Sjukt

Det är många som vill råda bot (!) på landets höga andel sjukskrivna. I DN idag går det att läsa att antalet kvinnor som är sjukskrivna och förtidspensionerade har ökat sedan början av 80-talet. Orsakerna beror bland annat på att kvinnor under dessa år har ett förändrat levende och gett sig ut på arbetsmarknaden, medan de fortfarande förväntas ta hand om hem och barn.

”Lägger man ihop avlönat och oavlönat arbete har kvinnor längre arbetsdagar än män – trots att deras avlönade arbete ofta är på deltid.”

1921. Det är länge sedan, men ändå på tok för sent. Under dessa dryga 80 år har kvinnors möjligheter och beteenden ändrats en hel del.

För inte allt för länge sedan diskuterade jag feminism med min tyska korridorgranne. Han menade att feminister hade pinsamt dåliga argument och sysslade med sådant som att driva frågor som att byta ut trafikmärken till att även vara utformade som kvinnor.

Att fokusera på sådana frågor känns ibland som rent trams. Dessutom tycker jag att det är pinsamt att media lägger för mycket fokus på sådana frågor.

Vad det hela handlar om, är att det faktiskt är en männens värld. Inte på grund av så många mer anledningar än att samhället är anpassat för män. Så enkelt är det.

Egentligen borde det inte vara så förvånande att kvinnor ”tar slut”. Som yrkeskvinna och samtidigt mamma är det faktiskt självklart att dygnets 24 timmar inte räcker till, samt att åtta timmars sömn ibland är något man bara kan drömma om.

Ska jag vara helt ärlig tror jag inte att det med dagens kultur går att kombinera en yrkeskarriär med att vara en ”klassiskt god familjemor” som kvinna. Jag ser på min egen familj och andra kvinnor som funnits runt omkring mig i min uppväxt. Det förväntas så fruktansvärt mycket av en mamma. Mamman är både den som har koll på allt, är förnuftig, ser till att skridskorna passar, lagar mat, och den speciella tryggheten en mamma ger är ofta något alldeles speciellt.

Samtidigt hetsar en kärv arbetsmarknad. En norm där arbetet ska gå före allt annat.

En omöjlig kombination? Åtminstone är det en kombination som ingen gynnas av. Varken kvinnor, arbetsmarknaden eller samhället som helhet.

Blogging - vi gör ett nytt försök.

Men en djungelgrön atmösfär gör jag nu ett försök till att återuppliva min gamla blog.

Jag har under en lång tid funderat över varför man blogar, varför jag bloggar, och om jag över huvud taget bloggar. Definitionenerna av en blogg tycks nästan vara lika många som antalet bloggare, trots att både artiklar och uppsatser försökt reda ut begreppet.

Kanske är begreppet "blogging" bara ett sätt för internetberoende geeks att sätta ett coolt och för utomstående obegripligt ord på sin fritidssysselsättning.


To be continued...

Jotack jag mår fint

En helt vanlig tisdagsmorgon och jag har varit uppe sedan 04.30.

Bloggen (eller vad det nu är) är inte död. Däremot har vi haft lite problem med bloggarmotivationen samt ett ständigt ifrågasättande om vad jag skriver och varför jag gör det. Nåväl. Kanske är det just det sådana här morgnar är till för.

Gårdagen tillbringades med 10,5 timmars jobb. Tioochenhalvtimme. Jag inser under sådana dagar hur mycket jag egentligen avskyr jobb där jag måste, måste, måste vara glad och trevlig hur trött och jävlig jag än känner mig och hur vidriga och dryga kunderna än är.

Efter denna helvetesdag var det skönt att få åka hem till Calle och bara kramas. Blev sedan så bisarrt trött (21.30) att vi däckade i sängen och jag inte fann någon anledning att åka hem. Följdaktligen blev det uppställning 04.30 då Calle skulle till jobbet. Trött som fan är jag, men samtidigt är det mysigt att slippa sova ensam. Även om det måste innebära att någon snarkar i ens öra.

Tungt

Min faster ringde och bjöd med mig på min kusins 20-årsfirande. I förbifarten frågade jag hur det var med alla.

Det visade sig att min kusin drabbats av cancer. 20 år gammal.

Det kom som en enorm chock, varken min mamma eller mormor hade berättat detta för mig och jag kunde först inte ta in vad min faster berättade.

Visst firas födelsedagar i släkten, men att min kusin nu ville ha med hela släkten på sin födelsedag gav mig riktigt kalla kårar. Han opererades idag och under hela sommaren kommer han att få gå på cellgiftsbehandling.

Det kusliga är att han för bara några veckor sedan sms:ade mig, trots att vi inte brukar ha så mycket kontakt i vanliga fall. Han berättade om livet i lumpen och att ännu en sommar skulle gå till spillo i och med att han muckade i augusti först.

Allt annat som händer känns plötsligt som om det har hamnat i periferin. De senaste två veckorna har varit enormt intensiva. Vi har haft slutrushen på vårt projekt och som alltid när det gäller grupparbeten med många inblandade får ett fåtal personer dra ett enormt stort lass. Jag var en av dem.

När helgen nu kom, efter allt arbete och festande, sa min kropp helt klart ifrån. Jag åkte hem till min far en sväng och där kollapsar jag nästan. Klarade inte av att vara social en längre stund utan däckar fullkomligt i soffan.

Skallen är full av tankar. Om hur orättvist livet är. Om hur snabbt livet kan förändras.

Man undrar varför man dras till en människa som gör en illa, och inte till den person som uttryckligen aldrig skulle göra det. Jag undrar var allt ska sluta. Hur det ska bli. Är full av framtidstro, men är ändå uppriktigt oroad för, och inte alls säer på att allt kommer att bli bra till slut.

Sagor verkar inte längre få lyckliga slut. Nu lever vi lyckliga i våra dagar - tills allt slutar i en enda jävla katastrof. När slutade Hans och Greta hitta hem igen? När slutade Askungens sko att passa?

"för jag tror att livet får ett lyckligt slut...
... och är det inte verklighet så drömmer jag"

"Du tycker inte om mig mera, och det har tagit mig så hårt,
du kan väl aldrig acceptera, att någonting är svårt.
Du vet hur allt ska vara, du vet när allting passar sig,
utom när jag ska förklara, hur jag känner mig"

Ted Gärdestad. Så jäkla träffande.

Bakis

Avslutningspub och bartömning på kåren igår. Gick dit för att supa bort mina sorger med måttot "hellre redlös, än rådlös".

På sätt och vis kan man väl säga att jag lyckades. Tror att jag blev bra mycket mer dragen än vad jag varit på länge. Mycket länge. Jag har nu en jävla baksmälla, en bula i skallen och mår inte helt överdrivet bra.

Och det slutade inte regna

Ett metalliskt ekande hörs från stupröret när regnvattnet fullkomligt forsar ner med en ursinnig fart. Alla fönster i vårt lilla studentområde är stängda. Men inte mitt.

Andas in doften av regn. Av våt asfalt. Av fuktmättad jord.

Ont det gör ont, det gör fortfarande in i helvetes ont.
- Men jag börjar bli van. Tror jag.

Det värker i axlar och rygg. Vår lilla tidningsredaktion i skolan jobbar för högtryck för att vi inom bara några dagar ska få klar vår lokaltidning. Jag är redigerare och sliter hund, jagar bilder, panik-fotar och svär över ADns dåliga mallar...

Inser att min lägenhet ser ut som ett smärre slagfält. Försov mig imorse (igen) och fick i princip rusa upp och iväg. Tror att det är bäst att jag tar mig i kragen och företar mig en grundlig, totalsanering av lyan.

Så får det bli.

På med lite music. Det får bli Teddybears Sthlm, Rock n' Roll High school...

Ont det gör ont... det gör ännu mer ont...

Vad gör mer ont än att se någon man så innterligt bryr sig om fara illa?

Det har varit en hel del av den varan den här våren och nu är det dags igen.

En kompis blev för ett tag sedan utsatt för rånförsök och grov misshandel. Att se hans dagliga kamp som brottsoffer är inget man som vän vill vara med om. En smärta han är ensam med när han blundar, när flickvännen somnat. En film som spelas upp framför hans ögon dygnet runt. På dagen när han pluggar. När han skämtar med sina kompisar, när han jobbar. Ständigt. Jämt.

De fysiska skadorna smärtar fortfarande. Inte hade han någonsin trott det.

Men de är ändå en ren njutning jämfört med vad han tvingas uthärda. Han beskrev den förnedrande smärtan av sekunderna innan det small. Känslan av att vara omringad av sju personer. Att undra om man någonsin ska kunna gå förbi en grupp killa på fler personer än tre, utan att undra om de ska hoppa på en.

Ont det gör ont - varför gör det så in i helvetes ont...