Nu har det hänt igen (Skrivet 2005-05-28)

Fick telefonledes ett tragiskt besked......

Ett nytt tragiskt självmord, en ung f.d TS som inte längre orkade med alla problem. Jag varken kan eller vill gå
in i detaljer hur denna person gjorde det och var men hur man än vänder på kakan så är det alltid anhöriga runt
denna person som får ta den största smällen, jag säger det igen, självmord löser inga problem, bara föder nya
och ännu värre.
problem som de anhöriga får tampas med. Frågor som inte alltid får svar, frågor som kommer att ligga och gnaga
i de anhörigas tankevärld i år i värsta fall. Tvivel och självransakningar som inte leder till något gott.

Detta är något som man sällan ser i pressen, eller ännu mindre påtalas, men att detta återigen drygar på de
svarta siffror som är allt annat än uppmuntrande läsning, nu har detta hänt på min egen bakgård mer eller mindre
och även om jag bara kände till vederbörande till namnet så känns det tragiskt att en ung människas liv har
släckts på detta brutala sätt, helt i onödan. Jag ställer mig frågan, var fanns vården i det här ärendet? var fanns
de händer som kunde ha räddat hennes liv? Många men alltför få svar på alla dessa svåra frågor. Frågor som
troligtvis aldrig kommer att få svar heller för övrigt. jag vet inte hur jag skall kunna säga det här utan att trampa på några ömma tår så att säga, men jag tycker det är en skam för vårt samhälle att sådant här kan ske.

Hade idag ett mera ingående samtal om detta med några mycket nära vänner och det bara väckte fler frågor om
varför, vad som låg bakom, mm. Det gav inga fler svar,bara ännu fler spekulationer, och det är inte tjejen som
tog livet av sig mer i behov av än dem spekulationerna som redan är i omlopp.
Det behövs inga fler spekulationer, vad vi alla saknar är rediga svar på våra frågor!
Om ni som läser detta, jobbar inom vården, räddningsverket, polisen eller andra instanser som har hand om
sådana här ärenden, tycker jag att ni borde kräva mer resurser, mer av allt för att kunna hjälpa dessa personer
som är i riskzonen.

Det finns hur mycket som helst att ta upp i det här ämnet men varken platsen eller tiden räcker till för att utröna
huruvida det eller det andra skulle ha hjälpt, nu är självmordet ett faktum och vi som lever vidare får leva med
det smärtsamma minnet.

Att leva i stealth-status (skrivet 030520)

Vad är nu det? jo, att du helt låter bli att upplysa om din TS-status eller f.d TS-status, och glider in
i en anonymitet i samhället.

Det kan låta svårt, och det är inte lätt, men det går, i synnerhet när du har kommit en bit på väg
i din utredning t.ex. och ka många gånger vara din räddning.

Jag har kommit underfund med att det är det enda sättet jag kan se om mitt eget hus med, att gå
in i stealth, att inte längre synas på "TS-barrikaderna" på vilka jag inte varit på den senaste dryga
10 åren för övrigt.
Nu syns inte ens mitt namn där. Och lika bra det. jag/vi finns här på nätet, och hos oss, om ni vill
att vi pratar, och drar vårt strå till stacken, men det blir inga fler tidningar, fler radioprogram, mm.
Mitt ansikte kan inte längre exponeras i dem sammanhangen p.g.a. mitt kommande jobb inom vården.
Där måste jag vara 100% stealth på grund av många kommande arbetskamraters många och långa
fördomar, den ena elakare än den andre. Sjukvården är mycket värre ur fördomssynpunkt än vad
någon av er anar. Så är det upp till mig att anpassa mig till läget.

Så här är det för många av oss, att ha ett behov av att bara "försvinna" in i mängden. de flesta skulle
jag tro, och då lär jag inte överdriva.

Alla dessa snyft och gnällreportage fyllda med en lång rad floskler vissa TS sprider ut i kvällspressen,
hjälper inte vår sak, utan snarare stjälper den, det är väldigt länge sedan jag såg ett seriöst och bra
reportage i t.ex. kvällspressen om TS. jag kan nog säga, har man sett en, har man sett alla.
Mitt liv som f.d TS har varit tämligen öppet tills för en kort tid sedan då alla dörrar stängdes för publicitet
utåt, och att det är endast genom detta TS-nät jag idag agerar på TS-området. Ett beslut jag varit tvungen
att ta, för se till att jag får ett tryggt yrkesliv.

Den publicitet jag dragit på mig tidigare, har jag fått betala dyrt för och jag kan bara hoppas att det hjälpt er
som är mitt i processen, och att det således har inte varit värt priset för mig personligen.


Att jag nu lever i stealth, gör att jag t.ex. inte kan ta upp det här som en merit i jobbsammanhang, mm.
Utan att det sker i det tysta.
Det reportaget i Amelia lär ha lästs av c:a en halv miljon människor när det begav sig vilket
jag ser som ett slag mot allt vad vårt privatliv heter.

En liten reflektion bakåt

Nu har det gått några år sedan jag opererades, och det är läge för en liten reflektion bakåt, vad har
skett?
Vad har man lärt sig under årens lopp? Mycket skulle svaret kunna bli, och märkligt nog, så har det
gått i positiv riktning för det mesta.

För det första har jag insett att allt man velat ha "ramlar inte ner i ens knä" bara för att man blivit klar,
utan att man nog fått jobba för det, liksom alla andra människor.
Insikten att man idag är en liten kugge i det där som jag brukar kalla för samhällmaskineriet, har varit
tämligen träffande, och det är ju precis det jag jagat efter.
Man var väl lite naiv i början och tänkte att nu flyter livet utan trassel mer! men... livets realitet gjorde
sig snabbt påmind för en annan..
Man har förstått vikten av att inte prata vitt och brett om TS-historien, utan att inrikta sig på ett
"normalt liv" vad nu det är för något, aldrig sett eller hört en vettig förklaring på vad det nu skulle defini-
eras med för ord..? :-)) Men som sagt leva efter samhällets normer i den mån man vill eller kan. Det får
stå upp för var och en hur man förhåller sig till detta, jag varken vill eller önskar vara "domare" i såna
saker och ärenden.

Socialt sett är jag 100% socialiserad kvinna idag, med samma krav och rättigheter, och tänker inte ens
på mig själv som f.d TS längre, det är ett passerat kapitel i mitt liv nu.
Man har glömt bort en hel del av det spott och spe man fick utstå under förloppets gång. Kanske lika bra
det? Fast man påminns om det närmast dagligen via mailen att människor knappast är mer toleranta idag
än för runt 10-15 år sedan. Där ligger det ett Statos Quo och det lär inte ändras under min livstid.
Yrkesmässigt har jag utvecklats enormt, med en utbildning bakom mig, och ett säkert jobb inom vården
som väntar så där är jag inte det minsta orolig.
Vad mer kan jag begära? Jag är den kvinna jag en gång kämpade för att bli, och det med besked. Fått
kärringstämpel på mig redan... av yngre människor.... :-))

Så det rådet jag kan ge i och med detta är att se tiden an, det blir bra, även om det kan ta lite tid, och
framför allt, ingen av oss utom ett fåtal med smällfeta plånböcker sedan födseln, ingen käkar med
guldsked.
Vi är alla vår egen lyckas smed och beroende på hur vi smider "järnet" så formar vi vår egen framtid,
det är ingen annan som gör det åt dig, man får maka på sig lite och anstränga sig lite i livet.

Pela och Fadime, det finns fler fall...

Jag har stött på problemet, redan för 10 år sedan ungefär, i samband med en TS-tjej som var mordhotad
för att hon höll på med att genomgå ett könsbyte, jag vill inte här uttrycka mina känslor för hennes
s.k "bröder" som jag bara förakt till övers för, precis som jag känner ett förakt för allt vad fäder
och bröder som hotar, misshandlar, och mördar sina systrar och döttrar, för "hederns skull", heter.
Inse faktum, dessa dåliga kopior till "män" och kvinnor också för den delen, finns även i led berö-
rande de våra, och hotar då, eller försöker hota, de TS-tjejer, TS-killar, till lydnad inom familjehedern,
vilket åtminstone jag ser som något mycket beklagansvärt i vårt moderna samhälle.
Jag ställer mig gång efter annan frågan, varför detta förakt emot enskilda individer som inte vill bocka
sig för släktens och familjens traditioner och regler, ofta förutbestämda sedan sekler? Varför skall vi behöva
acceptera detta?? Jag kommer ALDRIG att varken acceptera eller tolerera detta, så länge jag lever, det
har ni mitt ord på.

Ok, hårda ord, men ack så sanna, och att våra myndigheter har blundat så länge för dessa
avarter i samhället, det har jag varit mycket förvånad över, och att jag blev mycket glad över att
Fadimes far fick ett så kännbart straff.
Äntligen, var min första tanke, men nästa tanke var.., varför skulle ett antal flickor tvingas att utstå
misshandel,
hot, mord och mordförsök innan de tog saken på allvar?
Frågor jag inte lär få svar på, för dessa frågor har ett svar som svider i vårt samhällsbygge, kalla det
ignorans för att kalla det vid sitt rätta namn, varför skulle t.ex. den här väninnan i en västsvensk
stad med invandrarbakgrund behöva utstå denna bild av hot om misshandel, mordhot, mm. bara
för att hon valt att gå sin väg i livet? Som sagt, många frågor, men tämligen få svar.

Jag är starkt beklämd över den utveckling som skett i samhället, och det stora antal brott som skett i
hederns namn under de senaste åren, allt från hot till mord.

Begreppet hedersmord är absolut inget nytt, och att det är något jag som människa skäms över att
det existerar.
Vi pratar om ett begrepp med tusenåriga traditioner, men som åtminstone jag hoppades hade urholkats
så pass att detta bara var ett minne blott, men....
Bara det som begrepp, är ett tecken på att något är sjukt i ett samhälle som tolererar sådant.

Vad känner ni själva inför detta hot, som även många av våra systrar från de länder där detta före-
kommer är drabbade utav? TS eller inte TS? Berätta gärna för mig vad ni tycker och tänker, och så
kanske VI kan hjälpa dessa unga flickor och de andra drabbade till ett mer drägligt liv!

Ok, det blev en fet debattartikel denna gång, men....

För att inte denna text skall missuppfattas:

Jag vill OCKSÅ betona att jag INTE vill utmärka särskilda folkgrupper, utan enbart enskilda individer
som klantar till det för sina medsystrar och medbröder, vi har dessa mentala kalhyggen även bland
den infödda befolkningen, så det är inte ett renodlat invandrarproblem!
Jag vill också klargöra att vi båda tar kraftfullt avstånd ifrån rasism och främlingsfientlighet oavsett
grundskäl och orsak!

En Natt i Göteborgs uteliv....

Natten mellan den 11 och 12 januari 2001 var jag och min man Bosse på ett besök på krogen Murveln
på Nordstadstorget (femman i allmänt tal i Göteborg), och skulle hem vid c:a 03:00, efter att ha firat
inköpet av firmabilen till vårt lilla cykelföretag.

Vi blev alla mycket varse om hur illa ställt det är med att få gå ifred om man är kvinna ensam på detta, i
många avseenden illa beryktade torg, det slutade med ett handgemäng, där jag fick försvara mig emot en
- troligtvis - påverkad man, som gjorde sexuella närmanden emot mig.

Det som jag dessutom misstänker, är att mitt tidigare påbrå, gjorde situationen ännu mer jobbig för i syn-
nerhet mig.

Det hela slutade med att jag fick ta till tårgassprayen, för att neutralisera denna man, och med följd att det
blev en polishistoria av det hela.


Varför jag tar upp det här nu och här? Jag blev så illa beklämd över att behöva ta till våld, och dessutom
ta till ett -faktiskt- olagligt vapen, om än defensivt, för att freda mig.
Jag vill djupt tacka min man Bosse för att han hjälpte mig att försvara mig mot denne man, och att denne sedermera kunde fås under kontroll, situationen var tämligen hotfull, och att den kunde lett till betydligt allvar-
ligare följder än det nu lyckligtvis gjorde.


Jag vet inte ärligt sagt hur jag skall se på saken, men att nog känns det kymigt att man som kvinna inte
skall kunna gå ifred på en av göteborgs mest bevakade platser, utan att riskera sexuella närmanden och
ofredanden, detta trots att vi gick i sällskap från krogen, på väg till en taxi för att i all ro åka hem och sova.

Just nu är det en trolig rättegång på detta i antågande, och då kan vi ge mer detaljer i ärendet.


Uppdatering den 6 Maj 2001:

Livet är väl som det skall.., folk som gör brott och polisen haffar dem, och allmänheten sköter sitt.
Men låt oss ta en liten saga här, men som har en absolut sanningshalt:

Lilla Helena har klarat av sitt könsbyte, och vill ha ett jobb, men finner att skolbetygen kanske inte var dem
bästa p.ga. dem problem hon hade i skolan med orsak i transsexualiteten.
Nåväl, Helena är en rätt skärpt flicka som har lätt att lära sig nya saker, och hon börjar studera på Komvux,
läser in hela gymnasiekompetensen på några få terminer, med skapliga betyg, dessutom har hon känt att hon
vill jobba inom vården, och studerar sin katalog från komvux. Där finner hon kursen om omvårdnadsutbildning och söker dit, och kommer in, så långt är allt bra, klassen hon
hamnar i är däremot inte så bra, hon är väl inte så öppen med var hon bor, heter i efternamn, mm, då hon har
skyddad personuppgift, och inte riktigt litar på sina medmänniskor fullt ut efter en rad misslyckanden i hennes
tidigare umgänge, människor som hon litat på, men visat sig utnyttja henne illvilligt.
I klassen finns tjejer som vill veta ALLT som sina klasskamrater, gå ut med dem på krogen, mm. Helena vill inte följa med ut på krogen, hon vill inte öppna sig som en öppen bok inför dessa tjejer, vad
händer?
Hon berättar för vissa utvalda klasskamrater om sin bakgrund, människor hon trodde sig kunna lita på.
Det visar sig att den tilltron inte var särskilt mycket värd när det kom till kritan.
Jo, hon upplevs som hotfull och ett hot mot dessa tjejers värderingar, skitsnacket börjar med en gång, och
inget av detta uppfattas av lärarna, varav några är direkt negativa emot henne som människa.
Helena tar naturligtvis stryk av detta, och som lök på laxen blir hon naturligtvis sjuk och är borta några
veckor från skolan, med följd att hon blir efter i undervisningen, dessutom så tas ifrån rätten att få deltaga
i en studiepraktik.
Det hela slutar med att hon i praktiken avstängs från undervisningen, p.ga. lögner från vissa lärare att hon
skulle vara hotfull, vilket inte stämmer, lärarna klarar sig utmärkt ur historien, det gör inte Helena, hon får
bära det där så berömda hundhuvudet och få ta all skit för det.
Hon ställer berörda lärare mot väggen, efter att ha blivit sjukskriven av sin läkare, efter att ha brutit ihop.
Lärarna försöker slingra sig ur läget, med halvlögner, att skjuta över problemet på andra, mm.
Helena är bara sååå trött på läget och mest vill glömma hela historien, hon ger upp studierna för resten av
terminen, och beslutar sig för att börja om på en annan skola, men dock fortfarande inom omvårdnaden.

Det kostar henne ett antal tusenlappar i studielån, helt i onödan, som hon inte får någon som helst nytta av.
Hon har åter igen blivit drabbad av samhällets fördomar, i ett sammanhang där empati och medkänsla borde
vara än mer viktigt än i resten av samhället, d.v.s inom vården.

Helena finns i verkligheten, men givetvis under ett annat namn, och hon är än mer medveten om hennes
utsatta läge som f.d transsexuell.
Hon förbannar sig själv för att hon sa något om att hon har "bytt kön" , och i synnerhet att hon någonsin
hamnade i den här senaste klassen.
Hon hade ju läst ett flertal terminer på Komvux innan, utan att ha det minsta problem med någon klasskamrat.
Hon har många och långa funderingar på hur detta läget kunde uppkomma, och mer och mer uppgiven inser
att man som f.d transsexuell är ett allmänt villebråd, som det tycks vara fritt fram att trakassera och terrorisera
utan att det kostar dem något.
Hemska tanke, men att situationen kan hållas under kontroll genom att inte tala om att man har bytt, och att välja
noggrant vem och vilka man umgås med, en viss reservation utåt är inte av skada i detta fall.

Jag skrev för en tid sedan på den här sidan om att hålla tyst om sitt könsbyte, och finner än mer hur rätt jag hade
när jag skrev dem orden den gången.
Läget är fortfarande svårt för oss med transsexualitets-problemet, vare sig vi har klarat av den genom könsbytet,
eller är mitt i processen, eller i början av vår väg till rätt kön.
samhället är inte alltid så öppet och tolerant som vi tror och det så fint heter. tvärtom. Nymoralismen grasserar
friskt och det drabbar svaga grupper i samhället, som t.ex. oss.


Jag har en positiv tro på samhället, och vet att en dag blir vår värld ett bättre ställe att leva i, fördomar kommer
vi nog tyvärr aldrig undan, dem är väl lika gamla som mänskligheten självt, och kommer att leva med oss så
länge vi finns till på det här klotet.
Trots Helenas trista upplevelser skall vi se positivt på tillvaron, alla människor är inte korkade och fördomsfulla,
inte heller är samhället så insnöat som det ibland tycks vara, så länge det finns liv, finns det hopp.
Vi kommer aldrig att helt slippa dessa människor som bär sina skygglappar, men ta dem för vad de är, en relik
ur historien, med värderingar som ibland är helt förlegade.
Ta dem med en klackspark, låt dem inte förstöra din dag, utan säg som Bobby Womack: "don´t worry, be happy".