uj

Befinner mig i ett egentligen allt för onyktert tillstånd för att egentligen skriva något som helst vettigt.

Tentan slutade med eftermiddag på Söder Hof... som resulterade i en jävla barrunda på Söder... Konstant alkoholintag sedan klockan 16.00 idag med andra ord. Från början var vi ett knapert gäng tappra studenter, men det underbaraste var att klassen så sakteliga fylldes på. Sådant gillar vi!

Många öl och alldeles för mycket hångel - men det gillar vi ;)

Nu försöker undertecknad att sätta sig in i den artikel som det ska opponeras på imorrn. Vet inte varför, men jag läser samma rad om och om igen...

Shit.

Ankan - that's me *kvack, kvack*

Av någon underlig anledning har jag återfått smeknamnet Ankan. Det var i mellanstadieåldern som jag alltid kallades för det. Ankan, det var jag helt enkelt.

När vår klass så splittrades i högstadiet försvann det. Man blev anonym på ett helt annat sätt och man fick vara fullt tacksam om någon över huvud taget visste vad man hette.

Nu, nio år senare, har mina nuvarande klasskamrater börjat kalla mig för Ankan. Jisses, jag är hemma igen...

*kvack*

Skrämmande...

Först på 80-talet blev våldtäkt i hemmet klassat som brott i Finland.

Det är skrämmande hur lite man ibland tänker på hur kort tid det är kvinnor och män har haft någolunda jämställda rättigheter. Och ändå är det sjukt långt kvar...

Ta bara exeplet med ordet "kvinnohistoria". Ordet "manshistoria" skulle ju inte kunna existera, för vad är det i så fall? Jo, helt enkelt "historia"...

"Neeej"

Idag var det föreläsning med en tant från lokaltidningarna "Mitt i".

Hon pratade och pratade och berättade om hur de kontrollerade hur läsarna uppfattar tidningarna.

"Vi låter bland annat Sifo ringa hem till folk och då frågar de bland annat om man har läst tidningen, om man har den kvar, och om man vill deltaga i en liten undersökning som bara tar 30 minuter...

"Neeeej!" hörs plötsligt någon desperat sucka. Till min förfäran upptäcker jag att det var jag själv som tänkte högt - alldeles för högt.

Jag kan bara inte med när Sifo, Temo eller hin håle själv ringer och vill att jag ska deltaga i en puckad undersökning där jag får avgöra om ett påstående "stämmer helt, stämmer till viss del, stämmer inte alls eller vet inte".

Att all denna frustration skulle slippa ut på föreläsningen - var förstås varken planerat eller särskilt lämpligt. Min bänkgranne och jag försökte att inte garva så vi grät och han skrev stort i sitt kollegiebock: "Tänk tystare!"

Jag lovar det i fortsättningen.


Har dåligt samvete för att jag låter livet gå vidare, trots allt fruktansvärt som har hänt. Idag lät skolan flaggan vajja på halv stång och jag kom på mig själv med att skratta och kramas med mina klasskamrater - som om det vore en helt vanlig dag. Jag vet att jag ibland har svårt att visa känslor - men just nu undrar jag om det är något fel på mig som inte känner något.

Riktigt dåligt mådde jag när klassen stojade in för eftermiddagens föreläsning och läraren började lektionen med en tyst minut. Jag kaninte fatta att jag tycks förtränga och glömma bort att vi faktiskt har en klasskompis mindre. Jag märker det inte. Jag förstår det inte. Hon hade tydligen ett medfött hjärtfel, en sällsynt sjukdom som heter marphans syndrom.

Självklart kommer hon att komma till skolan om några dagar som om ingenting hade hänt. Visst blir det så. Hon är bara hemma några dagar...

Jag kan inte förstå. Jag vill inte förstå...

Uj uj

Natten till idag skrevs det hemtenta. Kände mig som Ana-Maria i SPUNG när jag hinkade i mig kaffe och tokskrev. Klockan han bli både ett och två medan jag svettades, sida vid sida med en klasskompis på msn. Vid tretiden dök en annan klasskompis upp online och vi började tjöta om allt annat än det vi skulle. Jag var hyperpigg av allt kaffe och kände mig helt full i fan.

Klockan hann bli över fyra innan jag kröp ner i sängen. Med väckarklockan inställd på 07.00 innebar det en tre timmars sömn.

Untitled

Föreläsningen ska precis börja då dörren slås upp. In kommer vår lärare och programansvarig - klädd i mörk kavaj, en kårrepresentant, högskolans rektor och så även skolans präst.

Några obehagliga sekunder dallrar i luften innan rektorn tar ordet och meddelar att en av våra klasskamrater - inte längre är i livet...

... inga ord räcker till.

En död leguan - bland annat...

Konstig dag...

Har dragit ut på mitt projekt i bildjournalistik i det längsta och kände att jag idag var tvungen att ta mig samman.

Kort och gott släpade jag ut hojjen, tryckte in ett välladdat batteri och ett tomt minneskort och begav mig iväg. Jag hade tidigare sett en underlig ruin i skogen när jag promenerat med hunden. Jag hade upplevt den som rejält obehaglig med underliga järnbalkar, galler och den fungerade numera helt klart som ett tillhåll för hela traktens unga graffittimålare.

Hade en idé om en bildserie, men visste inte riktigt om den skulle gå att få till som jag ville. Nåväl. Väl på plats började jag knäppa med en faslig takt.

Halvt inkrupen i en rostig tunna (fullpepprad med skotthål...) hör jag plötsligt någon som joddlar. (!?) Miljoner tankar far genom skallen och jag ångrar rejält mycket att jag hade låtit cykeln stå kvar på stigen.

Promenerandes på stigen kommer så en liten farbror. Han undrar förstås vad i helskotta jag gör och jag känner mig lätt dum när jag försöker förklara att det är ett *eeh* skolprojekt... Jag får i alla fall förklarat för mig att ruinen är en gammal skjutbana som hemvärnet använde sig av under kriget (enligt honom). Jag hoppas att det verkligen var så, alla skotthål gjorde mig ganska nervös...

Den lätt förvirrade farbrorn börjar så sakteliga avlägsna sig när han säger:
- Ja nu ska jag bara gå och titta på graven...
- Graven? mumlar jag halvt skräckslaget, där jag står mitt ute i skogen vid en läskig ruin med skotthål.
- Ja, där de har begravt djur...
- Husdjur? försöker jag
- Mmm... mumlar farbrorn och traskar iväg.

Kvar står jag. Mer förvirrad än någonsin. Fotar snart klart det jag ska, men jag kan inte släppa tanken på en eventuell djurgrav mitt ute i skogen...

När jag så ska cykla därifrån kan jag inte låta bli att knalla in i skogen dit farbrorn gick. (Den journalistiska nyfikenheten.) Bakom en gran ser jag ett träkors och när jag kommer närmare kan jag läsa inskriptionen:

"HÄR VILAR LEGO. VÅR ÄLSKADE LEGUAN"



Det blev ett tiotal bilder till knäppta, innan jag hojjade hem över stock och sten. Förvirrad.

A b s t i n e n s

Nej jag röker inte. Tar inga andra tyngre droger heller. (Kaffe kan dock hinkas i ohämmade mängder vid behov...)

Jag har dock abstinens från mina kära, ack så kära klasskamrater... Herregud, är man på väg att bli komplett tokig?

Som tröst har jag pratat i telefon med en bunt under dagen och sms:en har fått vina genom luften. Min fråga är - hur kommer vi att överleva sommaren? Är det över huvut daget möjligt, eller skulle många må bäst av att stängas in i ett Big Brother-hus någon månad så att vi riktigt kan "rå om" varandra :P

Milde tid...

Att packa ner sitt liv i lådor...

Jag som var övertygad om att jag inte var särskilt emotionell och blödig... Idag, när jag börjat packa ner mitt liv "so far" i lådor, inser jag att jag nog är det - jätteblödig.

När man hittar sina gamla pass, fotografier tagna av en 10-årings darriga hand, små dikter på lappar.... Mitt liv. Fram tills nu.

Ont gjorde det också att hitta sina gamla dansskor. Nötta, trötta och slitna. Så många timmar som vi slitit tillsammans. Ska jag kasta dem? Kan jag kasta dem? Kommer jag någonssin att få användning för dem?

Alla bilder på Guinness. Min fina, fina bästa vän. Det gör mig så ont, det smärtar mig något så outhärdligt att inte kunna ha honom hos mig - eller att kunna vara hos honom. Han är ju innerst inne mitt allt, och jag stänger av allt vad känslor heter och avskärmar mig - för att slippa tänka. Han är mitt dagliga dåliga samvete, han är mitt hjärta som blöder. Min första och hittills okonkurrerat största kärlek.

Älskar dig, mattes minsta pojke...

Nejmen oj så synd...

Knatade till skolbiblioteket för att lämna tillbaka kurslitteratur jag lånat. Har haft böckerna i en vecka, men ahr trots det vara läst en bråkdel av var jag borde.

Till min förfäran (?) var bibblan stängd och öppnar inte igen förrän efter påskhelgen. Stackars mig - nu ahr ajg ju en hel helg på mig att läsa ut böckerna. *moahahaha* Blir säkert feta böter...

Kommunjournalistik är vad som står på tapeten just nu. Vi har en jätterolig föreläsare som är precis som "den siste mohikanen" i Nile City. (Eller förresten, han var ju den näst siste, hans bror var några år yngre.)

Det enda orosmomentet på himlen är just nu högskolans totala avsaknad av ett fungerande studentinflytande. Man undrar om de på fullt allvar tror att demokrati innebär att åka slalom mellan studenters invändningar med hjälv av teknikaliteter. Det oroar mig faktiskt att det är regionalpolitiska aspekter som får fritt spelrum, medan studenternas åsikter åsidosätts fullkomligt.

Ett annat orosmoment är annars min ekonomi... fan vad pissigt det är att känna att det bara går ihop med nöd och näppe. Min sambo vägrar ju dessutom att betala något av hyran... Snåljåp, men det får man väl räkna med av en hund...

Dagens pucko

Idag måste jag faktiskt ge denna fina utmärkelse till mig själv:

Höll som bäst på att röja upp i köket och hade i princip bara kvar att ställa upp olivoljan på hyllan. Det jag inte hade räknat med var att flaskan hade blivit lite oljig och följdaktligen också rätt hal. Känner därför plötsligt hur flaskan börjar glida ur mitt grepp och jag famlar desperat efter den innan jag hjälplöst ser den falla mot golvet.

Ett våldsamt krash och därefter glassplitter som flyger åt alla möjliga håll och seg, gul olja som stänker upp på allt i närheten. Rinner utmed köksluckorna och flyter ut i en enorm pöl på golvet. Flaskan var i stort sett full...

För alla som inte har försökt att ordna rätt på en halvliter olja på ett köksgolv, kan jag berätta att det är ett rent helvete. Glasbitarna gömmer sig dessutom i oljan och rätt som det är känner jag en brännande smärta i handen. Ser efter och upptäcker en glasbit so har grävt sig in i fingertoppen. Upptäcker även en stril av rött blod som rinner från lillfingret, det blir uppenbarligen djupa sår av glasskärvor...

Hur som helst, köket ser nu helt okej ut och jag sitter här med blodig hand och slabbar ner tangentbordet.

Dagen har för övrigt fortlöpt ganska smärtfritt. Gårdagskvällen tillbringades (trots sjukdom) på Alcazar tillsammans med Björn och Bettan. Bettans min när första bandet hamrade igång var för övrigt helt obetalbar. "Det här är inte som Westlife direkt", beklagade sig en chockad Bettan... Det var hur som helst gött att få komma ut lite. Jag kände mig dessutom mycket friskare efteråt - det måste vara all B-vitamin i ölen som gör det...

Faaan...

Beslutade mig efter en lång stunds velande att stanna hemma idag. Mår så fruktansvärt kass att jag faktiskt inte pallar att gå hemifrn, trots att föreläsningen lockar.

Jag har inte halsont längre - jag har fan halssmärtor och kan inte äta och svälja på ett normalt sätt. Som extra bonus har jag nu fått en underbar, ihållande värk i öronen ochjag är rädd för att det kan röra sig om öroninflamamtion. HUr ömma mina halsmandlar är behöver jag väl inte ens nämna?

Jag är ALDRIG sjuk annars. Som barn hade jag aldrig några barnsjukdomar, och är det så att jag har öroninflammation nu - så är det för första gången.

Mår så jäkla kasst och känner mig så brutalt ynklig...
Helvetes, jävla skit... och Henke som har spelning på tisdag... Fan vad bra allt går för mig just nu...

En bild säger mer än tusen ord

Ett fotoreportage på DN.se samtidigt som Mauro Scoccos "En sång för de ensamma" spelades på webbradion fick mina tårar att fullkomligt forsa...

Dagens genus-funderande...

Jag har märkt att något av det mest provocerande man kan säga till folk - är att man är feminist. Blir lika chockad varje gång över reaktionerna man möter, både från killar och tjejer.

Vad skulle jag annars vara om jag inte vore feminist? Skulle jag tycka att det var okej att många kvinnor idag får lägre lön än sina manliga kollegor för samma utförda arbete? Skulle jag tycka att det var en självklarhet att det är kvinnor som hamnar i deltidsfällan och stannar hemma med barn och hushåll - ofta på grund av den ovan nämnda orsaken?

Varför - ge mig ett skäl - skulle jag tycka att det var ok att en kvinnas klädsel på något sätt skulle kunna förklara eller mildra straffet på en våldtäkt...


De senaste dagarna har jag hakat upp mig på att jag har fått höra att jag ibland beter mig "flörtigt". Som förklaring till någons agerande fick jag höra "jamen det är ju inte så konstigt... du är ju så...".

Flörtig! Jag försöker bara vara öppen och social mot alla jag möter! Hade jag varit kille hade ingen ifrågasatt mig, det är det som retar mig mest.

Hur fan tycker samhället att man ska bete sig som tjej då? Ska man vara söt, tyst och gullig och kläcka ur sig en lagom klyftig kommentar då man blir tilltalad? Om man däremot tar kontakt med folk, pratar med alla typer av människor och har ett uppriktigt intresse för sina medmänniskor - måste jag för den sakens skull klassas som flörtig? Hade det varit skillnad om jag varit osminkad och om jag hade rakat av mig håret?

De finns de som säger att det inte är förenligt med att kalla sig feminist om man tex sminkar sig. Varför inte då? Personligen tycker jag inte att smink är något som bara är tjejer förunnat utan jag kan tycka att det är döläckert med killar som sminkar sig...

Fan vad jag ibland hatar det här jävla idiotsamhället med sin pucko-mentalitet.

Fan.

Dagens psyko-analys, version light

Efter en länk från Månhus Beta provade jag att göra en otroligt seriös analys av mitt namn. Resultatet blev som följer:

Your name of Annika creates a desire for association with people and new experiences, many of which have been rather bitter.

-Tja...

This name has given you a gregarious personality and a quick-thinking, creative, and versatile nature, but one that is very emotional.

Jovars.. :)

You desire change and travel and would enjoy opportunities that allowed you to be creative and to act independently, rather than to conform to system and routine.

Hehe, helt klart...

However, this name does not allow you to complete your undertakings, as farther fields always look greener.

Ja, vad ska man säga. Milda makter.

Vilka underbara grannar man har!





Vilka otroligt härliga grannar man hittar! En solig dag släpade de ut metervis med sladdar och kablar för att koppla ihop ett litet trevligt utomhus-LAN.

Blev riktigt impad!

Första bloggingen från Björnkulla - trancigt fredagsmys

Vilken underbar fredagskväll... Ens vänner är ute och partajar medan man själv är satt i karantän hemma.

Riktigt så illa är det inte, men jag tog mig ett bestämt tag i kragen och sa att nu ser ajg till att hålla mig inomhus till jag är riktigt kry! Har dock hunnit med en mysig skogspromenad med min sambo - äuh, Teddy och vi får väl sedan ha en mysig hemmakväll med obligatoriskt tv-gloende och okynnessurfande.

Eftersom det var så syyynd om mig som sitter hemma och är sjuk skickade underbara Calle över en hel drös med tokbra trance! "Som du kan ha när du ska knarka" som han så gulligt uttryckte det. (Älskar dig!:) Så nu sitter jag här med mina lurar på öronen (någon sladd till högtalarna har jag inte ännu - och det är nog mina grannar glada över...) och bara myser.

Inlämning av rättegångsreferatet följdes av fyra timmar föreläsning om bildjournalistik. Kändes lite väl basic, och enooormt sövande. Dagens höjdpunkt var när man på rasten kunde gå ut till skolans "apberg" och sitta och kramas med klassen... Försökte förklara för folk att jag var sjuk och att de skulle hålla sig så långt borta från mig som de bara kunde - det ville dock ingen lyssna på. Shit vad jag älskar att kramas :D

Sjuk - och länge leve bredbandet

Jag som aldrig blir sjuk har nu åkt på en riktig rysare. Har gått på alvedon hela veckan och skulle helst av allt bara vilja ligga hemma och kurera mig.

Det är dock inte möjligt när man har föreläsningar med obligatorisk närvaro och artiklar som ska in... Ska försöka sova mig frisk i helgen...

Lite plåster på såren i allt elände är att jag nu har ett fungerande bredband hemma. Ska ajg överdriva så var det som att himlen öppnade sig och en änglakör sjöng när jag äntligen kunde logga in på comhem...

Nu äntligen kan man uppdatera hemsidor, blogga och okynnessurfa hela nätterna... Yummy!

Jag tror ibland att det är något emotionellt fel på mig. Att jag har lärt mig att stänga av till den grad att jag är oförmögen att få normala känslor...

Efter hand har jag insett att jag har enormt lätt för att falla. Att bli nykär och förälskad. När det sedan handlar om att verkligen ta till sig en annan människa slår jag lätt bakut. Blir livrädd för mig själv, för det jag eventuellt känner - och flyr.

Allt stämmer. Men ändå skiter det sig. En ond, ändlös spiral där jag vet att jag kommer att åka dit snart igen...
Till på köpet gör jag människor illa - människor som jag ju egentligen bryr mig så otroligt mycket om...


Fan ta mig.
Har varit sjuk till och från i tre veckor nu och ändå skulle jag ut på kårpuben igår. Det slutade förstås i ond, bråd död och nu sitter jag i skolans datasal, hostar, snörvlar, öronen värker och rösten är lika stabil som hos en 14:åring i målbrottet.
Tror att att jag har feber också.

Det finns dock inget annat alternativ än att bita ihop och fortsätta att skriva på sitt rättegångsreferat. Fan vad kul.