Noveller

Naturpaj - en poetisk resa

Jag och Michael "für alle" Reuter på Stadsteatern i Västerås

Rockpoesi, performance och happenings, 2002

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Åka till Polen då behövs ingen färgfilm, allt går i svartvitt. Om det inte brinner

vilket det gjorde. Vi skramlade iväg från Västerås en sömnig och febrig sommar-

dag -77. Måsarna höll hov på den pariserblå himlen. Bilen tjöt lycklig och över-

viktig. Vårt race och destination var Bob Dylan i Göteborgs dimmiga sköte.

Vägen låg som en klibbig lakritsorm och första ölen försvann som en avlöning.

Valianten flög fram genom lapptäcket kompad av vindens gnolande. Väl

framme vecklade vi ut ömma kroppar och rätade på ryggarna. Såg äntligen

Bob Dylan med vitkalkat ansikte framföra Just like a Woman. Efter Dylans

magiska och trancefyllda gig skulle vi resa hem men bestämde oss för

Krakow i stället. Bara att ringa hem till våra oroliga mödrar och be dem

skicka ner passen. Passen kom frankerade. Fortsatte mot Ystads sovande

bikupor, rullade in i färjelägret där kärran havererade. Checkade ombord,

båtmotorn rosslade igång som en inbiten rökare. Våra hjärtan startade och

for ut ur landet med molnen som vägvisare och styrde mot okänd horisont.

Träffade några imbecilla, solkiga raggare ombord på den rostiga tvålkoppen.

Den daggvåta sömnen rullade in och jag somnade som en omkullvält tidnings-

kiosk. Vaknade i det polska färjelägret med rödsprängda ögon. Huvudet

dunkade som en illaluktande räktrålare och allt såg ut som en rökig bazar i

Istanbuls horkvarter. Vi fick lift med raggarna, nöden har ingen lag.

I en rödpolerad jänkare blandades "skånsk" Jail house rock som vrålade ur

högtalarna, stinkande vodka, fet brylkräm, långt hår, lukten av bensin och

okänd parfym. Vi gled in i Krakows giftgrå, unkna andedräkt. Checkade in

på Hotel Lola, ett sjaskigt hotell som sett sina bästa dagar: krackelerade,

slitna skinnklädda stolar av mahogny, billiga gardiner som vajade som en

kattsvans mot dimmans bakgård, tavlor med gamla stofiler, kackerlackor

och lakan som kunde stå av sig själva. Sorlet och cigarettröken en halv-

trappa ner genom den trånga korridoren låg tät som slaget vid Lützen. Vi

skar oss törstande fram till baren och beställde kvarterets honungsgula,

eget bryggda öl som doftade mandel. Träffade två blonderade vinrankor

med urringning ner till naveln, de ville gifta sig direkt, "oh my god". Hela

veneriska trädgården klampade omkring på bordet. Jag svepte ölen och

blundade. Tänkte på Charles Bukowskis ord: antingen dricker man för att

bedöva eller för att berusa. Skönt att sista alternativet fortfarande funkar.

Krakows "enda" taxi tickade guld utanför hotellet så vi rumlade in och gav

oss ut på jakt som en lejonhona om natten. Inget skulle gå förlorat. Barer,

kaféer och restauranger låg som ett pärlband av neon mot stadens grå,

rappade fasader. På vägen slog hungern till så vi stannade till på en sylta

som hade rykte om sig att ha stadens bästa gulasch. Vi hamnade vid ett

fönsterbord med fettgula fönster och en utsikt som "Gud glömde".

Kyparen kom framvisslande som en swingpjatt från fyrtiotalet med mörk

för stor kostym och en gul nylonskjorta som varit vit i sin ungdom.

Den hade långa snibbar med blåa bilar på.

Vi beställde rykande gulaschsoppa, immig coca-cola, sliwowica, piwo

och ett helt batteri med cigaretter. Smaklökarna stod upp och applåderade.

Underhållningen bestod av en smilande violingnisslande hallick som kröp

in i öronen med sina sliskiga toner. Mitt under middagen blev Louise

uppbjuden av en officer? Fråga mig inte för jag har aldrig gjort lumpen.

När jag mönstrade i Karlstad frågade major Krage varför jag ej kunde

tänka mig det militära. Jag svarade: Har ej tid och är inte säker på om jag

hejar på Sverige om det blir krig. Han såg ut som dödens dal och jag

fick frisedel som ramades in blixtsnabbt. Blev kommenderad till Röda

Korset. Har aldrig hört något sen dess. Louise gick upp med denna

främmande "gentleman". Han såg ut som ett skrotupplag i mässing med

medaljer och streck över hela bröstet. Jag tände en cigarett, tog en klunk

ur ölen och lät livets sötma rinna ner i strupen. Efter några minuters

dansande hörde vi Louise vråla FUCK YOU! så det gav utslag på richter-

skalan och såg hur hon gav "gentlemannen" en rungande örfil. Han hade

tagit Louise mellan benen, minerat område. Allt blev tyst. Det skygga ljuset

stod still och surrade som en insekt i en allé. Majorens blekblå ögon

ömsade skinn till borderlineblick. Skräcken gick som en elektrisk stöt

genom kroppen, vi var ju inte precis ambassadörer från Sverige. Jag såg

hårda förhör framför mig vid ett rökigt marmorbord och svajande glöd-

lampor. Vi klarade oss, Gud hör bön. Jag ramlade ur baren, kippade efter

andan och tackade de berusade stjärnorna på himlen. Gick för att pissa

bakom närmsta hörn. När jag kom tillbaka var alla försvunna. Gått upp i

gas? Ensam i Krakow, i Europa, i Världen.

Jag såg mitt liv publicerat i himlen. Poesin och intuitionen var mina enda

vänner och ledstjärnor denna natt. Kyrkklockan slog 02.00. Ovanför

suckade månen. Jag gick gata upp och gata ner som en luffare och hörde

pulsen eka mellan husen i den dystra natten. En sida ur Pravda blåste förbi.

Efter några kvarter stod plötsligt en gammal, ärrad stridsvagn och lutade

sig. Siluetten mot husväggen såg ut som en kåt elefant. Någon skrek

osammanhängande på polska inifrån den laddade stridsvagnen och dörren

öppnades med ett dovt ljud. Innan jag visste ordet av satt jag med två

polska soldater, rakade som ett kalhygge och med öldränkta munnar av

Budweiser. Fick samma känsla som när jag var insnöad fyra timmar på

Kennedy Airport i New York. På resa men "stucked". Polackerna kunde

ingen engelska och jag ingen polska. Kroppsspråket fick vara tolk.

Tjattrade som gibbonapor rökte billig svart och grovskuren tobak.

Rensade strupen från allt vägdamm. Lyssnade på Mahler på en liten

knastrande plåtradio. Skärpan på ljuset började inställa sig. När jag stirrade

ut genom tanksfönstret på lånad tid och såg in i mörkrets vrålande gap,

ser jag Sture komma emot mig under gatlyktans violetta och ilsket

blinkande sken. Jag kastade mig ur kabyssen och får se hur blodet sipprar

igenom Stures vita skjorta. Han skriker ut smärtan: jag har blivit kniv-

skuren! Han hade växlat pengar svart i en trång gränd. Vi plåstrade om

den sargade kroppen. Stoppade en taxibil. Skrek till chauffören: kör till

Hotel Lola! Chauffören, vit i ansiktet som en albino på rymmen, skakade

som en rattlesnake. Växlarna rasslade och tjöt. Tvärnit framför porten.

Snabbt upp för de knarrande, dammiga ektrapporna, in på hotellrummet.

Vi slet till oss alla skrynkliga, korsfästa kläder. Satsade alla juveler på

pantbanken att vi skulle hinna med morgonfärjan. Vi dammade in i färje-

lägret som tjurarna i Pamplona. Bromsspåren slutade i mahognybaren.

Drog blixtsnabbt ut ur Polen. Ölen på färjan smakade Gudagott. Vi stod

tysta vid den saltstänkta relingen och stirrade in i den heliga horisonten.

Stjärnorna sov. Morgonen doftade tång och underjorden talade i tungomål.

Vi studsade fram som en macka över det gnistrande vågskummet. Billy

pissade i motvind, men vad gjorde det. Vi var på väg tillbaka till det

förlovade landet. Väl i land kysste vi sanden och somnade på stranden.

Med en andedräkt som fick måsarna att tystna.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

och spara på den cigarrettrökta kroppen och hungriga stålar. Låter själen flyga

ut över rummet och världen och kommer tillbaks till tidigare platser.

Jag reser med en trött buss över Atlasbergen i Marocko. Serpentinvägarna är

som ett gatlopp mot döden. Jag kastar tärningen kysser korset och landar på

Dödens Torg i Marrakech. Ormtjusarna spelar i trance för väsande och

blixtrande kobror. Trasiga barn sitter med avhuggna ben rullande ögon och

tigger i det kokande myllret. Får höra att man stympar ett av barnen för att

klara resten av familjens gråtande och bedjande magar. Jag tappar andan.

Dricker ökenhett mintté i skymningen under stjärnornas surrande i immigt

glas på takterassen till Café de France. Böneutroparens röst sover. Åker häst

och svart kärra genom Medinan. Ögonen gnistrar i mörkret människor viskar

i väggarna. Röker zero zero i katakombernas mörka och heliga labyrinter.

Flyger från London med Lakers för 800 spänn tur och retur. Jag är den

tusende på stand by flyget den dan. BBC filmar mig och hon i kassan blir

exalterad glömmer ta betalt för one way.

Rösten skriker i högtalaren flight to LA. Vi springer nerför rulltrappan jag

trampar snett klacken bryts av på mina slitna Fryeboots. Haltar in i den

tjutande plåtkabinen som en getingstucken och luggsliten hund. Beställer 17

gin och tonic för att fira och stilla smärtan. Vi har party med flygvärdinnorna

längst bak i planet. Lyfter som en vrålande insekt. Vingarna skakar genom

molnens vita bomullsansikten. Då jag förlorade klacken i rulltrappan slog en

spik som en slipad blixt rakt in i hälen. Blöder ymnigt. Ligger längst bak

flämtande på en brits med tre flygvärdinnor som baddar och plåstrar om

mig. Vill aldrig bli läkt. Berra brevväxlar senare med en av duvorna. Klockan

slår sömn någonstans. Över mig oändligheten. Under planetens glödande

satellitögon.

Hjulen fälls ut. Landar i Los Angeles. Ser BB King på Golden Bear. Kinesar

i ett parfymerat trähus på grässluttningen nedanför den vitpudrade Hollywood-

skylten hos Marianne vår lokala guide i LA. Grannen har alltid span bakom

gardinen när vi kommer hem på natten. Revolverskott ekar på Sunset Boulevard.

Drömmer på engelska. Vi blir snabbt stammisar på baren runt hörnet som heter

Barney´s Beanery Jimi Hendrix och Janis Joplins favorittempel och vardagsrum.

Det är en halvmörk och rökig bar med registreringsskyltar uppsatta i baren och

öl från jordens alla hörn. Jukeboxen vrålar som en brunstig apa och vi spelar

biljard under gravida glödlampor och blinkande neon.

Lär känna ägaren av stället Earny så reskassan räddas. Pelle och jag spelar

rock´n roll på ett party i Canoga Park. Tar en öl på Troubador. JJ Cale är inte

där. Rattar Chevan över ett snårigt Topanga. Stannar till vid vattenhålet och rock-

stället Topanga Corrial där Canned Heat spelade in LPn "Live at Topanga

Corrial - 66". Ser sångerskan Yvonne Elliman Eric Claptons gamla vapendragare.

Ringlar nedför berget som en törstig anakonda mot havets blå andedräkt. Drar i

handbromsen. Kliver ur den suckande bilen i Venice Beachs pulserande lunga.

Sitter på Sidewalk Café där kyparna flyger fram och serverar på rullskridskor.

Kyparen tvärnitar vid vårt bord beställer en "Coors of course". Allt svindlar till.

Ser världens starkaste män, Belgian Blue, lyfta skrot. På strandremsan under

palmernas gröna paraplyskuggor spelar svarta siluetter kongas i den rykande

och ockrafärgade sanden. Svettpärlorna dansar i pannorna. Alla pratar om angel

dust. Mindreaders svävar över marken med korslagda ben. Doors var här -67.

Charles Bukowski läser dikter på stranden och oceanen ligger stilla som en blå

mazarin.

Men jag har aldrig varit i Berlin.

Senaste novellen