och 29 April var en natt jag mycket sent skall glömma, den kudden har nog aldrig mer varit
kramad än när jag fick fatt på den.

Jag duschade mig ordentligt, jobbade mig ren med sterilt medel, och sedan var det bara att vänta…
Jag somnade med en hel del tankar i huvudet, och var fruktansvärt glad, och såg fram emot vad som skulle komma
morgonen efter.
På morgonen den 29 kom Agnes och frågade mig om jag var beredd, och mitt svar var kort och koncist:
”vad väntar vi på?”varvid jag snart rullade ner åt C-OP och det stacks en del nålar i mig, sen en kort väntan för att
sedan så inte minnas nåt förrän bortåt 14-tiden på eftermiddagen, då jag vaknade på uppvak, mådde lite pyton
efter narkosen men annars var det helt OK bortsett från att ena benet var bortdomnat, det berodde på en för
hög dos Morfinpreparat i ryggmärgen, som tog lite snett dessutom.
Det sänktes och sedan upphörde dem besvären.

Låg sedan till c:a 20-tiden innan jag rullades upp till avd igen och mitt rum och där sedan låg jag i sängen, med ett
jättebandage mellan benen, och ville bara sova, och skall saken fram så var det inte helt fel!


Perioden 29/4-4/5

Jag var beodrad sängläge och jag var mycket trött de allra första dagarna men piggnade till och tidningar och
böcker slukades i en kolossal mängd, mest slölitteratur dock. Och mycket "data-porr" (PC-tidningar)!

Tankarna gick hemåt Göteborg och min käre Bosse, och saknaden var stor, men att Telefonkontakten var
rätt omfattande så det var kontakt per telelur med min älskling.
Men annars så var TV:n det bästa sällskapet i synnerhet sena kvällar, och det blev många sena kvällar som
avlivades på detta sätt.
Den mest tittade kanalen var NBC, vetgirig är man ju även om man är konvalecent, och denna kanal gav en
massa trevlig kunskap.

Maten var tråkig, endast flytande föda, d.v.s soppor och annat sånt, men jag tog det för vad det var, en del i min
läkningsprocess.
Och visst står man man ut med soppor de där dagarna för att veta att sedan blir maten godare.
Kort sagt, 7 dagar på soppor var lätt att stå ut med.

Sedan gjorde mina vänner livet mer guldkantat med sina besök, och att det fanns dagar man trodde att
de hade bytt ut rumsdörren mot svängdörrar, den ene hann inte ut förrän nästa kom.
Tack, Michelle, Lisa, Sandra, Marcela, Andrea och alla ni andra som besökte mig.
Er närvaro förgyllde verkligen tiden på sjukan. Annars så var det bara att ligga still.

Jag hade kvar det stela vagina-röret i mig varför jag inte fick komma ur sängen.
Mitt underliv var ett gytter av slangar, bandage, kateter-rör.
Orsaken till detta med flytande föda är att Läkaren inte vill att det skall komma nån avföring under denna tid vad
jag har förstått samt att magen skall ha en chans att återhämta sig.
I övrigt kan jag väl ha ansetts som en storförbrukare av smärtstillande, antibiotika, och annat sådant i medicinväg,
men att jag för det mådde dåligt, det vore fel att säga.
Syrran kom med jämna mellanrum och frågade hur man mådde och gav mig dem där sprutorna man ald-
rig vande sig vid, men vad då? Sånt står man väl över med tanke på vad som väntade.

Jag var bara så jublande glad att nu var 13 års helvete över, och att nu var det bara att se framåt.
Vill man bli fin får man lida pin säger dem ju så..
Livsandarna återvände sakta som säkert och jag kunde äntligen se framåt med stormsteg.
Jag hade hela tiden korrekt smärtlindring, kunde prata med de urgulliga syrrorna om jag hade problem, kort sagt,
jag upplevde inte denna tid av "ofrivillig sängliggande" som negativt på något vis.

Den 4 maj så blev jag omlagd nere på C-Op och där fick jag en kraftig ryggmärgsbedövning och de tog ut det
hårda röret ur mig.
Sedan så körde de mig upp till avdelningen igen, och mitt rum.

jag var helkonstig i mitt underliv i timtal efteråt, men det släppte så sakterliga och den 5 Maj fick jag stå upp för
första gången sedan jag opererades den 29 April, det medges att det var med en aning ostadiga ben man
stod där, med gåvagnen att hålla sig i (vad gammal man blev fort då?).
Det var med en känsla av seger jag gjorde detta, och jag vill bara uttrycka min djupaste respekt för avd 1´s
Sjuksköterskor!
Jag minns inte nu helt klart om det var nu de tog bort ryggnålen på mig eller inte men det har mindre betydelse.

5/5-11/5

Agnes sade till mig att jag fick röra mig inom rummet försiktigt och jag var inte uppe många sekunder de första
dagarna, men det blev längre och längre stunder, och den 6 Maj försvann den där kateterslangen permanent,
nu återstod det där klassiska alla KTT skämtar om, vart skulle strålen åka?
Det var spännande, och tro´t eller ej, jag lyckades hålla den inne i toastolen!
Att urinröret var felfritt, det var absolut helt klart, strålen var stark och kraftig.

Kort sagt, allt gick enligt planerna, nu var det bara en fråga om tid, Jag var fortfarande lite svag men blev piggare
och starkare för var dag som gick, och sedan kom den stora dagen! Jag fick STAVEN!!
Med order att träna "henne" när läge var och åtminstone morgon och kväll.
Men det kunde bli både 3-4 gånger om dagen.

Jag blev av med droppet, och all smärtstillning skedde i tablettform, jag fick fast föda, och nu var det bara dagar
kvar, jag skötte till slut t.o.m min omläggning själv, jag bara bad om det jag behövde i materialväg och sedan in på
rummet och lägga om.
Hygienen var var ytterst rigorös, duscha av underlivet efter varje naturbehov, Jelonet under och sedan kompres-
ser, och det gav resultat, jag läkte mycket bra och hälsan bara blev bättre.
Kort sagt, vad hade man att klaga på? Inte mycket. De sista dagarna var mest väntan på utskrivning, och att det mest var tråkigt, Fredagen den 9 var hetsig och ena besöket hann inte ut förrän nästa kom.
Men helgen………
Suck, rena graven inget liv alls, tråkigt, men den 11 Maj skrevs jag ut, Och först nu gjorde sig den där
******** Mr Murphy sig påmind, jag halkade lite olyckligt på golvet och satte mig på baken, så pass illa att jag
fick be syster titta till det hela.
Typiskt va?
Med denna lilla berättelse om hur min operation gick till vill jag avdramatisera denna operation, den är inte så svår
och besvärlig som många vill påskina, jag vill dock påpeka att alla människors smärt-trösklar är olika höga och
att en del kan uppleva smärtan på ett annat plan än vad JAG gör, men det är inga problem, det finns mediciner mot
sådant!
Kort sagt, var inte oroliga, var inte rädda, utan allt går bra, jag vill dock ge ett gott råd:

-lämna bekymren hemma så läker du upp mycket snabbare!
-Tänk positivt hur ont det än må göra, sånt finns det bot för, så det så.
Kort sagt, många s.k vanligare operationer är betydligt värre än det här!

Efter den stora operationen så får du gå c:a 2 veckor och du får komma tillbaka för att ta stygnen, för att sedan ha ett återbesök, varvid ev. (Och det blir oftast) rekonstruktionsoperationer planeras.
Jag kommer därför troligen att opereras en gång till senare i höst/vinter någonting, men det får tiden utvisa, Vackert blir det i vilket fall!
Vi kanske ses i sjuksalen i höst!!

Livet efter operationen.